Ångra tuttlöshet

7 dagar har Sander nu varit utan tutt och jag ångrar att den är borttagen. Han kommer ännu ihåg den, han ropar ännu på kvällen efter den och nattandet har blivit helt hemskt. Det har bara blivit värre och värre för varje gång. I bil somnar han utan problem. Med min mamma somna han utan problem. Idag somna han i misstag i vagnen, utan problem. Men med mig. Jag sätter honom i sängen. Förr satt han genast huvudet på dynan, böka kanske lite, men pajning lugna honom. Sen somna han själv där, inga problem. Idag skrek han hela tiden i sängen, "mamma, mamama, vuhuuuu, äääh" gråtskrik allt är skit. Sen försökte han non-stop klättra över sängen (vilket han också säkert sku kunna) och sku bara bort. Grät och skrek och blev till slut hysterisk och då tog jag honom i famnen. Före det hade jag suttit brevid och pajat och försökt lugna. I famnen lugnar han sig genast när jag går omkring med honom men så fort jag försöker sätta honom ner, fast han sover, så börjar ylet. Han försöker inte ens somna själv utan är helt fast i mig och den enda som duger är jag (om jag är hemma då).

Natten sover han bra, fast som idag vakna han kvart före 6 och efter det sku han bara vara i famnen och vaggas. Och det dög inte ens med Micke fast jag jag upp honom utan han bara ylar hysteriskt efter mamma och sen genast han kommer i min famn lugnar han sig, tills jag försöker lägga ner honom. Vilket resultera att jag idag varit vaken sen kvart före 6 för sen efter allt mamma skrik fick han inte mera sömn.

Så jaa. Sku jag vetat att det sku bli såhär galet sku jag nog väntat och levt med lite lättare nattningar. Men tillbaka får han inte den heller, det sku först vara så fel. Och jag tror nog inte att han tar skada av dethär, eller om jag säger så så sku man ha fått göra så åt mig. Vi är ändå hela tiden brevid och han behöver inte skrika ensam eller vara för sig själv.

Hypnotisören

Jag vaka 1 timme med Sander inatt. Han skrek bara aj, aj, aj och spände hela kroppen och hade ont. Tänder. Fick vandra omkring med honom och sittsova i soffan. Har första gången på länge faktiskt varit trött.

Mamma erbjöd sig barnvaktstjänst och jag och Micke for på date. Till amarillo och äta och sen på bio. Vi såg hypnotisören. Och oj så mycket känsla den filmen hade. Fast jag nu var spänd i 2 timmar... Jag visste ju inte alls vad som sku hända och när det handlar om kidnappade barn så är det ju bara värre. Den var hemsk (storin) men filmen kändes helt jätte äkta och det är nog en film jag ändå kommer att minnas som en bra film. Eller så beror det bara på att det är över 1 år sen jag senast varit på bio och jag ser max 1 film i månaden och då bara nåt skit.

Samlare

Min mamma ska flytta inom kanske sådär ett halvår. Igår var jag där hela dagen och vi gick igenom hennes nätkoppi. Där var lådor som var ihoppackade för 12 år sen och som ingen sett i under den tiden. Så nu har jag loppisbord och ska försöka bli av med ens lite av det på ett ekologiskt sett. I dagens läge är jag ingen samlare, jag vill ha så lite som möjligt omkring mig. Eller inte nu helt lite, men inget totalt onödigt i alla fall. Böcker vill jag nästan inte alls äga eller filmer och sånt. En gång läser jag eller ser nåt och det räcker. Men igår hos mamma hitta jag min glansbildssamling, 3 stora kartonglådor med tvillingar, tjejligan och andra läslusen böcker. Jag älska att läsa. Där var en rysareserie på 4 tvillingböcker och böcker om att fylla 13 och gilla pojkar. Sen var där en min pappas HC Andersen bok från 58 (joo, den säljer jag nog inte) och en muminbok som genast blev pop hemma. Pettsons tomtemaskin var där och den ska bli jultradition. Mina kläder från då jag var 15 och oj så jag var smal (en M/L nog, men nåt som aldrig sku komma att gå på mig igen), de ska hoppeligen få ett nytt hem.

Men sen var där också 3 stora lådor med gardiner och tyg och dukar. Och en massa ljusstakar, pytsar, prydnadsgrejs. Och dethär var bara nere i källarkoppin. Hela hennes hem är sen fyllt med liknande saker. Så glad att hon är i liv (och inte ska hon nu ännu dö på sådär 30 år) och att hon nu flyttar till mindre och måste göra sig av med saker. Jag fick riktigt angst av att vara där i allt kräsa. Nu hoppas jag då bara att det går till salu och att jag inte sen ändå måste kasta allt.

