Handdukar och mysli

Idag kom handukarna jag beställt från HM och vårt badrum blev genast mycket trevligare. Hittills ha vi haft en handduk per man och 2 extra och de har inte alla passat ihop. Nu fick jag och Micke stooora handukar och barnen normal storlek. Nu kan vi lätt hålla reda på våra handdukar utan namnlappar och badrummet blev mycket piggare.

Jag har äntligen kommit på hur man gör den ultimata myslin. Trixet är att ha ugnen på typ 125-150 och använda vätska så att det blir klumpar. Sen ska det vara i ugnen ca 1½ h. Här är det med havregryn (mest av det), vetekli, solrsosfrön, hackad mandel och hackad hasselnöt. Som vätska använde jag idag svartvinbärssaft när vi inte hade någon juice men har oftast lagat med apelsinjuice. Och efter att det kommer ut från ugnen så blanda jag i russin. Krispit, hälsosamt och sockerfritt (nåja, idag hade saften nog lite socker).

Fy farao med människan.

Jag läste och min värld gick i kras. Kan bara inte förstå. Försöker på nåt sätt, men kan absolut inte. Jag hatar denhär världen så massor. Vad kan jag göra för att ändra nåt och hjälpa? Jag förstår och vet att många barn har det jättedåligt och jag sku faktiskt villa göra nåt för det. Vad kan jag göra?

Och nu ska jag gå och laga korvsoppa och försöka återställa min värld. Önskar att man kunde tortera människor till döds hör hos oss, för i dethär fallet är det nog det ända rätta. Och tortyren sku få pågå i flera år. Ja. Korvsoppa nu. Måste släppa dethär för kan inte leva med denhär hemska, hemska känslan.

En om oss alla

Sander
Idag har han två gånger sagt "kakii" och blivit lyft på pottan för att kakka. Ena gången i matstolen när han var utan blöja visa han att nu är det dags och en andra gång skrek han argt vid pottan att han ville gå på den. Duktiga lilla gubben! (Fast i mina ögon är han stor)

Arthur
Vi titta på tv och det kom Loreal reklam, nån kräm. Då frågar Arthur:
- Mamma, kan du sätta på såntdä?
-Jo, svara jag.
-Blir du sen en såndär.....
-En hurdan då?
-En tant? svara han.
-Vad är jag nu då? frågar jag fundersamt.
-En flicka, svara han med självklarhet i rösten.

Jag
Jag är nu en glad flicka. Vi gjorde en sväng till glassbilen idag efter haamumix och så köpte jag en boston chokladglassask. Senast jag åt sånt var när jag var typ 13-14 och då älska jag det. Och det är ännu nu så jättegott. Borde nog inte äta glass, men tänker att en massa energi är bra för kroppen ifall jag håller på att bli sjuk och så är det ju bra för det lilla kittlande i halsen.

Nyheter och midnattsloppet

Jag bara hatar vissa nyheter och just nu gör jag allt för att undvika att läsa om vad som egentligen hänt med den 8 åriga flickan som blev dödad av sin pappa med sambo. Jag vill inte veta. Jag vill inte. Om jag sku veta och om jag sku öppna länkarna med informationen så sku hela min värld gå i kras för en stund. Min mage sku göra så ont och jag sku bara kunna tänka på det och inget annat. Och det vill jag inte. Jag vill inte veta. Jag vet att världen är grym, jag förstår inte varför, men ibland vill jag inte bara veta. Och om jag sku veta så måste jag förklara det för mig eller sen komma till slutsatsen att det var bättre så. I dethär fallet tror jag att jag inte sku kunna göra nåndera. Så jag vill inte veta. Det gör ren så hemskt ont i mig.

Och dethär var inte alls vad jag sku skriva om, men eftersom jag nu gick in på nätet så kunde jag inte undvika det. Men över till annat.

På lördag far jag och Micke till stan för att springa Midnight run och sen blir vi där övernatten på Scandic Marski. En natt utan en massa händelser (kanske nog i att vi går ut men inte som i att barn vaknar och kräver nåt) och sen hotellmorgonmål och eventuellt lite tid för shopping i lugn och ro. Midnight run verkar också som ett otroligt roligt lopp så ser extra mycket fram emot det. Det är alltså 10 km i Helsingfors centrum och starten är 9 på kvällen. Men nu är jag rädd att jag håller på att bli sjuk (okej har nog varit förberedd på det ren i två veckor...). Känns som att nåt kan komma påsmygande. Så jag dricker finrexin och försöker äta mycket vitlök och c-vitamin och önskar att jag nu i två dagar sku hållas i skick. Sen kan det ju bara vara att jag är trött. Sander får väl tänder igen och Arthur är rädd för monster/spöken/sjörövare/riddare och nätterna är allt annat än lugna.

