Snabb update och 3 årig prinsessa

Det är så otroligt konstigt att det gått ett halvt år sen jag skrev sist. Kan inte tro det är sant.

Och jag har ju egentligen så mycket jag sku  villa skriva. Har så många gånger velat få ut nåt, men tiden, tiden. Har jobbat nu heltid i 6 månader så där är ju förklaringen.

Jobbet har varit si och så. Har lärt mig massor om vad som är min grej, vad kontorsjobb överhuvudtaget går ut på (hade ju nog ingen aning) och har nog lärt mig massor. Just nu har jag en bra period och trivs med mina projekt bra. Kroppen har inte alls tyckt om att börja jobba, den har protesterat på alla möjliga sätt. Ont i ryggen, ryggskott, styvhet och sånt. Men sånt blir det ju då man sitter 9½ h per dygn. Och att hinna jomppa nåt när den andra vuxna kommer hem 7-8 tiden och man själv måste och sov avid 9 för att orka upp 6, så är rätt omöjligt. Men försöker alltid nu och då.

Förhållandet då? Nå, det sku jag så gärna ha skrivit om. För om nåt varit upp och ner så är det det. Mitt jobb sku ju bli räddningen. Nå det blev det inte. Han börja ju också nytt jobb och allt föll på mig fast det nu sku vara jag som sku få jobba. Under sommaren har jag 2 gånger varit helt färdig att kasta in handduken, försökt prata om hur vi sku avsluta det på fiffigast möjliga sätt. Har inte sett någon utväg utan den som innebär skilda vägar. Och jag har känt alla känslor. Jag förstår så bra så mycket som jag inte förr förstått. Vill nångång skriva roman om det. Men han har inte varit redo att ge upp, och för några månader sen, då jag igen bara grät och sa att jag inte orkar mera, så fick vi på något sätt skeppet vänt. Och otroligt nog så har jag igen i vissa stunder kunnat känna mig så otroligt kär och så förälskad. Nåt jag aldrig trodde sku vara möjligt. Den känslan är ju bara för härlig. När man så vill vara nära den andra och kramas och pussas och prata.

Men orsaken varför jag ville skriva ikväll och vad jag ville komma ihåg. Min Evi. Min 3 åring. Min enda dotter. Hon som på inget vis uppfostrats eller levt i en rosa huff pluff värld. Men hon som är rosa prinsessa i själ och blod just nu. Pink/rosa definitiva favoritfärgen och Anna och Elsa (Frozen) största idolerna i världen. Hon sa att hon ville börja jomppa, jag fråga hurdan. "Pink" var självklara svaret. Idag fråga hon först "När blir jag stor?" följdfrågan var "När blir jag en stor prinsessa?" På dagisfotograferingen igår så hade hon två Elsa klänningar på varandra, för det hade hon själv satt. Hon vill ha klänning så att hon kan snurra runt och kjolen svänger. Förstås! Förutom prinsessa (som var helt nytt för idag) så ska hon bli babyskötare (eller polismästare). Hon sku så villa ha en baby och sköta baby, och hon tvättar dockans rumpa nonstop och dockan lyssnar inte och babyn är hungrig och får bröst. Evildas skötiver är något helt i egen klass. Och det är så fascinerande att se för det kommer sååå från henne. Senare idag fundera hon "När får jag en baby?" Joo. Lite får hon nog vänta.

Men det är sådär vad som händer här. Livet. Upp och ner. Upp och ner.

Början

Jag började jobba denna vecka. Och hade som tur bara 2 dagar. Men sen gjorde jag beslutet att ändå ha barnen på dagis onsdag, torsdag, fredag fast jag är hemma.

Och klockan är nu 12.30 och jag var hemma 9.15 och jag har hela tiden haft fullt upp. Beställa skattekort, fylla i försäkringsansökningar, uppdatera LinkedIn, betala räkningar, ha tvättmaskin på, gå igenom mail, ändra tider för saker osv.