Tuttskrället

Just nu är jag inte lika positiv till tuttfritt mera. 1 timme efter att han somna till dagsvilan börja han gråta och skrek bara efter tutten och ville inte alls lugna sig i famnen. Kvällens nattning tog också halv timme (och han var i famnen hela tiden) och han ropa på tuttee, å mamma å pappa å mumin. Grät och var olycklig. Sen gick han och söka den söndriga tutten och så satt han den i roskis och efter det kunde han lugna sig och somna (troligen var han sen så trött).

Arthur sa ännu inget då vi tog bort hans, 1 år 4 månader, men det tog längre för honom att somna. Sander kan säga några ord och han är bättre på att kräva, och mera högljudd också. Ikväll har jag nog funderat mycket på om det var vettigt att ta bort den. Han har ju ändå bara sovit med den och somnat rätt snabbt när han fått den. Sugande har också för honom varit en så viktig del av insomnandet. Men jag vill inte ha 3 åring med tutt och det kommer nog inte inom halvt år att vara lättare för honom att somna utan den. Så nångång måst jag ändå ta striden. Blä.

Tuttlös natt 1

Sander somna halv 10 i min famn. Nattningen hade då tagit halv timme, helt okej fast oftast går det snabbare. Jag la ner honom i sängen och nästa gång han behövde nåt var först halv 3. Jag satt på stolen och paja honom över ryggen en stund när han böka men då skrek han inget eller nåt, hade bara ropat på mamma. Klockan 5 börja han ropa mamma, mamma, mamma, mamma....Då hjälpte inte pajande utan lyfte honom till vår säng, men det var inte heller bra så gick med honom i famnen en stund tills han sov djupt. Paja sen ännu när jag la ner honom brevid mig men han fortsatte sova. För två nätter sen vaka jag 1 timme mellan 5 och 6 med honom när jag inte bara fick honom nerlagd, tandvärk säkert då. Klockan 7 var första gången han ropa på tuttee. Då fick Micke gå med honom men han fick nog inte riktigt sömn mera efter det så jag steg upp med honom sen en 10 över 7. Och han har varit helt nöjd hela morgonen.

Så natt 1 gick över förväntan på alla sätt. Helt som en vanlig natt egentligen. Och vanliga nätter är oftast till och med mycket värre (han får ännu också tänder!).

Tuttteeee

Jag har länge funderat på dethär med Sanders tutt och när den skall försvinna. Jag vill ha bort dem rätt tidigt för att mina tänder är sneda och det kan bero på att jag hade tutt tills jag var sådär 3-4. Men ändå känns det ju lite fräckt för det är jag som gett den åt honom (och med Sander sku vi aldrig överlevt utan tutt, han var inte ens 24 timmar då han fick den första gången).

Och så far vi ju till Thailand i januari och jag har funderat om det är bättre att ha den då eller att inte ha den då. Bra för flygen och tröst är det ju men sen ska man söka den på natten och hålla den ren och hålla reda på dem. Så jag har inte kunnat bestämma mig om det ska vara före eller efter. Men om det sku vara före så sku det vara nu då Micke har semester. För då har vi lite mera tid och hoppeligen lite mera ork. Och sen idag när jag natta honom på dagen: Han stog upp i sin säng och protestkasta bort tutten. Sen la han ner sig och skre "tutttteeeee" och sku ha den igen. Efter några gånger bestämde jag att nu får det vara. Klippte sönder en och sa att den gick sönder när han kastat den så. Tog honom i famnen tillsammans med hans tutinalle och efter lite gnylande och gråtande och tuttee skrikande somna han och sov sen i 2 timmar utan problem. Vi ska nu ge det 3 nätter och om det är riktigt hemskt ännu då så får vi se. Ikväll, just nu, får Micke natta för oftast går det lättare med honom. Har nu inte hört nåt skrik men nog lite gråt och skrik efter tuttee. Hoppas att det sku gå bra och att natten inte sku vara alltför hemsk.

Och annars så har han nog på sista tiden bara haft den när han sovit, jag har varit sträng med det, men genast han sett en har han skrikit efter den. Den är ju nog så kär, så kär. Som tur borde tutinalle också vara ganska kär. Och jag tror ändå att det är lättare nu än om ett halvt år (eller sen inte). Han förstår lite nu, men ändå inte så mycket, och han borde glömma den snabbt.

