Halv dag i Split

Eftersom Arthur ren kom intassande 20 före 7 (20 före 8 finsk tid) så beslöt vi snabbt att vi tar en tidigare färja, den som far klockan 9  från ön Brac. Vi var i Split 10-tiden och hitta genast parkeringsplats. Men sen satt en korkskalle (jag) in de pengar vi hade och tänkte sen söka mera mynt (men så funkar det ju inte, man kan ju inte sätta mera pengar från en timme framåt), sen hade Micke mynt och satt alla och då sku vi få vara 4 timmar där, men nej, då åt maskinen upp alla hans pengar och vi fick ingen biljett. Sen börja jakten på mynt och allestans var det massa folk och buss och tågstationer, som tur hade Evilda somnat när vi körde ut ur bilfärjan. Och det var hett. Efter 1½ h i Split, varav största delen av tiden var på glassbar i skuggan och en stund på fruktmarkanden så tyckte jag så synd om alla barn i den kokheta proppfulla turisstaden (+32 och ingen vind) att jag tog bort mina barn därifrån (mina barn som definitivt regaera på värmen och kaoset och grät efter nån jävla soldat souvenir sak som han sen fick och som var sönder samma dag). Barnplågeri är det nog att släpa barn i kokheta städer med en massa folk allestans och bara tråkiga gamla byggnader.

Vi satt ner oss i skuggan och åt vindruvor och plommon vi köpt på torget före vi sku gå mot vattnet för att simma. Då assistera jag ena barnets buskkisi och steg på en glasbit som for genom flip flopen och blodet bara spruta. Det bara rann ut ur foten, blev två stora pölar. Jag blev så överraskad och fatta inget men som tur gick två män förbi och sa att jag sku lyfta upp foten o och sen att jag sku täppa det med fingret. Det blev megapölar på marken och alla som kom emot fråga om jag behöver hjälp och erbjöd sig söka plåster och septidingrejs. Som tur hade vi bilen brevid men medicinkassen var ju förstås i kappsäcken som var längst ner. Sen gick vi mot vattnet och det var så hett att till och med Evilda simma och var helt och hållet i vattnet utan att protestera. Första gången på resan. Vi åt majs där och sen måste vi rusa iväg för parkeringstiden tog ju slut kvart före 2. När vi körde ut ur Split så höll Micke på att krocka vår hyrbil. Han säger alltid att jag inte ska ”köra” när han kör men om jag inte idag skrikit till så hade framändan fått sig en ordentlig smäll. Han märkte inte att bilen framför stanna för ett trafikljus utan han titta åt annat håll och körde med hård fart mot en stannad bil. Som tur skrek jag och just i sista stund.

Så det var Split. Ytterst harmoniskt på alla sätt.

(Och dethär inlägget har att göra med denna fb status jag skrev igår:

All inclusive. Ett koncept jag funderat massa på under vår resa och det koncept som definitivt sku varit lättast för mig. Att bara hållas på ett ställe me allt nära å all mat lagad å städerskor och allt det. Kanske man då sku hinna andas före klockan är 9 på kvällen. Men sen så vill jag ju å se å göra å vi har nu sett stora delar av ön Brac, och det är en otroligt vacker ö med så söta små byar. Lägenheten har passat oss perfekt men med 3 apungar så är det bara aldrig lugnt. Fattar så bra varför det finns bamseklubbar... Nå, imorgon blir det fastlandet å några timmar i Split å säkert en ytterst yr dag igen med alla som vill helt olika saker =) )

Och nu är vi i Kastela, när fältet. Och har 2 hela dagar här. Har massa jag sku villa göra: Trogir och Krka vattenfall men funderar om vi bara ska ta det lugnt. Eller nåja, så lugnt det går med dessa apor. Vi har ändå sett och gjort massor.

Stal min skinka när jag åt morgonmål medan vi vänta på färjan

Supetar på ön Brac. Här var vi aldrig, men nog på 6 andra stränder på den ön.

Evghetsmaskinen som charmar på alla. Och äldre damer tar henne i famnen och gullar med henne och hon säger inget.

Evilda leker på båten...

Och de spelar uno.

Nåt torn i Split

Marknaden

Glass! Här är prisen på glass vettiga, en boll 1 euro. Annars är allt nog rätt dyrt.

Så massa folk i hettan. Helt grymt. Här var typ nån katedral i gamla stan. Vi hade leksakskris då.

Dag 1 och 2

Våra två första dagar har nu inte varit så ideala, hoppas slutet blir bättre.

