Pellinge och Borgå och fina människor

Ibland ler livet bara.

Igår morse sku jag ha kunnat slå min man och hårt (sömn och när nån får för mycket och en annan för lite kan göra mig så galen). Eller egentligen var det ju inte morgon utan närmare lunchdags när jag blev galen för då kom jag in och den andra hade just vaknat. (Och om jag fortsätter med parenteser så hade jag de två tidigare morgnarna varit vaken sen 6 och just den dagen sen kvart före 7. Och jag har haft sådär 1 sovmorgon denhär sommaren). Okej. Sku kunna fortsätta i en evighet om detta ämne men lämnar det här.

Men sen. Vi kom till Pellinge och det var bara så mysigt att allt blev bra. Vi prata mycket, åt supergott och var bara. Vi satt uppe till 12 och spela spel medan barnen sov och imorse så fortsatte Sander sova efter 20 över 6 då han första gången vakna och jag steg först halv 8 upp med barnen. Blåbärsploppning, lyxigt morgonmål och sen mot Borgå för att hälsa på hos Hanna och Elias och Iris. 1 år sen vi sist träffades men ändå gick munnarna på oss i ett. Och de har så otroligt fint hem och Hanna har så bra smak och barnen kommer helt super överens. Men Micke sku på jobb så vi måste hemmåt och hemma så fungera damsugarn igen. Den måste bara blivit överhettad sist.  Så då är man glad. Ibland funkar saker och vi känner så otroligt fina människor och det gör mig glad. Så nu har jag sökt jobb och beställt foton till dagis och är nu på gott humör inför kvällen med barnen.

Pengar, sängar och död damsugare

Jag har just gått igenom vår ekonomi och konstaterat att det inte ser så bra ut. På sommaren höll jag ingen koll och det märks. Så nu måste det sparas. Dessutom är jag helt inkomstlös eftersom jag avbröt hemvårdsstödet då Sander nu börja dagis. Sen har vi ju en till bil och så med. Och nu måste vi igen köpa nåt. En ny säng. Arthur och Sander sover båda ännu i Ikea spjälsängen (så att ena väggen är borttagen) och här en dag konstatera Arthur att den börjar vara rätt liten och det har han nog rätt i. Han är ju säkert 110 cm ren och den är 60*120 cm.

Så säng behövs. Väljer mellan en Liisa 2 som är 155 cm lång med höga kanter i över sängen, en Ellen säng som är 165 cm lång och fås skillt och sen en Saana säng som är 2 meter lång och 1,4 cm hög (bra höjd alltså) men den har lite skydd i över våningen. Alla ryms in men det extra utrymmet sku kunna användas för skåp. Men en 155 cm säng tror jag blir liten rätt snabbt men sen är Ellen igen dyrast. Men jag vill inte heller oroa mig på natten över att Arthur stiger över staketet som han nu gör. Så Ellen måste det ju bli.

Och sen ännu. För 1 timme sen när jag konstatera att ekonomin såg dålig ut så söndra Sander damsugarn. Jag googla sängar och Micke och Arthur läste Kalle Anka och Sander damsuga. Han damsuga en salvaburk som inte gick in utan blev fast i munstycket och sen när jag fick den utdragen så dog damsugarn och så var den brännhet och det stank bränt. Så det var den damsugarn den. Härligt.

Den positiva dagen

Att blogga och skriva av mig är så viktigt för mig då det är tyngre tider. Min blogg är min terapeut och jag är så glad att jag har den.

Barnens femte dagisdag (och första gång över vilan) hade gått helt ok. Det var skönt att söka dem efter vilan och att inte behöva stressa hem med överdrivna, trötta barn. Arthur hade ätit allt och båda hade sovit dagssömn. De hade blivit pajade till sömns och hade somnat snabbt (!!!) och utan skrik. (Igår körde runt med bil i halvtimme efter dagis för jag ville så att Arthur sku få sömn men inte, och då tog det också halv timme tills Sander somna). Men Arthur sov ännu bland dem sista och måste väckas och vägra vakna och sen hade han bara varit trött och hängig. Sander igen hade sett när Arthur släpades ut ur vilan och då blivit ledsen när han ville till Arthur. Sen brast Sander ut i gråt genast då han såg att jag kom och söka halv 3, men annars hade han varit bussig, fast ätit dåligt hade han gjort. Fast det gör han alltid på nya ställen.