Julkalendrar

Sander älskar mumin, han riktigt ÄLSKAR dem. Mumin och alla bilder på mumin gör honom helt galen och han skriker bara mumin. Nu har han också fått börja titta på muminfilm och genast han ser tv:n skriker han mumin. Mumin är hans grej. Arthur igen är sjörövaren. Lite har det lugnat ner sig men sjörövare är nog vad som toppar hans lista.

Så en dag när jag gick i Prisma såg jag en muminjulkalender (kan inte förstå att allt ren nu ska bli jul!!!) och sen hitta jag denhär sjörövarkalendern på nätet. Och jag vet att mina barn sku bli så överlycklig över sådana kalendrar. Mumin och sjörövare. Det sku vara perfekt. Och enkelt. Lite dyrt. Men enkelt och perfekt. De sku gilla.

Vi har inte haft kalendrar tidigare. Arthur var så liten ifjol. Inte sku ju Sander heller förstå i år, men han sku älska mumin. Sen så har jag nåt emot stora, dyra kalendrar. Iaf tror jag det. För det är nåt i mig som tvekar. Nåt som tycker att det är för mycket saker. Jag vill inte ge en massa leksaker hela tiden. Eller så har jag väl resonerat före barnen, kanske gör jag det ännu. Inte överdriva det. Och på nåt vis känns en kalender som överdrift. En massa saker. Men saker som jag vet att sku göra barnen jätteglada (förutom att Sander sku bli arg när han inte får öppna alla luckor genast eller inte får leka med huset). Och sen ska inte julen behöva kosta så mycket. Nån gratiskalender med luckor borde ju vara bra. Men de är tråkiga. Själv hade jag alltid en miljon chokladkalendrar, men såna kommer inte hit. Det är nu helt onödigt. Så då är igen det mest bekväma, roliga och perfekta en mumin och sjörövarkalender. Men måste vi sen ha en sån varje år?!?

Tankar om dethär? Tack. 

Mat

Självgjord tortillaplätt

Jag tycker så om vår nya måltidsrytm och jag är ännu lite störd på mig själv att det gick så länge innan jag förstod att det kan ändras. Men senare förstod jag varför vi åt så ofta på eftermiddagen och varför alltid middagen var lite onödig. För med små och lite större babyn så har jag försökt få intrugat så mycket mat som möjligt som sista måltid och då har middagen inte fått vara för sent, och jag levde ännu i detdär att kvällsmålet måste vara stort och mätta inför lång natt och då blev middagen alltid konstig. Men nu kan vi äta stort mellanmål fast halv 4 som idag och sen åt vi först middag lite före 7 och då hann vi med mycket också där emellan.

Mat facinerar mig mycket och jag är jätte mat intresserad. Jag älskar att äta och smaka på olika saker men jag tycker också om att laga och veta vad det finns i maten. Jag läser alltid alla recept jag kommer över och tycker om att laga själv. Jag satsar på att göra så mycket själv som möjligt och oftast blir det rätt traditionella finska rätter. Själv har jag inte växt upp med såna så det är jätteroligt att upptäcka dem och att det faktiskt är gott. Jag undrar vad för mat jag växt upp på för min mamma har inte tyckt om att laga mat, speciellt då vi inte tyckt om att äta hennes mat. Jag kommer ihåg att hon laga nån levergryta (yääk) och kallops med hemsk kött och sen har hon lagat god korvsoppa. Men mycket pulvermos (sku aldrig laga sånt själv nu mera!), fiskpinnar, chicken nuggets osv. Med mamma var vi längst vid färdigmatsdisken i butiken och makaronilådan och potatismoslådan kom alltid därifrån, likaså hamburgare, pizzor och hotdogs. Själv går jag nuförtiden nästan aldrig förbi färdigmatsdisken (nångång blir det potatismoslåda för den är faktiskt god och sen fiskbullar). Och kanske det också är med den bakgrunden som jag tycker att det är så facinerande hur lätt det egentligen är att laga mat från grunden. Och med lite planering tar det inte heller så länge. Köttbullar sku jag aldrig mera köpa färdiga.

