Dagisstart

Idag är Evilda första gången på dagis över vilan och jag hoppas att hon just nu vilar. Ska hämta henne 14.30 efter mellanmålet.

Och för att jag vill komma ihåg så ska jag dokumentera vår dagismjuklandning. 5:e oktober var vi där 1,5 h på förmiddagen. På torsdagen och fredagen samma vecka var vi båda där från 9-11.30, så att hon åt där.

Förljande vecka så var hon där från 9-11.30 själv. Jag var med några minuter i början men sen blev hon där. Hon åt bra och hade till och med tagit till mat. Jag var glad att vi ren tränat på ätande (och att jag betalat för det) ren under bekantningen då jag var med. Sander år ju inte alls de första veckorna och allt annat var då också förfärligt.

Sen blev det höstlov och vi var lediga och nu så är tanken att hon från och med nu börjar vara där från 9-14.30 torsdag och fredag. Jag har nu i två veckor pratat om hur det går till där när hon blir och vila och när jag for så hade hon nog inget emot det. Hon har bara väntat på dagis. Hoppas det ännu håller i sig idag efter att hon vilat där.

Och idag förde jag henne så gladeligen dit. Evilda var länge glad och medgörliga och fungerande. Nu är hon med mig endast enerverande. 2 år och 4 månaders ungen. För huh vad hon är sekaisin! Utveckling är bra, att villa själv är bra, att utveckla vilja är viktigt. Men sen vet hon ju inte riktigt vad hon vill och funkar just nu väldigt dåligt när man ska göra något. Hon ska göra allt själv. Allt. Hon har till och med torkat kakkan själv och hade allt på handen. Och såser och mjölker och allt ska själv. Annars skriik, hysteri. Men det jag får helt slag med är påklädande. Jag får inte hjälpa, men själv gör hon allt annat. Och jag tror ju förstås att jag vet hur jag sku villa göra det och sen så är jag just precis så eländig som jag faktiskt inte vill vara. Imorse så regna det. Gummistövlar alltså. Hon satt på en yllestrumpa. Jag fick hjälpa med andra. Sen börja hon gå in i halaren. Men nej, då sku strumporna bort. Och sen sprang hon mittiallt bort med halaren. Och så fortsätter det. Tills jag bara tar i den skrikande ungen och trugar strumporna och stövlarna på. Och det var ju så jag INTE ville göra.

Men eftersom jag fungerar så ruttet och som jag inte vill, så kan hon inte ha det mycket sämre på dagis.

Annars så funderar jag mycket på barns självbestämmanderätt. Och jag gillar det och tror på det, men...

Och tillbaka till dagis. Har förberett henne genom att prata mycket om det. Har inte lyft upp att det blir roligt, utan mera pratat om vad hon kan göra då hon får ledsamt efter mamma. Och sen har hon foton där som hon kan titta på. Och ett helt enskilt foto på bara mig. Haha.

Blandat

Allt är så oklart, men jag har ändå mig själv. Och just nu mår jag bra i mig själv. Det som jag mera och mera måste medge är att jag orkar bra, så länge jag någon längre stund under dagen får tystnad och ro. Inget avbrott hela tiden. För det är nog jobbigast för mig med detta hemmaliv (såhär nu efter en vecka då alla varit hemma på höstlov och Micke jobbat mycket) att hela tiden vara på sin vakt. Om jag sätter tvätten så kanske jag plötsligt måste springa på wc med nån, eller rädda en situation, eller torka upp, eller gå igenom gräl eller något annat. Och jag ber nog de äldre vänta tills jag är klar om situationen inte är brådskande, men på nåt sätt är den det ofta. Och det är så irriterande att just börja hänga upp ett plagg, sen springa iväg och göra nåt, för att igen få upp ett plagg. Och när det är så med precis varenda sak under hela dagen. Och sen ska jag hela tiden ta ställning till nåt "Får jag spela crash royal nu?" "Kan vi fara på Pokeretki?" "När kan vi fara utomlands?". Jag tycker om att göra och var igång och få saker gjort, men irriterar mig så på alla avbrott. Och då behöver jag paus och tystnad. Och sen orkar jag igen. Men det är inte så lätt att få in det alltid.

Och vi har motgångar med huset. Med strömmen. Luftvattenvärmepumpen som sattes är troligen för stort för vårt strömsystem. Och sen så ska jag plötsligt förstå mig på el. Men som tur kom först upp på google den bästa gubbe i hela världen, så otroligt härlig elgubbe. Kom och rädda mig när huvudsäkringen gått 2 gånger på några timmar. Ringer och kollar att allt är bra. Tar reda på saker. Leder situationen. Och jag är så tacksam. Och skiter i vad det kostar. Tacksam för att jag inte behöver kunna allt här i världen.

