Klar

Idag har jag lämnat in min gradu och nu kan jag inte mera göra något åt den.

Jag är själv nöjd med den. Den blev väldigt praktisk och ytterst lite akademsik, men det är jag. Jag kan inte tåla såntdär att nu har vi en modell som vi ska testa om stämmer och jaa den stämmer. Jag uppskattar forskning, men dethär med teori och teoretisk/akademiskt kontribution är inte för mig. Min handledare upprepade orden "konceptualisera" då han gav feedback på min avhandling och jag bara fattar inte vad han menar. Jag var ren då så slut med gradun att jag hade tänkt lämna det där men så hitta jag nåt i mig och satt till en sak jag glömt att jag hade tänkt göra så nu blev den hoppeligen lite bättre. Egentligen hade det ju ingen skillnad men när jag nu ändå gjort så mycket kändes det att jag kunde sätta någon timme till på det. Men nu var jag alltså klar. En dag före Sander födelsedag.

För då nångång i februari när jag bestämde att jag gör den klar så snabbt som möjligt så lova jag barnen att till Sanders födelsedag är den gjord. Och det är en av orsakerna jag fick det gjort. För oss som familj var hela processen helt hemsk. April var mycket lättare och har ren lyckats glömma hur hemskt det var. Men jag vet att februari och mars var helt sjuka. Det kändes som att jag inte hann andas eller kunde göra det och det var fråga om att bara överleva till nästa dag och lämna allt annat till "sen när det är klart". Nu har det börjat lätta några veckor sen när jag sett slutet och insett att jag fått ihop texten. Det blev 65 sidor text baserat på 13 intervjuer.

Och jag vet att det var bättre såhär. Jag sku säkert satt massor mera tid på det om jag sku lämnat det till sommaren och då sku allt varit bort från familjen. Det har varit hemskt att ge över skrikande Evilda till Micke, hon sku ha villa vara med mamma ju. Sander hade en så hemskt vår och det berodde delvis på nån hemsk utvecklingsperiod men också för att vi hade det så tungt hemma. Det börja nångång i december, hans jobbigare period (jag tror ju massor på dessa perioder) och nu på våren börja det vara så utom kontroll att jag vissa gånger tänkte att nu ringer jag till rådgvningen efter hjälp. Jag brukar ofta hitta svar och sätt att hantera honom men denhär gången var det svårt, speciellt då jag inte hade tid eller ork med det överhuvudtaget. Jag vet ju att det gjorde det så mycket värre och jag gick igen över mina egna mamma gränser många gånger. Nu har det mirakulöst lugnat sig och jag har ens svårt att förstå vad som var svårt för vår nästan 5 åring. Men efter dagissamtal så slo det mig igen. Han ville bestämma över alla och säga vad man inte fick och fick göra och om man inte gjorde det så skrek han och slog och bet. Vi har haft såna strider och jag har fått sitta och hålla i den otroligt starka, långa 4 åringen och han har bitit mina armar och händer. Han har inte kunnat behärska sig själv över huvudtaget och har för nåt smått kunna bli arg som ett bi och försöka göra ont åt annan. Evilda älska han att picka på och kunde också göra illa åt kompisar. Om man sku säga nåt åt honom skrek han bara "Jag hör int, jag hör int, jag hör int" eller "säg int nå, säg int nå" och börja slå om man försökte säga nåt. Och jag skriver detta för att komma ihåg. Jag har ju ren nu lyckats glömma. Men det vände som sagt och jag kommer ännu ihåg när jag märkte att det vände. En kväll ville han i min famn och berättade då att jag var finaste mamman i hela världen och efter det blev han igen den söta kramgoda ungen. Förstås blir han arg ibland men det är så mycket mera kontrollerat och han medger att han gör fel. I nåt skede fundera jag på om det nånsin blir lättare med honom igen..

Och imorgon ska vi ha kalas för 5 åringen. För jag kan ju då inte låta bli att göra saker. Kör på fullt hela tiden. Fixar med kommande husremonter också. Och jag har inte ännu bestämt mig med kalaset. Jag är emot godis och jag är emot påsar som man tar med sig hem. Jag ska laga fruktspett eller fruktskålar och sen ska vi ha typ glasstårta. Men sen vet jag inte om jag ändå sku laga en sakpåse, eller en påse med en slickepinne, kanske en visselserpentin, ballong, tuggummi. Men det är ju bara kräsa och vill inte understöda det heller. Som tur ska det vara soligt och fint och vi ska ha picnic ute har jag tänkt. Och en massa lekar, bara jag nu kommer på några.

Nåjaa

Joo, det förra inlägget blev ju långt =)

Micke var ute med barnen och Evilda hade hittat hundkakka så jag fick ta hand om det.

Så vad händer här då?