Utan min bakgrund sku jag säkert inte vara så matintresserad men om vi sku ha haft lite mera måltidsrytmer och struktur på ätande sku jag säkert haft det lite lättare med mat (för mitt förhållande till mat har varit helt jätte förvrängt). Så jag vill ge det åt mina barn och också åt oss som familj. Att varje gång möjligt äta tillsammans och att maten som serveras är näringsrik och god. God mat är viktigt så jag använder riktigt smör att steka i och att baka med och grädde om det behövs. Det fettet skrämmer inte mig men grädde använder jag  i maten max 1 gång/vecka, tycker inte om gräddig, tunga saker. Socker är jag mera försiktig med men när vi äter nåt sött är det oftast hembakt (fast vi idag åt glass). Och barnen får ändå i sig så mycket socker från ketchup och sweet chili sås (ska ätas med nästan varje maträtt) så försöker hålla det nere. Men också sötsaker är en del av livet och jag tror att man måste lära sig äta sånt med motta. Man äter 1 muffins eller bulle och sen är det bra och man behöver inte äta tills det kommer ut genom örona (som jag alltid gjort). Kolhydrater är inte heller nåt jag undviker men försöker variera där också och inte bara äta vitt bröd utan sätta med frön och liknande.

Idag har vi haft en bra matdag. Micke hade sin första betalda semesterdag (fast den egentligen först är imorgon nu när jag tänker efter) så vi fira med stort morgonmål. Nybakta semlor, ägg, bacon och pålägg. Lunchen var rester fråg igår: lindstörmsbiffar, brunsås och potatis. Som mellanmål åt vi fil, bröd och barnen fick ännu chokladmuffins som blivit kvar från igår. Har länge velat äta tortillas men de är så fulla med skrot så tänkte jag sku laga själv. Lite tid tog det ju nog och i nåt skede tänkte jag att det är helt idiotiskt, men de blev jättegoda, mycket godare än butiksköpta. Använde hälften majsmjöl och hälften vetemjöl enligt detta recept. Rekommenderar.

Och nu först har jag börjat bli flunssig på riktig och idag sku jag inte överlevt utan finrexin. Har inte varit på länk på en vecka och före det var det också mest bara paus. Får sjukt i nacke och rygg av att inte kunna träna.

Inget monster mer

Efter 1 timme fick jag det lilla monstret väckt igen och all monsterskap var som tur försvunnen. De titta mumin, vi var ut och cykla och gunga, vi åt mat, de titta pettson och findus, vi åt mockarutor, vi lekte länge och lugnt med legona och mina barn var världens härligaste. Älska stunden så!

Sen blev det dusch, hummuslagning, banan och kikärtsätning, nattsaga och nattning och allt i lugn takt. Arthur vill inte sova på dagen för då är det lugnt och han kan leka i fred och han är inte alltid så trött då. Men att hitta en ny fungerande rutin för båda två är svårt. Arthur borde fås i säng mycket tidigare men det går inte när jag är ensam med båda, Arthur sku aldrig bli i sängen om jag och Sander är utanför. Så då borde Sander fås tidigare i säng, alltså borde han vakna tidigare på moron, men då väcker han sen igen kanske Arthur som sen igen blir ett omöjligt monster om han är trött... Just nu måste jag bara vänta ut dethär och se vad som blir bäst.

No sleep.

Igår var en hemsk eftermiddag. Jag och Arthur bara gräla för han betedde sig som en utomjording eller nåt. Han medgav att han var trött. Och det såg jag med, ögonen hölls just och just uppe och han var så överdriven och så galen att ho, ho. Igår var 5e dagen i sträck då han inte vilat på dagen.

Och fast han bara sov 11 timmar inatt med så sku han inte sova på dagen idag hellet. Han bara böka, skrek och höll på tills jag gav upp och tog ut honom för att inte väcka Sander. Sen blev det igen galenskaper och kasta alla saker, slå och bara busa och vara omöjlig. Låste in mig flera gånger på wc:n och barnet några gånger på rummet. Allt för att inte skada honom för tålamodet existerade inte mera. Sen gjorde jag det ända jag kunde och det var att sitta tyst och stilla i soffan och låta alla skrika. Sander skrek för att han sku se på mumin. Och under Sanders skrik och kläng och släng så märkte jag hur Arthurs ögon föll och hur andningen blev tyngre och hur han till slut somna. Äntligen kunde han låta sig slappna av och genast kom sömnen. Men han kämpar så emot på dagen. Och han sku ju inte måsta sova, men när man ser att han är så trött, så trött, så trött men ändå gör allt för att motarbeta... Och trötta, överdrivna, hysteriska barn är så inte min grej. Jag klarar inte av det.

