Detta liv är inte för mig

Kan inte förstå att det igen är fredag imorgon.

Och jag trivs ännu jättebra. Men dethär livet vill jag inte ha. Jag vill ha åtminstone 1 till ledig dag i veckan, 2 är för lite och det går ut över alla i familjen. Jag vill mest vara med barnen men blir frustrerad när jag inte får nåt gjort hemma och sen så blir jag störd på Micke och sen går vecksosluten alltför snabbt fast vi inte gör nåt och jag sku villa ha en tredje hel dag med mina barn. Så är det. Och så ska det bli om det blir nåt alls efter 15 veckor. Såhär vill jag inte ha det på lång sikt och då tänker jag inte ha det så.

Och ekonomi ännu. Just nu drar jag in 0 euro. Så om jag ens sku dra in 700 euro sku vi vara miljonärer.

Natten

Det hände igen. De sov hela natten. I egen säng i eget rum. Utan några mamma eller pappaskrik.

Och jag var igen vaken i en halv timme från 5 frammåt och hörde efter minsta ljud. Hörde Sander som börja gråta och rusa in, men han behövde mig inte till nånting utan blev arg när jag försökte lägga mig brevid honom så jag gick bort och sen sov han.

Om dethär ska fortsätta måste jag ju lära migsjälv sova ensam, mycket svårare än jag tänkt.

En hel natt i eget rum

Inatt kom inget barn till vår säng. Inatt ropa inget barn på mamma*. Inatt sov barnen i eget rum och i egen säng från 9-7.10/7.30. Det har aldrig hänt. Och det kommer säkert aldrig att hända igen. Men nu har det hänt, så det kan alltså hända. Nångång.

Men har jag sovit en hel natt då? Nå nej. 2 tiden vakna jag och konstatera att ingen sen ändå ställt in den digitala klockan  som jag inte kan sova utan (jag vill genast kunna se vad klockan är). Så jag steg upp för att söka telefon för att ta reda på vad klockan egentligen var och för att gå på wc. Konstatera att klockan var 2 och att det var konstigt att ingen ropat för natten före det var det före 1. Tänkte ändå att de snart börjar för 3 tiden vill de senast till vår säng. Men sen vakna jag nästa gång 5. Fatta inget. Försökte få sömn igen men fasa för livlösa barn som ramlat ur sängen eller barn som börjat gå i sömnen eller liknande. Smög så tyst in för att titta till dem och där sov de så sött, satt täcke på dem och de fortsatte bara sova. Jag hade svårt att få sömn. Vakna igen 7 och fatta ännu mindre. 10 över 7 kom Sander uttassande och jag berömde honom så massor och var så stolt. För egentligen sku det ju nog vara så trevligt om de sku börja sova nätterna igenom. Sander har jag lyckats få och sova i egen säng i några nätter genom att själv gå och sova brevid honom halv 5 tiden (efter att jag sprungit in dit 2-3 gånger före det).  Arthur hade inte förrän inatt gjort det en enda gång och han var så nöjd över sig själv. Han konstatera att han var mera glad över att han kunde sova hela natten själv än vad han var över att skrinnandet gick bra.

Jag har försökt att inte pressa och tvinga Arthur för jag har märkt hur han har velat klara det då jag berömt Sander för det. Och gullungen Arthur har förklarat att han försöker men att man aldrig vet hur det går. Men på natten har det varit kisibrått och ensamt och allt möjligt. Men nu hoppas jag att det ska börja gå.


*Fast det visa sig sen senare att Micke nog före 12 hade varit in en gång för vardera barn, men jag låtsas som att det var onödiga gånger och att de ändå sku ha somnat om av sig själva.

Glädje över skrinnandet!

Och fortsättningen på skridskoproblematiken.

Idag var vi och skrinna igen och det gick så super. Arthur var så stolt och glad och orka hela timmen och skrinna och gjorde precis allt vad de sku. Speciellt stolt var jag när han hoppa med skrinskorna och när han våga skrinna riktigt fort. Och hur gick det så bra denhär gången då? Jo, vi hade gamla skridskorna på. Så allt låg i dem, precis allt.