Jag har i ärlighetens namn ingen aning om hur vi ska få vardagen och funka ens lite för det är så mycket "livet" som ska göras. Försöker därför nu strukturera upp allt med listor för att spara hjärnutrymme för annat. För det är nog sån omställning för alla och då måste vi vuxna, alltså jag, ha bra tag om trådarna. Micke jobba igår från halv 8 till 6 och sen 40 minuters arbetsresa på så av honom är det sällan nån nytta (hans jobbtider var inte riktigt vad han tänkt). Så jag stekte köttsås halv 7 igår morse. Och så körde vi iväg halv 8 och 17.15 kom vi tillbaka på gården. Barnen som blivit hämtade efter 3 så var första gången till kvart före 5 och där stod de och bara vänta när jag kom. Som tur var där andra barn.. Men på kvällen sa Sander att det var det tråkigaste med dagen, när han var så länge på dagis.😢 Och såhär kommer det ju nu att börja vara. Mera regel än undantag. Men det harmar lite, för jag tycker inte det är idealt att de ha så långa dagar och det var inte vad jag tänkt. Men när nu Micke också ska jobba mycket mornar och vi båda är i Esbo så finns det inte mycket val. Eller det finns ju val, men just nu är dethär det valet jag gör. Jag vill så gärna jobba. (Mitt ideal är alltså att jag sku kunna jobba 7/7.30-15/15.30 och då kunna hämta barnen ca 16-16.15). Så ja. Nu skrev jag detta i 9 minuter och har nu varit hungrig i 2 timmar så kanske jag ska äta.

Bali och Legoland. Resan alltså.

Nu ska vi se vad det blir av detta inlägg. Jag vill ju så gärna skriva det.

Söndagskväll (efter att klockorna ändrat till sommartid) så flög vi iväg till Singapore klockan 23.55. Planet var Finnairs nyaste plan som kändes rymliga och bekväma. Flyget gick relativt bra. De serverade först maten, men gav först å barnen och ganska snabbt fick de bort lamporna. Men barnen hade svårt att somna och det var så spännande med skärmen och alla filmerna. Men 3 tiden somnade de och sov sen i sådär 5 timmar. Och sen var det dags för morgonmål. Sander hade klagat på magont och jag hade gett en smörgås jag hade med, om det var hunger. Nå, när vi fick morgonmålet, så sa han att det luktar illa och sen spydde han! Och det var ju så roligt för jag hade två barn på var min sida och alla hade brickor framför sig. Jag slapp på något sätt upp och gick efter mera papper. Och när jag kom tillbaka så skrek Evilda för hon hade också spytt. De några resterande timmarna gick sen lugnt och  vi satt där i spylukten.

När vi kom fram så stod vi i evighetspasskö och sen till taxin som var förhandsbeställd och så åka vi till Johor Bahru i Malaysien och satt evighet i trafikstockning och sen var det passkontroll ut ur Singapore och sen in i Malaysien och sen kom vi till vårt grymma hotell 6 tiden på kvällen (tidsskillnad 5 timmar). Vi fick rum på 10e våningen, jag hatar höjder och hotellet gunga. Iaf kändes det att det gunga kraftigt efter flygresan och över att vara på högvarv hela tiden. Vi simma lite, gick och äta och sen i säng, så senast 9 sov barnen. Evilda sov en 3 timmars dagssömn då och vaknade 12 och var hungrig, som tur hade jag med massa babypurepåsar och hon drack några såna och somna sedan om. Jag sov helt ruttet och var säker på att hotellet snart kollapsar. Och alla fönster på 10e våningen var öppna och man kunde helt och hållet öppna dem (det var 2 cm springa i vårt) och då var det såntdär fönster som täckte hela väggen. Jo, barnen fick inte gå nära dit.

Men barnen hade sovit bra och efter att vi fått en taxi och hittat pengar så åka vi iväg mot Legoland och tyvärr var vi vill där först halv 12 tiden och det stängde ren 6. Men vi hann nog ändå med mycket för det var nästan helt tomt på människor, alltså inga köer alls, och sen dugga det och regna lite. I Malaysiens Legoland finns det en vattenvärld och en legovärld och vi gick till båda. Om det sku ha blivit åskväder sku de ha stängd vattenvärlden och därför så gick vi bara snabbt in till ninjago världen i legovärlden och gick sen till simvärlden och sen igen tillbaka till legovärlden. Ninjagogrejen var helt supermaffig. Man satt i ett tåg och hade 3D glasögon på och sen genom att vifta på handen kasta man iväg "bomber" och sen flög dem på monstrena som kom där. Man stred alltså mot dem. Och den i vagnen som kastat mest under resan fick mest poäng. Det var helt supertufft.

I simvärlden så fanns det vågbassäng och en stor rutchvärld och sen lite som villivirta. Det roliga där var att vid varje rutchbana fanns det livvakt både nere och uppe och i vattnen med sådär 20 meters mellanrum! När vi kom tillbaka till legovärlden så körde A och S båt och de gick i bilskola och sen for jag och Arthur i bergochdalbana. Arthur har nu kommit till sån ålder att han vågar och gillar och vill och jag var helt spänd och vägra åka flera gånger i en som for helt superfort och högt och svängande.