9 oktober ren

Jag hinner på riktigt inte med mera. September gick i racerfart och nu är det tydligen 9 oktober. Snart har halva oktober gått, vart gick det liksom?!? Snart börjar jag ju skola och jobb och så fyllar mamma år. Som tur har Micke semester snart (1½ vecka börjande nästa måndag) och jag hoppas att jag hinner ikapp lite då.

Nu när Arthur inte sover på dagen går dagarna så snabbt och jag hinner inte alls med, hinner inte tänka eller få "jag-saker" gjorda. Han ska ju nog vila i sängen och försöka få sömn (i ca 30 min) men under den tiden ropar och gnäller han bara så då får jag nog inget gjort heller. Men sen när han inte mera behöver vara i sängen så leker han lugnt och fint och kan bra vara med och göra saker.

I en vecka har Sander nu cyklat och det går så sjukt bra nu. Nu sitter han på stolen och sparkar sig framåt så att han glider smidigt fram. I nedförbackar måste jag springa för att hinna med. Och varje gång vi går ut så vill han cykla. Han kan inte komma på den själv och så står han och ylar/piper tills man kan hjälpa honom genom att hålla i cykeln. Han älskar att cykla. Måste nog vara roligt att kunna göra samma som storebror.

Göttingen

På fredagmorgon starta jag mot flygfältet klockan 6 på morgonen. På flygfältet sakna jag morgonsöta barn men det gick snabbt över när jag landat i Frankfurt och försökte tala med Micke om hur han sku fixa en vagn i skick när en köpare sku komma och titta på den och i bakgrunden hörde jag bara hur barnen bråka och gräla. Då kändes det skönt att jag inte behövde sköta den situationen utan jag kunde sitta i tåget och läsa bok. Kom till Göttingen klockan 1 och gick omkring i staden. Halv 4 träffa jag upp och Olivia och Anja på tågstationen och dit kom också Tinna och så for vi hem till Anja. Micke ringde också på eftermiddagen och konstatera att Arthur har feber och så fick jag nu lite fundera på det med.

Fredagkväll var vi hemma hos Anja och åt och drack gott och prata i ett. På lördagförmiddag gjorde vi alla en 6 km länk i vackert landskap och efter det åt vi en dunderfrukost. Sen körde vi till Törnrosa-slottet (Grimm bröderna hade väl fått iden till boken av det slottet) och drack Irish Coffee där för det ösregna ute. Sen lätta regnet och vi gick till en djurgård och såg sjukt söta pingviner. Där gick vi i 4½ km och klockan var ren 6 när vi starta hemmåt. Sen blev det middag, vin, mera prat och så for vi ut. Kvällen avslutades med en mini-döner (som var mega!) halv 5 och hemma var vi 5 (alltså 6 finsk tid!). Väckning var det 10 för vi sku på morgonmål till Anjas föräldrar och 12 hade vi tid till ett salt-spa. Där låg vi i tystnad och flöt omkring som nakna lik i en saltbassäng och låg i avkloppningsrum och lyssna på avkopplingsmusik. Det var så skönt och på riktigt så avslappnande. Sen gick vi på cafe och halv 4 hoppa jag på tåget mot Frankfurt igen och hemma var jag 12 inatt. Micke börja jobba 7 så har fått spendera hela förmiddagen med dem. Och mina batterin var laddade, jag sakna mina ungar och tänkte att nu är det skönt att komma hem. Nå förstås har nån turvist gnällt, gråtit, skrikit, slängt, kastat, trotsat, testat hela förmiddagen och jag börjar igen vara lika slut som före jag for. Men det var så värt det. Hade helt jätteroligt!

Storlek, cyklar, sömn och motion

• Arthur 3 år väger 17 kg och är 101,5 cm lång. Jag skötte mätningar och vägningar och nåt annat gick han inte med på (som att trä kulor på ett band). Har rådgivning pånytt vid 3½ på svenska, de har på rådgivningen kommit fram till att det är bäst för 3 åringar att ha 3 års rådgivning på svenska. Bra så.
• Arthur var med om sin första cykelolycka. I slutet av en nedförsbacka körde han rakt in i en port som stod öppen, han hade tittat mot en grävmaskin i stället för framåt. Som tur hände inget utan bara ett litet skrubbsår på tummen. Tur så hade han hjälm.
• Sander 1 år 5 månader har börjat sparkcykla. Och han är så stolt och fokuserad och så målmedveten. Det är så otroligt gulligt. Han sitter på sadeln, har en stor hjälm och så går han framåt. Och han slutar inte utan går bara. Han gjorde en sådär 500 meters länk igår i sträck. Helt annat än med Arthur.
• Arthur har inte på tre dagar sovit tupplur och jag börjar vara ok med det. Eller i alla fall om han drar 11-12 h nätter. Men imorgon ska vi på 4 årskalas så då kanske han ändå borde sova (och Micke är hemma och orkar sitta brevid och paja honom...)
• Har inte varit på länk på en vecka och känner mig helt eländig. Fet, klumpig och oenergisk. Men jag har igen en av mina flunssor. Inga egentliga fel förutom att jag är trött i kroppen, det kittlar i hals och öron. 
• 1 hel dag kvar och jag far och flyga för mig själv. 