Jag fick massor gjort hemma, men var nog nervös på dagen och så var jag så glad när jag sku efter dem att jag gick ut och konstatera att hemnycklarna blev inne. Jee liksom! Tur sluta Micke ren 3 och det var uppehåll och vi gick till parken.

Sen gjorde jag och Arthur nåt superrroligt tillsammans. Så länge sen jag gjort nåt med bara honom. Vi båda cykla (jag har aldrig förr cyklat själv när barnen cyklat) till Citymarket för att köpa nya gummistövlar. Vi titta på legon och han tycker bäst om lego friends kryssningsbåten. (För övrigt tycker jag att det är jätteviktigt att läsa allt, också "flicksidorna" i leksakskataloger/legokataloger för inte vet ju barn att vissa sidor är menade för flickor och andra för pojkar).

Vi åt kållåda till middag och det var så otroligt gott. Och sen ringde grannen på dörren med en helt påse äppel som de plockat på sin bakgård. En annan granne har också ringt om vår söndriga fläktmotot som surrar  på taket (som jag inte ens vetat att var söndrig) och fixat allt så att vi bara behöver ringa när vi är hemma. Vi har nog såna toppen grannar på vår gata!

Och sen sluta ännu kvällen med en Liessaari länk för mig och så fick jag läsa nattsagor för mina finaste älsklingar.

Stark och bestämd

Jag är stark och bestämd. Det är jag som bestämmer och leder vägen när barnen har det svårt. Det härliga sommarlovsföräldraskapet där barnen fått bestämma själv en massa och där jag låtit en massa saker gå förbi är nu slut. Sommarmatens tid med broilerbiff, korv, majs, potatis och sallad är förbi. Nu får barnen vänja sig vid kållodor, broilersåser, lasagne och puresoppor igen. Barnens kräsenhet ska inte vara ett hinder för min matlagning.

Och dagis. Nu är det så att jag måste får jobb sökt (och tydligen också bloggat) och jag kan inte göra det om jag ska se efter barn, laga mat, reda ut gräl och så vidare. Nu är det bara så. Mitt jobb är att söka jobb och det är ett heltidsprojekt. Min älskade förstfödde blev idag tvingad att bli på dagis då ena skötaren höll i honom med våld medan han klöste i mina kläder att jag inte sku fara. Besvikelsen var så enorm för honom och jag förstår det så bra. Jag hade ju sagt att jag sku vara där tills han var redo att jag far och det var han ju inte just då. Men jag måste föra in Sander till hans sida och det ösregna och jag hade inga regnkläder, inte Sander heller. Och sen så vänta han ju så på att hans kompis Lucas sku komma ut, hans käraste kompis på dagis, men han blev sen inne för han hörde till en annan grupp och sku då bli inne. Så det blev en låst situation men jag var stark och konstatera att jag just då måste vara det. Efter att dagis var bäst i Arthurs ögon i en vecka var det i morse bara skit, och så kommer det nu att vara en tid. Men det är nu ett måste. Inget alternativ finns. Jag är stark. Och jag var stark när jag satt inne med Sander och titta ut hur Arthur klamra sig fast i skötarna. I en halv timme var han fastklistrad i henne och lyfte inte huvudet ens en cent. Mest besviken är han väl på mig men nångång kommer det ju ändå besvikelser i livet och det ger ju en massa att se att man själv klarar sig genom dem, att världen fallar inte och det finns andra man kan söka tröst hos. Sen när jag smög iväg gömd under huvan på rocken så lekte han ren och var inte mera fastklistrad i nåns ben. Dagen kommer säkert att vara lång och tung för Arthur tills klockan 14.15 då jag söker dem men nu är det såhär. Jag bestämmer och jag är stark. 

