Vårvinter

Sander behövde sömn och Arthur måste väckas så jag bästämde att en ohälsosam sockerpicnic blir bra i solskenet. Fick Arthur att vakna till löfte om bulla, pepparkakor och saft och Sander somna snällt i vagnen. Vi väcker nuförtiden Arthur varje dag från dagsvilan, han sku annars sova långt över två timmar och då sku klockan närma sig 4. Och om man vill få honom och sova före halv 10 så måste han vakna före halv 3. Helst sku han ju få vakna ren halv 2 men när det alltid tar tid att få honnom att somna. Men sen är det megasvårt att få honom att vakna, han vill inte alls.

Vi hade det skönt i solskenet och nu väntar jag så på våren. Då ska vi bara vara ute och terassdörren ska stå öppen hela tiden.

Femte natten

Jag känner att jag håller på att bli sjuk igen, så pumpar i mig en massa finrexin, har en tent imorgon. Tror att en delorsak till att jag håller på att bli sjuk är att jag sovit rätt lite och dåligt på sista tiden. Eller de sista 3 nätterna.

Sander har nu i 5 nätter varit utan mat. Första så lät han själv bli att äta. Andra så hjälpte pajning och rumpgungning jättebra. Tredje var hemsk men det var säkert mest för att det var tandsprickarnatt. Jag steg upp med honom och vagga runt en 10 gånger. Fjärde gick någorlunda med hjälp av värkmedicin. Femte, alltså inatt, var tandorolig igen och där vid 4 så vad han riktigt lessen och jag gick med honom i 10 minuter men sen lugna han sig. Men annars så var han 11 timmar utan mat (lite vatten nog) och vakna på gott humör.

Nu är det bara att köra på. Han klarar sig helt bra och jag tror gnället och det lilla gråtet berott på tandsmärta, men ibland sku jag hellre bara truga flaska i munnen än att stiga upp och lugna honom i famnen. Och jag måste ju stiga upp och gå ut om han blir lessen för annars väcker han säkert också Arthur.

A sad, sad mom

Det finns en sak i vår vardag som gör mig så otroligt ledsen. Speciellt eftersom jag anat att det kommer att bli ett prolem och jag har gnällt och påmint och tjatat och varit arg i över ett halvt år och själv sett till att på inget vis vara en orsak till att det händer.

Det är så roligt när barn lär sig prata och lär sig ord. Men det gäller bara till en viss punkt. Så länge orden är trevliga. När ens två-åring säger v-ordet så vill man bara gråta och samtidigt slå den som är orsaken till det. Och man borde ju glädjas över barnets språkutveckling och vanligtvis uppmuntrar man ju det, men hur förklara åt en två-åring att man inte ska använda ordet och hur ska man få honom att glömma det? Jag har talat med honom om det när han sa det första gången, om han vet vad det betyder. Han sa att det är sånt som x säger när det gör "aj,aj" eller när x och y skriker eller att alla barnen säger det. Jag förklara att det är ett fult ord som ingen ska säga. Det har jag nu lugnt och sansat förklarat de tre följande gångerna han sa det. Men idag märkte jag att han nu säger det för att få en reaktion, så nu kör jag ignorans. Men vad ska man göra? Jag vill inte att han kan det. Vill inte.

Och sen tror han ibland att man säger det när nån säger "vet du" och så upprepar han v-ordet. Det är bara så hemskt.

Tyget

Äntligen hitta jag ett vettigt tyg till vårt lekrum. Jag har velat ha nåt färggrant, men nåt som är tidlöst och inte med fula barnsliga motiv som man genast tröttnar på. Nu är bara frågan var jag ska hitta det. I Lojo marimekko finns det inte, men de hade det nog i fönstret. Lite dumt tycker jag. Men är glad att jag hitta det. Tråkigt bara att det är marimekko, det blir ju så dyyrt.

Mera musiktankar

På mitt tidigare inlägg låter det som om jag hade något emot att vi har ett svenskspråkigt bidrag, men det har jag inte alls. Tvärtom. Jag har bara så svårt att förstå det. Var ren överraskad när jag såg att den var i finalernas final, men tänkte då att den nog just och just kommit vidare och såg inte en chans till att den sku vinna. Jag var rätt säker på att finskspråkiga Finland sku rösta på Stig. Det var så typiskt finskt.

