fredag, januari 31

Sportlovsdagisbeslutet

Beslutet om sportlovet var sist och slutligen urenkelt. Sen sist och slutligen då. Förstås är ju barnen hemma med mig när jag är ledig. Förstås.

Sen är nästa dilemma var de ska vara när vi kommer hem från Thailand och jag inte har nåt jobb att gå till. För nu känns det ju ännu mera omöjligt att hitta jobb. Jag kan börja jobba 17 mars och typ den 5 juni måste jag bli mammaledig. Sen måste det vara dagsjobb som slutar senast 4-halv 5. Superenkelt alltså. Och jag sku faktiskt inte vela vara arbetslös och sysslolös så länge.

måndag, januari 27

Sportlov och dagis och obeslutsamhet

Jag har också ett annat dagisdilemma och det dilemmat heter sportlovet.

Om barnen är hemma då så sparar vi 27 euro. Om barnen är hemma då blir de inte smittade av spysjuka några dagar före resan. Om barnen är hemma får jag var med dem massor igen. Det är ju allt bra.

Men om de är på dagis typ måndag, tisdag så kan jag i lugn och ro fara till Arcada och söka ut mina papper. Arthur får leka med kompisar och Sander får nu bara vara där. Jag får kanske livet och saker och hemmet upprätt under 2 dagar och kan se fokusera fullt ut på barnen. Sen borde jag ju söka jobb då med. Och söka in till Hanken igen.

Om barnen inte är på dagis sportlovsveckan så har de en 4 veckors dagispaus.

Jag blir inte riktigt klok på vad jag ska göra. För jag slutar praktiken fredagen före sportlovet och vi far till Thailand måndagen efter sportlovet. Å ena sidan sku ja villa ha dem där 2 dagar men å andra sidan så är det inte nödvändigt och vi sparar 27 euro vilket vi ju kan använda till för att göra nåt dedär lediga dagarna (men sen igen är det sportlov och allt är fullpackat).

söndag, januari 26

Bokstavs utveckling

För ett år sen, samma tider som vi var i Thailand, var Arthur jätteintresserad av bokstäver. På stranden skerv han bokstäver och kunde alla bokstäver i sitt namn och skrev dem hullerombuller. Men sen blev det paus med det. En lång paus. På hösten när han börja dagis visste han inte mera vilka bokstäver som hörde till hans namn och hans intresse för att skriva det var lika med noll. På några julkort skrev han sitt namn när jag bad men då med modell och mycket hjälp.

Men nu, nu har intresset igen kommit och vilket intresse sen. Det börja med att han hitta ett radpapper och penna. Sen satt han länge och skrev de bokstäver han kunde efter varann och sen till slut sku jag läsa den 4 radar långa radiramsan. Sen har han skrivit bokstäver lite här och där och vill veta vad han skrivit. Nu är han en riktig supermanfantast. Turtles, batman, spindelmannen, supermannen är hela tiden uppe. Han ritar dem och så börja han skriva bokstäverna på turtlesarnas bälten. Och igår så bad han att jag sku hjälpa honom skriva nån turtles namn och jag sa bokstäver i tur och ordning som han sen skrev på papper i rätt ordningsföljd och en rak rad. Idag har han fortsatt med det. Han säger vad han vill skriva och jag säger bokstäverna.


Rafaello, Donatello, Leonardo, Michelangelo, Batman, Robin, Jokern (K var inte så lätt första gången)
Idag kunde han sen skriva K helt utan förklaring. 




Och nu har jag märkt att de bokstäver han kan skriva genom att jag bara säger bokstaven är:
A, I (som i Ida), E (som i Emil), R, S (som i Sander och Superman), U, M (som i mamma), L som Leonardo och D som Donatello. L har han skrivit mycket men kommer inte riktigt ihåg. N är i massor ord och det är rakt sträck upp, snett åt sidan och rakt upp.

Och det är så roligt att märka hur ens barn lär sig nåt och när det är så otroligt konkret och när intresset mittiallt kommer. Och det är det jag tror på. Barn lär sig när de har intresset och det kommer bara innifrån.
Och dethär är nutidens teckningar

lördag, januari 25

Michaela tycker

Igår kände jag mig stolt över mig själv samtidigt som jag kände mig nedstämd över vårt samhälle. När jag hämta barnen från dagis parkera jag vid biblioteket så att vi sku kunna gå dit och låna nya böcker och filmer för kvällen. På vägen gick jag förbi en högstadie skola och där kom elever ut. Och så hörde jag hur en pojke ropa "homo, homo, homo" åt en annan som gick med huvudet hängande och inte vände sig om. Sen när pojken skrek "kuole pois" så skrek jag åt dem att sådär säger man inte. Jag borde kanske ha stannat eller gått fram till dem  för det var ju så grymt sagt  men jag är glad att jag inte bara gick förbi och såg åt andra hållet. Att säga sånt är på inga vis acceptabelt och jag önskar alla som nångång hörde sånt sku säga till om det. Jag är glad att jag gjorde men det gör mig ändå så lessen att sånt sägs.

