Sander sömn

När jag kolla i bloggen hitta jag ett inlägg där jag skrivit:

"Sander igen sover som en kratta. Ska ha lite mjölk hela tiden, eller bli buren, annars ylar han. Och från halv 7 (han vaknar alltid halv 7) ska han sova länge i famnen för att möjligtvis kunna sova längre. Och sen gnäller han på golvet, ska bara opp, opp. Inget är bra. Gnäll, kast, gnäll. Och inte ska han heller somna. Han sover, men gnäller och gråter och gnäller lite till."

Det sku jag nästan kunna skriva nu också. Fat mjölk dricker han nog inte mera. Men det är helt horribelt och varje gång han ska fås att somna eller alla gånger han vaknar och ylar och ska bäras på natten så önskar jag att jag hade tutten. Och det handlar inte om den mera, men det är mamma-panik och tandont och till det kunde ju tutten kanske hjälpa. Inatt sku Micke natta, men genast Micke tog i famnen börja ylet. Han skrek och grät och kasta sig och klöste och slog. När han vägra lugna sig gick jag dit och han klamra sig fast i mig som en koala. Känns helt som om den förstfödde också sku ha haft en liknande period nångång (joo, så var det ju, han skrek hysteriskt när Micke sku natta då nångång) men Sander är mera bestämt och han sku inte sluta på jättelänge. Om han bestämt sig för nåt så då står han för det och håller på så länge det krävs. Som tur somna han i vagnen på dagen utan skrik men annars så skrek han när han vakna 10 före 6 (och ännu var trött) och när han vakna från vilan och hela förra natten.

Det är en fas och det går nog över.

1 år i Lojo

Jag kommer ihåg vad vi gjorde ett år sen då klockan igen flytta en timma bakåt. Micke var på jobb och jag gick ut med barnen lite efter 8. Vi gick med dubbelvagnen och bekanta oss med våra nya hemtrakter, vi såg stranden, campingen, mattvättplatsen och alla radhusen. Då hade vi sovit i vår egna lägenhet i några nätter. Då var allt så nytt, nu känns allt bekant och "vårt".

Jag fundera idag på vad jag saknar från stan och det ända är nog känslan (det finns mycket känslor och minnen där och så är känslan lite annorlunda också) och bussarna/metron/tågen. Sen sku vi ju gärna få bo lite närmare kompisar, men gissar att vi ändå träffats lika mycket som vi sku ha gjort fast vi bodde där. Men jag älskar nog att bo var vi nu bor. Det känns mycket lugnare och mera harmonsikt (speciellt då vi flytta från Havshagen och där såg man hela tiden bilar). Vi har allt så nära och vi rör oss inte så mycket bort från var vi bor för allt är här och barnen kan springa fritt, vi behöver inte vagnen varje gång vi går till parken och till och med Sander kan sparkcykla här. Ibland kör ju bilar till husen men de vet ju att här bor barn och barnen är också extremt försiktiga (typ rädda) för bilar. Barnen kan genast gå ut då de är påklädda, det finns inga trappor/hissar och det känns "friare". Sen så finns det flera som har liknande syn på barn och kläder som jag har, så det gör inte nåt fast det inte passar ihop eller är lite smutsigt. Sen så är det Prism och Citymarket kläder som används i parken och inte dyraste dyrt. Sen så har många flera barn hemma, också 4-5 åringar, så det finns lekkompisar åt Arthur. Och om inte de barnen är i parken finns alltid dagmammornas barn.

För mig är det skönt att vara här i lugnet, men skillnaden är nog enorm för barnen, märker jag nu. En dag när vi gick i Lojo centrum (det gör vi heller nästan aldrig för det är inte så lugnt att gå med barnen i butiker) blev Arthur helt överlycklig när han såg bärgningsbil, polisbil, roskisbil, stocklångtradare och nåt till. Det var det bästa med hela resan ( och då hade vi också varit och äta pizza). I stan så såg han ju hela tiden nåt spännande fordon för vart vi än sku så gick vi intill stora vägar. Sen gick båda också med öppna munnar när vi var i Sello, det var så konstigt för dem att se alla butiker och så mycket människor. Barnen rör ju sig här i parken, klubben, biblioteket, runt radhusen, simhallen eller butikernas leksaksavdelningar...