Och eftersom det säkert finns andra skridskounon där ute så skriver jag nu detta. Det är inte ens meningen att man ska skinna med bananskridskor. Jag chekca idag om man kan omforma bettet och det går bra. I samma veva så sa denhär vässaren att det är meningen att man ska göra det efter att man köpt nya och att det ju är nästintill omöjligt att skrinna med såna när det är så liten yta som rör marken. Kan så tro att fel bett på skridskor kan döda mycket glädje och motivation för skrinnande så checka alltid det!

För idag var det inte alls samma unge på isen. Föll 1 gång och kunde njuta av det på alla sätt. Och jag var så glad, så glad för jag hann inte förstöra hans glädje att skrinna. Vilken tur att jag förstod var problemet låg.

Nya säng, nytt rum

Barnens nya vånginssäng kom äntligen på fredag och igår fick jag den uppbyggd i barnens rum. Micke natta barnen och de somna fint i sin nya säng, Arthur uppe och Sander nere. Det var första natten som de somna i ett annat rum än jag, i ett eget rum. Det kändes tomt på kvällen men jag var trött och somna snabbt.

Jag sov djupt men tänkte att jag nog vaknar om det är nåt, de är ju ändå bara typ 8 meter ifrån mig och båda dörrarna var uppe. Men det gjorde jag inte, eller jag vakna först sen när Sander var helt hysterisk. Han lät så rädd så, tänkte väl att han blivit lämnad. Förr har han bara gnylat lite och satt upp sig och jag har hjälpt honom över till vår säng (det har varit halv meter mellan mig och honom) men nu så har jag inte hört sånt gnyl och han blev sen säkert skrämd. Tog honom sen till vår säng och krama honom till sömns. Då var klockan 2. En stund senare ropa Arthur och det hörde jag. Gick och paja honom och han somna snabbt om. Sen hann jag sova en stund före han ropa igen, denhär gången sa han att han var så ensam och att han ville komma till vår säng. Jag lyfte honom med mig och vi gick till vår säng. Och så var vi igen 4 personer där, helt som alltid, men nu har jag istället måsta springa halva natten.

Sku så kunna ha dem i vårt rum ännu men babysängen är för trång för Arthur och en stor säng ryms inte in. Och nu så borde de ju egentligen klara sina nätter själv så då kan de ju ha ett eget rum att sova i. Men jag sku nog ännu bra kunna sova i samma rum med dem, i samma säng också, bara den sku vara sådär 240 cm och inte 180. 

Veckorapport

Måndag, tisdag och onsdag så jobba Micke kväll och jag for på praktik till 7 och sökte barnen halv 4 och försökte ge dem all min uppmärksamhet på kvällen. 3 kvällar själv med dem i rad var jättetungt men jag tycker att jag klara det rätt bra. Ena dagen hade dessutom Sander kris och andra dagen Arthur, men jag skötte det som en vuxen. På torsdag och fredag var Micke ledig och hemma med barnen men på torsdagkväll for han till stan och byta däck på sin bil och jag tog barnen till mamma för att hitta kläder och saker inför gårdagens bröllop. Det sluta med att jag också natta barnen den kvällen för Micke kom så sent hem. Och då var jag slut. Kände mig stressad över allt jag inte hinner göra och fick inte sömn och sov dåligt och. För när jag är med barnen själv på kvällen så hinner jag inget. Först ska jag lugna och trösta (det har varit tungt för Sander när jag varje morgon varit borta före han vaknat), sen ska det ätas, sen gås ut och sen börja kvällssysslorna när vi kommer in. Och så älskar Arthur när jag leker så jag försöker göra det med.  Jag försöker också undvika att ha på tv:n på dagisdagar för jag vill ge dem all tid, men därför blir inget ju gjort.