Och sen till nya matrekommendationerna. Sånt tycker jag ju om. Och jag gillar dem, de nya rekommendationerna. De stöder mitt tankesätt om mat. Den enda delen jag inte skriver under är delen om hurdant fett man ska äta. Alltså processerad oljeblandning på brödet och absolut inte riktig vara. Osten ska också vara så låg som möjligt och alla mjölkprodukter. Det tror jag inte på. Jag tror det är vettigt att få fett från de produkter som borde och ska innehålla fett. Mängden är ju en sak men att inte alls äta på så tror jag inte på. Jag är glad att korv är sånt som ska undvikas för jag tror inte att det är bra i stora mängder. Grönsaker och frukt i mängder och lite rött kött. Bra, bra! Men jag funderar på vårt dagis meny och tycker att den är så långt ifrån det. Nästan varje vecka korv en gång och så bara en gång fisk i veckan och varannan vecka broiler en gång och sen tre dagar i veckan rött kött. Ingen köttfri dag. Och det har jag så svårt att förstå. Köttfri dag sku ju spara pengar och vänja barn med grönsaksrätter. Grönsakssoppa är ju gott och billigt och det sku nog alla barn kunna äta, med grynost t.ex.. (Igår åt vi receptlagad grönsakssoppa och den var jättegod). Eller pasta med grönsakssås, eller linssås. Nån äggbaserad rätt. Ens varannan vecka köttfri dag. Och mellanmålet. Allra oftast är det nån kräm. Kräm är bara konstigt för där är ju mest socker och vatten och minimalt med frukt. Jag önskar ju att barnen kunde få riktiga frukter eller naturell yoghurt och mysli med nötter eller nåt lite mera näringsrikt än kräm. Men ja, istället för att skriva det här borde jag ju kontakta nån som har med saken att göra.

Och om finländarnas matinköpsvanor ännu. Jag spionera i butiekn en dag när det var lång kö. Männsikor köper korv och köttpiroger och bacon och sockrade yoghurtar och mycket "skräpmat" men sen har de fettfri mjölk på bandet. Och det är därför jag har lite emot den fettfria mjölken (har börjat för sådär 3 år sen). För om du dricker, eller ger åt barnen fettfri mjölk så måst man få fett nån annenstans ifrån, kroppen skriker efter det, och då blir det just köttpiroger och annat skräp.

Och sen ännu en tredje punkt. Jag öppna just en länk till dethär. Och då känns det bra att jag just börjat använda denna deodorant. Om jag nu fattat det rätt är det en deodorant som mildrar stanken medan en antiperspirant stoppar porerna och gör så att det inte kommer svett. Jag har varit jättenöjd med min nya, iaf på vintern funkar den utmärkt. Enda skillnaden är att jag nu måste sätta dödö varje dag medan rexonor och sånt håller i 48 timmar.

Och nu ska jag börja denna lediga lördag. Sander vakna just, jag ska börja koka ägg, skära upp päron och förbereda morgonmål. Sen blir det jomppa för oss alla och på eftermiddagen när Micke slutar jobbet så far jag till Ingå för att hjälpa mamma med hennes inflyttnignsfest

onsdag, januari 22

Min natt.

Jag känner mig trött idag men det borde jag ju inte vara, jag sov ju en hel natt, eller:

21: Somnar nästan i Sanders säng när jag nattar (det är skönare att ligga där än att sitta på stol) men vaknar av när Arthru protesterar över att jag ligger i Sanders säng. Det är ju så orättvist. Klättrar upp brevid Arthur när Sander somnat. Arthur som sover på dagis och därför är pigg och pratglad den tiden. Jag är död.
21.30: Vaknar upp från Arthurs säng. Han sover och allt är tyst och lugnt. Går i egen säng som är iskall.
Nångång 12 tiden: Märker att Micke placerar Sander brevid mig. Sander somnar genast om.
00:30: Går på wc, Micke är ännu vaken men påväg i säng. Jag går och sätter täcke på Arthur
01:45: Vaknar av Arthurs "mamma, mamma, mamma"-skrik. Går in till honom och sätter täcket runt och pajar lite. Han somnar genast. Jag har svårt att få sömn.
02:15: Sover inte ännu heller. Har nu fått kramp i ena foten och hoppar omkring. Dricker vatten i köket som stått framme och vattnet är helt iskallt. Somnar efter det.
04: "Mamma, mamma, mamma" ropar Arthur igen och jag rusar in. Packar om honom och han somnar genast. Jag stänger av luftfuktarn som för grymt ljud. Somnar snabbt.
05:10, 05:38, 05:55 tittar jag på klockan men somnar alltid genast om. 06:00 stiger jag upp och äter morgonmål och far iväg 06.30.

2 timmars sammanhängande sömn var väl saldot...

(Arthur brukar nog inte ropa 2 gånger per natt. Ofast 1 gång och en lång tid var de just kring klockan 6. Men jag springer hellre in dit än att också får honom i vår säng för då blir det trångt).

måndag, januari 20

Rådgivning och förhållande

Jag hade rådgivning idag i vecka 15+3. Roligt att gå ofta där speciellt nu då man inte kan räkna med att allt är bra då rörelserna inte är starka och regelbundna.

Men allt var bra. Fick höra hjärljud och de var så hårda och babyn böka runt. Mitt hemoglobin hade stigit till 120 (jeee!) och vikten var samma och allt var bra. Diskutera länge kring familjevåld och det tycker jag att är så jättebra. Fick fylla i en blankett och så fråga hon mig vad jag förstår med familjevåld. Och det roligaste var nog när jag sku definiera vårt förhållande med Micke på den lappen. Det är ju ibland utmärkt, ibland skit och ibland ok. På en vecka kan vi få in precis allt. Det är liksom småbarnvardagligt med två människor som är väldigt olika och som sällan har tid att prata och förväntar sig att saker bara löper fast kommunikationen ibland saknas. Och nu har det varit ännu svårare att få in prattid. När Micke är hemma på kvällarna nattar han barnen (och han sitter i rummet med sin telefon tills de somnat). Den sista somnar oftast 9 och han kommer ut efter det, men jag måste gå och sova 9 för att orka upp 6. Så ingen prattid där. På vardagsmorgnar är vi aldrig samtidigt hemma för om Micke inte börjar 7 så far jag till 7. När barnen är vakna och med så blir det inga vettiga diskusioner eftersom det nu alltid är nåt när barnen är med. Och om vi börjar fundera på hur vi ska göra nåt när barnen är med så börjar de ju komma med åsikter och tjat och vill påverka resultatet fast det är nåt vi egentligen borde bestämma. Så då blir det ju så lätt att jag fixar och bestämmer och gör planer för det mesta och sen blir jag skitirriterad när inte Micke är engagerad och fattar vad som borde hända. Fast vissa dagar är det riktigt lugnt och behagligt och allt är fint. Varierande alltså.

söndag, januari 19

Skrinningsveckoslutet

Vad har ni gjort på veckoslutet då?