Flyget tog bara 2 h 40 minuter och gick bra för Evilda sov 2 timmar av den resan. (Är superglad över att jag ännu ammar och kunde söva henne med bröst och också få henne lugn  när planet lyfte och hon inte ville sitta i min famn i bältet). Arthur och Sander var nog rätt trötta för Arthur somna typ 10 och de var vakna från kvart före 6 då vi starta hemmifrån. Nå, problemen börja på fältet, och Splits fält är litet och där finns inget. Viktig parentes. Jag hade beställt bilen till 11 men vi var där ren 20 före 11 men hamna vänta till 11 tills vi fick börja göra nåt. Och sen när vi börja fylla i saker så var det helt annat än det jag beställt via norweigian, jag hade alltså beställt via norweigian som mellanhand. Nå, nu visa det sig att vi sku ge en 1000 euros deposti för vi hade inte tagit extra försäkring via dem (men nog via norweigan). Och det måste vara chaufförens visa, nå bättre så för mick har högre limit. Förutom att hans kort inte funka. Så sen börja vi söka numror på telefonen och det var helt som en mardröm för nettin funka int och vi hitta inga numror och barnen var överallt och Evilda ville inte vara fastspänd. Nå, sen efter mycket strul hitta vi ett nummer å de visa sig att Mickes visa var spärrat. Yes! Hans räkningar har farit helt fel så jag har inte fått dem och juli hade blivit obetald men sen hade det satss på augustis räkning och en extra summa på och förfallodag 31.8 så jag tänkte att allt kan betalas då (nå, nånstans stod det tydligen att julis måste betalas för att kunna använda det). Och det gick inte att öppna mera. Nå, jag fick min limit höjd och sen måste jag bli chaufför och så måste vi betala 75 euro extra för att micke nu är andra chaufför.... Så ja. 

Och sen när mitt kort inte heller höll på att funka, när det för tredje gången inte funka så börja bara tårarna rinna. Jag orka inte mera. Nå, sen på fjärde gick det igenom! Huh. Tur hade vi köpt bilstolsväskor åt barnen för ren Evis bilstol var helt skruttig och den kosta å typ 60 euro. Nå, vi fick den iaf bakåtvänt men hur bra den nu är fast är en annan fråga....

Men sen löpte resten bra och vi körde till hamnen i Split och for med den senare färjan och hitta bra till lägenheten och allt var bra och lägenheten var toppen och vattnet var klart och jag åt bläckfisk och barnen franskis och allt var bra.

Nå, andra dagen börja vi på stranden. Men jag borde ju inte resa där andra barn reser för jag klarar inte av att se när jag ser föräldrar som gör sånt som jag anser är skadligt för barn. Så när en 1 årig flicka tvångsmatades fick jag så illa att vara att hela förmiddagen var förstörd. Hon var i Evildas ålder och först höll mamman i henne och mannen truga in maten som kom ut och barnet vände bort huvudet. Sen tappa mamman nerverna och kasta in ugnen i vagnen och satt ”kuomon” för och ”låste” in barnet dit. Sen fortsatte tvångsmatningen i vagnen. Efter det i mannens famn och med tuttar och allt för att få i mat. Och ungen bara skrek (då kan man ju bra sätta in mat!) och vände bort och spotta ut. Jag gick dit till slut. Det är jag stolt över. Var vänlig och fråga vad som är tokigt. De sa att hon inte ätit sen middag igår och att hon måste äta, de sa att hon bara spottar ut drickan också. Sa nåt att är nu inte vätska ändå viktigaste. Erbjöd att ge en banan åt dem.... Har i efterhand sen funderat vad för vettigt jag borde sagt. Föreslagit att hon är sjuk, eller sagt att man inte ska tvinga mat, eller att det inte är så farligt att man inte äter ibland eller att är de inte själv också ibland så att de inte vill äta. Det var så eländigt för mig att har nu ältat det i ett dygn. Jag är ju så emot tvång på alla sätt och speciellt för så små barn. Och sen att man blir arg ännu då barnet inte äter. Det är ju inte så farligt. Det är varmt och nytt och allt. Men jag gjorde vad jag kunde och jag måste bara acceptera sånthär, fast det är hemskt och grymt. Borde bara resa till öde öar.

Sen gick vi bort därifrån för jag klara det inte mera (nå, de tvinga också sitt skrikande barn att simma och satt protesterande barnet i simring där hon bara skrek, så emot allt i mig igen!, Evilda tyckte vattnet var kallt så kanske också den flickan...) Vi hitta god mat (skaldjursrisotto) och sen körde vi till lidl och åt hamburgarkvällsmål hemma.

Problemet är inte jag utan 1 åringar. Yes!