Micke har igen haft en vecka semester. Denhär gången var det inte från min syn helt lika lyckat som förra gången. Har skött all mat och allt det denna gång. Men sen har jag också bara varit hemma nu och skrivit. Och gradun går nog framåt hela tiden. Har allt med intervjuerna klara (förstås hade jag de klara till min tidigare deadline) och sen har jag skrivit största delen av analysen och annars också största delen av allt. Men jag skriver alltid skit först (för att få nåt gjort) och sen går det mycket tid åt till att göra det logiskt och till ett vettigt språk. Så det är det jag gör nu. Hoppas jag denna vecka sku få det i helt ok skick.

Sen är det ju bara det att jag ännu ska få kommentarer på det av handledare och opponenter och helt säkert är det nåt som jag missat/tänkt konstigt eller nåt annat. Sen är frågan att om det lönar sig att göra nåt åt det eller inte....

Jag är nog ganska imponerad över att jag verkar klara det. När jag börja magisterprogrammet så var jag helt säker på att jag inte blir klar före jag fyller 31. Nu under studiernas gång har målet varit att få gradun klar typ på hösten och bli klar till julen. Sen när kursen början stressa jag med att få klar den till 29.7 (före Lees bröllop har jag talat om) och nu är då min deadline 4.5 och jag kommer nog att klara det. Har bara strul med en annan kurs och har nu i 3 månader försökt få svar om saken men inget händer... Det är det enda som sku kunna sätta stopp men då kommer jag nog att skrika.

Vi har också börjat pott- träna Evilda. Jag har skjutit upp det, hon är 1 år 9 månader nu och A och S var båda 1 år 3 månader då de fick börja. Fundera i nåt skede när hon kanske var 1½ att det sku vara bra tid, men hon var i en jobbig fas då och protestera mycket. Nu för 1 vecka sen visa hon intresse för pottan och är i en positiv fas (hon ger t.ex. tillbaka telefonen när man ber (oftast) och börjar inte hysteriskrika) så tänkte att det är bra att köra nu. Jag tror ju jättemycket på utvecklingsfaser hos barn och det märks så tydligt att det är lugnare nu och hon fattar och kan så mycket mera. Idag vägra hon ge tillbaka en sak hon tagit av Arthur och sprang bara iväg. Förklara att jag räknar till 3 (och visa på fingrarna) och sen tar jag den av henne om hon inte ger den. Tänkte inte hon sku förstå men vid 3 gav hon den. Hon kan sätta besticken rätt i besticklådan. Hon vill plocka undan sin tallrik efter maten och så massa sånt. Så ja. Vi börja att blöjan fick bli borta hemma. I början kisa hon ner sig ofta (de första dagarna) och vi har haft många kakkakatastrofer i byxorna och på golvet. Men nu 1 vecka senare så har hon helt hiffat det. Hon är torr hela natten (blöjan är nog på) och kisar megakisi på moron. Sen går hon ibland helt själv på pottan och idag for hon första gången till öppna dagiset utan blöja.

Och kalas ja. Det jag ville skriva om. Men inte hinner nu mera. Vad och vem och var är igen mina frågor då Sander om 1 månad blir 5 år. Tänker att ett skogskalas sku vara bra. Eller i park. Men var finns sån skog i Lojo? Och säkert blir det hemma men då måste man ha nåt program. Och godis eller gåva eller leksak. Ska återkomma med det alltså.

Och Arthur har börjat förstå hur man läser. Han har förstått att man läser bokstäverna på annat sätt än de sägs och kan läsa vissa ord. Märker bara att svenskan är svår. Tänk nu ordet "och" eller allt som sluter på -er.

Slut

Jag lever.

Och nu tog min datatid slut.

Det var det.

Ska nångång blogga om barnkalas.

Jag och egna deadlines

22.4 ska jag lämna in en nästintill klar gradu.

Jag hade personligen bestämt att före påsken ska jag göra alla interjvuer och ha dem transkriberade. Nå. Nu är mitt i allt min personliga deadline att ha alla gjorda denhär veckan och att jag ännu nån dag nästa vecka kan transkribera men att jag sen ska börja med skrivande.

Och det är väl orsaken till att jag får saker gjort. Jag har först ett realistiskt mål, men sen gör jag det ändå snabbare. Och aldrig är jag ju nöjd med det, utan oftast missnöjd att jag inte gjort det ännu mera effektivt. Eller nu tex så skriver jag dethär istället för att transkribera, så inte är det ju alls bra. Fast jag egentligen hade tänkt att jag inte alls behöver transkribera denhär veckan.

Jag blir så trött på mig själv. Men som tur skiner solen. Och jag har gjort 11/13 intervjuer och det har varit så facinerande. Jag har sett lande och prata med intressanta människor. Jag sku kunna bli människopratar.

Marsuppdatering

Vad händer här då?

-Jag intervjuar och det är så roligt. Att transkribera är bara skit, men ändå nödvändigt. Har nu gjort 3 av typ 14 interjvuer. planerar få alla gjorda före påsk och sen har jag fyre veckor på mig att skriva allt klart. Vet inte riktigt ens vad jag gör just nu för min semi1 var inte riktigt logisk, men jag tycker det jag gör är så intressant och givande att det nu inte har så stor skillnad vag jag egentligen gör.