Det var jättefint och lyckat på precis alla sätt, hela dagen.

Vy från skrutthotellet

 Och sen sov vi igen i prutthotellet (ett rum var alltså 20 euro natten). På förmiddagen for min mamma och shoppa medan jag och barnen var vid poolen och klockan 12.30 hämta taxin oss från hotellet och vi börja resan mot Bali. Och det var nog säkert resans tuffaste dag och den dagen som var så upp och ner. Barnen var ju förstås trötta över allt, flyget dit, Legoland och sen allt nytt och sen var det bara mycket längre resa än tänkt. Taxin till Singapore fältet sku ta ca 1 timme, men det tog massor mera för passkontrollen in till Singapore tog så länge (vi köa alltså med bilen, som tur). Sen kom vi till fältet och där var det krångel med inchekcning och väskor så där vänta vi länge. Planet starta senare än tänkt, först klockan 5. Och flyget tog bara 2½ h och mamma fick Evi och sova där som tur. Men de andra var trötta och sen på Bali så köa vi lite igen, och klockan var då ren efter 7 och ingen hade fått nån middag utan bara smått nåt hela tiden. Och sen sku baggage ännu via nån scanningsmaskin och då flippa jag på mina två yra hönor som for hit och dit. Men sen kom vi ut och hitta vår taxi och sen var det trafikstockning på fältet så resan som sku ta 20 minuter tog säkert 1 timme. Och alla i taxin var hungriga. Och sen kommer vi till vår villa och inte har vi ju nån mat där så jag lämnar mamma och barnen dit och börjar bara gå mot huvudgatan för att hitta nåt att äta och sen gick jag slutligen förbi den stora supermarketen vart de sagt att jag sku gå. Men nåt hitta jag nog. Och så simma vi i vår egna pool under stjärnhimmeln och gick och sova i stora sköna sängarna och minnet av den hemska resan började suddas ut. Men efter det hölls vi nog många dagar mest vid villan. Och jag var så glad att vi för de 10 nätterna på Bali hade samma villa hela tiden för det sku nog ha varit tungt att med barnen flytta sig hit och dit på ön.

Hotel Sentral i JB, poolen.

Lekplats på Singapore flygfält

Bali var vackert och där var en av deras högtider och för dess smycka de så vackert intill vägarna. Sanurstranden som vi bodde vid var inget vidare, vissa stunder var där inget vatten och sen var det sjögräsigt vid den. Men det gjorde inte så mycket då vi hade vår pool. Och sen fick Arthur miliaria (alltså värmeutslag) och jag glömmer alltid hur tropisk hetta inte funkar för hans hud alls. Och där var luftfuktigheten säkert 100 och när solen sken var det påriktigt hett. Och jag har nog aldrig träffat sån sol, fast jag varit i Thailand och Ecuador. Den var så stark och brände så fast vi hade Evy som solkräm. Men Arthurs värmeutslag gjorde det tungt för honom och några nätter grät han och ville hem. För det kliade så på natten. Det kommer liksom av att hans hud inte får ut svetten utan den blir inuti och så kliar det. Svalka är det som hjälper och sen kanske mera gradvis att fara till tropiken. Och havsvattnet klia mera, men inte poolen, så därför var vår pool också bra. Satt sen teatree salva på det och det kanske hjälpte, eller så var tiden sådan att det hjälpte. Men. KOM IHÅG! Arthurs hud gillar inte tropiskt klimat. (Sen när vi kom hem så var det så torrt så det gjorde riktigt ont i huden här hemma med för det blev sen så torrt, värst i knä och armveck).

Evilda igen var livrädd för alla myror, och dem hade vi mycket av i villan. Så henne sku man bära eller så stod hon hysteriskt och skrek. Hon fick nya, rosa, crocs och då gick det bättre. Hon blev modig i vattnet men eftersom bassängen var djup (vilket var bra för de två andra som hoppa där) så måste någon vara i med henne hela tiden, vilket betöd att mycket solstolsvarande blev det inte.