Och nu måste jag bara testa att göra ett inlägg med raka marginaler. Har inte ens tänkt på att det kan vara trevligare för Linn skrev om det.

Och lite haha på det.

Jag sitter faktiskt och skrattar åt mitt föregående inlägg. Jag var helt vid bristningsgränsen då och om nån sku ha knackat på sku jag helt säkert ha flytt fältet. Men efter att jag skrivit inlägget börja det gå mot det bättre och efter att Micke kommit hem blev det riktigt fint. Arthur sov nog ingen dagssömn men han underhöll sig själv en stund tills Sander vakna och sen kom Micke ren hem 4.

Jag körde då bara snabbt till butiken efter färdigmat, mjölk och grönsaker och när jag kom hem så höll Micke på och damsuga* hela huset och barnen skrek inte mera. Sen kom jag också iväg på en länk och det kändes som att jag inte varit på en ordentlig länk på månader, lite tungt var det men jätteskönt efteråt, blev en sådär 7 km gissar jag (förstås var klockan utan batteri när jag sku ta den!) Sen kom också ena fotoboken från ifolor och i biblioteket fanns boken om temperament som jag reserverat. Och så har vi fått allt uppstädet och nu känns det riktigt trevligt att vara. Micke nattar just nu barnen och jag ska snart se på lite Good Wife.

*Fast det var just under damsugandet jag fällde några tårar. Micke lyckades få vår sovrumsspegel och gå i tusen bitar och sekunden efter det drog Sander ner en klocka och det kändes bara som att dethär kan inte vara sant... Men det var bara en spegel och dessutom en som var fult målad. Det jag sörjde mest var nog att Micke nu har 7 år med olycka.

Bara skit.

Jag går sönder. Det har inte hänt på länge utan det har faktiskt rullat på helt bra en längre tid. Men nu... Nej fy fabian. Sku bara kunna sätta ner mig och gråta eller gömma mig långt borta.

Igår när vi kom hem från kalaset var Sander jätte varm, mätte febern till 38,8. Han somna ren 7 och jag och Arthur gick lite efter 8 i säng. Halv 12 vakna Sander var helt kokhet, drack 2 dl saft, hade svårt att somna djupt och ville bara vara i famnen. Gav värkmedicin och ännu 2 dl mjölk och sen somna han om typ kvart före 1. Han vakna sen 7 och kändes svalare men ändå varm. På dagen var han igen het.

Och eftersom han är sjuk (vet nog inte vad han har förutom hög feber) så kom klubben inte på frågan, inte heller 2 timmars parkhäng. Vi gick en kort sväng i vagnen och förde rosk och kom sen hem igen. Men Arthur är ju helt galen. Har skrikit "kakikorv" non stop hela förmiddagen, varit överdriven som aldrig förr och följt efter varje steg jag gått. Sander somna kvart över 11 i famnen efter att båda haft skrikkalas över nåt löjligt men sen vägra Sander bli nedsatt i sängen och jag höll sen slutligen på att få honom att sova i över 1 timme, samtidigt som Arthur låg och snarka (han förde värre ljud än en riktigt snarkande människa och förstås vägra sluta) på golvet brevid och vägra gå nån annenstans för "det finns monster". Och sova kan inte den äldre heller för han ska bara skrika på mamma och väcker sen Sander som faktiskt måste få sova. "Mamma natta, mamma paja, mammaaaa.."

Jag är så nära galenskapsgränsen det går och försöker nu skriva ut all irritation för att inte helt explodera. Sen har jag ännu skitit hår, hemmet är helt upp och ner och kylskåpet står tomt. Och sen när Micke kommer hem nångång halv 5 så borde den äldre rastas, jag borde fara på länk, likaså Micke och sen måste det göras butiksresa och allt redas upp. Och det är inget som går på de 4 timmar som finns. Så denhär dagen har inget hopp mera. Det är bara skit. Bara skit.

Jomppa för barnen

Klockan visar nu 11.55 och båda barnen sover dagssömn. Undrar om det ens nånsin hänt?! Ena somna oäten och utan tutt i cykelkärran och andra somna rekordsnabbt efter att ha ätit lite fiskbullar och morot.