Och sen har vår snart 9 år gamla tvättmaskin börjat tacka för sig. Har nu 4 gågner blinkat att motorn är sönder. Och jag har nu 3 gånger lyckats fixa bort det, men tror att det nog nu närmar sig slutet. Så roligt så. Och så köpte vi ju just en säng, eftersom den andra gick sönder typ varje natt och vi till slut sov på golvet på madrasser. Så det måste ju också betalas. Så roligt att vara vuxen.

Och för en vecka sen ringde de från jobbet jag varit på intervju till. Och jag hade ju gett upp det ren, kändes helt så. Och då sa hon att de hade gillat mig och att det efter mig kommit en bra till, att det typ stod mellan mig och en, och kanske en annan. Och så gav det mig hopp, och jag gillar inte hopp. Och nu väntar jag då bara. Väntar och väntar. Borde få veta nu i början av veckan.... Och jag vill ju ha det. Jag sku säkert gilla det. Det sku vara bra. Men jag vet ännu inte hur jag sku kunna göra det åt barnen. Att vara borta typ 10 timmar per dag känns nog jätteskrämmande.

Och sen funderar jag mycket på livet och tiden och förändringar. För 100 år sedan så var inget som idag. Inte på något sätt. Och 100 år är en rätt kort tid. För 200 år hade man ännu slavar i världen. Helt ofattbart. Och människan i sig har inte ändrat på den tiden, tror jag, liksom den biologiska människan. Och jag har så svårt med elände och lidelse och kan ibland inte förstå hur vår värld kan vara så eländig. Men så läser jag bok om slaveri som utseplar sig på Haiti, och det är nog fiktion, men ändå så ger det ju en bild av vad som var. Och då förstår jag så mycket bättre. 200 år lång, men kort, tid. Och en massa har ju ändrat, men vissa saker sitter så hårt kvar. Och jag förstår bättre varför. Och sen sätter jag ännu allt i relation till rymden. Det stora, där jorden är något pyttelitet. Och där människan först är liten. Och sen funderar jag på det huvudlösa system som byggts upp på denna planet. Det är sist och slutligen helt sjukt! Att vissa människor har rätt att köra över andra, att vissa männsikor ses som bättre och att allt är så orättvist. Så otroligt orättvist. Och nån borde dra i bromsen. Sätta stopp för detta sinnessjuka. Men hur ska nån liten, liten människa som  i jämförelse med systemet och tron på det, kunna göra det. Vad är ens alternativet idag?! Och med systemet menar jag det ekonomiska systemet och allt med vinstmaximering och kapitalism men med det sinnessjuka menar jag allt krig och stridande. Och jag förstår ju att det inte kommer att ta slut. För så länge så många barn är med om så otroligt traumatiska händelser och så mycket elände och otrygghet så kommer det inte att bli bättre.

Jo. Jag sku kunna starta en diskussionsklubb. Jag gillar så detta tänkande och ifrågasättande. Kanske helt bra att jag nog inte kommer att få detdär jobbet.

Mitten av oktober

Jag börjar må bättre. Och jag börjar igen känna igen mig. Jag vet inte exakt vad som ändrat men jag börjar stiga uppåt. Mitt inre rum är inte mera svart och snurrande och fallande utan det finns iaf väggar, golv och ljus och värme. Det känns skönt att veta att det går att komma upp, att jag inte behövde bli där. Och jag känner oftare glädje och igår när jag var på zumba bara sprudla min glädje (jag gjorde helt egna saker och hade hur roligt som helst!) och jag konstatera att jag ofta är rätt glad. Inte bara slut och trött och irriterad hela tiden. Jag börjar ha kraft igen.

Och idag, just nu, är Evilda första gången själv på dagis. Hon är nu 2 timmar själv och jag hämtar henne efter lunch. Hon var helt ok med att bli där och jag hoppas att denhär början går bättre än Sanders. Det var bara för gräsligt.

Men jag börjar veta mig och ha mig någorlunda klar för just nu, inser att jag måste ta hand om mig själv bättre resten av livet. Det finns ljusglimtar för oss som par också och det är bra. Men dethär med jobb är nu så oklart och stressande. Det jag nu lärt mig om mig själv, människan och dethär med att ta hand om sig, ta det lugnt och lyssna på sig själv går så emot det vad arbetsmarknaden är nu. Kris.Men kanske det löser sig det med. Måste bara ge det tid.

Arbetsmarknaden

Som jag skrev igår så är det kanske igen lite för mycket.

Och jag inser så att det samhälle som nu har byggts upp i "vår värld" inte alls på något vis är idealet och inte alls på något vis genomtänkt. Det är så mycket som är förvrängt.