Gick tillbaka i min blogg. Och tydligen var jag helt lika slut och utle på allt då Sander var nybliven 1 åring. Det är ju iaf en liten tröst. Dethär går över om nåt år... Och sen kommer det aldrig mer.

Och natten var hemsk inatt med snuva och skrik och massa ätande (allt for ju till skit av jävla mpr vaccinet) men nu på eftermiddagen har jag fått vardagsrummet damsugat. Yes!

Några meningar

Idag har jag för första gången på länge varit en sån mamma som jag vill vara. En som har orkat följa med leken och som faktiskt kunnat leka och som inte brytt sig om allt som är ogjort och orkat kräva och kommendera och krama och pussa och intressera sig. Och idag är också första dagen Arthur och Sander båda varit borta 6 timmar när ena varit på dagis och andra i förskolan. Ytterst tragiskt tycker jag.

Arthur somna just, kvart före 10. Han har så svårt att somna nuförtiden och det har varat så länge. Jag väckte honom kvart över 7 imorse så jag tycker att han sku behöva mera sömn och att han borde somna lättare. Men inte. Nå, han har ju aldrig haft lätt med det heller.

Jag är glad över Sanders dagisvarande. Ifjol var de 20 barn där i samma utrymme och nu är de 13 barn och alla är bekanta. Sen får han fortsatte med helt samma skötare som ifjol och dessutom just såna som jag uppskattar. Så det är jag jättenöjd med! Sen har han söta kompisar där så det ska nog bli fint. Han var nog lite skeptisk idag och har pratat att han helst vill vara med mamma. Lite har jag funderat om han sku ha ännu kortare dagar men jag måste se hur hösten nu först börjar. Arthur är överglad över att förskolan börja men sen så har han ju så goda kompisar där med.

Just nu känns det jättebra att bo i Lojo och det har det nog faktiskt gjort ända sen dag 1. Har inte tänkt på det förr men trivs faktiskt bra här.

Förskolestart, dagvård och ankntyning

Klockan är kvart före 11 och Evilda sover ren dagssömn. Hon var idag svårast att väcka på morgonen och hon sku nog så gärna ha sovit längre och då väckte vi henne 20 före 8. Men hon har varit helt konstig sen lördagens MPR-feber. Gnälligare, gråtigare, ännu famnigare och ytterst bröstsugningsglad. Tycker inte att vaccinet borde ges åt så små och sku inte helelr ge den nu om vi inte sku fara på resa. (Inte många dar kvar till Kroatien nu!!!)

Arthur börja förskolan idag och Sander börjar dagis imorgon. Vi var hurtiga idag och cykla de 2 km det är dit, så jag och Sander får ju cykla över 8 km idag då, de e ju hurtigt!

Och jag är helt klar att börja vardagen (fast det nu snart igen blir avbrott), eller kanske mera avsluta sommarlovet. För jag har nog varit så slut det sista veckorna, några dagar har varit bättre men mest har jag varit trött och irriterad. Just nu är jag inne i en period då jag inte förstås hur människor skaffar flera barn och jag funderar nog hur det kommer sig att jag har 3. Har aldrig tänkt att det tredje är nåt mer än det andra men måste ha glömt hur det är med en 1 åring. Eller hade definitivt glömt. Allestans och ingenstans och allt e dåligt och bara famnen är bra eller sen ska man göra nåt man inte får och hela tiden måste man ha koll och ögon i nacken och detdär gnället! Alltså det är helt på riktigt så att jag inte kan göra nåt i köket utan att ha henne i famnen och om jag sätter ner henne så skriker hon som en siren, helt hysteriskt. Och om hon inte är i famnen klättrar hon upp på alla stolar eller upp i sin stokke stol och så sitter hon där och väntar på att få mat. Det är så extremt allt med en 1 åring. Och så ska det ju vara. Just så. Men jag och min ork är inte riktigt där nu. Sku ju aldrig byta ut henne men tänker nog ibland ändå hur lätt det sku ha varit med bara 2 barn... Men ja. Några år till och sen saknar jag väl denhär tiden.