2½ dag kvar

2½ dag kvar här hemma och sen tidigt på fredag morgon flyger jag iväg till Frankfurt för att sen ta tåget till Göttingen och bosätta mig hos min kompis Anja i två nätter. Dit kommer också isländska Tinna och schweiziska Olivia. Flickorna träffade jag för första gången i Ecuador 10 år sen då vi var där på utbyte och vi har hunnit träffas 2 gånger i Barcelona, 1 gång i Bergen, sen var de på mitt bröllop och Anja var i Finland när Sander var riktigt baby och Jade från Kanada som nu inte kan komma har jag träffat i Kanada, Ecuador och Finland flera gånger. Vänner för livet är de definitivt och hittills har allt alltid varit som förr då vi träffats. Ska bli jätteroligt!

Och det ska bli så härligt att komma bort hemifrån. Jag kan inte tänka mera här. Jag kan nästan inte göra nåt. Mina barn är halv-huliganer och det enda jag gör är att tjata, förklara, skrika och rädda allt som finns här hemma. Min mamma tyckte nåt i stil med att de är omöjliga och att jag inte har nån kuri på dem utan låter dem göra vad som helst. I min värld så låter jag nog dem inte göra vad som helst, men jag medger att de är väldigt energiska och uppfinningsrika och rör precis allt de ser, och att jag inte orkar eller har möjlighet att följa efter dem varje sekund. Vilket definitivt sku behövas. Och det är främst när de är tillsammans (vilket de nu hela tiden är) som det blir dårskap. Jag säger att skorpan äts vid bordet. Ena springer undan, andra springer tjattrande efter och så slänger de sig med smöriga händer i soffan. Jag ber ena att inte göra nåt och så gör ju andra det. Båda kastar omkring sig saker när de blir arga och snart har vi säkert en massa hål i golvet. På klubben är det helt hemskt eftersom båda försöker klättra upp på alla köksspsiar, dockhus, parkeringshus som finns eller sen gömmer de sig på ställen man inte får eller så springer de omkring vilket heller inte är tillåtet. Tillsammans är det helt craziga!

Så ja. Skönt ska de bli att hinna tänka lite och inte bara hindra alla katastrofer. För katastrofer är det hela tiden. Och sen ska Arthur inte tydligen sova mera på dagen och det är nog också katastrof. 2½ dag kvar.

Framtiden

Min plan har länge varit den att jag sköter undan alla skolkurser i år (4 stycken kvar) och söker jobb nästan höst och tar praktiken av det. Vanligtvis gör man ju praktiken medan man studerar men jag har sparat det eftersom jag inte vill sätta barnen i dagis än. Jag har totalt 20 veckor praktik att göra och det är om jag jobbar hela veckor. Men hela veckor har jag inte tänkt jobba utan bara halva. Så då blir det väl 40 veckor och det är typ 10 månader.

Och jag kan inte jobba gratis. Vi måste köpa en bil till, barnens dagisavgifter måste betalas och sen måste också bortfallet hemvårdsstöd räknas med. Gissar att jag sku behöva typ en 1000 euros lön för deltidsarbete. Hittills har jag varit helt positivt inställd till det. Men sen börja jag fundera på vårdalternativ och konstatera att det enda vettiga alternativet är att de börjar dagis i Lojo centrum. Men sen hörde jag att det också är helt proppfullt och så många andra alternativ har jag inte. Sen är ju situationen på arbetsmarknaden inte alls så toppen just nu så vad säger sen att jag hittar ett sånt jobb jag vill ha och sånt jag får praktik för.

Och sen måste jag inte göra det nu. Jag kan frånvaroanmäla mig i två år och kan skjuta upp praktiken lika mycket. Vår eknomiska situation kommer nu att vara samma långt framöver och vi klarar det. Så jag måste inte. Ända orsaken att göra det är för att få skolan klar.