Barnen börja en sorts reskapsjomppa idag. Föräldrarna är med och först är det lite gemansamt program och sen får man leka med alla grejer som finns där, det är i lohjan voimisteluklubis utrymmen, det är för 1-3 åringar. Priset är väldigt saftigt för två barn och jag har många gånger ansett att det är för dyrt och att jag inte anmäler dem, men sen gjorde jag det ändå. Jag vill på alla vis uppmuntra till att röra på sig och tycker att det ska bli roligt med variation nu till hösten. Stället är ca 3 km från oss så jag kan ta oss dit med cykelkärra då Micke jobbar (fast ditvägen är hemsk eftersom det bara är uppförsbacke). Båda barnen sprang genast och klättra, hänga och leka med nåt när vi kom dit och verka trivas. Fast nu Arthur lyckades få fingrarna mellan vessadörren (i den karm som är fast i väggen) och sen trodde han att jag lämnat honom där eller glömt honom när jag lekte med Sander under ett lakan (han var helt i panik, han är nu så rädd att jag lämnar honom, eller glömmer som han sa) och sen när vi sku gå i cykelkärran föll Sander bakåt och slog huvudet hårt i asfalten. Oj, oj med mina barn!

Och ikväll är det kräftskiva på Pålsböle (men vi kommer säkert båda hem med barnen rätt tidigt) och imorgon är det 3 årskalas i Kyrkslätt och sen jobbar Micke igen natt. Och så börjar igen en ny vecka. Och nästa lördag ska vi ha ett tumisveckoslut i Helsingfors och också springa Midnight run. Hela sommaren har jag tränat för det men de sista veckorna har det inte blivit någon träning alls nästan. Har varit så otroligt slut och matt och inte alls haft nån extra energi. Borde därför också ut på morgonlänk i morgonbitti...

Och priset för jomppan. För ett barn är det 80 euro för en termin (är 1 gång i veckan 45 minuter). Syskonet får 20 euro rabatt. Helt hurja dyrt.

Min spanska och Ecuador

Jag tänkte för första gången på spanska på över ett halvt år och det gick förvånasvärt bra. Tills jag sku skriva tomat. Så jag "google translata" ordet tomat. Och det är ju förstås "tomate". Ha, ha!

Är nog besviken över statusen på min spanska, men med en man som aldrig har regelbundet jobb går det inte heller att börja nån prata spanska kurs. Måste snart fara till Ecuador igen (fast snart blir det inte, det är dyrt och alltför långt borta och alltför farligt att resa för barnen och nu ska vi till Thailand). Det är riktigt snart 10 år sen jag for. Det var i början av september tror jag. Är så glad över den fina familjen jag fick där och all den härliga maten. Och nu 10 år senare, för några veckor sen, köpte jag koriander för första gången och laga nåt som vi åt jätteofta där. En sallad på koriander, tomat, lök, lime, salt och peppar. Men jag sku ju också villa ha mote och ceviche och yuka och allt det goda där. Lorenas mat var så den bästa.

Torsdag

Vi var på förmiddagen i klubben allihop och mina båda barn åt förstås dåligt av min grönsaks-skink frestelse och var hungriga när vi kom hem. De fick morot och så sa jag att vi går snart och vila. Sen försvann Sander och jag trodde han var i lekrummet. Men nej, då hade han klättrat in i sin spjälsäng och låg färdig för att vila. Sötisen!

Och ännu om min älsta och klubben. Han är så facinerande. För när vi är där alla, alltså jag, han och Sander, så är han så bekväm av sig. Han leker med alla barnen, far överallt och det finns inget hinder i honom och absolut inget språkhinder. Där förklarar han på svenska att han är sjörövarfabbe och hänger med i deras lekar och sjunger sjörövarfabbe sången. Jag behöver inte vara i samma rum eller ens nära utan han är helt självgående. Skillnaden är så otroligt enorm från hur det är då när han tror att jag ska gå bort (då är han fast i mig!) Och varje gång vi går dit alla så säger han att han inte vill bli ensam där och fasar för att han igen ska bli lämnad där. Och jag har nu resonerat som så att det är bäst att sluta försöka få honom att bli där, han vill helt enkelt inte och det ger ju en större känsla av misslyckande om man försöker och försöker men slutresultatet ändå är att han inte blir där ensam. Det finns inget i honom som vill det. Och han ser ju ändå barn varje dag och leker med dem. I parken kan han genast gå fram till andra barn och sen leka resten av tiden med dem. Vi ska börja jomppa snart och sen blir det sagostunder och öppen klubb. Så han lär ju nog sig funka i grupp och med andra barn. Sen har jag funderat om vi sku söka en barnvakt som alltid nu och då sku kunna se efter barnen eller gå till parken med dem. Eller sen får han fara till gudföräldrar/morröder/farbröder/mormödrar för att vänja sig med andra vuxna i lugn takt. Skönt att äntligen kunna släppa det. Nu måste jag bara tala med Micke om han är av samma åsikt.