Men nu lite bokprat igen. Och anknytningsteorier och dagvård. Förjag såg en länk till Erja Rusanens bok, hoiva, kiintymys ja lapsen kehitys och börja läsa lite utdrag som var gratis. Det borde jag ju inte gjort, och det ska man inte göra om man satt eller sätter sin under 3 åring på dagis. De kom ut för några år sen och är dagiskritisk, eller kritisk till hur dagis är idag, och baserar sig på massa forskning. Och jag håller nog med och förstår helt bra. Under 3 åringar borde ha en vuxen att ty sig till och få tröst och förståelse därifrån (och enligt boken den vuxna som har skött den enda sen födseln). Alla vuxna ska inte funka för så små barn för de ska hinna knyta an och få ett band till en vuxen (och det kan tydligen ta upp till ett halvt år). Så för små barn borde det betyda att det alltid finns en sån vuxen på dagis som är deras vuxna och som de kan gå i famnen på och bli tröstad av, och vissa dagis har ju egenvårdare, så de e ju bra. Men sen är de ju borta eller slutar och sen måste man bara acceptera andra. Kvaliteten på dagvården kan vara dålig och det kan vara ett ställe där man bara förvarar barn. Allt dethär leder sen till aggressivare ungar (precis som det ofta står i tidningar att dagisbarn är i dag aggressivare, men då försöker man få det till föräldrarnas fel men vad om det är dagvårdens fel på grund av hur det är uppbyggt?), sociala problem och svårt i sociala situationer. Det som just dethär stycket är inne på.

 Och här om just dethär att folk inte ska bytas hela tiden:

Sen berättar hon också att det är normalt och friskt att barnen protersterar när man blir lämnade.

Och ännu om det som jag tycker många glömmer i alltför många situationer. Man tycker att barnen är besvärliga och jobbiga med föräldern, speciellt med mamman, när man sen träffas igen efter en dagisdag eller längre tid bort. Man tycker kanske att barnet borde vara glad att ses igen så som man själv är men det är ju kanske helt tvärtom. Och det är ju fakiskt helt normalt så. Att borta så orkar barnet hålla ihop och upp humöret men sen när trygga, bekanta mamma kommer så blir det bara jobbigt och dåligt.  

Men en superintressant bok säkert, ska nog säkert ta och läsa hela fast jag igår var helt förstörd över att Sander börja dagis som 2 åring och att jag troligtvis också sätter Evilda i dagis som 2 åring. Eller nåja, nu är jag ju igen osäker på det. Tycker det borde vara mera prat om barns behov och barns psykiska utveckling och anknytning och speciellt att det sku politiskt hända nåt där. Det att man sen planerar förstora dagisgrupper efter att man läst sånthär är helt oförstående. Och jag förstår ju också att inget är så svartvitt och allt dethär som står så gäller ju barn som knytit an på ett tryggt sätt och har en bra omgivning att vara i osv.

Och om jag nu sku börja min studiegång på nytt (vilket jag definitvit inte ska) så sku jag nog satsa på nåt med barn och utveckling och psykologi. Det är bara så intressant. Och om jag sku få börja göra vad som helst i världen så sku jag grunda ett dagis som jag sku få vara föreståndare på. Och efter det sku jag säkert inse hur omöjligt allt är igen, men... Nä. Men ett motion/utomhusdagis där det finns tillräckligt med personal (massa mera än minimi) det sku vara ett spännande projekt. Tror att så mycket av grunden för livet ligger i de första åren och det borde satsas så massa mera på det och välmåendet där.

Och dethär var ju igen en salig röra, men just vad jag tänkte på nu. Och klockan är inte mera kvart före 11 utan 4 och Evilda sov halv timme på dagen och nu somna hon igen i cykelsitsen när vi cykla hem.

Minskad nattmatning

Om man nu har legat typ 2½ h i sängen och försökt få sömn men inget händer så kan man väl lika bra stiga upp. Fast klockan är 5. Fattar inget. Jag får ju alltid sömn. Men inatt efter att Micke kom hem från grillkväll efter 2 så har jag inte fått sömn. Så otroligt grymt. Ska väl snart gå och testa igen, men när inget händer.

Och nu så har ju Evilda sovit utan att vakna hela natten tills nu. Så typiskt på nåt sätt. Kommer att vara död då det är dag på riktigt men som tur är Micke ledig, och hoppas att krabbisen är lindrig.

Men jag har varit jättejättetrött och så bestämde jag en dag att nu får Micke sköta Evildas första matning och efter det börja vårt minska på natten ätande.

Natt 1: Evilda vakna oftast 12 tiden för första målet och längsta passet har varit 3-4 timmar. Ännu i en ålder på 12 månader. Så natt 1 gav Micke ersättning vi hade hemma från pipmugg. 12-tiden drack ungen allt i muggen, ca 120-140 ml, hon grät nåt litet gråt före hon fatta att hon inte får bröst/mamma men somna genast hon druckit mjölken. Sov sen 4 timmar då jag amma och så gjorde jag det väl ännu en gång.

Natt 2: Jag väcktes halv 3 av Evilca första gången och tänkte vau, det var ju bra! Men det visa sig att hon druckit en mugg vatten 12 tiden men det hade jag missat.