-Jag är alltså intresserad av producenternas motiv att delta i Reko ringar. Och det är så facinerande med allt det. Svårt bara sen att få det till ord och vettig text.

-Jag har också börjat äta kött. Men bara sånt som jag klassar som ok. Förändringen skedde när jag hitta griskött som var slaktat på den egna gårde i en reko ring. Och så fick vi egenskjuten hjort en gång och alla var så glada över att vi hade kött. Så jag tänkte att vi ibland kan ha snällare kött. Så jag köpte 10 kg gris i olika delar. Gris som levt hela sitt liv på samma ställe. Dessutom ska jag intervjua grisägaren och se hur det går till.

-Jag var på fredag också och titta på får när jag gjorde en intervju. Och i slutet på den fick jag med fårkött. Jag är helt till mig hur härliga människor är. Så hjälpsamma och otroliga.

-På familjefronten är det sämre. Micke är slut och borde få vila och jag har miljoner saker att göra och när Micke är hemma bor jag vid datan och sen måste jag göra allt det andra när jag är med barnen och micke är på jobb (alltså mat, butik, byke, kalas osv.). Så ja ser aldrig barnen i lugn och ro. Alltid gör jag nåt. Och det märks nog på dem. Och Sander har det extremt jobbigt i sin utveckling nu och jag sku inte orka, så det gör ju det bara sämre. Och jag borde kanske bara ge upp, men jag tror att vi klarar 8 veckor till. Och sen ska vi ta paus och jag ska leka och jag ska fara till nådendals bad med min man.

-Jag fick ju till 30 årsdagen en natt på nådendalsbad och den gåvan var nog den bästa nånsin. För jag har levt på hoppet av det i snart ett halvt år. När det känns enormt tungt så tänker jag bara att sen ska jag ligga där och bara slöa.

-Jag är glad att jag har självdisiplin för annars sku nog detta inte gå. Tråkigt är bara att jag är så kvällstrött så jag kan inte göra nåt fiffigt mera efter 9. Och ingen i detta hus somnar ju före 9 och efter det är jag bara så död. Och sen behöver jag ju typ 9 timmar sömn, det är också alltför tidskrävande.

-Evilda är i självständighetsfas. Allt själv och en massa skrik. Hon pratar mera och mera och säger många två ordssaker. Det är alltid mamma nåt, pappa nåt och Arthur nåt. Hon säger inte ännu heller Sander utan kallar båda Arthur. Ut, sko, ko, nam, kaki, kopeti (häst), Do (hund, kommer från Donna) är viktiga ord. Hon kunde här en dag sätta byxor på själv. Men hon är också extremt mammig och sku gärna bo fast i tissen. Jag är klar att sluta, har varit en tid ren, men det är så viktigt för henne, så megaviktigt, att hon får sina 2-3 gånger per dag (igår bestämde jag att det sku va slut på moron men efter att hon gick och sova 10 bara för att få tisse så bestämde jag att ok, hon får då). Och det är ju inte bort från mig på nåt sätt, så hon får då. Hoppas att hennes intresse sku minska i nåt skede. Och sen så är ju naturlig ålder för att själv avvänja sig typ 2,5-7 år.

För många barn

Jag har länge tänkt skriva dethär inlägget och det här är ju ett sånt man lätt tolkar fel. Så vill börja med att poängtera:

Jag ångra inget av mina barn. Jag är så super lycklig lottad över alla mina tre. Jag sku aldrig byta ut någon och aldrig kunna leva utan någon och alla tre har varit så otroligt önskade och efterlängtade. Punkt slut.

Ibland kommenterar någon nåt i stil med att ja har tre barn och att det är mycket, och så har jag ju också tänkt förr. Men efter att jag haft tre barn så är det ju det normala och det vardagliga och i mitt huvud är tre inte mycket. Det är bara ett mera än två och det är ju inte mycket. Och tre är inte fyra ellr fem utan det är ju bara tre, att förstås går ju ett tredje lika bra där som det andra. Det är alltså min grundtanke men jag blir så ofta överraskad.

Jag tänker rätt ofta, helt tyst, utan att säga nåt, att "ho, ho, vi har för många barn". Och varje gång när tanken kommer är jag lika överraskad för tre är ju inte så mycket. Men det kanske har att göra med att jag sku villa kunna vara där för alla lika mycket och det går bara inte. Kommer ännu ihåg en gång på högholmen när en flicka tappades bort där och alla hjälpte till och leta (hon hittades efter en stund) och då sa jag åt Micke att vi inte nånsin kan ha tre barn för vi är ju bara två vuxna och det krävs en vuxen för ett barn. Igår på Heureka kändes det igen av. En vuxen kan hjälpa varsitt barn men sen är det alltid ett över och sen hinner man inte förklara allt, eller ens kommer på det, och sen leder det til nån form av kris (som att barnet tror att nån tagit hans mynt och mamman jagar andra ungar och barnet får laga ett nytt mynt å vi kilar långa köer å sen visar det sig att barnet aldrig ens satt armbandet i luckan för att få sitt egna mynt utan han trodde att det bara kom och att nån tagit hans).