Dagisdag 4

Idag var det en Blixten pojke och en Angry Birds pojke som vi förde till dagis. 

Idag var första regniga höstdagen. 

Påväg med nya väskorna.

Jag börjar nog nu se meningen med att inte ännu ha ett jobb. Mina barn behöver mig och då ska jag fokusera på dem och inte på ett nytt jobb som tar all kraft ur mig. Nångång måste jag ju hitta nåt och nu är det inte det viktigaste.

Idag var barnen 4:e dagen på dagis. Det var rätt kaotiskt på morgonen då vissa sku till förskolan och en ny skötare hade börjat och runt skolan krylla det med med barn. Jag var en stund med Arthur så att det sku lugna sig lite och sen blev han och leka och jag gick in till Sander där Micke var med honom. Sander sa att "mamma inte jobba" när vi var inne och checka att jag inte sku fara iväg. Han har nu hela tiden sagt att "Sander nej dagis" och varit negativt inställd. Idag var de dessutom 2 skötare på sådär 11 småbarn och det var regnväder så de bästa förutsättningarna var det inte. Men efter att de kommit ut for jag iväg och det var helt ok med honom. Sökte honom kvart före 12 och hade då en gång gått förbi ett fönster och han såg mig när han åt och sen när jag en stund senare kom in börja han gråta helt hysteriskt. Då släppte all duktighet och så var det väl blandat med att han trodde jag kom dit men inte sen sökte honom. Vi kramades sen länge och han lugna sig.

Men när vi sku iväg så kom en tant från Arthurs sida (för han sku idag vila första gången) och sa att han är ledsen att kan jag kommea dit. Och han satt fastklistrad i en av skötarnas famn och vägra röra maten. Han och andra pojkar hade busat och så hade de inte slutat och sen hade Arthur blivit bortlyft och det tog hårt på honom och så hade han väl försökt hålla det inne (enligt honom själv) men sen hade det kommit över som en störtvåg och han hade blivit så lessen. Sen ville han äta med mig och i min famn så jag mata honom och så beslöt vi att han kommer hem nu och imorgon vilar han sen där när dagen är bättre. Och att han måste lyssna på vad de säger åt honom. Jag har märkt att de jättedåligt lyssnar på vad andra säger att de ska göra, men sen om jag säger det så gör de det. De måste nog lära sig att göra vad andra säger för hatar när ungar inte lyssnar på andra vuxna.

Men fast det varit mycket gråt idag och jag måstat hålla mig lugn och sansad så är jag helt okej med dethär nu. Jag vet att skötarna gör sitt bästa och är barnkära människor (men jag tycker så att de borde vara många flera där) och jag vet att de har det ok där och nu får de en lugn start och sen med tiden så blir de vanare och kommer in i systemet. Så det är helt bra att jag inte har jobb nu och kan satsa all min energi på att tala positivt om dagis och att låta mina barn här hemma vara på dåligt humör och få ur sig allt de håller inne på dagen.

Och imorgon bitti jobbar Micke och jag ska själv föra dit båda två. Och då får de bli där över vilan. Hoppas att det går lite bättre för sen blir det igen 6 dagar ledigt och sen blir det 3 dagisdagar i veckan.

skitjobbsökning

Jag har väntat på när jag tappar hoppet och humöret med min jobbsökning. Och det var nu. I början av veckan sökte jag ett drömjobb och jag såg inget hinder till varför jag inte sku kunna komma vidare till ens en intervju. Men så fick jag idag veta att jag inte ens kom så långt. Och nu börjat hoppet rinna ut. Jag HATAR att söka jobb. Jag vill inte sitta och kolla mol.fi flera gånger i dagen för att inte missa nåt nytt jobb och då får jag ändå alla nya jobb till min mail. Och jag tror att jag borde ändra strategi. Satsa på att laga en perfekt CV som är så slipad det kan bli (men det är inte jag och och jag vill egentligen ha en jag CV och jag vill få ett jobb där man vill ha mig), sen satsa på att höra med alla bekanta jag har om möjliga jobb och sen fylla i alla ansökningar jag bara kan. Men jag vill bara ha ett jobb. Jag hatar taktikerande och oäkthet. Jag vill bara vara jag.