Nå, vi har skrinnat. På fredag efter praktiken var vi och skrinna. Igår på eftermiddagen var vi och skrinna. Idag på eftermiddagen var vi och skrinna. Men ja, vår super skrinskobana ligger ju 40 meter från vår dörr, eller kanske tom 30 m.

Arthur skrinnar helt som man ska. Far supersnabbt framåt och kan springa och glida och bromsa (iaf ibland). Sander har nu skrinnat 4 gånger den gångna veckan. Första gången var han rätt ynklig till en början. Sa bara att han inte kan och att det inte går, men i slutet av den gången ren så gick han självständigt. Idag, nu alltså fjärde gången, så var han på isen i över 45 minuter. Ibland kryper han på alla fyra men mest trippar han omkring. Han går alltså ännu på isen och det är så jag också valt att lära dem skrinna. Och nu kan han också springa med skridskorna på isen och låta det glida i nån centimeter. Och han kan stiga upp själv om han fallit eller kastat sig på marken. Men att glida och skjuta fart med skridskorna, det är han nog ännu en bit ifrån. Men det är roligt att han är med på isen och att han tar sig framåt på nåt sätt. Nu tror jag att glidande sen kommer i nåt skede.

Och jag var ju ifjol så ute med hur man ska lära barn skrinna. I början höll vi ju i Arthur och det blev till inget. Det som var vettigt var att låta honom vara själv (om man håller i är balansen helt fel och barnet lutar lätt) och att börja med att gå. Och sen uppmuntra massor och se varenda lilla framsteg som världens största händelse. Och bollar och leksaker. Nu har vi gåvagnen och en massa bollar och puckar med på isen och de går Sander sen och hämtar och sätter i gåvagnen. Genom lek så kommer det ju mera av sig själv. Och nu stod jag de första gångerna bakom Sander och tog i när han kippa omkull, för det att man slår sig gul och blå så tar ju också lätt död på motivationen. 









Och vagnen ja. Den hade vi egentligen med för att ha nån plats att sätta på barnens skridskor. De har tagit bort läktarn där man sätter på skorna och nu finns det ingenstans att sitta. Sen var det roligt att köra omkring Sander när han inte orka mera.

Mina barn och ledda aktiviteter

Igår var jag på jomppa i redskapsjomppasal med Sander. Vi har gått där länge och det roligaste är att springa och hoppa och bli jagad och rutcha och gunga. Men att följa med det 10 minuter långa ledda programmet är svårt (och det är inte egentligen helt ett måste). Inte vill Sande leka krabba, björn eller hara, för han vill hoppa nånstans högt ifrån.

Och Arthur var på sin hippo-liiga igår med Micke (ishockey alltså). Micke var den enda föräldern som var med på isen och efter en halv timme var Arthur så trött och hade ont i benen och ville bort. Han sku inte gå dit ensam och han är svår att få motiverad att vara med i "jäämies"-leken och är inte intresserad av att ta pucken av andra (man får ju inte ta saker av andra!). Men på eftermiddagen när vi var på vår isbana så skrinna han i 1 timme utan att klaga om någo ont i ben eller trötthet. Han ville ju inte sluta men Sander orka inte mera. Arthur vill skrinna och jaga och bli jagad och skrinna snabbt. (Jag får inte ens fast honom mera).

Och idag var vi och simma, jag och barnen. Jag försökte att få dem att blåsa bubblor under ytan, eller ligga på magen och släppa ena handen och försöka flyta lite, eller få dem att testa andas genom ett snorkelrör, eller få dem att fara undan ytan (med eller utan simglasögon på). Men nej. Mina barn hoppar omkring, simmar omkring, blir jagade av polisen mamma, åker rutchbana, hoppar några gångenr från kanten (jag vet att man inte får, men hur dum regel är det inte) och strittar vatten åt alla håll och kanter. Och njuter fullt ut.

Och vad jag vill komma till är att jag egentligen tycker att det är bra. Jag tror ju på att barn lär sig saker när de är redo för det, så t.ex. simningen kommer nog med tiden. Det viktigaste är ju att vara van i vattnet. Och dessutom så är de under dagisdagarna med om ledd verksamhet där man ska göra så som någon annan säger och då tycker jag att det är ännu viktigare att få göra sin egen grej på "fritiden". Få hoppa där man vill och få skrinna som man vill. Och jag hoppas jag ska komma ihåg denhär insikten nu och inte släpa mina barn till ledda aktiviteter där barnen aldrig lär känna varandra utan bara förväntas lära sig nåt i en ny grupp. Sist och slutligen rör de tusen gånger mera på sig och är mycket gladare då de bara får göra det fritt. Och speciellt för Arthur så funkar det inte att fara nånstans och mamma eller pappa inte får komma med, för då känner han ingen och då är han så omotiverad (kan tänka mig att simskola sku vara så, eller fotbollsklubb). Och jag har inga drömmar om att mina barn blir idrottare, det viktigaste är bara att de sku känna glädje över att röra på sig och att de sku vara friska i sin kropp.