Och med två så kunde den andra vuxna lättare få en paus, speciellt när två rätt jämnåriga vuxit upp (som Arthur och Sander då). Men nu med vår konstellation så är det aldrig paus för den andra. Att ha Evilda med är alltid ett projekt, hon är ju bara 1 år 7 månader och vill upptäcka allt och göra allt hon vill och på sitt sätt. Hon vill ta alla legon och vara med i alla lekar och hon förstår ju inte lekreglerna barnen har. Så när Evilda är med måste man kolla på henne och leka med henne så att de andra kan leka i fred (fast nu är de nuförtiden ensam uppe alla tre men det slutar oftast i att Evilda skriker). Men sen vill också de andra ibland ha leksälskap eller man vill göra nåt hon inte kan än, t.ex. skida. Så då behövs det igen två vuxna.

Och på nåt vis är det alltid lugnare då det är bara två barn. Oberoende av vilka barn det är. Och då igen överraskas jag över hur ett barn kan göra så stor skillnad.

Men ångrar inget gör jag. Är så glad över att jag fått de tre barn jag kom fram till att jag önskar mig efter att jag fått det första. Jag är klar och jag är glad att Evilda snart också är närmare 5, fast just nu kanske jag väntar mera på att hon är 6 för vår nästan 5 åring har det nog inte lätt och ingen annan då heller.

Över

Nu är Mickes 11 dagars semester över.

Det var nog ingen höjdare till semester för honom då han typ nonstop har hängt med barnen och fått sköta vardagen. Jag har fullständigt prioriterat graduskrivande och satsat på att varje dag vara åtminstone 6 timmar vid datan, oftast 8, ibland mera. Vissa dagar har det gått bättre och andra sämre. Men nu har jag en inledning och ett fiffigt syfte (enligt mig) och sen har jag litteraturöversikten i nästan ok skede, måste bara göra lite flyttningar och omformuleringar och skriva in lite till, men jag tänker hålla mig vid de källorna jag har och vara nöjd med det om nu inte någon säger att det inte gå igenom så här.

Jag vet ju hur tungt det är att hänga hela tiden med barnen så inte har det kännts så värst trevligt då jag igen gått till datan. För Evilda har det ju inte heller varit roligt, för inte förstår hon ju varför jag bara sitter fastklistrad vid datan. Och sen måste jag ge henne gråtande till Micke. Och jag sku ju kunna vara nån annenstans, men för mig är det lättast hemma och jag kan fokusera rätt bra här och jag kan inte förstå att det sku vara bättre för Evilda om jag är helt borta än det att jag är hemma men gör nåt annat. Det roliga som hänt under dessa 11 dagar är att Micke och Evildas förhållande har djupnat massor. Hon ropar på pappa och leker med pappa och de har hittat varandra på ett helt annat sätt. Evilda och jag har alltid varit ett team och som baby dög pappa inte till nåt. Sen om Micke varit ledig så har vi ju varit mycket alla tillsammans och hon har sällan varit långa tider bara med Micke. Så det är ju jättebra.

Sen har Micke gjort många butiksresor och till och med lagat mat några gånger och skött många matsituationer. Jättebra alltså. Och skönt för mig att få lite paus från allt det. Vet inte hur det nu ska gå när han igen börjar jobba, kommer att bli supertungt för måste ju ännu få resten av gradun gjord.... Nå, i mars nångång har Micke igen en semestervecka.

Och barnen har inte varit i nåt toppenskick. På fredagen hade Sander feber (då vi sku ha fått gäster) och var sen krasslig i början av veckan och stanna hemma måndag och tisdag då han sku haft dagis*, så han har varit hemma hur länge som helst nu. Igår börja Evildas öga vara och hon har ögoninflammation. Idag på eftermiddagen kände Arthur sig trött och hade 38,5 graders feber. Nå, det är ju inte så farligt, men tråkigt. Speciellt då det bara regnar ute och det inte finns nåt att göra och simhall är inte ett alternativ med krassliga barn. Slött!

Men köket är klart. Och det är skönt det med.

Kommentarsvar

Jag är en sån som faktiskt uppskattar när människor ger sina åsikter och säger vad de tycker. Jag önskar att nån sku säga åt mig att man behöver inte hålla på hela tiden, man måste inte vara produktiv och effektiv och smart och allt annat skit hela tiden. Ibland ser jag på tv på kvällen, ibland surfar jag på bloggar, instagram och facebook men det mesta jag gör så gör jag med en tanke. Sällan att jag sku titta på nån film eller göra nåt för att jag njuter av det och för att koppla av, utan alltid ska det vara nån ide i det. Och jag säger gärna åt andra att ta det lugnt och vila och koppla av och allt annat men jag tillåter inte mig själv att göra det. Ser jag på tv på kvällen så skriver jag inköpslista samtidigt eller funderar ut mat eller googlar stolar och bord. I mitt huvud måste man alltid göra nåt. Ändå känner jag mig ofta lat och ineffektiv. Känner att jag sku ha kunnat göra mera. Är irriterad på mig själv då jag är trött och jag inte sku orka tömma diskmaskinen just då och oftast pressar jag mig att göra det.