Och sen på fredag hade Micke bestämt att vi ska och simma så genast efter praktiken blev det simhall (på en fredag och höstlov!) och sen hann jag väl med nåt på kvällen, kanske. Igår på lördagen for jag och Micke 11 till stan och tog in på Glo Kluuvi och gick en stund i stan och åt mat och 3 börja bröllopet. Ett så otroligt fint bröllop! 1 var vi i säng (Micke blev lite trött) och klockan 7 vakna jag och fick inte sömn mera. Så typiskt. Har sen varit trött resten av dagen. Vi kom hem halv 1 och Micke for till kvällsjobb och mamma for hem. Jag hann vara några timmar med barnen och på kvällen for vi på 85 års kaffe. Kan för inget i världen förstå att min morfar är 85 år. Helt ofattbart! Blev alltför sent och önska att barnen sku somna i bilen klockan 8 men det gjorde de inte. Lyfte dem ändå genast i sängarna och där somna de snabbt. Tur det för imorgon är det tidig dagismorgon och väckning senast 7.

Och motionerande då? Det som får mig att må bra. På onsdagen släpa jag ut barnen på en länk och Arthur gnällde totalt hela vägen och ville bara hem och orka inte och allt var skit. Det var långsamma och irriterande 3 km det. Så ja. Och det var allt denhär veckan. Det finns bara inte tid. Som tur är Micke bara borta 1 kväll inkommande arbetsvecka, måste återhämta mig från denhär och hoppeligen motionera lite mera.

Skrinskor

eller månne det är skrinnskor. Fast det ser dumt ut så satsar på att det är skrinskor. Ja. Skrinna och skrinskor.

Idag var Arthurs andra hippoliiga träning. Och orsaken varför jag ens föreslagit dethär åt honom är att han älska att skrinna ifjol på vintern, han for snabbt fram och älska att göra olika saker på isen, ville hela tiden bli jagad och leka olika lekar. Och mina ideer räckte inte till och min egen talang gjorde det faktiskt inte. Jag och Arthur är på helt samma nivå i skrinning. Och jag har alltid som yngre hatat att skrinna (för att jag inte kunnat) och tycker också därför att det är viktigt att Arthur lär sig rätt och att han tycker att det är roligt. Och därför gör det mig så lessen och besviken (på mig själv) att dagens skrinnig var en flopp. Efter halv timme ville han hem och då tog vi paus och jag fick honom lirkad tillbaka till isen men sen for vi ändå hem före det var slut. Och jag vet helt var felet ligger. I hans nya skrinnskor. Jag beställde höstskor från stadium åt honom och då var det -25% allt i webbutiken så jag beställde skrinskohjälm och skor med. Allt var passligt så vi höll det. Idag vässte vi skorna (och jag fick för första gången höra info om att det är skillnad på betten och att hans nu var i banan modell) och så fick han dem på sig. Han hade så svårt att stå på dem. Förra gången kom han igång och for riktigt hårt och föll eventuellt 1 gång men idag så föll han hela tiden bakåt och slog sig hårt och vanligtvis har han fått tag på balansen efter att han vinglat lite men nu föll han hela tiden. Och han hatar att falla och är den försiktigare typen så jag förstår honom så bra.

Och jag är så oinsatt i skrinning som man bara kan vara så jag hade ju ingen aning om att det är skillnad på någo bett. Men se här:

Hans förra skrinskor. När man böjar dem bakåt så hålls dem i samma position, man "kippar" inte med dem.

De nya. Man ser genast (nu iefterhand) att bettet är annorlunda. Inte lika mycket yta som tar i.

Och sen när man lite slintar så går det såhär. Och då faller förstås 4 åringen som skrinnar för andra året.

Så nu vet jag inte riktigt vad vi ska göra. Hans gamla 31 går om man inte har yllesocka (eller har tunn yllesocka) men vad ska vi då göra med de nya 44 euros skrinskorna. Pengar växer faktiskt inte på träd just nu för oss och det var tänkt att vara en långsiktig investering.... Nå, en sak är säker. I framtiden köper jag bara nya saker där jag får personlig betjäning och av människor som vet allt om produkterna.