Natt 3: Då dög inte vatten och pipmuggen mera. 1 tiden vakna hon och vaggande fick Micke henne och somna men genast han satt ner henne så börja bökande och gnylande. När Micke paja och pussa var allt bra men han kunde inte gå bort. Han var lite desperat efter en halv timme men jag var beslutsam att det efter en så lång stund inte blir nåt bröst. Hon somna väl efter 45 minuter och sov sen till halv 6 (!!!) då jag amma första gången.

Natt 4: Hon vakna första gången för natten klockan 5 (!!!)

Natt 5: Hon vakna igen 1-tiden, var inte så värst nöjd. Drack lite vatten med Micke och protestera lite och efter att hon insett att hon inte får nån mjölk så hade hon svårt att somna och böka på i typ 1 timme. Vakna för att äta halv 6 och åt bara ena bröstet.

Natt 6: Det var inatt. Sov ända till kvart över 5 och åt först kvart för 6 efter 9 timmar sömn.

Och! När jag alltså gick tillbaka till sängen så märkte jag att Evilda var helt het, feberhet och nu har hon bara varit vid famnen och bröstet hela morgon, energiknippet orkar med inget och vägrar ta värkmedicin gör hon med. Så dit for väl allt igen.... Nå. Det är hoppeligen mpr biverkningar, de borde komma 5-12 dagar från vaccinet men nu är det bara 4 men kanske det ädnå är det.

Och ännu om sömnen. Hon har nu alla dessa nätter sovit mellan mig och Micke. Har tyckt att det är lättast så för då har hon ändå närheten och sen så behöver man inte lyfta nåt. Hon somnar halv 9-9 och vaknar typ 8. Nattsömnen är 11-12 h och därför är det helt ok för mig om hon ännu äter en gång, då nångång efter 5.

Orken och resan

Min ork är tillbaka och jag är glad att inse att jag inte är ensam och behöver inte klara mig ensam och att jag själv måste se till att jag inte blir så slut. Problemet är väl att jag kan inte be om hjälp och i mitt huvud finns inte ens det, jag har jättestarkt att jag måste klara mig själv och att jag inte vill besvära andra. Jag gör hellre mera än andra för jag vill inte vara jobbig och besvärlig och krävande. Jag betalar också lätt och genast för hjälp och andra saker för vill inte ta sånt för givet eller verka otacksam. Mitt liv sku ju nog vara så mycket lättare om jag inte var så men nu är jag ju sån och det får jag nog inte ändrat. Men jag kan iaf kräva mindre av mig själv och förbise mina morkiskänslor jag får av allt som nu inte görs på opitmalt sätt. Jobbar på det.

Och till vädret. Jag är så superglad, så superduperglad att vi om mindre än 4 veckor flyger iväg till Kroatien. Där måste nu ändå vara sol och så får vi simma i havet som nu hoppeligen är varmt. Och äta glass. Och upptäcka nåt nytt. Nu när jag var helt slut så fundera jag om det ändå sku ha varit bättre med en veckas all inclusive i typ turkiet, att bara slappa och ligga vid poolen. Men jag vet att dethär nog ger mera. Flyga till Split, få hyrbil därifrån, bo 6 nätter i lägenhet på ön Brac i staden Postira och sen 3 nätter igen på fastlandet mellan Trogir och Split i en annan lägenhet och sen köra runt till små stränder och äta glass och mest simma och upptäcka. Ska bli bra. Längtar så. Men först ska förskolan börja och dagis. Men lite sommarlov än och faktiskt en massa roliga planer. Jee.

Att ofrivilligt inte orka

Min blogg är min bästa terapeut och nu är jag i stort terapibehov.

Det börja då på tisdan. Kände att jag inte orka. På kvällen var vi till stan och på hemvägen fråga jag Micke vad vi kan göra för att underlätta min/vår vardag. Slutsatsen var väl att orka igenom det och stå ut. Igår börja jag gråta första gången på morgon då jag ville kolla hur väggar sku spacklas medan Evilda bara sku vara i famnen (igen) och skrek och slog huvudet. Sen måste jag skynda iväg till butiken och Micke blev med barnen före han sku fara på jobb till 1. Jag hade lämnat/glömt nyckeln hemma och när jag kom hem så var de inte hemma och jag for efter nyckeln till dem. Då börja jag gråta. Kunde just och just köra för jag bara grät. Öppna dörren hemma och kasta ner allt och gick till soffan och där låg jag och grät i en timme. Jag önska bara att jag sku kunna sjunka genom soffan, fara in i en gul fläck på tavlan och bara försvinna för en stund. Sen när jag tänkte det så grät jag ännu mer för att jag tänkte så. Sen grät jag för att det ju är löjligt att jag inte sku orka, för jag har ju det så bra och lätt. Vi är två föräldrar och vi går inte helt under ekonomiskt och jag har världens finaste barn. Vissa orkar ju med 7 eller 13 barn och att bara vara hemma. Så grät jag lite till. Orka inte prata eller stiga upp. Jag var helt död. När Arthur konstatera att de idag kan äta bara smörgås till lunch så fick jag mig upp för att värma soppa från kylen. Nå, på vägen till jobb så hade Micke ringt mamma och hon rusa ju iväg till oss. Så fortsatte jag i en timme att ligga i sängen och gråta. Sen kunde jag skratta igen men var nog ännu helt slut. Sen klara jag kvällen själv efter att mamma varit här några timmar.