Jag har tyckt massor om vår tid i reskapsjomppasalen för att det är så fritt och man får bara använda alla redskap, det är bara så synd att det egenligen slutar vid 3 år.

fredag, januari 17

Nätshopping

Januari sku vara en "köpa bara absolut nödvändiga saker och inget annat" men på nåt konstigt vis har jag nätshoppat som aldrig förr. Men allt har ju varit vettigt och har kännts befogat.

Igår vid lunchtid beställde jag en bilstol från ozbaby, idag vid lunch fick jag meddelande om att den var i siwan. Har aldrig varit med om så supersnabb leverans förr. Jag beställde en britax kidfix åt Arthur. Jag tyckte det var ett så bra pris för en isofix bältesstol och Arthur klagar varje gång vi far till dagis att det är trångt (och hellre vill han åka pappas bil för där har han bältesstol). Och nu är det ju trångt när man har tjock halare och fleece på sig. Han sitter (eller satt) i en bakåtvänd axkid kidzone som jag nog har varit jättenöjd med. Han har rymts bra (när skorna varit borta) och den är rymlig och stadig. Men han är omkring 112 cm och nu på vintern går banden just och just fast (dessutom klagar han ibland på att det klämmer om snoppen). Och på sommaren har jag tänkt truga in 3 barn i min bil (eller jag har inte tänkt så långt på saken) och då får han åka bältesstol. Dessutom väger han ren säkert 21 kg så han fyller upp bältesstolen. Egentligen sku kidzonen ha gått att vända och ha som bältesstol men den är klumpig och tung och som bältesstol är den ju inte fast nånstans. Så jag föredrar isofix bältesstolar. Då flyger iaf inte stolen iväg vid en eventuell olycka.

Mera nätshopping. Jag beställde en massa badkläder från Ellos. Ska välja nåt plagg, eventuellt graviditetsbaddräkten, den satt så skönt och visar ingen mage. Från Ecobeauty beställde jag weleda shampo och fuktighetskräm åt barnen och Sante shampo, deodorant (ska testa sån!), fuktighetskärmer och tvål åt mig. Från Greendeal beställde jag två burkar suvärent balsam för priset var så mycket billigare än i life och den produkten var slut från ecobeauty. Sen har jag beställt pysselböcker på svenska till flygplanet och restaurangbesök från adlibris. Sen beställde jag uv-dräkter från lekmer. Och så beställde jag en större vinterhalare åt Arthur från Anton&Nina (fast den blir kanske för stor för det fanns bara 122 och han sku säkert vara en 116).

Och sen ska jag ännu beställa solkrämer från yliopistonverkkoapteekki.

Men sen får det vara. Men alla saker har ju varit helt supernödvändiga!

torsdag, januari 16

Magkittlande

Jag har en hemlis som jag ännu inte berättat åt nån.

Igår när jag satt framför datan på jobbet så kände jag nåt i magen, nedanför naveln. Det var inte vanligt magbuller eller tarmar som rörde på sig utan det var såntdär härligt mjukt, pulserande, kittlande,pajande, fint. Och jag kände genast igen det och det gjorde mig så glad. Jag kände det idag igen i bilen och på jobbet. Och varje gång får det mig att le. Min lilla magbaby! Underbart.

Igår var jag i 14+5 och hade inte trott man kunde känna nåt så tidigt. Men jag har kännt det när leggingsen spänt runt magen och mest när jag suttit. Dessutom har jag moderkakan mot ryggen (första gången!) och då känns ju rörelser bättre.


onsdag, januari 15

Klädlager i vintertider

Mina klädriktlinjer åt barnen:

+5 grader: Höstkläder med fleecetröja under. (Fast nu då vintern var varm så hade de nog ändå halarna för jag hade satt undan höstkläderna men de klaga aldrig, hade bara tunt under och tunna vantar).

+2->-1: Vinterhalaren med vanliga kläder under (alltså längärmad t-skjorta och byxor/långklasonger) och tunna vantar.

-2-3: Vintarhalaren med vanliga kläder och en tröja på. Rasavil eller reima vintervantar.

-5: Vintarhalaren med vanliga kläder och en fleecetröja/varmare tröja och yllesockor (ev. långkalsonger under byxor)

-10: Vinterhalaren med vanliga kläder och fleecebyxor och fleecetröja och luvmössa och yllesockor.

-15: Vintarhalaren med vanliga kläder, en tröja och fleece-set.

-20: Ingen aning mera, men kanske en t-skjorta under den långärmade t-skjortan. Kanske fingervantar under vantarna.

Och nu har Arthur en reima kiddo som jag tycker att är varm (och åt honom sätter jag lite mindre och tunnare lager än åt Sander, speciellt på dagis  för där leker han mest polis och tjuv ute) och Sander har en Rasavil halare (som är lite för smal och har lite för öppen hals och ingen rumpvärmare som Arthurs). Sen påvärkar ju förstås också vind och övrigt väder.

Hur har ni?

Mina barn är mycket varmare än mig (jag fryser hela tiden) och jag sku behöva massor mera kläder än dem (och har oftast 5 lager på mig ren vid -5), men ändå tycker jag de har rätt mycket på sig. Men sen igen så sku jag inte kunna tänka mig att sätta samma saker på i -5 och -15 för det är ju igen som att ha samma på i 0 grader och +10 så det måste ju komma till kläder.

Och tröjor med huvor och dragkjed. De är ju så onödiga på vintern för det är ju inte roligt med en uthängande huva och sen finns det igen lite tröjor med dragkjed utan huva. (Okej, jag går så sällan i klädbutiker att jag kanske inte får säga nåt).