Månne man kan vässa dem pånytt så att bettet blir som i de andra?

Energisk men trött

Varje gång jag kollar in min blogg så konstaterar jag att jag borde uppdatera fotot, det är ju bara 2 år gammalt. Men sen ligger det så lågt på prioritetslistan, eller ja, det finns inte ens med på den, så jag får det aldrig gjort. Kanske det sku kunna vara veckoslutets projekt. Annat jag ska göra är att skrinna med Arthur (eller kanske bara se på) och så ska vi äta kräftor imorgon. Och så ska vi fundera på bröllopspresent och hoppeligen vara ute massor.

För det är nog att vara ute och att röra på mig jag saknar mest i mitt nya liv. Känner hur sjuk min kropp blir av att inte få röra på sig, den skriker bara efter motion. På tisdagen var Micke på kvällsjobb och då fick barnen cykla så att jag kom lite ut. Blev kanske en 2½ km länk och det räcker nog inte riktigt, speciellt med alla pauser. Sen har jag suttit i mycket bil både idag och på onsdagen och sen bara framför en dataskärm nu i 4 dagar. Och ryggen och axlarna känner genast av det om jag inte rör på mig så idag var det bara ett måste att komma ut. Och trött efter en vecka med tidiga mornar och fullt program var jag men kroppen var så energisk. Den sku ha kunna fara hur hårt och långt som helst, den bara gick av sig själv. Huvudet var riktigt slut och jag såg inget vad som hände runt omkring mig och var så inne i en dåsig värld, men benen dom rörde på sig. Har ingen aning om det i slutändan var snabbt eller långsamt men otroligt skönt var det.

Och från det så konstaterar jag igen att jag inte vill jobba 40 timmars veckor. Tror att idealet sku vara att göra 3-4 dagar i veckan med 6 timmar var, sådär 20-25 timmar i veckan sku vara perfekt och jag tror att det är vad jag ska sträva efter i framtiden.

Veckan som gick

Dagarna och veckorna bara går. Saker jag vill komma ihåg från den gångna veckan:

• Arthur våga sätta hela huvudet under vattnet i simhallen. Och så for han under vattnet och sparka framåt med fötterna. Om och om igen. Han har aldrig förr vågat sätta mera än munnen under vattnet.
• Arthur har lärt sig att sätta dragkjedjan på själv (tack dagis! jag har inte ens förstått att sånt är möjligt för 4 åringar vilket det ju självklart är)
• Jag har haft samtal om Arthur på dagis och konstaterat att det är massa saker som barn faktiskt sku kunna göra själv (jag som bara gett sked åt barnen för det är ju enklast så, ibland gaffel, men kniv!? Jag skär ju!)
• När jag sökte barnen idag så satt ena i en famn och grät för han hade slagit tanden i läppen och andra fick jag höra att var inne för att skölja ögonen för han hade fått ett lass sand i ena ögat. Sanden kom inte bort då och så fick vi som hemprojekt att få ut det (och jag hatar ögon och Micke var borta och Arthur var skrämd) men som tur kom det ut i slemmiga klimpar senare på kvällen. 
• Arthurs fick nya höstskor då de andra gick sönder. I storlek 32!
• Varje natt kommer två barn till vår säng och nåndera tar alltid min dyna och jag har trångt. Snart hoppas jag våningssängen kommer och sen kan jag gå och sova i den om ingen annan gör det.

Dagislivet 2 månader senare

Nu har barnen varit på dagis i 2 månader och såhär var situationen idag.