Och så säger Sander att han inte vill till dagis. NEJ säger han. Och så börjar jag tveka. Kanske jag borde tänka om. Fast jag vill ju jobba och Sander får nu bara lov att acceptera dagis. Men fan att jag hatar sånhär ovisshet. Att inte veta hur livet ser ut om 1/2/3 månadar, eller ens om 1 vecka. Om jag nu sku hitta nån god sötsak här på landet sku jag ta och tröstäta det fast jag inte ska äta några sötsaker i augustimånad alls. Men just nu känns allt bara skit.

Dagis & shopping

Det är väl sist och slutligen svårast för mamman. Och nu måste jag väl bara erkänna det att jag har det svårt så att ja kan komma över dethär. Jag hade igår svårt att somna, jag har sovit dåligt och så funderar jag på allt som har med dagis att göra mest hela tiden. För mig har denhär mjuklandingen varit toppen för jag vet ju nog att personlen är jättebra och de har fint med leksaker och så.

Idag sku de bli själva. Vi sku vara liten stund och sen fara. Micke gick med Arthur och efter 10 minuter var han redo att bli där och sa att pappa får fara. Jag tjuvkika lite på honom och han hade inget problem. Var med i lekarna och sökte sig till en av tanterna när han var lite skrämd för leken och hade roligt och lekte med andra barn. Det var ingen grej för honom, bara roligt.

Sander var jag med i 1 timme. Lite titta han åt mig ibland men hitta sen en tant att leka med och sen gick de ut och jag sa hejdå och han vinka glatt. Jag var helt tom i kroppen och sku ju ha kunna börja gråta. Så jag gick och shoppa och övertala mig själv att "det är värst för mamman". Han hade inte gråtit nåt och allt hade gått bra men ärtsoppan hade nu inte smakat.

Och hur klara jag mig då. Nå i KappAhl fick jag näsblod för första gången på flera år. Men annars så lyckades jag väldigt bra spendera pengar. Kurabyxorna var 50% rabatt i KappAhl så nu har vi 2 uppsättningar såna (så att det också finns ett set på dagis) och så blev det sockor och underkläder åt barnen. Och lite åt mig med.

Nå. Men det blir nog bra dethär med dagis. Känner mig hoppfull. Vi tog nu veckoslut för man har märkt på barnen att de är trötta och gnälliga hemma och nu har de en positiv bild av det och så fortsätter vi igen på måndag.
 

Jag köpte en skjorta med fåglar och en med tigrar åt mig. Jag har lite mönstekläder och gillar såna sällan men dehär fastna jag för.

På H&M hitta jag Angry Birds väska för 10 euro och Arthur har så önskat sig en sån som dagisväska. Så han var nöjd. Nu måste vi bara hitta nån blixten väska åt Sander.

Dagisstartstankar

Nå hur går det nu då? Hur känns det? Och ja. Jag vet inte. Ett enda buller inuti mig. Eller inte buller men lite oro men samtidigt hopp och samtidigt ovisshet och osäkerhet. Och jag gillar ju att veta hur allt ska gå och är otroligt otålamodig.

På måndag var jag med Sander och Micke med Arthur från 9-11 i dagiset. Sander var nu lite borttappad men inte klängig. Arthur höll fast i Mickes ben hela tiden de var ute på gården men sen inne så mjukna han och börja leka med leksakerna. Idag var Micke med Sander och jag med Arthur och vi var idag till efter lunchen så att de åt där. Arthur börja ute på gården och han var så klängig och när de lekte så våga han inte säga nåt och höll krampaktigt om mitt ben. Men sen gick vi in och han försvann och han behövde mig inte till nåt mera. Jag höll mig undan och han lekte på och i stunden före maten så våga han till och med prata i gruppen och jag var inte ens med där, inte heller under matstunden. Mat åt han nån sked av för den tyckte han inte om. Sander hade heller inte ätit nåt och haft svårt att sitta stilla. Sen flög det också lite saker ute när Sander inte fick leka i stora rutchbanan och klätterställningen...Imorgon stannar de igen över lunch men då ensamma, så vi far bort nångång på förmiddagen när Arthur är redo och sen söker vi efter lunch. Sen på torsdag blir de första gången över vilan och sen paus till måndag då de får börja vara 9-14 de dagar Micke jobbar, alltså 2-3 gånger i veckan.