Och den dag jag får en fast lön (alltså efter miljoner år) så ska jag köpa mig en supervarm, smidig vinterrock. Nu har jag en klumpig som jag aldrig använder för den är så stel, så jag kör med höstrock och fleece under och en massa annat under.


söndag, januari 12

Första 3 månaderna och 4 graviditetstest

Och nu ska det bli ett maraton graviditetsinlägg. Ett troligen alltför detaljerat för en öppen blogg (kanske sku vara mera lämplig på anonymt forum) men jag är inte så privat av mig och jag tycker alla borde vara mera öppna om allt och att sånthär också sku kunna pratas om.

Nå. Det var en onsdag i oktober och jag kände att nu var det dags om det sku testas nån baby (det var då 12 dagar efter mensen). Problemet var ju bara att vi jobba helt om varandra och aldrig sågs. Nå, vill man nåt mycket så kan en nattsömn offras lite, men det blev totalt 2 försök och that was it (med de andra barnen har det definitivt varit flera omkring de viktiga dagarna).

Sen blev det bröllop några dagar senare. Jag kände att det nog inte funka denhär gången och drack måttligt med alkohol ifall det ändå sku ha gått (dessutom dricker jag nog alltid måttligt med alkohol nuförtiden). Sen blev det onsdag igen och då kände jag det. När jag gick upp för trapporna på jobbet blev jag helt slut och anfådd, fanns ingen lust att skutta fram längre. Jag blev yr när jag luta mig länge framåt när jag sortera saker. Jag kände mig utsvulten varje gång före jag sku äta. Min favorit bh som jag haft länge börja spänna in allestans och jag fick grymma märken av den. Mitt humör var skumt och jag kände att nåt var annorlunda. Ca 1 vecka senare ännu hände det att det drog i brösten och så kändes det som om det rann ut en droppe mjölk och om jag klämde lite så kom det ut nån droppe. Det var definitivt inte normalt (och händer inte nu mera utan bara då i några veckor).

Så sen blev det tisdag, det var 4 dagar före jag sku få mens. Var säker på min sak och gjorde ett tidigt test tidigt på moron (tycker jag gjorde samma test med Sander vid samma tid) och det var helt tomt. Jag kände mig löjlig och skengravid. Sa åt Micke att jag nog inte är det (och det gick han efter ännu flera veckor senare). En dag efter att mensen inte kommit gjorde jag ett vanligt test, och det, det var svagt igen. Jag så ju nog ett sträck, men svagt var det. Jag var säker på att det sku vara en kort graviditet som just sku sluta och på måndag när jag hade lite bruna flytningar så var jag säker på saken. Men de sluta sen också genast. Sen i ca 4+5 gjrode jag ett till test (ett tredje!), ett tidigt test, och det tredje skittestet visa positivt men hade ett stort hack i mitten som inte hade nån färg, det var liksom halvt. Jag blev då slut på allt med test och bestämde mig för att vänta och se. Jag låtsades nog att jag var gravid och reservera tider till ultra och rådgivning och sen börja jag också må illa, ca där i vecka 5-6. Jag mådde i cirka 1 vecka riktigt apa. Jag måste äta hela tiden men mådde illa både före och efter maten. Jag åt morgonmål hemma halv 7, sen åt jag igen på jobbet stort mellanmål halv 9 och sen lunch halv 11 och så fortsatte det. Fick släpa med såna mängder mat, men det hjälpte att äta hela tiden och i vecka 7 börja illamående lätta. Vissa saker kunde jag inte alls äta och gjorde mig ännumera illamående, vissa sockrade yoghurtar var hemska, och broccoli och allt lite mera speciellt.

Men det värsta av allt var nog tröttheten och mattheten. Jag var helt slut. Länkande fick jag dumpa helt efter att jag genast blev så andfådd och fick så hög puls och kände mig yr och illamående. Det gick bara inte. Men sen på rådgivningsbesöket i vecka 7 så visa det sig att mitt hemoglobin låg på 91 och det förklara precis allt. Efter besöket glömde jag alla mina papper i butiken för jag var så tvinnig och slut (som tur kunde Micke söka dem). Och sen börja striden med järntabletter. Tog obsidan fe som jag åt med Arthur men magen blev helt galen och jag mådde helt hemskt så jag dumpa det snabbt. På lillajul fick mamma reda på att jag var gravid (och det kom nog helt som en överraskning åt henne just då) och varför jag mådde så apa. Hade just då bråkat med järntabletterna och fick så ont i magen så måste gå bort mitt i maten. Men sen köpte jag i flytande format nåt typ ferroforte och det har löpt lite bättre och just nu känns det helt ok, ibland har jag lust att jogga och hoppa och vara igång.

Humöret var riktigt hemsk just före vi for till Tyskland från vecka 10 framåt, jag hade så kort tålamod att jag var egentligen glad över att inte vara med barnen för jag var så orättvis och hade så kort tålamod. Som tur har det nu också gått över.

Och ja. Det fjärde testet, det gjorde jag i vecka 9 när jag tänkte att jag inte kan gå på ultra om jag nu inte fått ett vettigt test. Och då, i vecka 9 så fick jag ett vettigt positivt resultat och sen i vecka 12+1 såg jag ju det lilla livet.

Och just nu är jag i 14+2 och har alltså varit gravid i ren 12 veckor! Just nu mår jag bra. Jag är ännu jättetrött på kvällen och slocknar genast men annors så är allt toppen. Känner av en liten kula nedanför naveln och känner mig rundare. I simhallen måste jag ställa mig på vågen för det känns ännu så osannolikt att jag är gravid. Men vågen visa helt lika (lite mindre tom) så då är jag nog säkert gravid.

Men ändå så har jag så svårt att ta emot gratulationer. Jag har nu berättat på bloggen, facebook och på andra ställen för jag är sån som inte kan hålla saker för mig själv. Men när männsikor grattar och tycker att det är fint (vilket det förstås är) så har jag så svårt att ta emot det. Jag tackar och går snabbt vidare till nåt annat. Men det känns som om jag lurar människor, för inte kan ju vi vara påväg att få ett barn till. Min kropp kanske är lite gravid, men att vi sku få en baby, nej, det har jag nog så svårt att förstå. Så då lurar jag ju bara folk.