Men jo. Fattar inte och är mest arg på migsjälv. Och sen förstår jag inte riktigt, har alltid trott att man nog orkar och klarar allt, men igår var jag nog så kraftlös. Fanns ingen kraft och ingen ork. Och jag ville bara bort för en stund. Nu också känns det så. En liten stund vila och bara vara för sig själv. Få städa ifred. Jag är så slut med allt som måste göras här hemma. Städa wc och mikro och damsuga och tvätta kläder och få vårt jävla sovrum färdigt remontat. Och det är ju löjligt, men på nåt vis mår mitt huvud bättre om det är ordning och jag inte behöver fundera på det. Det snurrar ju så mycket i mitt huvud. Sen borde jag få börja sova och Evilda ska få sluta äta på natten. Vet bara inte hur vi ska göra det. Ska hon klara sig hela natten utan mjölk eller ska hon få efter 7 timmar och ska jag själv bara sköta det eller ska Micke göra det (hon hysteriskriker alltid med honom) och hur ska jag orka göra det. Inatt åt hon första gången före 12... Och sen all jävla matlagning. Och alla mina krav på det. Får morkis över att ge mycket salt åt Evilda (nå hon äter dåligt sånt som inte smakar nåt) och att hon kanske inte får tillräckligt med grönsaker. För i mitt huvud räcker inte bara ärter och gurka till middagen, det måste vara mera. Och jag har så mycket egna krav på allt och det är väl det som tynger ner. Allt ska vara på ett visst sätt och allt har en ordning och plats och tydligen är det bara jag som vet den platsen. Och tvätta kläder. Dag ut, dag in. Sortera, tvätta, hänga upp, vika undan. Det är aldrig paus i nåt. Men så har ju alla, så det är löjligt att tycka att det blir för mycket. Känner mig lite i en återvädsgränd just nu och vet inte alls vartåt jag ska gå. Sku bara villa att det är tyst och att jag sku få vara helt i fred. Och det känns först hemskt. 

"Maammma"-tjat.

Nu har vi haft sommarlov i 6½ vecka. Och jag gillar nog det mest så, när vi alla är hemma och tillsammans och det inte är brottom nånstans. Men just idag så är jag så trött på allt tjat och allt mamma, mamma och han slog och han sa så och jag vill inte och maaammma.... Grannbarnen for på resa och mina bara har inte lekt på tumis på evigheter. Och nu en gång när jag kan kolla nåt på datan när Evilda sover och jag tänker att de äldre sku kunna leka själv, så nej, då är allt skit och dåligt och gnäll. Uuuh. Och sen har jag ju konstant varit med mina barn nu i 6½ veckor. Nån butikseresa har jag gjort själv, nån länk men annars är jag hela tiden med nån. Och jag som sku villa göra fotoboken klar eller få vårt sovrum målat och fixat eller ens en morgon äta morgonmål i lugn och ro utan att hela tiden hoppa för att ge mat åt nåt nytt barn som vaknar.

Jo, men sen om 10-20 år så. Då kommer jag väl sakna detta. Eller ren om 3 veckor då förskolan börjar och vi varje morgon ska ha iväg en till 9. Vem har kommit på att 6 åringar ska gå 5 dagar i veckan till förskolan?! 4 dagar tycker jag alla borde jobba.

Och nu konstatera Arthur just att vi sku behöva 2 mammor när jag inte orkar reagera på deras tjat och gnäll i ringarna. (Eller Sander ligger under och vägrar flytta på sig). Och då konstatera Sander att Evilda blir ju mamma varvid Arthur säger att det inte är på länge än. Nå, det hoppas jag med.

Äiti, älä tottele bokprat

Jag är ju helt superintresserad av uppfostringfrågor och läser mer än gärna böcker om uppfostran eller vad som händer i barn eller hur man kan förhålla sig till barn. Det ger mig massor för jag tror att människan är så inrotade i hur saker alltid har gjorts och tänker sen inte på följder av det eller hur det känns för andra. För mig är rättvisa viktigt och jag ogillar massor när barn behandlas orättvist. Nå, intresserad av barns värld är jag och allt det,  men sen är jag nog inte så bra på att fullfölja det alltid och att hålla mig till det. Men att tänka och fundera och läsa gillar jag massor.