Och det verkar gå bra men ändå så är det rätt omvälvande i kroppen, min kropp. Så mycket frågor och osäkerhet. Jag vill inte att de ska skrika och vara ledsna, inte alls. Jag vill inte att de ska få hysterisk gråtattack och sen inte få förståelse. Vilan funderar jag ju över med, Arthur vill stanna där (fast han nu aldrig vilar) och väntar på att få bli där över vilan. Men vad gör de sen när de är ledsna i sängen och springer bort och inte hålls tysta. Binds de då fast? Eller hur i hela fridens namn får man 30 barn att vila samtidigt i samma rum? (Både lilla och stora sidan vilar samtidigt). Och så funderar jag att är det nu vettigt att de är där enda till 2 då när jag ändå är hemma, fast jag sku söka 12 så sku jag få mycket jobb sökta. Men då blir det stressigt att få trötta barn hem och alla är på dåligt humör (som idag) och då blir steget större när jag nångång hoppeligen hittar jobb. Fast jobbsökningen går nog också trögt. Förutom att jag länge hade fel telefonnummer i CV:n så sökte jag idag jobb som "huolitsija" och jag har på 3 ställen (ansöka och e-post) lämnat bort ett i och skrivit "huoltsija". Så det jobbet får jag nog inte. Igår sökte jag ett drömjobb inom logistiken men det söker också säkert tusen andra. Mitt jobbsökarsaldo ligger nu på 21 fast just nu kör jag med att söka allt jag kan så att sannolikheten är större att jag får nåt (för om jag inte sökt så kan jag ju absolut inte få nåt). Och nu söker jag jobb och vill så ha ett, men sen kommer jag så att hata att vara borta hela tiden och inte hinna se barnen nåt. Jag ser inte situationen med småbarn, dagis och 2 heltidsjobb som ideal. Dagiset är inte en ideal lösning med mycket barn och lite personal men det är en helt ok lösning. Jag vill jobba och i nåt skede måste ju barnen komma in i samhällets system och lära sig gilla pasta palermo. Och sen att lära sig vänta. Det kommer de nog att lära sig där och det kan vara ganska chockerande för dem. Hemma väntar de ju nästan aldrig. Och där är det 1-2 som klär på 12 barn och sen först går de ut. Och vad sen när alla 27 barn är i Arthurs grupp och de ska vänta att gå in?!

Och jag måst ju inte börja jobba. Men jag vill och jag tror också att det är bra för Arthur att få kompisar och ha barn att leka med. Och han sa helt själv idag när vi kom hem att han tycker om dagis. Men ändå är de trötta och det är mycket gnäll och överdrivenhet. Och Sander är ju på inget sätt superliten längre. Han är ju 2 år 3 månader. Och han har sällan gråtit efter mig eller nån, men det är mera det att jag fattar honom så bra och han är ju lite krävande nu med kastande och utbrott och så och jag sku villa vara den som lär honom vad som är rätt och fel före han far ut i världen. Arthur har ju ren fått lära sig vad som är ok och fattar sånt ren ganska bra (fast förstås gör han fel men då vet han nog på nån nivå om det) annat är det med Sander.

Alltså mycket tankar inom mig och så är det skön sommar och allt. Och jag är mycket trött. Länksaldot för juli var också uruselt. Eventuellt 5 länkar de senaste 3 veckorna. Nå, idag gjorde jag en och det var skönt. Och nu ska jag snart i säng så att jag kan ha väckning 7. Vardag. Suck. Livet. Suck.