Och om jag hittar kamera och inspiration så kommer det kanske en jag bild på bloggen i ett senare skede.

lördag, januari 11

Mera om Thailandresan

Jag är så otroligt redo för Thailand nu. Bort, bort, bort från dethär skit vädret. På måndagen jublade jag för på fredagen sku det komma snö, vintern sku börja! Nå, igår regna det och regna det och på morgon när jag vakna så var det lika grönt som vanligt. Vattenpölarna hade bara frusit till is och det var det. Jävla skitvinter.

Men imorse så vakna Arthur först och vi prata om bananpannkakor i Thailand (eller choklad för honom) och så titta vi på fjolårets fotobok och så kom jag på att vi har ju en film från det (som är så otroligt dålig filmad av mig). Så sen titta vi på den på morgon och Sander konstatera att han vill fara dit nu. Det vill jag med. Men det är ännu 44 nätter. Och vi alla ska så vara i skick då för vi ska fara dit.

Men när vi titta på filmen så insåg jag ju hur liten Sander var ifjol. 1 år och 8 månader bara. Och jag är så glad att vi for, det var så värt det, men nu 1 år senare så kan jag nog tycka att vi var sinnessjuka. Liksom 11 timmars dagsflyg hem med Sander i famnen?! Undrar hur jag överlevde det så bra. Men när man måste så går ju allt. Och ifjol så gjorde vi ju felet att flyga från Koh Samui samma morgon och det felet gör vi inte om. Nu har vi 15 minuters resa till Bangkoks flygfält före vi startar hem, och Sander har en egen plats. Och man kan prata och diskutera lite med honom och underhålla honom på ett helt annat sätt. Nu kommer ju Sander att var 2 år 9 månader men han är nog inte ännu på samma nivå som Arthur var ifjol då han var 3 år 4 månader, men ändå otroligt mycket lättare. Nu är nog flyget inte nån stressande faktor längre, det kommer nog att gå helt bra.

Titta nu så liten Sander e! Fast megastort var han ju nog för sin ålder.
Men ifjol var resan mera ordnad med tanke på att det är en "engång på jättelänge" längre resa och stället sku vara perfekt. Och Koh Tao var det också. Älska det så massor. Men i år är det alternativet för dyrt och krångligt. Jag vill komma lätt undan och jag vill inte åka båten från samui till koh tao igen. Dessutom tror jag inte att graviditeten kommer att vara nåt problem men jag vill iaf ha relativt nära till sjukhus. Och sen vill jag inte sätta nån extra tid på resor. Jag vill vara där och sen vill jag njuta de 15 dagar vi har där, då vill jag inte sitta 1 dag i taxi/buss eller åka många timmar ut till nån lugn, vacker paradisö. Jag vill koppla av. Den önskan är kanske högre i år eftersom jag ändå nu gjort praktiken och haft fullt upp. Och därför har jag använt massa tid till att mentalt förbereda mig för vattenscotrar på stranden (vilket jag hatar!). Vi kommer att ha det lätt med restauranger i närheten och sen borde den ändå vara rätt chill och stränder och hav borde ju ändå vara toppen och så finns det lugnare stränder. Så det blir nog superbra fast det inte kommer att vara som Koh Tao.

Och priset (det jag egentligen sku blogga om).
-Flygbiljetter för 4 personer på erbjudande: 2390 €
-3 olika hotell för 15 nätter i Mae Phim, Koh Samet och Bangkok för 4 pers: ca 1100 €
-Transport till Mae Phim: ca 75 €
-Transport till Bangkok är ännu öppen men blir säkert kring 75€ det med för det går snabbare än billig buss.
-Nationalparksinträde: 20 €
Totalt: ca 3600 €

Och om vi sku fara till Koh Samet med resebyrå från Finland, vid samma tider för 14 nätter så sku hela vår familj betala 6500€ (nog för ett lite bättre hotell och om vi sku ha valt det sku priset kanske vara 500 euro mer) och då sku vi troligen få betala för precis allt i flygplanet och det sku vara mycket mera kaos med charter (jag upplever reguljär flyg som så mycket lugnare). Så jag tycker att dethär är ett helt toppen pris. Massa pengar förstås men 1 vecka på kanarieöarna sku kosta samma för vår familj och massa mera för maten där är så dyr. Och vi sku inte få en vecka charter nånstans för under 3600. Så jag är störtnöjd. Nu måst vi ännu då bara hitta pengar för att betala hotellen...

Och det som ju också förstås kostar är allt förberedande. Mitt pass blir kring 70 euro. Nya uv-dräkter åt barnen. Bra solkrämer (ja köper inte nåt nivea skit utan det ska vara så fitt från allt skit som möjligt och själv måste jag ha för känslig hud) och sen fuktkrämer (gäller samma sak, inget nivea skit utan naturvaror) och shampon och tvålar och myggmedel för sånt går det massor åt av borta. Och jag köper inte där för jag vill veta vad det finns i det eller kanske mera vad det inte finns. Och så var det ju nya crocs åt barnen och ny baddräkt åt mig. Och planunderhållning åt barnen osv.

Billigt att resa är det inte men för mig är det nästan det viktigaste som finns så jag prioriterar det framom allt annat. Jag har samma rock som jag nu haft i 5 år och använder mina 15 år gamla snowboardbyxor om det nångång blir kallt.