Men det är ju ett val jag gjort då jag valt att studera när Evi är hemma. All min tid går till skola/hem/barn. Men bistert är det ju nog då ens partner sitter uppe halva natten och spelar/ser på film när den nu då ens sku kunna göra nåt vettigt...

Men dethär inlägget börja för att jag fått kommentarer. En om att det är okej att stanna upp och en annan om att borde Evilda börja dagis. Och jag uppskattar så när nån kommer med förslag, för det är så svårt att se dem själv då man är uppe i nåt.  Och jag har faktiskt snabbt funderat på det, att Evilda börjar dagis. Att det ju sku vara ett alternativ för att få vardagen mera fungerande. Och jag sku säkert kunna göra det för några dagar i veckan (fast jag ren har stora svårigheter med att sätta henne dit till hösten) bara för att jag sku veta att det hjälper dethär kaoset. Men. Man ska ju lämna in ansökan typ 4 månader före, så då sku hon få plats om 4 månader, och då ska jag ha största delen av andhanldingen inne ren. Dessutom vet jag att vårt dagis, det enda svenska dagiset i Lojo centrum är helt fullt, och mera fullt än vad det ens får vara. Lilla sidan har 14 barn (borde få vara 12) och hela huset har 3 barn mera än man egentligen får. Så dit går inte att få mera barn bara sådär. Att köra till Virkby är inte ett alternativ (och det kan också vara fullt) och dagmammor så litar jag inte på.

Bloggterapi

Bloggen är min bästa terapeut, så nu blir det igen lite mera skrivande. Jag är inte den som börjar djupanalysera mina problem med bekanta, kan nog nämna dem, men känns obekvämt att gå djupt in på nåt. Så då är det bäst att ha en blogg och bara kunna sortera tankar och skriva av sig och få ut allt.

Idag har varit en bättre dag. Mycket bättre. Igår satsa jag på att ställa om min hjärna och försöka tänka hur jag ska underlätta mitt huvud och hantera stressen bättre.

Saken är alltså den att jag måste få min gradu skriven på våren nu. Hade inte räknat med att det var så absolut, och det gav väl mera press. Men, mitt mål är bara att göra det och har absolut ingen ambitionsnivå och att jag är igenom räcker, så det oorde ju inte stressa. Men när jag inte vet vad som räcker liksom. 60-80 sidor text om nåt med ett fiffigt syfte och nåt som tillför nåt till teorin och vetenskapen. Blä liksom. Jag är inte så akademisk och filosofisk och teoretisk av mig. Jag är praktisk och konkret och förenklar och förtydligar och vill förstå. Inte filosofera.

Sen är 4 veckor för inledning, teori och metod bara alltför lite. Har nu 3 veckor kvar. Eller 20 dagar. Men det är ju bara en uppgift och inte det jag lämnar in, så då måste ju inte vara perfekt utan nåt ditåt, så det jobbar jag på att förstå. Och sen måste jag sätta upp tidsramar åt mig och sen hålla det. Idag jobba jag från 9-16 och sen var det slut. Det att jag hela tiden håller på och tycker att nu måste jag göra det och nu, och nu så ger bara mera stress.

Sen så är nu min fokus att skriva och resten av tiden vara med barnen. Allt annat får vara. Ta lättaste vägen i allt och acceptera allt skit. Inte ta strider med barnen utan vara mera lugn och bara låta det gå. Jag gör ju det oftast men nu var det igen några dagar då jag var tvär och bestämd och sku ha allt på visst sätt och då blir det ju bara pannkaka av allt. Man måste inte säga nej hela tiden bara för att man leker vuxen.

Och sen måste jag bara få lite paus från vardagen iblan, lite avstånd. Var borta hela dagen igår och de klara sig här hemma, alla levde och alla hade fått mat. Och det är väl helt okej det med.

Så idag har jag hunnit andas lite, och lite lugna ner mig och nu måste jag jobba på det för det är inte hållbart att vara såhär som jag varit.

Och säkert sku allt vara tusen gånger lättare om jag och min man var ett välfungerande team som mådde bra. Men vi gör inte det och där har nog inget blivit bättre.

Varför ska det vara så jobbigt att leka vuxen?

Bort

Jag är ännu också i oharmoni och jag sku bara villa hitta nån lösning på det, men allt känns bara för svårt och jobbigt och lösningarna obefintliga.