Jag tycker om att köra på den linjen där jag säger så lite onödigt som möjligt. Allt behöver inte kommenteras eller påpekas, positiva saker jo, men inte negativa. Och sen kan man vänta och sen nån sekund extra och dra ett andetag och gå lugn in i situationen. Så istället för att genast gorma åt ungarna, "VAD HÄNDER HÄR?" så tar jag ett andetag och lugnt frågar "vad har hänt?" Jag tror så massor på att barnen tar modell av sina föräldrar för hur man bemöter andra människor och att på det sätt man bemöter barnen så bemöter de sedan andra, därför vill jag också bemöta dem på ett bra sätt.

Det är också lite jag tyckte att Janna Rantala var inne på i sin bok " Äiti, älä tottele (kaiken maailman kasvatusoppaita)" Nå den uppmuntra till att tänka och ifårgasätta och fundera på vad som är viktigt för en. Den var mänsklig och inte beskyllande och den gick in på möjlig orsaker först till barns oönskade beteende i vissa situationer och sen gav den teori om ämnet och slutat med frågor man kan tänka på. Den tog avstånd till att följa det nån annan byggt upp.

Den delen som jag tyckte mest om var delen om "vanhemman oma aika". Där diikuteras först kort anknytningsmodellerna och sen kommer det till hur mycket egen tid en förälder kan ta. Och här är jag rätt konservativ och så är också denna psykiater/terapeuten. Hon konstaterar att mamman har ett starkare band vid födseln eftersom barnet varit i mammans kropp och därför borde barnet vara i mammans närhet tills det fått ett tryggt förhållande till en annan vuxen. Hon utesluter inte pappor och konstaterar att det därför tar längre tid för pappor och att därför är förhållande inte jämställt från början när barnet är riktigt nytt. Babyn behöver sin trygga mamma! Hon tycker också att den vuxna ska lyda babyns behov till närvaro och att eftersom ett litet barns minne är så underutvecklat så kan en halvt åring tryggt vara borta från sina föräldrar i 6 timmar nu som då. Ett äldre barn lika många dagar som år. Och att en för lång tid borta från den trygga förälderna är en psykisk nödläge som gör att all kraft går åt till överlevnad och att allt annat blir.

Hon tar kraftigt avstånd till sånt idag som att mamman ska fara på synnytysloma, babyn borde ju också babyn få fara med (instämmer helt!) och att man ska välja babyn framom kompisar som vill festa sent. Och att det är okej att gå in i babydtiden och att vara i symbios med babyn, det är inte nån fara med det!

För jag har nog bara mera och mera blivit av den åsikten att babyn behöver sin mamma (speciellt nu med min mammiga Evilda) och att det är så det ska vara. Naturligt så ska kvinnan amma sitt barn och då hela tiden vara i närheten. Man klarar helt bra av att ta med babyn. Och jag tror inte på att babyn ska sluta vara med mamman bara i jämnställdhetens namn. Det om nåt är ju orättvist för babyn.

Jo, men. En superbra bok. Får en att tänka och gav mig uppmuntran för att det inte är nåt fel på mig då jag inte velat lämna bort mina babyn.

Evilda fem före 1 år.

Denhär tiden för ett år sedan, just denhär fredagen, så kom jag just till sjukhuset, och två timmar senare så föddes finaste lilla Evilda, vår dotter (är nog ännu rätta överraskad över att hon var en flicka).

Jag är så glad att hon är i mitt liv, hennes babytid har varit jättefin (fast hon nu inte varit baby på länge, länge mer) och hon funkar bara så bra i vår familj. Jag är så glad att också få vara hennes mamma.

Vi fira jättesmått, lite för att Mickes arbetsturer kom så sent och sen är det mitt i sommaren och sen så fattar hon ändå inget av det och sen så har vi ju haft kalas på våren och har igen på hösten. Så vi hade mamma här och min bror och så åt vi mat och jordgubbskaka till efterrätt. Känns riktigt tillräckligt och för Arthur och Sander var det viktigt att hon fick kalas med.

