Nu genast

Jag är en sån människa att när jag fått nåt i huvet så ska det ske genast. Och fast det nu bara var två veckor sen jag kom fram till att radhus i Lojo är det rätta så är jag nu helt färdig att skuldsätta mig upp till örona och förstår inte varför alla andra inte är lika med på det. Nå Micke är ju faktiskt. Men resten. På Mickes jobb har de nu sidkuterat det i två dagar och ena tycker att vi ska vänta till hösten, andra att huset måste vara byggt på 2000-talet, ena igen att badrummet säkert ska göras om och att det nu blir så dyrt och att det ska vi tänka på osv. Sen hinner min mor, fastighetsförmedlarn, inte alls med i mina svängar, fast nu hon är den som sku kunna komma med nåt vettigt. Jag vet ju inget om nåt som har att göra med boende. Sen konstatera också nån att vi inte kommer att få nåt lån med bara en lön och så. Allt är så negativt.

Men jag är positiv. För en gångs skull. Jag tycker att 1200 räcker till för att leva med i månaden och det tycker jag också att banken borde tycka. Enligt mina uträkningar kan vi till och med spara då. Fast då måste Micke sluta dricka så mycket energidrickor. Och sen så skiter jag nu i hur mycket ränta vi betalar eller att vi inte gör mycket vinst när vi säljer. Viktigaste är att vi betalar ens lite åt oss och inte 800 euro endast åt nån annan, som nu.
Och jag märker att vi vill ha lägenheten. När nån säger nåt negativt så vänder vi det till nåt positivt eller försvarar det. Och jag har ju ren planerat var allt ska vara i hemmet och hur jag ska cykla allestans.

Vill flytta

Jag är så redo att flytta bort från denna betongdjungel.

Jag har lite googlat det området var lägenheten befinner sig och tydligen är det inte helt det bästa området. Har tänkt det lite som Helsingfors östra centrum. (Men det verkar ändå lugnt och naturnära).

Nå, men igår när jag var ensam med båda barnen utanför havshagens närbutik, Arthur satt och åt russin och Sander låg i vagnen och på vagnen var ännutill sparkcykeln, då kommer en man fram och frågar på finska om jag kan köpa öl åt honom. Sen försöker han ännu på svenska "lite öööl". Jag svarar bara ei och så tror han att jag inte kan finska och går bort. Men när vi nu bor på sånthär ställe så kan det nog inte vara så farligt att bo i lite sämre kvarter i ett naturksönt Lojo. Och ifall barnen börjar dagis där så är det troligen ändå på svenska och inte där.

Och sen sku det vara så härligt att slippa trotta in allt i en liten hiss, slippa vagnen inomhus och bara kunna släppa ut Arthur på gården när han är färdig klädd. Hoppas nu bara banken tycker om mina planer.

Behöver semester

Nu är jag i stort behov av semster. Det är just och just så att jag orkar och alltför ofta blir det bara för mycket. Som idag då Sander just vakna (då han inte sku vakna), Arthur sku äta men bara skrek och sku inte äta och inte gå på pottan och jag fatta inget, och vi hade just kommit in och Micke sku just fara på jobb och byket sku hängas och allt på en gång. Och jaa, så vakna ju då Sander ännutill fast han inte nästan sovit nåt. Så jag blev galen. Stod och låtsas gunga vagnen som en galning i köket, sådär att jag gunga sakta men rörde mig själv som om jag gunga hårt, nåja, Micke fick skrika åt mig för att få mig att sluta och kom och tog vagnen med Sander. Röt åt Arthur att vad vill du och tog honom bestämt i famnen och förklara att jag inte förstår och att jag är trött. Nå, sötaste gullungen gav mig en blöt puss på munnen och var den vuxna av oss och löste hela situationen. Sen fick han äta jordgubbar på pottan till lunch och saker blev bättre.

Men poängen. Jag håller på att tappa greppet. Det är inget organiserat kaos mera utan bara ett enda kaos.

Jag sku villa vila lite, det sku jag göra om jag fick lite semester, ens för 3 timmar. 3 timmar vila utan barn sku vara lyx. För Sander har börjat stånka och gnälla typ halv 5 nu flera mornar i rad och före det har han ju ätit säkert 3 gånger. Och sen vaknar också Arthur ibland, han har så stort behov av närhet nu. Vill pussas och kramas hela tiden. Nattningarna är igen omöjliga. Och Sanders nattningar är också omöjliga. Han är nöjdheten själv ända tills han blir trött. Då gallskriker han, helt panikskrik, och man ska hålla honom nära, nära i famnen och skumpa runt som en studboll och sen vaknar han när man sätter ner honom. Han somnar inte utan skrik varken i bil eller vagn, han liggar bara vaken tills han blir övertrött och skriker sig hes. Och han ska somna typ 5 gånger per dag så det blir mycket skrik och skumpande.

Och så vill vi ju köpa en lägenhet. Lägenheten som är 50 meter från en fin park och 150 meter från stranden och så är där en passlig pulkabacke med. Och en liten terass och härligt öppet kök. Men det kräver ju också en massa tänkande och pusslande och diskussioner med banker och massa frågetecken. Krångligt.