Var helt hemsk mamma på veckoslutet och det var så inte jag. Alltså jag var helt hysterisk och tydligen var det så annorlunda att barnen inte ens fatta att bli skrämda. För liksom jag skrek åt dem som ett monster och igår då jag hade beslutat mig för att vara lugn och jag också var det så blev jag så nervös på alla geomac som var på matbordet (som jag tagit fram och också lekt med) när vi sku äta att jag bara kasta alla i golvet, svutsh, wutch och så hade jag skuffat ner alla och inte ens fattat vad jag gjort. Det är inte jag.

Jag hatar denhär pressen och stressen av graduskrivande. Det liksom skär sig i mig när jag tänker på det. Har aldrig förr kännt så med nån skoljuttu. Men har heller aldrig haft nån som är så definitiv och sträng med deadlines heller.

Men Micke har nu semester i 11 dagar. Och jag ska bara skriva.

Men först länka till en kolumn. En kolumn som skar i mig så att jag nästan börja böla här i skolans datasal. För just såhär känns det allt som oftast för mig. Och jag är dendär som tjatar fast jag inte ska och precis allt annat med. Aldrig får jag en paus och alltid måste jag göra nåt fiffigt och alltid är jag trött och irriterad. Ogillar mig själv så starkt men vet inte hur jag ska komma bort från mig.

Kaos och kök

Jag är ett enda virrvarr och är på inget vis i balans. Det är bara kaos.

Jag är en frånvarande mamma som bara gör allt annat och tjatar och gnäller men orkar inte själv höra på tjat och gnäll. Och inte sku jag heller villa höra på mig själv eller göra som jag ber så jag fattar ju mina barn, men ändå... Och vädret är ju ruttet, var denhär vintern också här månne? Jag sitter bara vid datan och ger över mammiga Evilda åt Micke miljoner gånger per dag. Stackarn förstår ju inte vad skola betyder och att mamma nu måste skriva. Och sen görs ju allt vid datan och jag bor typ vid den.

Min kondition är i botten. Noll. Att skida 2,5 km med barnen är en riktig träning för mig (hann göra det 2 gånger nu förrän vintern försvann..) Jag är i så skit skick. Jag ser mig aldrig i spegeln och jag sätter på mig första bästa bekväma kläder jag hittar. Skönast är det utan bh med.

Jag är en rutten fru och orkar inte ens fundera på förhållandet, det är bara alltför tungt och har nu varit på hyllan alltför länge och kommer nog att vara det också.

Vårt hem är upp och ner och allt är allestans och två veckor sku det ta och nu har det gått 2,5. Diskmaskin är nu igång så det är ju bra, men sku gärna få alla funktioner till samma ställe (nu är kylskåp i hallen, matbord i arbetsrummet, mat och tallrikar i hemvårdsrummet osv) Inre harmonin och skönhet omkring existerar inte. Dessutom hålls ju inget nånstans längre än en sekund så..

Köket kräver massa energi eftersom det är jag som bestämmer över det och ska veta allt och jag vet ju inget (om typ el då och sånt). Massa saker som ska köpas. Och pengarna börjar ta slut. Och det är ju så eget fel så det är löjligt att ens klaga.

Och ändå hinner jag aldrig skriva på avhandlingen. Känner enorm stress över det. Tycker 4 veckor är alltför lite för att skriva inledning, teori och metod till en magistersavhandling. Så all tid jag kan gör jag bara nåt, jag bara kör för annars lyckas det aldrig. Jag trycker ner alla tankar av tvivel men jag vet ju nog att dethär inte är fiffigt. Men på vårt fakultet så måste vi få avhandlingen klar, senast i juli, för annars måste vi gå om hela semi kursen. Och för att få semi kursen godkänd så måste man ha alla semi uppgifter klara och semi 2 som är typ hela allt ska vara klart typ i början på maj. Paniiik. Speciellt då jag börja för nån vecka sen att ens tänka på saken.

Och sen funderar jag ännu över när jag nu egentligen ska bli klar och vad som händer sen och vad jag ska skriva på Evildas dagisansökan och borde jag bara ta en månad lugnt. Sku bara villa andas lite. Fast då kan det nog hända att jag bara sku gråta och igen få nån sorts breakdown som på sommaren. Så bättre att inte stanna upp.

Detta är vårt kök nu. Så sååå mycket är det ju inte kvar.

Denhär hörnan har ändrat mest. Gamla köket finns här. Borde säkert ändå ha integrerat diskmaskin men det sku bara ha varit så dyrt. Och fast vi sen ändå köpte ny diskmaskin så har den som 300 euros maskin samma egenskaper som en ca 600 euros integrerbara på Ikea. Så nu fick det bli såhär. Hade bara tänkt att de sku vara mera samma vita färg. 

Dethär är min stora kärlek. Kran som man får loss och svart lavoar.

Januari

Definitivt inte jul mera i dethär huset. Händer så massor så känns som om julen var för en evighet sen.

Idag kom det 760 kg kök till oss. Hela vårt kök är just tömt och imorgon skall det rivas. På måndag börjar sen spacklande och slipande och golvbyggande och sånt (det gör vi inte själv).