På fredag såg jag å på voice of Finland (enda programmet jag följer med från tv:n) och på basen av detta musikveckoslut har jag dragit slutsatsen att i Finland får man inte vara nåt eller sträva nånstans. Om man har en bra, energisk show så får man kommentarer som "less is more". Nu tänker jag då på kommentaren i voice of Finland av tanten åt Krista Sigfrids, vet ju inte riktigt vad tanten hänvisa till, men det lät som att man borde nog förstå att hålla sig lugn och sansad. Helt som UMK också var. Lugn och tråkig och ännu tråkigare. I Sverige så får man ha show, man får sjunga ut och man får tro att man är nåt. Och det är nog så mycket mera underhållande.

Musikgrejs och språk och sånt

Jag kom till mamma med barnen för att få lite variation och sälskap.

Vi titta igårkväll på tv, både på Uuden Musiikin Kilpailu och Melodifestivalen (helt klart bättre och det titta vi absolut mera på, där hände ju nåt och var show och de kunde sjunga och hade någorlunda låtar). Och så såg vi vem som vann UMK och jag är så totalt shockad. Min teori är att ingen i hela Finland har rösta förutom finlandssvenskar och typ Kyrkslätt och Sjundeå. För jag har nog ändå så svårt att förstå att en svenskspråkig låt deltar i den finska eurovisionen, och vinner det så "finlandssvenska" uuden musiikin kilpailu (finns det ens ett svenskt namn?).

Sku gärne se hur många som slutligen röstat. Jag gjorde inte det. I min smak var nog allt väldigt, väldigt, väldigt dåligt.

Bort med nattmaten

Inatt sov Sander första natten i sitt liv utan att äta nånting. Det var inte planerat från vår sida, men halv 7 när han vakna hade han inte druckit någon mjölk sen igår kväll klockan 9. Micke hade en gång burit honom och vid 3 böka han brevid mig men somna snabbt om.

Men det är nu tecknet, nu är han redo att sluta äta på natten och det betyder att han inte ska få nån mera mjölk under natten. Problemet är att jag tror att han nu några nätter framåt glömt att han klarar sig utan mat och kommer ändå att villa ha det. Det andra problemet är att Micke nu jobbar två nätter i rad (inatt från 17-7.30 och imorgon från 17-08). Det betyder att han inte är till nån hjälp vara sig under natten eller dagen och jag får ingen extra vila nånstans. Det är ju så typiskt. Sku han nu inte några nätter ännu kunnat äta och sen slutat (aldrig är man nöjd liksom!).

Arthur allugator

När vi var i Egypten gick vi på barndisco med Arthur på kvällarna. Han våga inte dansa, men ville titta på. Och han följde med så noggrant, ibland stod vi också på golvet och jag höll honom i handen och dansa med den upp och ner.

Här hemma börja han intressera sig för musik igen och vi börja lyssana på arne alligator igen. Och mittiallt börja han dansa. Nu sku han kunna dansa hela tiden. "Mera allugator" säger han. Eller så vill han dansa "tip, tap" eller "hej o le". Igår när vi var till stan och hälsa på kompisar sku han hela vägen höra endast på arne alligator låten och endast den. Båda vägarna.

Men hans dansande är det gulligaste och sötaste någonsin. Det är så sött. Och det är så härligt att han vågar dansa och faktiskt gillar det. Och hans moves är bara bäst. Han skakar också huvudet ibland och leker kukkuu. På filmsnutten ryter han som en alligator och ropar uuu, nåt han aldrig gjort förr. Lät så roligt! Annars är det bara dans för hela slanten. Helt urgullig dans.

Min Sandi och vårväntan

Han kan sätta sked och gaffel helt utmärkt till munnen, men att få mat på skeden är ännu lite svårt.
Här lyckades Sander gnaga upp bottnet på en quinoa burk och så var halva burken på golvet och de hade roligt.
Att ära salvor är nåt han tydligen också gillar. Här var det zinksalva.

Jag väntar på våren. Jag sku gärna skrinna lite till och gärna ens en gång åka snowboard, men annars sku våren få vara här imorgon. Våren gör allt så mycket lättare. Speciellt för att Sander blir äldre.

Sander är en rolig typ, han är envis och målmedveten och en riktig buse. Just nu är han mammig som bara den och börjar gråta och söka mig genast han inte ser mig. Han är nu 9½ månad. Äter ännu på natten 1-2 gånger, sover två gånger på dagen och flyttar sig genom att gå, han kryper inte alls mera inne (och Arthur hade inte ens tagit sina första steg i samma ålder!). Klättrar upp i soffan å sku helst bara äta själv. Han är en tuttälskare och dricker allt från tuttflaska. Somnar inte själv.