Och barnet som för ett år sen föddes med brunt hår och små tunna, smala ben har nu riktigt ljust lockigt hår och starka armar och ben. Hon far fram som en ångvält och är allestans och aldrig stilla och alltid igång. Pratar och berättar och kommenderar och är lika högljudd som alla andra i dethär huset. Vill smaka och äta på allt men mat är nu inte alltid så pop. Lite bilderböcker orkar hon med men mest är det att ta isär saker eller plocka och gå omkring med nåt som gäller. Att sitta stilla är ju så tråkigt. Nytt och roligt är ju att stiga upp i tripp trapp stolen. Vatten är så roligt men att byta blöja riktigt eländigt. Ute är bäst att vara och inne så är trapporna bäst. Äta sniglar, gunga, leka med vatten, kasta sand är sånt som är roligt ute. Man ska le åt alla människor men bäst är nog att göra det från mammas famn, det är också viktigt att le när man rutchar och titta på alla som är i närheten. Mamma är ännu allra bäst och speciellt hennes famn. Att åka bil är riktigt apa. De kommer ljud som låter som mamma och pappa men det kan bara vara ljud eller sen är det påriktigt, när man tackar så ska man nicka på huvudet och det kan hon. Klappa och vinka funkar också. Skor är bäst och de kan man alltid leka med. Saker att sätta runt halsen är också bra. Fiffig är hon och bra på att riva ner tapet (hon fattar påriktigt vad man ska göra!). Hon älskar att tvätta tänderna, men hennes föräldrar kommmer alltför sällan ihåg att göra det.  Hon har 7 tänder som är igenom. D-vitaminstabletter har hon också ätit i nån månad nu och de kommer föräldrarna bättre ihåg.

Och här är då bildbomben, jag kan inte få nog av hennes miner så har fotat massor, sen fota också min bror för han kan kameror lite bättre.

"Dadaa,daddaDASDAAAS,!!"

Å nu ska jag ta kameran..

Hon klarar av att gå ner för låga trappsteg och också upp. 

Pakeet!

Halsband. Jee

Å köksleksaker. 

Trassla in sig i halsband.

Britatårta.

Jordgubarna var bäst. Och ölen var inte åt Evilda. 

Evi nästan 1

Om 2 veckor har vi en 1 åring i detta hus. Jag sku ju göra en 11 månaders text då för en tid sen men det hann jag ju inte med, så nu blir det nästan 1 åring grej.

Evilda sov 2 nätter i rad i egen säng hela natten, dessutom åt hon då bara en gång. Jag hade bestämt före första natten att hon nu måste klara sig åtminstone 4 timmar utan mjölk när hon somnat och hon måste ha fattat det, dessutom så lyfte jag henne i egen säng efter att hon ätit, nåt jag inte gjort tidigare. Nå inatt, var de två föregående nätternas erfarenheter helt bortblåsta. Hon vakna halv 12 och var arg som ett bi och kunde inte somna om i egen säng eller i vår säng och allt var skit. Klockan 5 så åt hon tredje gången för natten... Men jag skyller på tänderna, såhär var det också nätterna före dessa två bra och hon håller på att få 4 tänder. Kanske jag nångång får sova... Eller iaf är det värsta snart över.

Hon får sova en gång på dagen, oftast 2 timmar, ibland bara 1½ och ibland 3. Hon orkar bra vara vaken om man är ut på förmiddagen. På natten sover hon från 8-9 till 7-8. Hon är nöjd när pojkarna är hemma och håller för det mesta på med nåt eget, att upptäcka världen. Går som en proffs och har inte krypt på superlänge, gör försök till att springa och far då snabbt framåt. Snurrar runt tills hon faller. Dansar lite genom att snurra eller böja benen.

Börjar ha en vilja och den viljan är oftast att hon ska vara i min famn eller på nåt annat sätt få hjälp nånstans, typ upp i sängen eller ner för trappan. Skriker som en stucken gris tills hon får det hon vill. Om Arthur eller Sander är i min famn så ska hon ju genast dit och bara hon då.

Hon vill inte bli matad, men ibland lyckas det när vi är ute och hon får en fruktburk före hon går och sova dagssömnen (oftast är vi i nån park då så hon brukar få lunch efter vilan). Hon äter rätt långt samma mat som vi och vi har inte ens matburkar hemma mera för de går inte ner. Hon äter själv, mest med fingrar men nu vill hon också äta med sked gaffel och det funkar då så att man sätter maten på gaffeln och sen sätter hon den i munnen själv. Spagetti med köttfärssås var helt supergott tyckte hon och åt upp all spagetti. Grynost älskar hon med. Tomat, majs, melon, bananplättar är sånt som alltid går ner. Naturell yoghurt gillar hon. Gröt är inte bra. Bröd äter hon. Mozarella är också gott. Ammar typ 6 gånger per dag och sen så dricker hon oftast vatten med maten och ibland också havremjölk.

Skor är väldigt intressanta just nu och de smakar tydligen också gott...