Det har blivit iskallt och har hamnat köpa nya kläder åt den äldsta (köpte Kuoman i storlek 34 och utebyxor i 134!). Minstingen fryser hela tiden och vi har nu varit inne i 3 dagar. Allt över -20 är bara för mycket för Evilda när hon är så stilla.

Nästa fredag ska min graduplan vara klar och jag är nog så osäker på vad jag håller på med, fast ämnet jag valt är intressant.

Sander börjar igen dagis på måndag och då ska jag börja bygga upp alla skåp till vårt kök. Och skriva graduplan. Och laga mat. Och tvätta kläder. Och städa och precis allt annat som jag hela tiden håller på med. Ja och sen är det ännu lite detaljer med köket som är oklara.

Ja, och sen har vi igen inte nåt varmt vatten för vår boiler är gammal och den stärvar (3 gången det händer under dethär året vi bor här). Så borde trolla fram 6000 för det nånstans ifrån...


Jaaa och så funderar jag på hösten. Arthur ska anmälas till skola och ev. eftermiddagsvård och Evilda borde det sökas dagisplats åt, om det behövs. Men allt är ju så oklart.

Så ja. Mitt huvud exploderar och det är bara massor. Som vanligt då.

Julafton 2015 i bilder

Jag har inte satsat på julen alls i år. Har varit så mycket annat och jag försöker minimera allt onödigt extra. Julgran hade jag lovat ren ifjol att vi i år har i nya huset så det var vi och hämta. För mig var det ingen skillnad hur den såg ut men dekorationerna sku inte vara röda. 

På morgonen hade nån satt 3 paket under granen. Fluffi åt Arthur, verktygslåda och Sander och en loppisbok åt Evilda. Evilda sku så ha velat ha hunden och hon tog den hela tiden. 

Barnen sku också ha varsin egen gran från skogen. Här är Sanders. 

Och Arthurs. Dekorationen tog de från plastgranen som tidigare var i deras rum. 

Och deras rum jag. Har aldrig visat hur det blev det jag måla för över halvt år sen (tror jag iaf). Statssiluett med kritfärg. Nu är det legobord under. 

Fluffi var världens snällaste hund och sköttes så väl och fick en egen madrass och den tog ju Evilda. Förstås. 

Sanders hörna med Mickes gamla turtle gardiner. 

I högra hörnet ser man också vår hemgjorda spis som ännu inte heller är klar. 

Mamma, min bror och Mickes föräldrar kom till oss. Micke hade jobbat natt och sov på dagen och jag försökte få nåt gjort samtdigt som jag sku rasta barn och hela tiden hjälpa med nåt. Stämningen var inte på topp men det blev bättre. 

Glögg med salttugg 3 tiden. 

Julbordet med 1000 kg mat. Jag ville ha sallader med i år och jag gilla det. I år skippa vi helt skinkor och lådor men den rökta renen åt jag av och den var helt gudomlig. 

Halsbandskalas med murre. 

Denhär ungen fatta sig inte till först på paket men mittiallt förstod hon och sen börja hon riva upp alla paket och blev så arg när hon inte fick. 

Det var alltför mycket julklappar. Helt galet. Och då var det mest från oss, mormorn och farföräldrar, blev alltför mycket på man. Av oss fick de 1 på moron och sen 1 bra på kvällen och ett mindre till. Sen några gemensamma, som fotoböcker, bilmatta. 

Sanders hög. Han hade önskat sig symaskinen. Lyftkranen var han störtnöjd över. 

Sånhär hitta jag på lindex för nån månad sen och tänkte genast på Sander och han var så nöjd över dräkten. Har bott i den sen han fick den. 

Arthurs saker. Allt sånt som han behöver hjälp med så denhär dagen har itne alls varit lugn, utan mest kan du hjälpa. Experimentsetet var han speciellt lycklig över. 

Evildas hög. Det mest lyckade var matleksakerna med en kniv. Hon har skurit och skurit så massor. Igår kväll jättelänge i rad och också idag, och hon är inte sån som leker med saker eller hålls på ett ställe. Bra köp från Lidl. 

Och den gemaensamma högen. Bilmatta har de pratat länge om och det var bra. Chronobomb önska Arthur säg (och reklamen var ju så mycket bättre än verkligheten). Muuttuva labyrintti fatta Sander också bra med Cluedo junior ännu var lite svårt för båda. Mucca Pazza har vi som tur inte ännu testat (juldagslugn och ro går nog inte i vårt hus).

Jag fick också toppengåvor. Av mamma fick jag en varm rock som jag själv beställt, en svart sånhär, och sen fick jag underställ från Craft som var superskönt. Sen ett halsband av svärföräldrarna och lakan och kokbok. Fick också tepåsar och spännande te-skedar. Men den största gåvan, och den som gör oss snåla för evigheter framåt, är ett nytt kök. På tisdagen köpte vi ett kök för 4000 euro på Ikea och det levereras til oss den 8.1. Och det bästa med köket är att vi får en självrengörande ugn, det var inte planen, men fick ett så bra erbjudande så budgeten fick töja med 200. 