Och så gick vi och köpte en låda jordgubbar idag igen och nu hamnar jag ju sätta in dem själv med min minimister klott. Micke kommer först imorgonkväll då han nu jobbar kväll och sen morgon.

Och så saknar jag bloggandet, det är så terapeutiskt för mig, att bara få skriva av mig. Känner ren hur jag blir piggare och hur kaoset blir mera organiserat.

Update

Vi är tillbaka i stan och jag är slut och trött som aldrig förr.

Idag var vi och titta på ett härligt hem i Lojo å nu vill ja ha det. Men vill jag bo just där?

Det var den updaten.

mamma drog iväg mig på reashopping till lojo

dagens höjdpunkt

stugstranden klockan 5 i juli. å ja så en snok å överlevde

Stugliv igen

Vi far till stugan idag igen. Vi ska vara hundvakt och så har vi gård. Men nu sku jag kunna stanna där ännu längre för dethär släpande hit och dit med saker börjar bli tröttsamt. Maten ska med hit och sen dit igen, kläderna ska tvättas och sen igen packas och släpas med, blöjor och tuttar ska kommas ihåg och likaså sjal och vagnkass och sen borde man ju ännu hinna städa undan lite så att det är trevligt när man returnerar till stället.

Nå idag blir här inte undanstädat, sku gärna se att en städerska kom förbi medan vi är borta. Sander ville inte sova, Arthur ville inte klä på sig för att gå i butiken, jag måste duscha, laga mat, packa medan de är i butiken. Och då borde jag ju inte sitta här, men eftersom Sander inte ville sova fick han komma i sjal och jag knöt den för löst så har nu svårt att göra något alls. Utom att sitta vid datan.

Och ifall det kommer nåt fotoinlägg medan vi är på stugan så är den utan text och man får använda fantasin för jag kan ladda upp foton med Mickes telefon men inte skriva inlägg, kan nog kommentera, men den fattar inte att jag vill skriva när jag är där inlägg ska göras. Konstigt.

Vau!

Jag reistrera min blogg på bloggtoppen, tänkte att det sku vara intressant att veta ifall nån läser. Har hittills alltså inte sett nån statistik över läsare.

Men nu har jag då och om jag fattat det rätt och unika sidvisningar betyder läsare så har jag omkring 60 läsare, och det är ju helt galet. Tänk att så många vet nåt om lilla mig. Fast egentligen var det ju skönt att inte veta, för nu känner jag ju lite press på att blogga och "växa". Det var rätt skönt att vara i sin lilla bubbla och bara blogga för sig själv.

Myllylä

Jag följer inte alls med sport eller skvaller om halvkändisar, sportsidorna i hbl hoppar jag också alltid över. Men idag fastna jag vid dem och läste Christoffer Herberts kolumn om Mika Myllyläs nya liv som aldrig fick ta fart. En mycket läsvärd kolumn.

Förlossning och studier

Igår fick Sanders gudföräldrar sitt andra barn och jag var så nostalgisk, glad och förväntansfull hela dagen. Tycker att det är så spännande med förlossningar (speciellt då man själv inte upplever smärtan). Varje gång Micke telefon pep till var jag där och ville veta om nåt nytt hänt. Nu väntar jag bara på att få träffa dem så att jag får höra alla detaljer från förlossningen. En förlossning är nog nåt så stort och en av de mäktigaste upplevelserna i livet. Måste till och med titta på videosnutten från när Sander kom till, var så nostalgisk. Denhär gången titta jag också med ljud och jag skrek ju inget när han ploppa ut. Men han var nog så megauppsvälld när han kom ut.

Nu har jag också kollat på nästa års skolkurser och jag sku så gärna fortsätta studera på hösten. Så nu hoppas jag bara att Mickes arbetsgivare sku vara flexibla så att han kan önska turer så att jag sku kunna studera. Jag sku villa läsa ganska mycket så att jag sen sku bli klar och kunna börja jobba efter några år. Och det är ju så intressant allt det jag läser, så praktiskt. Hoppas att vi får det och funka på nåt sätt.

Förra veckan då?

Arthur var och simma, måste hålla hårt om pappa. När han äntligen vant sig vid vattnet ville han igen aldrig upp.

Sander fick vara naken.

Och mellan dehär söta pojkarna fick jag ligga varje natt. Micke har egen säng vid fotändan.

Det gick ju nästan en vecka utan att jag dokumenterade nåt, och så mycket hände ju egentligen inte under veckan. Vi var på lande, vi hade trevligt besök, vi var till Lojo, vi åt jordgubbar och jag vänta på att få sova. Som tur var mamma mycket där så jag behövde inte vara så mycket ensam med mina två gullungar. Men några stora grejer hände.