Klockan 7 väckte jag barnen. Micke hade skolning i stan och var fast från 8-17, så jag förde dem till dagis före praktiken. Klockan 7.30 gick vi ut ur huset. På den halvtimmen åt jag morgonmål, fick kläder på barnen, Sander åt 2 rågbröd med ost och Arthur åt äppel och banan och lekte med legon. De får äta nåt före om de vill för de är vana att äta hemma och då vet jag att de fått i sig iaf nåt under dagen och de är lättare att få att samarbeta på morgonen om blodsockret inte är helt i botten. 7.41 hade vi gått till bilen och jag hade fått in barnen i bilstolarna. 7-8 minuter senare var vi på dagis. 10 före 8 gick vi in och barnen klädde av sig själv, jag satt deras kläder på rätt ställe, uppmana att kisa och tvätta händer och sen sa jag först hejdå åt Arthur och han sprang iväg. Sen hjälpte jag Sander och förde in honom i rummet, utböt några ord med en skötare, gav en stor kram och sa att jag älskar honom och att han ska ha en bra dag och så gick jag och han sprang till fönstret för att vinka. Där vinka han sen glatt när jag for iväg. Klockan 8 satt jag i bilen och körde iväg till Nummela. 20 över 8 var jag på plats.

Sånhär lämningar har vi som tur haft nu i flera veckor.

Sen starta jag från praktiken 15.30 (jag jobbar alltså helt enligt barnens dagisbehov och Mickes arbetslista, jag vill att de har max 8 timmars dagar, men imorgon är Micke hemma så då far jag ren till 7 på jobb och kan jobba hur länge som helst). När barnen såg mig var de inne i nån lek och sprang bara undan mig. Prata en stund med skötarna från båda sidorna och i bilen var vi 16.15 och idag var alla på gott humör i bilen (igår var en viss Sander inte det men han hade inte tyckt om plättarna som var till mellanmål och var bara vrålhungrig och protestera högljutt mot precis allt).

Slutsats: Barn anpassar sig och vänjer sig och det känns å skönt att det funkar. Tycker faktiskt om alla i personalen också och är jättenöjd med dem.

Dessutom tror jag att det också funkar bra när de bara är 3 dagar i veckan. De hinner återhämta sig (för det behövs, de går så på högvarv efter dagsidagarna) och lite vänta på att fara dit. Oftast är de 2 dagar i rad och sen nån dags paus och sen 1 dag. Eller andra vägen. 

Min älskade Clipper samling

När jag ser denhär raden så blir jag så glad.

I maj sluta jag dricka kaffe för en tid och satsa bara på te. Då hitta jag Clippers te och blev helt fast. På sommaren blev det mycket kaffe igen men nu är jag igen enbart på te linje och har ren varit det en längre tid. Och Clippers ten stöder så min tedrickning för de är helt i en klass för sig. Jag fick 3 paket av mamma till födelsedagen och idag köpte jag igen ett nytt paket med Earl Grey. Man kan ha earl grey påsen (och alla andra för den delen med) i vattnet hur länge som helst utan att det blir nån besk eftersmak, det smakar bara gått hela tiden.Vitt te med pepparmintsmak är helt klart min favorit, dessutom lär vitt te ska vara hälsosamt. Clipper har också infusion sorter som inte är te men som är smaker och oftast koffeinfria. Lemon & ginger infusion är helt supergod speciellt då den också innehåller laktritsrot som ger en härlig söt eftersmak. Det finns också enbart lakritsinfusion som jag gett åt mamma och den först är härlig! Kamomill är en bra lugnande infusion. Sen har jag två gröna ten, båda har faktiskt mamma köpt och de är helt ok, men det är nåt i grönt te som känns lite för grönt, så de är inte på sitt sätt lika fantastiska som de andra.

Och askarna. Jag bara älskar dem.