44 nätter kvar alltså. Och före det har jag ju nog saker att göra. 5 veckor praktik kvar. Sen ska jag söka in till Hanken igen, sen ska jag skriva praktikrapport och sen ska jag söka ut mina papper och sen ska jag ha sportlov med barnen (och fan då ska det vara snö!!!). Och sen. Sen far vi. Väntar så in i norden. 

söndag, januari 5

Dagis eller ej

Ja. Nu ska vi ta den frågan. Om allt går bra och vi får baby i juli, ska då Arthur och Sander vara på dagis? Det är den enda konkreta frågan jag fått och det är också den absolut krångligaste.

Jag sku egentligen ha velat haft svaret på frågan ren före jag blev gravid, eller jag fundera massor men kom tillslut fram till att tiden får avgöra. Och nu då jag är gravid så är det lika svårt. Jag ser (eller kanske såg) dagis som ett ställe där man förvarar barn då man inte själv kan vara med dem. Så enligt den logiken är det ju självklart att jag sku ha dem hemma. Och enklare sku det vara att ha dem hemma. Inga tider att passa, ingen stress och jag sku igen ha full koll över allt.

Men. Det finns ett men. Arthur fyller 5 på hösten, det är alltså 1 år tills han börjar förskolan. Han har kompisar på dagis, han hör till gruppen och han får leka på svenska med andra barn och ser andra barn. Det är ju också viktigt. Här hemma sku han nog säkert se barn, men lekspråket sku vara finska (och den är icke-existerande ännu) och alla hans parkkompisar börjar förskolan nästa höst. Så det känns på alla vis fel att ta honom bort därifrån, 1 år senare ska han ju ändå dit hela tiden (är förskolan varje dag? måste man vara där varje dag?).

Och gode gud! (jag är inte troende) Börjar Arthur förskolan om 1½ år? Galet. Sinnessjukt. Och skolan om 2½. Paniiik.

Och Sander. Sander har ju trivts (fast han just nu säger att han inte vill till dagsi efter det 3 veckor långa jullovet) och nästa höst sku han flytta till Arthurs grupp. Det blir en för stor grupp åt en 3 åring men sen fattar jag inte hur jag ska förklara att Arthur får fara om inte Sander får fara. Eller varför Arthur måste fara och inte Sander. Så enligt all logik sku ju båda då vara där. 3 dagar i veckan max, eller sen kanske 2 räcker. Och alla lov ledigt. Och från 9 till halv 3 eller halv 4 (för just nu är det omöjligt att få hem dem halv 3 för de vill ut och leka).

Och sen ska jag ju söka studieplats till hösten och fast jag sku komma in sku jag kanske först börja i januari, eller sen lite, lite i september. Och med baby går det ju att studera (om den sover och inte bara skriker och vill vara i famnen) men med Arthur och Sander går det inte att studera så dåsku det ju vara bra om de är på dagis...

Som tur behöver jag inte göra några beslut nu och som tur är det massor med tid kvar och saker hinner ändra fullständigt, men det är såhär jag ser på saken just nu.

lördag, januari 4

Mamma med

Min mamma är rolig. Nu talar jag igen resor. Min bror har varit sen november i Sri Lanka (och semestra) och nu har han bestämt att han kommer hem i slutet av januari. Och när mamma fick veta det kunde hon äntligen slappna av och så börja hon fundera på egen resa. Hon sku fara till Thailand (hon hade också kommit fram till att det nu inte fanns nån annenstans att fara i februari om man vill ha säker värm och till någorlunda vettigt pris). Jag fick söka flyg och resor åt henne. Sportlovet råddar ju till hela februari så det var antingen före eller efter.

Nå sen sa ja att nu får hon å komma när vi är där, om hon nån gång vill ha nån att prata med (det är ju ändå rätt ensamt om man är för sig själv borta 2 veckor). Så nu så flyger hon till Bangkok två dagar senare än oss och så flyger hon hem med samma plan som vi. Hon far genast till Koh Samet (vi är i Mae Phim några dagar först) och bor på stranden som är några hundra meter från vår strand. Hon bor på den lugnare och vi bor på en ganska livlig, är nog lite orolig om den sen ändå är för livlig men då finns det ju iaf bra restaurangvariation och vi behöver inte gå eller åka långt. Så, det blir igen en Thailandresa med mamma. Fast denhär gången är det lite annorlunda för nu är vi på skilda resor men ser varann ibland.

Nu är det 7 veckor och 2 dagar kvar tills vi far. Med dethär gråa vädret sku jag kunna fara genast. Måste ännu fixa:

-Crocs åt Arthur (sander fick idag på rea)
-Pass åt mig (det är ren 5 år sen vi gifte oss)
-En flytväst 15-30 kg (råkar nån ha en extra??)
-Snälla solkrämer och salvor och sånt.

Och jag har kommit på så många orsaker till denhär resan som vi egentligen inte har råd med. 5 års bröllopsdag! Jag blir klar tradenom i mars! Micke fyller 31 i mars!

onsdag, januari 1

Varför tre?

Nu ska jag ge den långa historien. Hur jag kom fram till att tre är nåt att satsa på.

Januari 2008 förlova jag och Micke oss i Ecuador. Min hostmamma hade då en så otroligt gullig 1½ åring och jag drabbades av akut babyfeber. Föreslog från ingenstans och ingen tanke alls, att let's try. Men Micke var inte med på noterna ännu då men vid julen 2008 så sa han att jo, vi kan testa. Vi sku ju gifta oss i februari 2009 men jag var så säker på att det sku ta år för oss att få barn och jag ville börja försöka så snabbt som möjligt. Men i januari 2009 så gjorde jag ett positivt test och i septemeber 2009 föddes Arthur.

Den våren körde jag och Lee till Norge och så hälsa vi på Melle i Uppsala på hemvägen. Och hon fråga om 2 är mitt ideala barnantal och då var jag säker på det. 2 sku det vara. Max.