Men nu har alltså ett år gått. Ett år till bor vi i alla fall. Men sen är ju frågan vad som ska hända. Ska vi bli här långsiktigt (och alltså måla mera väggar och byta dörrkarmar) eller ska vi i nåt skede söka nåt större eller närmare stan?

Liessaari

Idag var Mickes sista semesterdag. Den "fira" vi med att gå till Liessaaris naturstig. Det var kallt fast jag var klädd så att jag just och just kunde röra mig.

Första snön

Sander vaka inte i 1 timme inatt (fast han hade nog nåt där 1 tiden men det skötte Micke) men han vakna ren 10 före 7. Det nästan första vi gjorde var att kolla om det hade kommit snö. Och det hade det ju!

Båda barnen tyckte ju att det var roligt, fast det roligaste förstås var att äta snön. Hade lyckats glömma bort den aspekten... Jag hade kallt och frös fast jag trodde jag klätt mig helt vettigt.

Kvällstankar

Arthur har en ny fotomin och Sander har äppel i munnen

Igårkväll natta Micke barnen. Sander hade somnat själv i egen säng utan någon hjälp. Idag på dagen natta jag Sander och han bara skrek i min famn och sku bort och skrek lite mera (han var väl övertrött och ville nåt annat). Men sen ikväll när jag igen natta: Han låg lugnt och länge i sin egen säng utan att försöka sig bort till min famn. Helt tyst och fint bara. Men sen när han nästan somnat så tog han sin tutinalle och ville upp i famnen och somna sen djupt i min famn. Så det finns hopp! Förutom att han nog nu kan komma över sängkanten och att vi troligtvis måste ta bort väggen till den och då kommer han nog inte att hållas där.

Men annars så önskar jag att Sander sku sova gott inatt. Jag orkar inte sitta vaken med honom 1 timme mellan 5 och 6. Det är sån tortyr. Jag sku villa vara under täcket och ha det skönt men genast jag försöker sätta ner honom (tätt intill mig!) så ylar han, skriker aj, aj och försöker klättra tillbaka i famnen. Om jag sittsover i soffan med honom i famnen är han lugn men inte i sängen. Och tar Micke honom så skriker han bara på mamma. Och han sover ju nog men han vill bara ha rörelse och vara i min famn. Och så har det ju varit ända sen hans tänder börja komma. Tandtortyren.

Micke semester är snart slut. På lördag ska han på natt tur igen. I början kändes det som att jag hann med igen men nu har det ändå blivit rätt mycket. Loppis, köksplanering (åt mamma), länkandet, matlagning och att vara med familjen tar mycket tid. Sen har jag så massor små projekt på gång att jag igen inte alls hinner med.

Inget heptatit b vaccin för barn

Dethär landet kan ju ibland verka vara lite vaccinationshysteriskt. Mycket vaccin åt folket och så. Men sen idag, när jag faktiskt ville ha vaccin, så då ska det diskuteras och funderas och konstateras att det behöver jag nog faktiskt inte. Jag var nog så störd.

Grejen är den att Arthur var med i pneumokock studien. Så ifjol när vi for till Egypten visste vi inte om han fått det eller hepatit B. Så vi gav endast hepatit A åt honom. Men nu när vi ska till Thailand så får Sander twinrix, alltså både A och B. Och jag sku också villa att Arthur hade skydd mot båda. B ger ett livslångt skydd så jag tycker att det är vettigast att han får det nu, ifall nu nåt väldigt osannolikt sku hända. Liksom varför vänta när biverkningarn ändå inte är så stora och en massa barn också fick det i Finip studien. Men nej, det finns inte endast hepatit B vaccin för barn på apteken i Finland. Det finns bara för vuxna och då måste skötaren som vaccinerar bara på måfå försöka ta hälften av dosen och nej det har nog nästan aldrig hänt under hennes många år. Och hon tycker nog vi ska vänta och sen när han är större ge det. För det är ju nåt som smittar via blod och sex. Och fast nu WHO rekommenderar det åt alla barn så gör man det inte i Finland för risken är så liten. Och det är ju bra. Men om jag nu vill ge vaccinet åt mitt barn och är villig att betala flera 100 euro för det sku jag nu inte då bara kunna få det?!?!