Min första fredag

Jag har aldrig jobbat måndag-fredag (okej kanske när jag var 15-16 och jobba på Tahvones trädgård och i Pojo kommunhus) utan jag har bara haft skiftesjobb när jag jobbat som grillkioskförsäljare och servitris och sen har alla andra saker varit små, korta projekt. Men igår, igår avslutade jag min första måndag-fredag arbetsvecka och fredagskänslan var enorm! Jag trivs superbra och jag avgör själv ganska långt vad jag gör och hur jag gör och till företagets värderingar hör att göra saker så att det är roligt och att man gör det lugnt. Så det är inte det. Men dethär nya livet är bara så otroligt nytt. Att stiga upp 6.30 ren är en stor förändring men idag på lördag vakna jag av migsjälv den tiden så kroppen vänjer sig, det tar ju bara tid.

Men igår var det fredag. Det bästa var att min chef tyckte att jag sku fara ren halv 2 (de var nöjda med vad jag gjort och som perheenäiti behövde jag längre veckoslut) och så hade han köpt en bakelse åt mig (sånt gör en så glad!). Så jag sökte barnen ren halv 3 på dagis och så var vi ute i parken här hemma i nästan 2 timmar. Först var jag slö och satt på bänken och läste tidning men sen hitta jag energi och vi lekte bockarna bruse och barnen skratta som tokar och sprang och hade det roligt. Sen mat och efter maten bastu och efter bastun film med popcorn och chokladbollar. Vi titta på blixten 2:an hela familjen men jag tycker nog att den är lite för tuff för såhär små barn, alltför mycket skjutande och mycket mera skrämmande än 1an. Vi ska titta färdigt den idag men sen får den nog vara ännu en stund. Medan Micke natta barnen satt jag i soffan med rödvin och kodin kuvalehti och jag var till slut så utmattad att jag inte sku ha kommit upp därifrån om inte Micke kommit brevid mig med ett glasspaket. Med hjälp av glassen fick jag energi att tvätta tänderna och ta mig till sängen och 9.40 somna jag som en stock.

Det var bara en så toppen fredag det kan bli. Men det var bra, för torsdagen var så bottennapp. Jag var så otroligt hemsk för jag hade bara ingen ork. Jag for på prakik före barnen vakna och sökt dem från dagis 4 tiden och efter det var allt skit åt Sander. Han fick utbrott av allt. I 2 timmar hade han kisibrott men vägra kisa utan skrek bara istället. Mina nerver och min ork var så slut. Sa helt uridiotiska saker som att jag är så arg att jag vill ge smisk på rumpan åt Sander (moget av mig!!!), jag bad om förlåtelse att jag sa dumt/skrek, men så gjorde jag det igen 10 minuter senare och så bad jag igen om förlåt och jag fick bara inte ordning på mig själv. Och sånt är så fräckt. Dethär nya livet är tungt för Sander. Han har haft lång dagisdag och är slut och sku behöva en orkande mamma. Dessutom är han 2½ och det är inte en lätt ålder för honom. Allt ska göras själv och om man utan att tänka hjälper så får han utbrott och så ska allt göras pånytt. Och om han har kisibrott får han ännu mera utbrott och av precis allt, men ändå håller han emot och går inte om han är på det humöret och det igen gör mig helt galen.

Känner hur terapeutiskt det är att skriva så fortsätter lite till nu då Arthur ser på mumin och Sander sover ute i vagnen (det är inte heller nåt lätt projekt det mera!).

Idag börja Arthur i Hippoliiga. Det är skrinnande och ishockey. Och jag är lite överraskad över hur avancerad utrustning det ren är för små barn. Eller så är det bara att jag inte har nån koll på ishockey. Han och jag skrinna i cykelhjälm medan vissa ungar hade exakt alla ishockeyutrustning man kan tänka sig. Det är nog tänkt för bara barnen men Arthur ville att jag sku vara med och några andra barn hade också föräldern med (var typ 50 barn på isen med 6 ledare). Det var lyckat att jag var med och han fick mera mod till sig och mot slutet börja han komma till samma nivå där han sluta ifjol. Tror det funkar så att först skrinnar man några gånger och närmare hjulen börjar man med ishockey och sen på våren är det matcher. Får se vad det blir. Men hjälm måste han iaf få och större skrinskor.

Terapisessionen slut. Mumin var slut.