Vi gjorde 3 dagar någon grej där. En dag var vi till NusaDua och en beachclub där. Vi simma i havet och sen hade vi poolen bakom oss och sen solsängar att ligga i. Det var skönt. Sen åt vi på sjörövarrestaurang. En dag var jag och pojkarna in i landet för att åka i linor och klättra i träd och det var så otroligt häftigt. Arthur var så modig och bara for och jag försökte hänga med och påminna honom om att alltid hålla sig fast. Sander ville inte och våga inte mera efter första banan och han ville då avbryta den men han fick inte utan typen klättra upp och skicka iväg mig och sa att han kommer med Sander sen men sen skicka han bara iväg den gråtande Sander. Då var jag lite arg. Men Sander tog det rätt lugnt och gick sen med vår härliga taxichaufför Kadec och fotade oss från marken. På hemvägen åt vi buffet vid härlig utsiktsplats och såg det vackra gröna Bali. Sen for vi alla, jag, min mamma, min bror (som alltså är på Bali) och barnen på turisstur. Vi titta på fjärilar, vi gick i apskogen med riktiga apor, sen var vi och titta på mest berömda risterasserna (med tusen andra) och sen ännu till vattenfall. En kväll var vi också på nattmarknad, men det var inte riktigt lyckat det för en 7 åring var besviken på allt och ville inte äta nåt. Märkte under resan att han börjar komma in i en såndär fas då han blir extra lätt besviken om han inte får som han vill och han vill göra mera saker på sitt sätt, och bli mera fri från vuxna.

Villa Brolga

Nusa Dua

Bali treetop adventure Park. Och jag har hållit fast mig i lian och kastat mig in i detdär nätet!

Det är jag!

Arthur var så nöjd efteråt! Han sku ha villa fara i svarta, den sista, som gick ända upp till 20 meter. Men jag ville inte och jag lät inte honom fara själv. Han är ändå bara 7 och det var helt på hans ansvar om han kom ihåg att sätta fast krokarna.

Vackra, vackra Bali.

Vissa dagar regna det massor.

Jag var också med! Här var jag med barnen på vegetarisk restaurang.

Och sen 2 veckor senare, en söndag, så starta vi hemåt. 11 lämande vi den härliga villan, och for till Bali fältet. Nu gick saker smidigare med trafik och så och fältet var stort och barnen fick springa av sig. Evilda sov men inte de andra i flyget och på Singapore fick Sander "hjärnsläpp" och det var jobbigt när vi tog väskorna. Vi hade bokat flygen skillt alltså. Så vi gick i passkontroll, tog väskorna, förde väskorna i förvaring och åt jättestark broiler på KFC. Sen fanns det lekutrymme på fältet och där lekte barnen en stund och vi vuxna samla krafter. Då var klockan närmare 6 och nästa flyg sku fara först 12 (trodde jag, det visade sig att det var halv 12 så vi kom till gaten när där ren var tomt och de flesta gått in). Så vi tog metron (det var roligt) till ett köpcentrum och gick och shoppa i Uniqlo (det var inte roligt med barnen, inte är det hemma heller så varför sku det vara där) och lite annat. Eftersom vi shoppat för så mycket fick barnen hoppa i trampolin ute i värmen och sen for vi tillbaka till fältet. Då var klockan närmare 9 och vi fick checka in till flyget mot Helsingfors. Sen i passkontrollen så fick de inte tillräckligt bra fingeravtryck av Arthur (de tog av A men inte av de andra barnen) så vi fick gå nånstans på sidan. På fältet hitta vi sen en tv hörna och där satt barnen i några timmar tills vi gick till fältet. Och hemflyget tog exakt 12 timmar. Ingen spydde men kisi läckte nog genom nattblöjan. Barnen somna lite snabbare nu men när klockan var 8 Balitid så vakna de. Arthur hade sovit typ 6 timmar då. Jag titta också på en film, LaLaLand och hann just se slut den. Men det var nog sånt on off tittande och Evilda var nog inte alls samarbetsvillig med det. Och sen var vi hemma i Lojo 8 finsk tid. Så hemresan tog totalt 26 timmar. Efter det tog det några dagar att återhämta sig. Och nästa gång ska hemresan nog vara lite smidigare och inte så mycket extra väntande.

Det var ingen kopplar av resa, men det var nog en så fin upplevelse och är så glad att vi kunde göra det. Barnen sakna nog pappa och sku villa ha med honom, för mig var det egentligen lättare när jag visste att barnen helt var på mig och inte hade förväntningar om annat. Ibland sku barnvakt ha varit trevligt men orka helt över förväntan vara så mycket själv med barnen. Och barnen var lika mycket sig själv där som här. De stred med varandra, de ville en massa saker, de ville olika saker, de blev besvikna över grejer, de blev rädda osv. Och behvöde alltså mej massor. Att resa med större barn är å ena sidan lättare men sen vill de också mera, och blir mera besvikna och är mera verbalt trötta och då är allt dåligt. Och jag vill ju låta det komma och acceptera det, så ibland är det massor att bära och man sku bara villa skrika att "håll truten nu!".