Ångra tuttlöshet

7 dagar har Sander nu varit utan tutt och jag ångrar att den är borttagen. Han kommer ännu ihåg den, han ropar ännu på kvällen efter den och nattandet har blivit helt hemskt. Det har bara blivit värre och värre för varje gång. I bil somnar han utan problem. Med min mamma somna han utan problem. Idag somna han i misstag i vagnen, utan problem. Men med mig. Jag sätter honom i sängen. Förr satt han genast huvudet på dynan, böka kanske lite, men pajning lugna honom. Sen somna han själv där, inga problem. Idag skrek han hela tiden i sängen, "mamma, mamama, vuhuuuu, äääh" gråtskrik allt är skit. Sen försökte han non-stop klättra över sängen (vilket han också säkert sku kunna) och sku bara bort. Grät och skrek och blev till slut hysterisk och då tog jag honom i famnen. Före det hade jag suttit brevid och pajat och försökt lugna. I famnen lugnar han sig genast när jag går omkring med honom men så fort jag försöker sätta honom ner, fast han sover, så börjar ylet. Han försöker inte ens somna själv utan är helt fast i mig och den enda som duger är jag (om jag är hemma då).

Natten sover han bra, fast som idag vakna han kvart före 6 och efter det sku han bara vara i famnen och vaggas. Och det dög inte ens med Micke fast jag jag upp honom utan han bara ylar hysteriskt efter mamma och sen genast han kommer i min famn lugnar han sig, tills jag försöker lägga ner honom. Vilket resultera att jag idag varit vaken sen kvart före 6 för sen efter allt mamma skrik fick han inte mera sömn.

Så jaa. Sku jag vetat att det sku bli såhär galet sku jag nog väntat och levt med lite lättare nattningar. Men tillbaka får han inte den heller, det sku först vara så fel. Och jag tror nog inte att han tar skada av dethär, eller om jag säger så så sku man ha fått göra så åt mig. Vi är ändå hela tiden brevid och han behöver inte skrika ensam eller vara för sig själv.

Hypnotisören

Jag vaka 1 timme med Sander inatt. Han skrek bara aj, aj, aj och spände hela kroppen och hade ont. Tänder. Fick vandra omkring med honom och sittsova i soffan. Har första gången på länge faktiskt varit trött.

Mamma erbjöd sig barnvaktstjänst och jag och Micke for på date. Till amarillo och äta och sen på bio. Vi såg hypnotisören. Och oj så mycket känsla den filmen hade. Fast jag nu var spänd i 2 timmar... Jag visste ju inte alls vad som sku hända och när det handlar om kidnappade barn så är det ju bara värre. Den var hemsk (storin) men filmen kändes helt jätte äkta och det är nog en film jag ändå kommer att minnas som en bra film. Eller så beror det bara på att det är över 1 år sen jag senast varit på bio och jag ser max 1 film i månaden och då bara nåt skit.

Samlare

Min mamma ska flytta inom kanske sådär ett halvår. Igår var jag där hela dagen och vi gick igenom hennes nätkoppi. Där var lådor som var ihoppackade för 12 år sen och som ingen sett i under den tiden. Så nu har jag loppisbord och ska försöka bli av med ens lite av det på ett ekologiskt sett. I dagens läge är jag ingen samlare, jag vill ha så lite som möjligt omkring mig. Eller inte nu helt lite, men inget totalt onödigt i alla fall. Böcker vill jag nästan inte alls äga eller filmer och sånt. En gång läser jag eller ser nåt och det räcker. Men igår hos mamma hitta jag min glansbildssamling, 3 stora kartonglådor med tvillingar, tjejligan och andra läslusen böcker. Jag älska att läsa. Där var en rysareserie på 4 tvillingböcker och böcker om att fylla 13 och gilla pojkar. Sen var där en min pappas HC Andersen bok från 58 (joo, den säljer jag nog inte) och en muminbok som genast blev pop hemma. Pettsons tomtemaskin var där och den ska bli jultradition. Mina kläder från då jag var 15 och oj så jag var smal (en M/L nog, men nåt som aldrig sku komma att gå på mig igen), de ska hoppeligen få ett nytt hem.