Fest och sommartid

Igår var det mycket vin, lite Irish Coffee och en nybliven socionom i Padva. Och fest. Långt in på natten. Fest utan barn alltså. Och det var helt skitkul. Festen var med de bästa kompisarna så förstås var den bra. Och vi hade 24 timmar barnfritt. Idag har jag varit trött, men annars välmående. Och vi kom hem från stugan ikväll, vi starta 8 för våga inte fara tidigare om Arthur somnar och klockan 8 tänkte vi att han sku somna. Vi körde extra vägar och ingen av ungarna somna. Nu är klockan 10 över 9 och än sover de inte. Och vi ska vara 9 på dagiset imorgon. Men Arthur vaknar ju 9 när han somnar 9... Nåja. Imorgon är det väckning 8 och sen ska vi börja ta bort oss från sommartid. Jag måste nog också gå och sova nu för för mig blir det nog väckning 7. Hemmet är kaos, inget förberett och jag är skitig. Men det är alltså morgonens problem.

Hembesöket

Idag har vi haft hembesök från dagiset, en från bådas grupper. Väldigt, väldigt lyckat på alla sätt. Arthur blev mjuk med "sin" tant på 5 minuter och sku sen visa alla saker och babbla på som aldrig förr. Jättebra! På måndag far vi dit på första besöket och sen börjar vi långsamt (för ja, jag har ju ännu inget jobb!).

Och nu fick jag svar på massor frågor. De får dricka mycket mjölk, man ska smaka på all mat, två knäckebröd räcker till och barnen blir inte satt i nån knut för att skämmas om de gör nåt fel utan saken funderas igenom. Det enda som jag inte var riktigt förtjust vid (men får leva med) är att de i den mindre gruppen (alltså Sanders grupp) inte får klättra eller rutcha i de större sakerna. Och det kommer att vara svårt för Sander, han klättrar ju allestans där Arthur är och han är ju en superklättrare. Men jag förstår ju nog att  ettåringar inte kanske kan få klättra i stora ställningar och då måste alla dras över samma kam. Men jag sku så önska att man sku sluta begränsa barnens glädje att röra sig och lära sig och istället göra de på nåt annat sätt. För jag har faktiskt aldrig förbjudit mina barn från att klättra nånstans eller röra sig och därför klarar de nu också av det så bra. Men ja. Det sku ju då behövas mera personal (i Arthurs grupp kan de vara 27 barn på 3 skötare!) så att nån kan stå under ställningarna och ta emot barnen. Och sen vill jag ju nog inte att Sander rasar ner från en heller så helt bra är det väl.

Och jag är dendär jobbiga mamman (som märks!) som vill veta allt. För när jag vet så förstår jag och kan också förklara åt barnen. Och då kan jag genast säga min åsikt och behöver inte prata dåligt om sakerna "bakom ryggen" på dagis. Så jag tror det blir riktigt bra med dagis, trots min ibland ganska anti-dagis attityd. Jag önska mig bra sammarbete med dagiset och det tror jag att det blir om jag själv också är aktiv och intresserad.

Olyckan

Idag hände sommarens värsta sak.

Vi är hemma nu och så var vi i parken. Barnen cykla utanför före vi sku just fara hem. Sander cykla lite i pulkabacken. Sen går han upp för hela backen, jag säger väl nåt om det men konstaterar att han nog borde veta vad han gör. Brukar inte begränsa deras rörlighet så mycket för tycker att det är bra att de lär sig egna gränser och så vet de också ganska bra sina gränser.

Men nu stod Sander högst upp i pulkabacken. Och så lyfte han upp fötterna på sparkcykelns bräde. Då börja jag skrika. "Bromsa, stanna, nu, stanna!!!" Men det gick för fort. Det for racerfort. Jag kunde inte göra nåt, bara önska att det sku sluta bra. Han susa ner med racerfart för backen är brant och man såg skräcken i ansiktet. Sen var han nere och jag börja nästan pusta ut men då flög han. Över cykeln och så gled han på högra sidan av kroppen längs med asfalten. Jag rusa ju dit till det gråtande barnet (fast helst ville jag gömma mig). Tog i famnen och krama bara. De andra mammorna kom och titta på honom och jag ringde till Micke. Sen våga jag änligen se vad som hänt. Ena ögonbrynet slog han upp, en stor bit på armbågen var helt bar, under armhålan slog han sig och så blåmärken och skrubbsor på benet. Värkmedicin, Blixten, puts och plåster och allt blev lugnt.