Vardagskaos

Idag har barnen julfest på dagis och förskola och igår laga de små presenter (chokladbollar).

Jag för dem alltid till 9 och då börjar vi klä på oss och förbereda oss halv 9 för det är ändå alltid nån kris nånstans. Idag morse klockan 8.15 kommer Arthur på att vi måste ju göra kort åt tanterna. Så ja, det måste vi ju göra (hade ju tänkt skippa den biten i år).

"Var e pappren?"" Hur ska jag skriva det?"" Kan du  göra modell?" "Jag kan inte skriva S" " Var e limmet" "Jag får inte upp denhär påsen" "Mamma, Evilda sitter på min stol""Mamma, Evilda är i vägen"

"Nej, nej ni kan inte vara vid matsalsbordet utan underlag, gå i köket." Oj nej, allt morgonmål är ju ännu fram. Oj, Evilda är ju utan blöja och kläder. Ööh, torka bordet snabbt, snabbt. "Arthur, ser du inte att där e smör å nu e kortet helt klottigt" "Nå, det gör inget, skriv bara, vi ska just fara". 

" Å Evilda, ner! Nej, nej! Nej äta limmet." "Inte äta tuschen" "Nu får du gå ner, gå och leka lite. Eller hänga i ringarna" "Kan du nu inte bara göra nåt annat"

"Buuuuhäää, bröööl" å Evilda blir en mask och tar en ny stol och kör stolrally med den tills hon hittar ett nytt roligt ställe att klättra upp på och proceduren upprepas och hon suger i sig limmet.

"Mamma, denhär pennan funkar inte" Mamma visar att den funkar nog, på kortet. "Neeeej, nu är det förstöööört" "Bööööl" "Jag klipper bort det!"

"Men det syns inte" "Gör andra nu" "Skriv nu" "Vi måste fara just" "Okej, klipp då"

"SKU NI INTE HA KUNNAT GÖRA DETHÄR IGÅR???!!!!"

Samlar mig en stund.

"Mamma är lite nervös för att det är så lite tid att göra det just nu. Gör nu bara, det blir fint"

"Så, nu var det klart. På med kläderna nu!"



Och när jag var på förskolegården så ringde en kar som ska komma och såga av batteriet i köket och han var nära oss och vänta på mig när vi kom hem. Bombnedslag var precis vad köket var!

Köksgrubbel

Det att få barn är inte nåt jag funderat på särskilt mycket på förhand. Det har varit rätt lätta beslut att nu får barn komma.

Det att köpa först vårt radhus var inget jag grubbla över mycket och inte heller att köpa egnahemshus.

Jag har inte grubblat så mycket över det att det går massa pengar på resor heller, utan har alltid levt enligt det att resor är det viktigaste för mig.

Men nu. Nu känner jag mig vuxen och inte på ett positivit sätt. Dethär köksremontsgrubblande. Fundera ren nångång på sommaren att köksremont sku vara bra. Sen beslöt jag att nej, inte nåt, det kostar för mycket. Sen sku jag ju då bara förbättra köket lite och skaffa en ugn som sku funka. Men det sku också kosta rätt mycket, så då var steget inte mera lika långt för köksremont, för varför nu sätta fast åtminstone 2000 på nåt som ska rivas upp om några år. Inte klokt alls.

Och jag har lyft studielån, egentligen för att jag ville göra en ca 6 veckor lång resa med familjen, men det visa sig ju också bli för dyrt och det passa aldrig in sådär vettigt och därför for vi till Kroatien på hösten.  Nu sku det ju vara härligt med sol och varmt vatten och allt det, men det är ändå rätt tungt att resa med en 1 åring, så kanske jag klarar mig en vinter till utan värme.

Fast det tar nog emot, jag har alltid vela göra såna val i livet som sku göra att jag kan resa mycket, men det att vi köpte ett egnahemshus var nog inte ett sånt val.

Sen så är det ju också det att vår varmvattenboiler ren är över 30 år och nåt borde göras åt den, men sen så är den ju ännu hel....

Så nu lutar det ändå mot köksremont. Men, det är på inget vis ett lätt, självklart val. Allt sku måsta gå på 6500 euro och det är inte så mycket för ett kök då det ska komma nytt golv, väggar och tak ska lagas raka och alla skåp ska bytas och alla maskiner ska bytas ut och vi sku inte installera det själv.Och sen sku vi måsta bo över 1 vecka utan kök och jag kommer inte på nåt man sku kunna äta utan kokplatta, så måst väl skaffa sån med.

Och sen säger min man bara "jo, jo, vi gör det" utan att fundera någo mera på pengar, hur köket ska se ut, vad vi ska äta eller nåt annat...

Men om det görs, vilket det nu lutar mot eftersom vi rivet upp lite i köket ren, så hoppas jag få hål och springor täppta så att mössen inte slipper till köket. Har ren fått 2 möss i fällorna!