Jag satt på gräsmattan när Arthur lekte i sandlådan och konstatera att det är nu vi behöver dendär gården och detdär radhuset, inte om 10-20 år då barnen är stora och inte vill vara hemma. Det är nu det sku vara skönt med en egen gårdsplätt. Och från det kom beslutet att vi ska börja söka radhus i Lojo. Helst sku jag ju flytta till Esbo men där får man inga radhus för under 200 000 och sånt har vi absolut inte råd med. Så nu ska Micke först få fastare tjänst, sen ska vi hoppas på att nån vill ge oss lite lån och sen ska vi börja leta radhus i Lojo. Sku vara roligt att hitta nåt före jul. Det enda negativa med Lojo är mina studier, men i och för sig så tar det 45 med bil till skolan och måste ju inte vara där så mycket så nu ska det gå. Barnen är ändå små bara nu.

Under veckan natta jag Arthur igen sen den sista horrornattningen och då beslöt jag att nu ska det göras nåt. Så nu läser vi saga i sängen och sen går den vuxna bort från sängen, helst ut ur rummet men hittills har det blivit vid dörren. Igår lyckades jag natta båda barnen samtidigt ensam och de somna också helt samtidigt. Fast klockan var 10 och jag hållit på i över 1 timme så kändes det inte så hemskt för jag kunde vara där för båda samtidigt. Lite mycket samtidigt i det stycket =)

Arthur har blivit helt halvt hopplös. Han gör allt det han inte får och så ler han ett såntdär busleende efteråt. Så enerverande! Hunden fick sig rätt mycket på stugan, han försökte slå eller kasta saker på henne, säkert bara för att få uppmärksamhet. Och jag som tycker han får ren mycket uppmärksamhet. Vi har för länge sen beslutat att inte använda några utfrysningsbestraffningar som time-out/skamvrå men ibland vet man nog inte vad man ska ta sig till när han igen heller ut allt ur glaset/slår hunden/ritar annenstans än papper/kastar ut bollen från fönstret.

Ett ärligt inlägg

Idag blir vår lilla (egentligen stora, många plagg i storlek 62 är ren små) Sander två månader. Och vi har nu i två månader varit tvåbarnsföräldrar och vårt förhållande har nu inte klarat det sådär superbra om vi är helt ärliga.

Det såg ut att gå bättre denhär gången. Den första månaden när vi båda var hemma så var allting rätt bra mellan mig och Micke. Vi klara av att tala och diskutera utan att genast börja gräla eller missförstå varandra. Vi var ju båda hemma, jag fick vila på dagarna och Micke fick egen tid, speciellt efter att han nattat Arthur. Men nu, nu är det igen lite tungt. Och jag fattar det. Han känner sig säkert lite åsidosatt, jag har ju ingen extra tid för honom. Om jag ens har 5 minuter med två sovande barn så överväger jag att själv gå och sova, alternativt slafsa i mig lite glass. Jag går genast och sova då barnen somnat för annars orkar jag inte på något sätt, och om båda sku råka sova samtidigt så sover, äter eller leker jag på internet.

Micke jobbar han igen. Heltid. Och om vi är i stan kommer det två timmar till på hans 7-15 timmars arbetsdagar. Så när han kommer hem så sku han ju villa pusta ut lite, men det sku jag ju å villa. Arthur är rätt hopplös nu och väldigt osamarbetsvillig och Sander är en normal baby som vill ha närhet och uppmärksamhet. Sen finns det ju också en massa vardagssysslor som aldrig tar slut. Och sen är jag ju nog rätt trött. Så liksom hur ska jag orka fokusera på honom också? Just nu liksom. Och hur sku han kunna få egentiden som han så mycket sku behöva för att vara harmonisk?! Jag har inte ork att hela tiden vara ensam med båda, ren fast vi är två är det tungt ibland.

Nåja. Så är det nu, och så kommer det ännu att vara lite till. Det är jobbigt. Men, jag vet också från sist att det blir bättre. Jag kommer att få börja sova mera, det kommer att bli lättare att vara ensam med båda barnen, vi kanske får lite tumistid och vi kommer att anpassa oss till situationen med jobb och barn (tidigare så har ju Micke å bara studerat). Det finns inte någon tvekan i det, absolut ingen. Jag ser ren fram emot när vi har hemmet för oss själva och bara sitter och ser på kriminalserier och äter sallad med marinerade broilerstrimlor och feta.

Kanske vad jag försöker säga är att jag förstår att så många skiljer sig med små barn, jag fattar. Det är inte lätt, nu märker jag det ju själv. Fast vi ren varit tillsammans i 6 år så känns det ibland som om vi kommer från skilda planeter och inte alls talar samma språk. Men därför är jag så glad att jag gjort ett beslut och att jag vet att det beslutet är det rätt. För om man börjar tveka kan det säkert lätt falla.

Sommar och svett

Nu är vi för nån dag tillbaka i stan och data med internet. Ska tvätta kläder och läsa några av de 500 olästa blogginläggen från bloglovin.

Och det är ju jätteskönt med sommarbaby, men att amma när man själv är svettig och halvnaken och babyn är naken och klibbig och krånglar vid bröstet, då är det inte alls roligt. Eller när babyn livskrisar och man ska skutta omkring med klibbigheten. Som tur är det svalare idag. Jag gillar inte att vara svettig och ha nån fast i mig.

skönt