Jag har sökt säkert 10-20 jobb den senaste månaden. Jag har kommit till sista steget gällande intervjuer för ett jobb och för ett annat jobb ett steg framåt efter ansökan. (Och spännande nog är de båda jobb där svenska är ett krav). Det är ju jättefint. Men nu borde jag genast söka flera, och flera och flera. För det finns ju ingen garantin för jobben. Och jag tror att det idag finns så mycket bra folk att det är rätt samma vem som anställs, de flesta är högt utbildade. Och eftersom största delen av jobben är osynliga så borde man aktivera sig och finnas där det inte finns nåt. Det är ett sånt turspel. 

Och då har finska staten bekostat min utbildning i 22 år. Och sen sitter jag hemma. Sku gärna jobba och göra ens nåt eftersom jag ändå har utbildning, men det går inte. Och jag borde ha mera arbetserfarenhet för att få jobb, antar jag, men hur ska jag få den. I intervjuerna så tog de mest fast på min arbetspraktik, som nu inte kanske har att göra med det jag allra helst vill göra. Så det går inte att jämföra. 

Och jag tror människan också behöver ett sorts lugn och iaf inre harmoni. Men hur kan man hålla sånt när kraven är så stora. Man ska var nån sorts supermänniska för att få ett jobb?! Eller inte vet jag hurdana de är som får jobben. 

Och jag läste just gamla inlägg. Jag har skrivit helt tydligt åt mig att jobba inte mera än 80%. Och nu så är mitt ända alternativ egentligen att söka 100% för deltidsjobb finns det minimalt av och de är menade för studerande. Och nu har jag funderat, när jag kom vidare i dethär ena jobbet med intervjuerna, att kan jag faktiskt göra det åt barnen. Börja vara borta 9½ timme per dag. Det är jättejättemycket. Och det är ju helt emot mina värderingar å ena sidan men å andra sidan så inser jag att i dagens värld är det priset som måste betalas om man vill komma framåt. Men jag sku villa kunna komma framåt med en karriär fast jag bara sku jobba 30 timmar per vecka. Jag sku villa se det som en möjlighet med. Och jag sku säkert vara nästan lika effektiv i båda fallen.

Och det är så tokigt för jag vet ju nog att jag nu är klar med detta tvätta/städa/kocka 5 ggr per dag livet, men jag vill ändå att barnen ska få se sin mamma. Jag vill både ha min familj och ett intressant jobb. Varför ska det vara så svårt?!

Och då vet jag inte om steget är att utrota allt som heter veckoslut och göra allt tillgängligt när som helst. För sen behövs det ju ännu mera folk som jobbar konstiga tider och när ska man då få ron och harmonin och tiden med familjen. 

Joo. Jag tycker nog inte om hur dethär är tänkt just nu. 

Tööt.

Efter min förra intervju så kom jag på intervju till själva företaget. Och jag var jag och jag är bra och bla, bla, bla. Men jag fick inte samma fina fiilis därifrån. Kände att jag ändå inte på nåt sätt var jag där. Fast det ju var jag. Det har bara varit så massor den senaste veckan och jag känner nu hur kroppen och knoppen inte riktigt hinner med. Och jag borde kanske på nåt vis förberett mig bättre, fast jag kände mig förberedd. Berätta om dig själv är en fråga man helt tydligt ska satsa på.

Igår bekanta vi oss med dagis och jag gjorde en till videointervju, och sen var maten slut och butiken ett måste. Och sen for Micke på jobb och jag blev med kaos och matlagning och uppstädning och nattningar och jag hann inte tänka en sekund. Och sen måste jag ju ställa i ordning allas kläder i högar när Micke sku föra. Och sen steg jag upp 6 idag. E bara tööt.

Och min fiilis e nog att jobbet gick förbi, läser det på nåt sätt mellan raderna (eller så förbereder jag mig på besvikelse). Men det är också helt okej. Evilda får börja dagis i lugn takt och den nyheten hinner lägga sig.

Men sen ska jag nog börja jobba.

Helvetes vattkoppor och arbetsintervju

Vi har ju haft vattkoppor här.

Sander var prickig en lördag morgon. Det var rätt milt. Klia lite i 1,5 natt lite efter start och det var lite jobbigt då de var i rumpan och på grund av hans nattblöja så var det så svettigt. Men dagtid var han bra. Första dagen lite stegring bara. Och då handla det om timmar det var eländigt på natten och största delen sov vi. Sander hade massor nippor i hårbottnet och rygg och mage.