Men sen var där också 3 stora lådor med gardiner och tyg och dukar. Och en massa ljusstakar, pytsar, prydnadsgrejs. Och dethär var bara nere i källarkoppin. Hela hennes hem är sen fyllt med liknande saker. Så glad att hon är i liv (och inte ska hon nu ännu dö på sådär 30 år) och att hon nu flyttar till mindre och måste göra sig av med saker. Jag fick riktigt angst av att vara där i allt kräsa. Nu hoppas jag då bara att det går till salu och att jag inte sen ändå måste kasta allt.

Tuttskrället

Just nu är jag inte lika positiv till tuttfritt mera. 1 timme efter att han somna till dagsvilan börja han gråta och skrek bara efter tutten och ville inte alls lugna sig i famnen. Kvällens nattning tog också halv timme (och han var i famnen hela tiden) och han ropa på tuttee, å mamma å pappa å mumin. Grät och var olycklig. Sen gick han och söka den söndriga tutten och så satt han den i roskis och efter det kunde han lugna sig och somna (troligen var han sen så trött).

Arthur sa ännu inget då vi tog bort hans, 1 år 4 månader, men det tog längre för honom att somna. Sander kan säga några ord och han är bättre på att kräva, och mera högljudd också. Ikväll har jag nog funderat mycket på om det var vettigt att ta bort den. Han har ju ändå bara sovit med den och somnat rätt snabbt när han fått den. Sugande har också för honom varit en så viktig del av insomnandet. Men jag vill inte ha 3 åring med tutt och det kommer nog inte inom halvt år att vara lättare för honom att somna utan den. Så nångång måst jag ändå ta striden. Blä.

Tuttlös natt 1

Sander somna halv 10 i min famn. Nattningen hade då tagit halv timme, helt okej fast oftast går det snabbare. Jag la ner honom i sängen och nästa gång han behövde nåt var först halv 3. Jag satt på stolen och paja honom över ryggen en stund när han böka men då skrek han inget eller nåt, hade bara ropat på mamma. Klockan 5 börja han ropa mamma, mamma, mamma, mamma....Då hjälpte inte pajande utan lyfte honom till vår säng, men det var inte heller bra så gick med honom i famnen en stund tills han sov djupt. Paja sen ännu när jag la ner honom brevid mig men han fortsatte sova. För två nätter sen vaka jag 1 timme mellan 5 och 6 med honom när jag inte bara fick honom nerlagd, tandvärk säkert då. Klockan 7 var första gången han ropa på tuttee. Då fick Micke gå med honom men han fick nog inte riktigt sömn mera efter det så jag steg upp med honom sen en 10 över 7. Och han har varit helt nöjd hela morgonen.

Så natt 1 gick över förväntan på alla sätt. Helt som en vanlig natt egentligen. Och vanliga nätter är oftast till och med mycket värre (han får ännu också tänder!).

Tuttteeee

Jag har länge funderat på dethär med Sanders tutt och när den skall försvinna. Jag vill ha bort dem rätt tidigt för att mina tänder är sneda och det kan bero på att jag hade tutt tills jag var sådär 3-4. Men ändå känns det ju lite fräckt för det är jag som gett den åt honom (och med Sander sku vi aldrig överlevt utan tutt, han var inte ens 24 timmar då han fick den första gången).

Och så far vi ju till Thailand i januari och jag har funderat om det är bättre att ha den då eller att inte ha den då. Bra för flygen och tröst är det ju men sen ska man söka den på natten och hålla den ren och hålla reda på dem. Så jag har inte kunnat bestämma mig om det ska vara före eller efter. Men om det sku vara före så sku det vara nu då Micke har semester. För då har vi lite mera tid och hoppeligen lite mera ork. Och sen idag när jag natta honom på dagen: Han stog upp i sin säng och protestkasta bort tutten. Sen la han ner sig och skre "tutttteeeee" och sku ha den igen. Efter några gånger bestämde jag att nu får det vara. Klippte sönder en och sa att den gick sönder när han kastat den så. Tog honom i famnen tillsammans med hans tutinalle och efter lite gnylande och gråtande och tuttee skrikande somna han och sov sen i 2 timmar utan problem. Vi ska nu ge det 3 nätter och om det är riktigt hemskt ännu då så får vi se. Ikväll, just nu, får Micke natta för oftast går det lättare med honom. Har nu inte hört nåt skrik men nog lite gråt och skrik efter tuttee. Hoppas att det sku gå bra och att natten inte sku vara alltför hemsk.