Men inom mig har det bara pyst. Liksom den skräcken när man ser hur han glider längs med marken och inte kan göra nåt. Och sen också att inse att 2 åringar kanske inte är så smart och nog inte borde få åka nerför backen sådär (fast jag hade ju tänkt han sku bromsa och ha fötterna nere) och att de mest är mitt fel när han nu har så ont. Jag sku genast ta över hans smärta. Stackars liten.

"Ja vill cykla mamma!"

Dethär är en cykelhistoria.

När Arthur var 1 år och 9 månader börja han cykla med den minsta av Pukys sparkcyklar. Ifjol när det var dags för Sander att ta över den minsta så fick Arthur den största av sparkcyklarna, denhär. Då fundera jag länge om han sku få en vanlig pedalcykel utan stödhjul eller en större sparkcykel, men beslöt sen att det viktigaste är att han tar sig framåt och har roligt så valet föll på sparkcykel. I år igen så har jag funderat hela sommaren på om Arthur ska få en 16 eller 18 tums cykel, han är ju ändå över 108 cm lång. Den minsta sparkcykeln börjar bli liten åt Sander och han ska få den större sparkcykel. Märket har jag hela tiden varit säker på. Jag har konstaterat att Puky är av utmärkt kvalitet och funkar precis som de ska och då behöver jag inte testa nåt annat. Sen funkar ju allt så bra på Polkuped så alla cyklar är också beställda därifrån.

Beslöt mig sen för en 16 tums cykel. Tänkte att det är lättare att börja med sån och sen kanske Sander ren får den nästa sommar och då är han ännu bara 3 (för den ungen har nog sån cykelbalans och far som ett spjut fram och åker ner alla backar med benen uppe). På tordag sökte vi den från posten och på kvällen kunde Arthur prova den för första gången. Som bakgrund kan jag berätta att han några gånger cyklat med nån parkkompis cykel som har stödhjul och pedaler och en gång så trampa han en trehjuling på snadistadi, så han har inte trampat på pedaler många gåner i sitt liv. Men till torsdagkvällen. Vi satt sadeln lite högre, just så att tårna tar i marken men inte nåt mer (vill att han ska ha styrka i benen att sparka med). Sen instruera jag honom och sprang efter och höll i sadeln. Efter några rundor börja jag släppa mot slutet och det gick bra. Handbromsen kunde han bra använda eftersom den stora sparkcykeln också har handbroms. En halvtimme öva vi då och då kunde han ren fara långa sträckor själv men var orolig i nedförsbackar och vid starten. Idag på söndag så sku han villa cykla hela tiden. Han behöver ännu hjälp för att komma iväg (fast ibland hjälper jag inte men han tror att jag gör det) men efter det går det hur bra som helst, han cyklar helt som man ska och jag är inte alls orolig över att han sku falla, själv är han ännu lite försikti i nedförsbackar.

Det gick bara så otroligt smidigt och han är så nöjd. "Jag tycker så mycket om min cykel mamma". För den har ju ringklocka, en "lippishållare" och en lite flagga där fram. Själv konstaterar jag att en 18 tums cykel sku ha gått riktigt bra åt honom som första cykel, han sku ha klarat det lika bra och den sku gå längre åt honom.

Och Sander då. Nå jag visste inte ens att Micke gett den större sparkcykeln åt honom. Han var så nöjd när han fick ny cykel och han fatta sig också genast på handbromsen. Sen gick han hela dagen omkring med den på gården och for iväg varje gång vi gick till vägen och cykla.

Väldigt lyckade cykelbeslut vi gjort med andra ord.