Evilda fick sen små prickar 11 dagar efter Sander, och de växte sig sen och blev vattkoppor. Hon kom sist och slutligen lindrigast undan. Lite varm var hon nån gång under en dag, men inget mera. Och 2 nätter var också lite jobbigare då nipporna klia lite, men aptekets vattkoppssalva hjälpte bra. Hon hade 2 i snippan men det verka inte störa och sen enstaka på benen men mest på ryggen och magen.

Arthur blev trött en torsdagkväll, 13 dagar efter Sander. Och jag var glad, hitta nåt som likna en vattkoppa. Jag hade ju väntat så på dem eftersom vi ska på teater inkommande lördag och ville kunna gå dit. Kunde aldrig ana vad det sku bli. På fredagen hitta jag flera och konstatera att det nog är vattkoppor. Barnet stanna hemma och febern var hög. Mätte på kvällen 39 grader. Det fanns inte ännu så många koppor och barnet somna tidigt, helt utmattad och febrig. Men den natten börja helvete. Ryggen klia och jag paja och smörja, och magen var helt rödprickig  På morgonen mötte mig ett helt prickigt barn. Hela magen, ryggen och armarna och benen. Helt fulla. (Han har på riktigt haft över 500, på en arm fanns över 50 iaf). Mellan lördag och söndagnatt så sov Arthur 2 timmar, han fick inte ro i kroppen alls. Somna halv 11 efter mycket strul och vakna halv 1 och allt bara klia och salvorna tog slut och inget hjälpte. Han fick inte ro. 3 gick han ner för att se på tv för jag tänkte det sku hjälpa honom somna. Men nej. 7 när jag kom ner så titta han ännu på pokemon. Och han var trött hela söndagen och fick för en timme på dagen tag på sömnen men titta annars på tv för då fokusera han på det och det klia inte så mycket. Sen ringde de från en rekryfirma på söndageftermiddag och erbjöd interjvu till måndagförmiddag och hon tyckte nog det var bäst att jag sku komma då och inte senare. (Jag hade nog talat med de tidigare och ren gjort videointervju på fredag).

Och det var så ett slag i huvudet. Jag var helt töt, trött och var inte på nåt sätt förberedd för intervju. Och Micke borde då ha fått sova efter nattur, men han fick nu sen vaka. Jag samla mig, förberedde mig, och fick mig klar i huvudet på söndag. Och natten gick lite, lite bättre. Barnet sov (fast tvinna och sparka mig hela natten för det klia så) och först halv 4 vakna han och var superolycklig och sen salva vi igen (jag sov på bassalvan in famnen och salva säkert i sömnen med), och sen var han hungrig och åt äppel 5 och Evilda vakna och sen somna hon om och Sander vakna (och Micke jobba ju nattur). Men från 5 framåt så sov Arthur och jag och de andra sov till 8. Jag kom hem 1 och Arthur sov ännu då och han vakna slutligen 20 före 2 och var som ett nytt barn och jag hoppas det värsta nu var över.

Men till min intervju. Jag var en timme på intervju och sen kommer vi till det fina. Jag ville ju börja analysera den och se vad jag sku ha kunna gjort bättre och vad som gick fel och hur jag nu var oduglig på nåt sätt när jag nu inte sagt nåt fiffigare. Och jaa, inte var nu det kanske som jag sa utan kanske mera på nåt annat sätt. Men hela vägen när jag körde ut från stan så upprepa jag högt åt mig: Du är bra just som du är!, Du är bra just som du är!

Och så är det ju. Jag är jag och jag sa saker som jag just då tänkte och var bara jag. Och jag är helt tillräckligt bra som den jag är. Jag är och kan inte bli någon supermänniska. Och jag som jag är helt tillräckligt bra. Och rekryterare söker en viss sorts typ och jo, jag kanske vill ha jobbet, men jag kan ändå inte vara nån annan än jag för då är jag inte jag. Och jag är bra som jag just är.

Och dethär hör till mitt nya liv. Att acceptera den jag är och nöja mig med det. Inse att det är på vissa sätt och inte vara för hård med mig själv. Och sen också tillåta mig vila och känna igen mina känslor. Nu är jag ju trött. Det har hänt massor på ett veckoslut och oron för barnet som varit helt förstört och bara kliat och inte kunnat sova har ju varit stort. Och istället för att pressa mig till gym och sånt så har jag låtit det vara. Gjort det nödvändiga men på ett vänligare sätt acceptera situationen.

Och just nu känner jag mig också stark. Att gå igenom en intevrju var bra, och jag kan dra det till nytta i framtida jobbsökning. Jag fick också från annat håll förslag på vad jag kan göra och känns att jag har möjligheter, fick dessutom kallelse till en annan videointervju idag med, sku bara behöva tiden. Och den ska jag börja satsa på att få på onsdag då vi ska till dagis med Evi.