När det är vår, alltså om sådär 1-2 månader så är Sander nästan 1 år och det kommer att göra allt ännu enklare. Han kan börja gå ute (han kan inte nu för han har inga skor och jag tänker inte köpa vinterskor åt honom nu) och det gör det roligare för alla att vara mera ute. Han kan vara vaken på förmiddagen och börja sova en gång/dag. Han kan äta allt som vi andra, också mjölkproduktar, ost och grädde. Han kan börja dricka riktig mjölk och vi slipper köpa en massa ersättning. Sen får han också sluta äta på natten. Min gräns är 1 år. Arthur sluta själv nångång efter 10 månader. Sen kommer också klängigheten hoppeligen att ta slut...

Jag älskar så min Sander, men jag är så glad att babytiden snart är förbi. Jag är trött på att inget hålls lika för en längre stund och allt bärande och vyssjande och gnällande och sov-vägrande och tänkande över vilken mat som passar honom.

Suck, stön

Har hållit hela kvällen och eftermiddagen på med en skoluppgift och konstatera just att jag tänkt helt fel och onödat sådär 2 timmar på nåt som jag inte har nån nytta av. Önskar så att jag inte kommit på att det var fel och sen bara gjort som jag tänkt från början.

För nu när jag vet så måste jag bara göra det på nåt annat sätt. Suck. Och jag som ville ha familjedag imorgon.

Uppläxningen

Idag var vi i klubben på förmiddagen och så behövde vi smör så jag gick med båda barnen och dubbelvagnen till Citymarket. Sander somna genast och var därför lugn men Arthur vägra sitta i vagnen när vi kom in.

Han fick först ett skrikutbrott, sitt första i butiken, när vi inte gick och se på leksakerna (det har det gjort med Micke och ofta har Arthur fått en racerbil, suck!). Så där fick jag bära en skrikande mask, köra en dubbelvagn och dra efter mig en kundkorg. Sen plocka han lugnt några sockerfilar åt sig (jag är egentligen emot smaksatta filar men han tycker kossorna är så roliga) och allt var bra. Tills han såg ballongpinnar och tog sån och sprang runt hela butiken och vifta tills jag fick fast honom. Sen plocka han fint upp all mat på bandet men sku sen ha en racerbilstidning. Då hitta jag russinask och fick honom och sitta stilla i vagnen en stund. Sen tog det evighetslänge i kassan och just då jag fått allt inplockat så är russinen slut och Arthur rusar in tillbaka i butiken och tar den där jäkla racerbilstidningen och ska komma ut med den. Då börjar mitt tålamod vara slut. Drar bestämt ut honom från butiken och börjar gå mot rulltrappan, som tur kommer han efter.

Nå, sen i rulltrappan så håller jag en sträng föreläsning åt honom att man inte får springa hur som helst och hit och dit och att man inte får ta saker i butiken och att mamma blir så arg av såntdär (för jag hade ju till slut blivit rätt arg). Då sa mannen som stod bakom oss i rulltrappan nåt i stil med att ta det lite lugnt nu, barn gör sådär och så försvara jag mig med att han han bara springer och härjar så och då konstatera han att på det sättet lär sig barn och att jag säkert gjort på samma sätt när jag var barn. Vilket jag kontra med att då har min mamma också berättat åt mig att man inte ska göra så.

Men nu till det första. Jag tycker att det är så bra att mannen kommentera det. Det var en äldre, stilig finlandssvensk man. Man ska kommentera om man tycker nåt är konstigt i ens omgivning och om man tycker att nån överragerar mot barn. Jag medger att jag var rätt arg och om jag sku ha sett samma situation sku jag ha tyckt att mamman var för sträng och oförstående. Och då är det bra att gå emellan och på det viset lugna situationen. Arthur är ju jätteliten i de flestas ögon men i mina så borde han ändå fatta nåt och ens lite lyssna på mig.

Men ändå håller jag inte med mannen. Jag tycker inte att barn ska få bete sig hur som helst var som helst och det är förälderns uppgift att se till att inte barnet gör det och ifall barnet gör nåt dumt så ska föräldern visa (genom ord ) att det beteende inte är okej. Arthur är snart 2½ år och jag tycker att man då helt bra bestämt och strängt kan berätta åt honom att man inte kan ta allt i butiken. Och nu måste ju förälderna också få bli arg om man faktiskt blir det. Förstås önskar jag att jag alltid var förstående och hade ork med allting men ibland har jag faktiskt inte det.