Och annars så har han nog på sista tiden bara haft den när han sovit, jag har varit sträng med det, men genast han sett en har han skrikit efter den. Den är ju nog så kär, så kär. Som tur borde tutinalle också vara ganska kär. Och jag tror ändå att det är lättare nu än om ett halvt år (eller sen inte). Han förstår lite nu, men ändå inte så mycket, och han borde glömma den snabbt.

Julkalendrar

Sander älskar mumin, han riktigt ÄLSKAR dem. Mumin och alla bilder på mumin gör honom helt galen och han skriker bara mumin. Nu har han också fått börja titta på muminfilm och genast han ser tv:n skriker han mumin. Mumin är hans grej. Arthur igen är sjörövaren. Lite har det lugnat ner sig men sjörövare är nog vad som toppar hans lista.

Så en dag när jag gick i Prisma såg jag en muminjulkalender (kan inte förstå att allt ren nu ska bli jul!!!) och sen hitta jag denhär sjörövarkalendern på nätet. Och jag vet att mina barn sku bli så överlycklig över sådana kalendrar. Mumin och sjörövare. Det sku vara perfekt. Och enkelt. Lite dyrt. Men enkelt och perfekt. De sku gilla.

Vi har inte haft kalendrar tidigare. Arthur var så liten ifjol. Inte sku ju Sander heller förstå i år, men han sku älska mumin. Sen så har jag nåt emot stora, dyra kalendrar. Iaf tror jag det. För det är nåt i mig som tvekar. Nåt som tycker att det är för mycket saker. Jag vill inte ge en massa leksaker hela tiden. Eller så har jag väl resonerat före barnen, kanske gör jag det ännu. Inte överdriva det. Och på nåt vis känns en kalender som överdrift. En massa saker. Men saker som jag vet att sku göra barnen jätteglada (förutom att Sander sku bli arg när han inte får öppna alla luckor genast eller inte får leka med huset). Och sen ska inte julen behöva kosta så mycket. Nån gratiskalender med luckor borde ju vara bra. Men de är tråkiga. Själv hade jag alltid en miljon chokladkalendrar, men såna kommer inte hit. Det är nu helt onödigt. Så då är igen det mest bekväma, roliga och perfekta en mumin och sjörövarkalender. Men måste vi sen ha en sån varje år?!?

Tankar om dethär? Tack. 

Mat

Självgjord tortillaplätt

Jag tycker så om vår nya måltidsrytm och jag är ännu lite störd på mig själv att det gick så länge innan jag förstod att det kan ändras. Men senare förstod jag varför vi åt så ofta på eftermiddagen och varför alltid middagen var lite onödig. För med små och lite större babyn så har jag försökt få intrugat så mycket mat som möjligt som sista måltid och då har middagen inte fått vara för sent, och jag levde ännu i detdär att kvällsmålet måste vara stort och mätta inför lång natt och då blev middagen alltid konstig. Men nu kan vi äta stort mellanmål fast halv 4 som idag och sen åt vi först middag lite före 7 och då hann vi med mycket också där emellan.