Jag. Och den förstfödde.

Såhär kort blev mitt hår och jag är faktiskt väldigt nöjd. Gick till frissan och sa att jag vill ha det så kort att jag bara just och just får fast det. Har levt med det fast nu i 1 år eftersom det annars sku vara i vägen hela tiden. Men nu är det kort och skönt och det kan vara löst.

Köpte denhär flygplansskjortan på loppis för typ 1 euro åt Arthur och han är så nöjd över den. Han ville genast visa åt Sander och så ville han visa den åt grannarna och så ville han ha dragkjedjan uppe så att man sku kunna se flyglanet. Och jo i bakgrunden står min halvt påklädda man. Han for på nattjobb och så har han ännu natt imorgon så honom kan man först räkna med på fredag.

Foton från senaste dagarna

Vi for till lande på torsdag och båda somna i bilen.

Barnen satt stilla en stund (väldigt sällsynt) när de fick se lite Shaun the Sheep eller Chuggington.

Mamma föreslog att jag och Micke sku göra nåt på fredagkväll och hon kunde se på barnen. Vi fundera på bio men sen for vi istället till Amarillo (och de hade så god jordgubbs margarita) och sen hem via en flaska skumpa och sen och bada bastu till stugan.

Det var en vacker kväll.

Jag drack lite skumpa och blev glad.

Landeterassen. Mamma försökte bygga kossor av kottar.

På söndag var vi till en djurgård nära stugan, Lammenmäen tila. Jag blev så kär i djuren där. Denhär bässen var helt sjukt härlig ochville bara bli pajad.

Grisarna var hungriga och högljudda.

Denhär kossan hette toffe och var så sjukt härlig den med. Sträckte på huvudet och satt ut sin megalånga tunga.

Den lilla kalven var bara 2 veckor och den vita hette Maito.

Barnen gilla leksakerna.

Arthur sku ha fått hålla i tuttflaskan och mata men det våga han inte.

Dethär var de supermumsiga köttbullarna vi åt igår. De innehöll soltorkade tomater och parmesan.

Ingen klubb idag heller

Efter 1 timme i klubben tillsammans med mig gick Arthur själv och sätta på skorna och sku hem (han har aldrig förr i sitt liv fått skor på sig). Under timmen vi var där var han fast i mig och alla mina försök att uppmuntra honom att gå med i programmet eller ens sitta för sig själv sluta dåligt, han bara vägra. I ett skede log han åt barnen och jag trodde han börja värma upp, men nej. Så nästa vecka får Micke gå dit med honom och om det inte blir till nåt ser vi igen efter julen. Jag orkar inte med sånthär tjafs! Han måst ju ändå börja dagis nästa höst fast han inte sku villa det heller så tar hellre striden då och hoppas att han mognat lite.

Från duchen till ambulansen

Det var många saker jag tänkt blogga om ikväll. Det var mitt hårklipp, det var recept på god osockrad musli, det var recept på supergoda köttbullar och det var om en första länk som jag och Arthur gjorde. En "mamma springa, Arthur cykla" länk (mätte med Garminen att vår gemensamma länk var hela 3,9 km efter att jag lämnat Arthur hemma för buu-kluben och drog samma pånytt).

Men sen gick jag i duchen och Sander var med och sen hände nåt när jag skölja håret och efter det ändra allt. Sander fick inte riktigt luft, hade svårt att andas, skrek bara och försökte hosta upp nåt. Dreglet och slemmet ran och han bara hosta och försökte kräkas. Vi såg inget i halsen, men i duchen med mig hade vi haft medelstora små plastdjur så jag misstänkte att han satt nåt sånt dit. Jag tveka inte en sekund när jag sa åt Micke att ring 112. Han börja säga att vi ska till läkare men jag tänkte inte vänta och se på att mitt barn inte får luft. Jag tala med larmcentralen och kände mig helt skakig i kroppen. Sander bara skrek och försökte hosta och få ut nåt. Som tur kom ambulansen snabbt. Micke hann påminne mig att jag ska klä på mig och så var den nästan där. Sander skrek bara. Sen kom nästa ambulans, vår ambulans och de sku köra några prover men det lyckades inte för han skrek så.

Nåja, de konstatera att där nog säkert inte är nåt för när han kan skrika så bra men de kan ändå inte utesluta nåt så vi kan fara till hälsostationen. Och eftersom det var frågan om mitt barn som grät och just hade försökt få upp nåt så ville jag fara. Nå han somna nästan i ambulansen och i vänterummet sov han ren djupt. Hans lungor lät bra, hans satur..(någo) var 95 och han skrek inte mera så vi fick komma hem.