Just nu

Jag har överlevt 2 arbetsdagar. Jee. Och jag är nog på världens bästa arbetsplats, är helt förundrad över deras fina människonära värderingar och varma, välkomnande atmosfär. Helt jättefin plats.

Men oj vad jag blir slut. Inte av jobbet men av det nya livet. Imorse var det väcknin halv 7 och jag gjorde en filmsnutt åt mitt födelsedagsbarn för han sov ännu då jag for iväg. Hem kom jag närmare halv 5 och fick äntligen krama om födelsedagsbarnet. Då var barnen med mamma för Micke hade farit på jobb till 2. Sen åt jag hemma och for på ett möte till dagis till 6. 20 över 7 var jag hemma och fick skynda på barnen för att äta kvällsmål och få dem i säng för imorgon är det dagisdag igen, första efter 5 hemmadagar.

Det är också första som de ska tidigt dit. Jag planerar vara på jobb före halv 9 och då måste jag ha barnen på dagis 8. Så då ska vi gå hemmifrån halv 8. Och då måste jag ju få upp barnen 7 och på med kläder och med allt. Och så såg ja ännutill att det ska vara +3 grader den tiden på dygnet. Vad ska man ha på sig vid såna temperaturer? Man behöver ju vintervantar och det har vi ju inte än! Faan.

Och nu måste jag ännu packa dagsiväskor, plocka fram kläder, laga matsäck åt mig tills imorgon och ha allt klart. Helst sku jag bara dö på soffan med massa glass och bra film. Och ja. Så fyller jag ju ännu 28 imorgon. Så helt på tiden att jag hamnar in i detta ekorrhjul.

Film istället för sömn

Igår sku jag gå i tidigt i säng för att var skärpt idag. Istället för att gå tidigt i säng (klockan 10) så satt jag och grät i 1 timme och gick och sova sent (klockan 11). Jag kunde inte bara slita mig från filmen "jag saknar dig" (fast den finns på areena). Jag ser aldrig filmer och om jag gör är de amerikanska och lugnet och sorgen och allt det verkliga i denhär svenska filmen höll mig helt fast i tv:n. Så där satt jag sen och grät när jag borde sovit. Och alla ungdomsminnen som kom tillbaka, som 15 trodde jag ju att jag var så vuxen och visste allt och egentligen var ju livet som mest förvrängt då. Fokus helt på fel saker och en helt borttappad känsla. 

4 års kalas

The cake! Allt det gråa (alltså florsockret) hade sugit in sig i kakan och var svart när vi åt den. Arthur gilla den inte och åt inget (jess liksom). Tror att lemon curden var för mycket för barnen och den borde jag nog ändå lämnat bort. Den var ätbar men tung och söt. Lite synd att den inte blev utmärkt då jag satt så mycket tid på att fundera på en perfekt kaka.

Mamma kom ren på dagen och Arthur fick en box med legogubbar. Han var så glad och sa att det har han ju önskat sig.

Popcornstjuvar, Micke med förskräcklig min, mamma med tidning och hjärtat av vårt hem.

Skinksnurror och smörgåskaka.

Här bygger jag, Lee och Arthur dumper. Den var megastor och han orka koncentrera sig jättelänge och bygga men sen fick jag och Lee också som tur bygga. Det var så roligt.

Han var så otroligt nöjd över legodumpern. Han älskar legon och önskar sig ett eget legorum (istället för Emils snickarboa). Jag var jätteglad över det ljusröda paketet, är så glad när man vågar och ger sånt åt pojkar också. Sander fick leka med det när vi byggde dumpern men Arthur tyckte bra om hästen och prinsessan.

Och det nästbästa saken fick han av Ecci. En egen skateboard. Nu ska han mest skatea och han ska genast imorgon gå ut och skatea. Men minen när han fick den, han fatta ingenting. Han sa att han har ju en sparkcykel och han vill inte skatea när man faller. På kvällen satt han bara inne och åkte på den.

Dumpern!