Mat facinerar mig mycket och jag är jätte mat intresserad. Jag älskar att äta och smaka på olika saker men jag tycker också om att laga och veta vad det finns i maten. Jag läser alltid alla recept jag kommer över och tycker om att laga själv. Jag satsar på att göra så mycket själv som möjligt och oftast blir det rätt traditionella finska rätter. Själv har jag inte växt upp med såna så det är jätteroligt att upptäcka dem och att det faktiskt är gott. Jag undrar vad för mat jag växt upp på för min mamma har inte tyckt om att laga mat, speciellt då vi inte tyckt om att äta hennes mat. Jag kommer ihåg att hon laga nån levergryta (yääk) och kallops med hemsk kött och sen har hon lagat god korvsoppa. Men mycket pulvermos (sku aldrig laga sånt själv nu mera!), fiskpinnar, chicken nuggets osv. Med mamma var vi längst vid färdigmatsdisken i butiken och makaronilådan och potatismoslådan kom alltid därifrån, likaså hamburgare, pizzor och hotdogs. Själv går jag nuförtiden nästan aldrig förbi färdigmatsdisken (nångång blir det potatismoslåda för den är faktiskt god och sen fiskbullar). Och kanske det också är med den bakgrunden som jag tycker att det är så facinerande hur lätt det egentligen är att laga mat från grunden. Och med lite planering tar det inte heller så länge. Köttbullar sku jag aldrig mera köpa färdiga.

Utan min bakgrund sku jag säkert inte vara så matintresserad men om vi sku ha haft lite mera måltidsrytmer och struktur på ätande sku jag säkert haft det lite lättare med mat (för mitt förhållande till mat har varit helt jätte förvrängt). Så jag vill ge det åt mina barn och också åt oss som familj. Att varje gång möjligt äta tillsammans och att maten som serveras är näringsrik och god. God mat är viktigt så jag använder riktigt smör att steka i och att baka med och grädde om det behövs. Det fettet skrämmer inte mig men grädde använder jag  i maten max 1 gång/vecka, tycker inte om gräddig, tunga saker. Socker är jag mera försiktig med men när vi äter nåt sött är det oftast hembakt (fast vi idag åt glass). Och barnen får ändå i sig så mycket socker från ketchup och sweet chili sås (ska ätas med nästan varje maträtt) så försöker hålla det nere. Men också sötsaker är en del av livet och jag tror att man måste lära sig äta sånt med motta. Man äter 1 muffins eller bulle och sen är det bra och man behöver inte äta tills det kommer ut genom örona (som jag alltid gjort). Kolhydrater är inte heller nåt jag undviker men försöker variera där också och inte bara äta vitt bröd utan sätta med frön och liknande.

Idag har vi haft en bra matdag. Micke hade sin första betalda semesterdag (fast den egentligen först är imorgon nu när jag tänker efter) så vi fira med stort morgonmål. Nybakta semlor, ägg, bacon och pålägg. Lunchen var rester fråg igår: lindstörmsbiffar, brunsås och potatis. Som mellanmål åt vi fil, bröd och barnen fick ännu chokladmuffins som blivit kvar från igår. Har länge velat äta tortillas men de är så fulla med skrot så tänkte jag sku laga själv. Lite tid tog det ju nog och i nåt skede tänkte jag att det är helt idiotiskt, men de blev jättegoda, mycket godare än butiksköpta. Använde hälften majsmjöl och hälften vetemjöl enligt detta recept. Rekommenderar.

Och nu först har jag börjat bli flunssig på riktig och idag sku jag inte överlevt utan finrexin. Har inte varit på länk på en vecka och före det var det också mest bara paus. Får sjukt i nacke och rygg av att inte kunna träna.

Inget monster mer

Efter 1 timme fick jag det lilla monstret väckt igen och all monsterskap var som tur försvunnen. De titta mumin, vi var ut och cykla och gunga, vi åt mat, de titta pettson och findus, vi åt mockarutor, vi lekte länge och lugnt med legona och mina barn var världens härligaste. Älska stunden så!

Sen blev det dusch, hummuslagning, banan och kikärtsätning, nattsaga och nattning och allt i lugn takt. Arthur vill inte sova på dagen för då är det lugnt och han kan leka i fred och han är inte alltid så trött då. Men att hitta en ny fungerande rutin för båda två är svårt. Arthur borde fås i säng mycket tidigare men det går inte när jag är ensam med båda, Arthur sku aldrig bli i sängen om jag och Sander är utanför. Så då borde Sander fås tidigare i säng, alltså borde han vakna tidigare på moron, men då väcker han sen igen kanske Arthur som sen igen blir ett omöjligt monster om han är trött... Just nu måste jag bara vänta ut dethär och se vad som blir bäst.