Men ren den sommarn när jag servera på flygfältet så såg jag en familj som hade 3 söta pojkar i skolåldern. Och då kom tanken. Tre. Tre sku det kunna vara. Max. Och tre pojkar. Jag såg helt mig själv där när jag  for iväg på resa med mina tre söner.

Arthur föddes och alla tankar på flera barn var bortblåsta. Blev överraskad av det totala beroende från babyn. Hela tiden sku han vara nära och det var mycket tyngre än jag trott. Men det lätta ju också och sen kändes det ensamt med ett barn. Det var ganska tråkigt också. Så på sommaren 2010 börja vi fundera på en tvåa. Först ville vi veta om jag kom in till Arcada och fira att jag sku fylla 25 och sen sku vi testa på en till baby. Och pang gick det ju. I augusti blev jag gravid och Sander föddes i början av maj. Och ren från första gången jag gick på ultra på kvinnis så visste jag att det inte får vara sista gången. Prata om det massor under tiden jag vänta Sander, att det är inte sista gången.

Sander föddes och det var tungt igen. Jag trodde jag sku orka ge mera av mig själv men jag gjorde inte det. Och Arthur var liten och jag var inte alltid så förstående. Det var tungt. Och jag skrev ju dethär då, mina krav på vad som sku stämma när en ev. trea sku komma.

Förra hösten kunde jag tänka tanken på en baby men det var inte aktuellt då för skolan var långt ifrån klar. Jag kände inte att jag orka då ännu. Micke var nog med på en trea rätt tidigt och han ville inte ha alltför stor åldesskillnad mellan barnen. På våren/sommaren kändes det klart att sommarn 2014 sku vara perfekt för baby. Jag har drömt om ett sommarbarn och tror det sku vara idealet. Men sen kom Dagnys bröllop som sku vara i augusti 2014 och det gjorde saker svårare för jag ska ju dessutom vara med där uppe. Dessutom fick jag inget jobb (det var ju min önskan för då sku jag ha fått högre mammapeng och kanske haft nånstans att fara tibax) och det tog länge att hitta praktik. Och jag ville inte börja nånstans med att vara trött, illamående och gravid utan jag ville börja med att ge ett energiskt och gott intryck.

Så, jag hade ren börjat ge upp tankarna på en sommarbaby. Konstatera att ett bröllop är lättare som gravid än med en baby. Micke tyckte jag var löjlig när jag prioritera ett bröllop högre än en baby. Sen var det ju ännu detdär med att jag inte hade nåt jobb från mars framåt (jag hoppas nog hitta nåt kortvarigt), att Arthur också är född i september och att sen senare är det ännu mera höst. Så när jag kolla datum så visa det sig att det fanns en chans att hinna med en sommarbaby 2014 som sku födas före augusti så att jag inte sku behöva oroa mig för att vara i en förlossningssal när jag borde vara i kyrkan. Min kropp meddela fint när det var dags och beslutet gjorde vi snabbt utan att fundera på nåt praktiskt (som hem, bil och sånt). Och en vecka senare kände jag av det men trodde aldrig att det sku gå vägen. Det var så osannolikt, men ändå måste vi ju testa för att se. Och såhär långt har det ju gått vägen men det är nog nåt annat som avgör hur det sen sist och slutligen går.

Och för mig har det sist och slutligen ingen skillnad om när och hur, men som man märker av denna roman så har det hittills funkat såhär och därför tar jag allt i beaktande.  

Men ännu om dethär med tre barn. Jag är inte alls säker på att det är idealet. Det känns som en stor risk. Tänk om allt blir skit efter det!?

Sen nångång ska jag blogga om:
-De fyra graviditetstesten jag gjort
-Vad jag är orolig över
-Hur jag mått de första tre månaderna och mina tidiga graviditetstecken
-Ska mina stora vara på dagis eller hemma.

Nyårsafton

Jag var på praktiken ren före 7 och satt genast igång. Det var packande och räknande och lappskrivande och excelifyllande. Klockan 2 fick vi alla korv och potatissallad och bröd och frukt och åt tillsammans och sen hade jag ännu lite jobb kvar. 25 över 3 starta jag mot butiken.

Jag hade tänkt tortillas eftersom vi har avokado hemma. Men broilerstirmlorna var slut i citymarket och sen var all god kncakkorv slut och jag hade knappt om tid så hitta en box med köttbullar och prinskorv och tog ett paket klyftpotatis till. Så olyxigt det bara går. Var hemma 20 över 4 och Micke for på jobb halv 5.

Arthur hade feber när jag kom hem och riktigt krasslig röst, själv hade jag just fått rösten i skick och bort den värsta halsonten. Sander var rätt ok. Jag hade sökt ut ett lekmer paket med nya uv-skjortor åt barnen och den ville Sander ha på och sku så gärna ha farit till simhallen.

Vi åt chips, popcorn, korv, köttbullar, klyftpotatis, morot, gurka och tomat och dippsåser. Sen börja det smälla och efter maten gick vi ut och titta oss omkring och såg mycket raketer. Sander blev skrämd efter en stund och gömde sig i min famn och ville in så vi kom in och titta på postman pat. Dusch och nattsagor och kvart över 8 släckte jag lampan och då låg alla i vår säng och hörde på det grymma smattrande utanför. Snabbt sov alla. Men rätt oroligt ändå. Vid 12 var smattrande helt grymt! Och vid 3 gav jag ny värkmedecin åt Arthur för han var så het och klaga på ont vid höften. 6 ringde veckarklockan för jag glömd och sätta bort den och jag tänkte stiga upp då men klara det ända till kvart över 7 och snart kom också barnen upp.

Lyxigt som aldrig, eller vad?!