Och jessus så jag är utmattad nu. Det var helt hemskt att vara i såntdär paniktillstånd och inte veta vad som hänt ens barn eller vad som kan hända (för mina biologi och läkarkunskaper är inte helt vad de borde vara).

Och djuren vi hade där var inte små så om nåt gått in borde de ha fastnat ordentligt. Men sen när allt lugna sig fundera vi om han kanske fick shampovatten över sig när jag skölja håret och om han samtidigt varit för länge under vatten och hållit på att storkna i vatten och illasmakande shampo och därför försökt få bort det. Eller sen har djuret farit i magen och det kommer ut efter några dagar.

Men vad det än var så tänker jag i fortsättningen göra som Micke gjort nu (nåt som irriterat mig enormt). Jag tänker inte tvätta mig själv när barnen är med. Aldrig mera.

Mera klubbfunderingar

Acceptera ditt barn så som det är. Stöd och uppmuntra ifall det behövs, men tvinga aldrig.

Det är meningar som snurrat runt i mitt huvud sen torsdag. För jag börjar på riktigt fasa för att jag inte får Arthur att bli i klubben för sig själv på tisdagen. Och jag är så otroligt o-okej med det. JAG vill att han ska gå där. JAG vill vara en klubb-mamma. JAG vill ha en 3 timmar tumistid med Sander. JAG tror att det sku vara bra och nyttigt för honom att gå i klubben. Känns som om jag misslyckats totalt som förälder om jag inte får honom att bli där. Liksom det måste ju vara nåt fel på oss som har ett barn som inte kan gå på klubben. Antingen har han varit för lite med andra människor, för mycket med mamma eller så är det nåt annat som gått fel.

Men sen vet jag ju nog hur min blivande 3 åring är. Han är inte bekväm med andra vuxna, har aldrig varit. Han behöver mycket tid för att bli varm och bekväm med andra (men sen när han är det så är han ett yrväder och vill ha massa uppmärksamhet av dem). Han sku aldrig acceptera tröst av nån som han inte är helt bekväm med, han sku bara bli galen. De senaste dagarna har han varit så fast i mig, idag sku han inte somna på dagen för han skrek hysteriskt genast jag rörde mig ur fläcken. På torsdagen när det var öppen klubb så rusa han genast iväg då nån av tanterna försökte säga nåt åt honom. Och därför måste jag nu i mitt huvud acceptera att det kanske inte blir nåt av hans klubb-karriär, hur mycket jag än vill det och uppmuntrar och pratar gott om det. Jag kan inte lämna en hysterisk unge där och jag kan inte heller sitta och hålla honom i handen i 3 timmar för det är inte vad det går ut på. Och han måste ju inte gå där för jag är ju ändå hemma. Och eftersom alla tecken nu tyder på att det inte kommer att gå så måste jag förbereda mig mentalt, för det är ju inte hans fel och jag får ju inte bli störd på honom för det. Men ännu så önskar jag nog så gärna att det sku gå. Hoppas.

Foton, mattor, fall och matthet

Bonusbild på Sander som också har lite lockigt hår.

Äntligen är jag klar med mina fotoböcker. Har satt in 800 foton i två olika böcker. Ena blev 108 sidor lång och andra 82. Och jag har hållit på sen lördag. Igårkväll var jag på stugan för att göra det i fred och idag har jag hållit på i timmar.

Idag har jag också tvättat mattor, och sen gick förstås torksnöret av och alla föll ner på den smutsiga marken. Jee.

Sen skrämde Sander livet ur mig idag när han luta bakåt i babygungan och själv föll ut ur den med huvudet först i marken och sen landa kroppen så konstigt efter det. Var helt panikslagen när jag plocka upp honom men efter lite tröst så sprang han och leka igen. Som tur är de hållbara för tror nog inte en vuxen sku ha överlevt det, nacken sku nog ha gått av. 

Annars har jag nåt konstigt. Jag är helt matt och slut och fast jag sover blir jag inte pigg. Känner mig sjuk fast jag inte har nåt fel alls, bara kanske lite torr mun. På måndag sku jag på länk men hade ingen energi så tänkte att jag kan vila en dag till. For igår på en men det funka inte alls. Blev helt slut och efter 1½-2km börja jag gå och kunde inte ens gå snabbt, var bara så död. HATAR när det känns så. Sku hellre vara snorig och flunssig och inte bara såhär matt och energilös. Smällde till och med i mig en puuha pete godisask (såndär liten menad för barn) efter maten. Och sen ännu en glass. Inbillar mig att det ger energi. (Och nej, ingen chans i världen att jag är gravid, sku aldrig orka)