Och jag går nästan aldrig med barnen ensam i butiken, dethär var ett undantag, ett som inte kommer att ske på länge igen.

Hemma igen

Vi hade en jättelyckad hotellnatt. Vi drack en flaska skumpa, åt tre rätters måltid, skratta helt massor, mindes gamla tider och sakna barnen (bara lite då jag börja fundera över Arthurs söta dansande och då det fanns söt lejonmjukisdjur i rummet). Sov gott (fast jag nu först vakna 6 men sen lyckades sova till 8) och åt alltför mycket hotellmorgonmål.

Här hade också allt gått bra. Förstås. Sander ville inte riktigt somna igår men hade sen sovit till halv 5 och då druckit mjölk. Arthur hade sovit hela natten i egen säng. Såna nätter som vi aldrig har då vi är hemma. Sander var som inget när vi kom hem medan Arthur tog det lite hårdare. När han sku somna för dagsvilan var han helt hysterisk och sku bara krama mig, så jag krama honom tills han somna. Men det hade jag räknat med. Så är det också ibland då jag varit i skolan.

Bort idag

Min mamma är nog bra.

Hon jobbar ju som fastighetsförmedlare och ser en massa skilsmässo i sitt jobb. Därför meddela hon tidigare i veckan att hon kommer och ser efter barnen inatt och så far vi på hotell, för att ha lite tumistid och för att få sova en natt (Sander och nätterna har inte varit roliga på sista tiden). Jag så förstås nej och konstatera att vi kan fara ut och äta om hon ser efter dem på kvällen, nätterna är ofta kaos på nåt sätt och det är bäst med två på plats.

Men så tala hon nu om det igen och jag konstatera nu att det sku vara rätt skönt att sova en natt och att ha lite tid med Micke, det var ju nog en tid sen vi gjorde nåt bara vi två. Och det är ju nog ändå vi som är viktigast, för om vi inte funkar så funkar nog inget, så tumistid är ju bra.

Så inatt ska vi sova i Alberga, Esbo. Mamma kommer 5-6 tiden med hunden hit och så far vi ivåg och kommer tillbaka på dagen imorgon. Sen ska Micke på jobb igen (han är också idag). Och jag ser helt sjukt massa fram emot det. Första natten Sander är utan mig men tror nog det går helt bra, nu somnar de väl nångång och fast de nu alla sen är vakna i 2 timmar på natten så är det ingen större skada skedd, de kan ju sova imorgon sen mera.

Hostmedicin

Sander hade inget i öra och inget nån annenstans heller.

Betyder att hans ont och värkar beror på tandsprciknng. Är bombäsker på att ingen annan unge har så ont, så länge, som han när han får tänder. Det är så totalt hemskt.

Men läkarn gav hostmedicinrecept åt honom. Men sen när vi läste att det :" verkar indirket på hjärtats och lungornas verksamhet... minskar graden av sammandragning hos muskulaturen som omger luftrören. Vidare förorsakar det sammandragning av motsvarande muskel i kärlväggen, varigenom blodtrycket höjs och hjärtats rytm ökar. Dextrometorfan inverkar dämpande på aktiviteten av hostcentret i hjärnan, varvid hostretningen stillas."

Det lät bara så hemskt, så mycket som påverkas i kroppen. Så jag tänkte att det är bäst att kroppen får vila lite och om det blir riktigt hemskt så får han sen den, Men nu är hostan bara hård och sjuk men han hostar inte så ofta.

Tand eller öra?!

Sander har varit störtomöjlig i några dagar, igår kväll var det så hemskt att både jag och Micke helt tappa tålamodet. Han vakna varje gång man la ner honom i sängen (eller sov 5 minuter och sen vakna) och ända stället han sov på var när man gick med honom i famnen. Varje gång man satt honom och ligga så ylskrek han och satte upp sig och var yrvaken. Ändå var han trött och hängig. Det var sån tortyr.

Idag har han igen sovit dåligt och bara tagit korta tupplurer före han igen ylat och varit dötrött men inte somnat om. Så påfrestande på alla vis.

Men sen gav vi värktablett på eftermiddagen för vi orka inte mera (han har fått så mycket på sistone med feber och värk och allt) och han blev som en förbytt unge. Så nöjd så.

Så nu är då frågan att är det tänderna eller öronen? Han har flunssa och är jätte hostig så det kan vara örona, men han är också vid tandsprickning världens gnälligaste i evigheter.

Önskar han sku blir frisk nu.