Och så bildbomb på det:

Stockholm 2

Vi överlevde Stockholm och alla var med när vi kom hem. Vi gjorde så massor där men shoppa hann vi inte alls med. Jag gick 1 timme i butiker men konstatera att jag inte behöver nåt och att jag lättare shoppar på nätet. Museer, som jag aldrig förr gått i i Stockholm, har vi sett massor av. Förutom Skansen, skansen-akvariet och junibacken så blev det armemuseet (Arthur var salig!), musikmuseet (Sander är en blivande trummis), Aquaria (jag var inte så imponerad, sea life är mycket bättre) och Vasamuseet (alltså vau!!! kön var lång men Arthur ville dit och det var nog så värt det). * Sen igen hem med båten och nu var barnen så mycket mera bekväma och världsvana att det var lite svårare att hålla ordning på dem. Som tur fick vi sista bordet till buffen och maten där var riktigt, riktigt god och det var fräsht och fanns stort utbud. Barnen satt snällt när de just fått ny leksak och sen så tog vi också lite shaun the sheep till hjälp på slutet. Sen var det igen lekland och mumindisco och nu var Arthur så med på discot, helt annat än när vi for.

Väldigt, väldigt lyckad resa. Enda vi borde haft med var kopplet (selen) åt Sander för den ungen har fått utbrott vid typ varje övergångsställe för han ska då inte hålla handen och han ska bara springa själv och inte ser han framåt och.... Ett annat är en ståbräda till vagnen. Nu har vi oftast burit en.


*Vi hade alltså köpt stockholmskortet och ville få ut så mycket som möjligt av det.

Stockholm

Båtresan gick så superbra. Det var faktiskt på riktigt trevligt och barnens spänning och förväntan var så otrolig. När vi gick in på båten och Sander såg mumin så börja han krampa totalt så Micke fick ta honom i famnen. Och han var så spänd och nervös men fick ändå sin lilla hand att vinka. Och så vinka han åt mumin och de följande 10 minuterna sa han bara "Sander vinka Mumin". Sen var lekplatserna toppen på båten och dit kom också mumin och så fick de en chokladpeng av mumin. Och så krama båda mumin så hårt på mumindiscot och sen titta de med spänning på clownerna. Maten åt vi på bistro maxime och lyckligtvis tog jag och Micke bara för och efterrättsbord för då gick det rätt snabbt och barnen orka fint, speciellt då Micke var och ge glass åt dem (bara 4 bollar åt Arthru =)). Natten gick bra och Arthur sov uppe för första gången.

Igår kom vi till Stockholm och hämta först väskorna till hotellet Clarion Sign och sen for vi till Skansen och ännu efter det Junibacken. Junibacken var helt nytt för mig och det var bara så otroligt fint. Var så imponerad! 8 böcker kom vi hem med därifrån. Halv 7 var vi på hotellet efter en hel dag på gång. Sander gick genast i badkaret när vi kom in och låg där och njöt. Arthur hade svårt att somna när det varit så spännande och sen vakna han alltför tidigt då det kom så mycket ljus in i rummet, så får se vad det blir av denhär dagen. Och hotellet jaa. Ett konstvärk med glas allestans och sneda vinklar. och vårt rum på 10e våningen och jag som inte tål höjder. Men nåja. Borde njuta av utsikten bara.

Jobbigt

Mitt jobbsökarstatus är nu uppe vid 14. Och jag har inte blivit kontaktad från ens ett ställe. Från vissa har jag fått info att jag inte blivit vald till intervjuer och så har det skrivit att det varit 150,170 och 220 sökanden. Jag hatar att söka jobb. Ge mig ett jobb nu.

/Är hemma i Lojo medan mamma vaktar barnen på stugan och Micke är på konsert. Jag söker jobb, tvättar kläder och packar för Stockholmresan som börjar imorgon. Och Arthur väntar så. Det första han sa idag när han vakna 10 (!) var att: " Far vi nu?". Men sovmorgon fick nog inte jag. Sander vakna 8. Fast för vissa är det ju nog också sovmorgon.