Jobbsökningen och efterklokhet

Om jag sku ha vetat vad jag nu vet så sku jag nog ha gjort andra beslut. Sällan är jag efterklok och tänker i dem banorna men nu har jag nog ändå gjort det.

Om jag sku ha vetat att det är såhär svårt att få jobb så sku jag inte övervägt det alternativet ens. Nu var det min enda plan. Jobb och om det var praktik så minimi 700 euros lön.

Nu har jag aktivt sökt jobb i 3 månader och jag har inte ens kommit till en intervju. Ingenstans alltså. Nu har det blivit september och nu satsar jag fullt på att söka praktikplats, nåt jag nu som efterklok borde ha börjat göra i maj. Jag vill ju börja jobba nu och man kanske inte trollar fram praktikplatser sådär bara. Men nu har jag kontaktat 7 företag gällande oavlönad praktik och hoppas att nån nappar. Ställena är i Lojo och Nummela. Men det betyder 0 euro lön och att vi lever på en lön och barnbidraget. Och det är ju inte roligt. Jag vill ju köpa massor mat och resa. Nu är resa absolut ingen möjlighet och matinköpen måste noga funderas på. Tog Arthur med i butiken under veckoslutet och han ville ju ha allt där och det kunde vi inte köpa och inte vill ja nu börja säga åt honom att allt är för dyrt när han vill ha äppel, ärter, blåbär, melon, yoghurtar, korvar, hamburgare...

Men som efterklok sku jag säkert ännu stannat hemma till januari med hemvårdsstöd och då först satt barnen på dagis. Och så sku jag ha sett till att jag har en praktikplats att gå till sen och då sku jag ha varit förberedd på att det sen blir knappt och förberett mig på det. Nu har jag varit fast besluten om att jag får ett jobb och i och med det också lön, eller i andra fall praktikplats som gör att vi har samma inkomstnivå.

Suck. Kan jag nu inte ens få en praktikplats. Herrejess. Gratis arbetskraft.

Naturstig och böcker

Idag har jag tagit nästan 150 foton så därför blir dethär säkert längsta fotoinlägget nånsin. Micke sku sova efter natt tur och barnen har ren varit 3 dagar i dagis denna vekca så vi kunde göra vad vi ville. Jag bestämde mig för att vi ska göra naturstig.

Arthur var inte så munter på min ide. Han ville cykla istället. Och inte sku han nu orka gå.

Grannen har äppel i en korg utanför sitt hem och våra ungar har säkert ätit upp alla. Varje gång de går förbi tar de ett.

Gula märket på träden var vad vi följde.

Jag sku fota dethär bäret för att kolla upp vad det är men just då nappa Sander det. Men i munnen hann han ändå inte sätta det, misstänker att det är giftigt då alla bär ännu var kvar. Vad är det för nåt?

Sen kom vi igen till den vackra stranden och barnen klättra på stockar. Här var alla helt med på utfärden och det var inget gnäll eller tjat mera.

Älskar Lojo sjö. Säkert en av världens vackraste platser.

Och en söt unge. Min unge. Härligt att han är det.

Sen blev stigen stenig...

...och det gick uppför. Då börja båda bli hungriga. Tidigare hade vi en kort vattenpaus som sluta med att Arthur rev flaskan ur Sanders mun och han blev dyblöt, som tur hade jag rocken med så han böt till den.

Och vid "bergsstranden" med utsikt över Liessaari bron så tog vi lunchpaus.

Efter att jag tagit den här bilden och sagt "akta, det är halt", så slinta Sander och föll i med fötterna och nedre byxbuntarna. Tur hade han goretex skor och hölls helt torr.

Mina finaste!

Grönsakspuresoppa fanns det i termosen. Ganska lite men vi hade också...

...smörgåsar.

Tog med klockan för att checka sträckan och dethär är vad den visa när vi kom hem. Och under turen har barnen klättrat på stockar, vi har sett 5 myrstackar, 3 grodor, många sniglar, hört fågelsång och balansert på stenar. Och ätit ute. Det var nog sen sist och slutligen väldigt uppskattat av alla. 

Efter turen var jag helt slut och tänkte att Sander nog också är det för klockan var nästan 12 och han hade sprungit hela vägen. Men nej, han sku inte somna. Jag gick med honom i vagnen i en halv evighet men han hade tuta klart och han var inte trött och han sku bara bort. Och jag som aldrig ger upp gav upp. Han lekte fint hemma och jag var irriterad. Sen satt jag film på (och jag somna under den) och försökte pånytt halv 2. Men nej. Sova sku han inte. Och han behöver sömn och sover alltid, så resten av dagen har inte varit så lyckad. Men då drog jag med barnen till Lojo centrums bibliotek. Har inte varit där förr men kom på att det har svenskspårikga böcker (det finns inte i vårt närbibliotek, men de beställer nog dit såna). Och visst hade de det. Och massor. Och jag var så glad så jag plocka åt oss en helt sjuk mängd med böcker. Och det är riktigt brevid vårt dagis så dit kan vi alltid fara sen på hemvägen! Jee.

Alfons Åberg (jag valde men Arthur älska och det gjorde jag med, de är ju så bäst! Tidigare har vi bara haft gonatt alfons åberg), bu och bå, Billy böcker, Laban, sjörövare, nåt med känslor. fiskböcker (de hitta barnen efter att jag lånat första satsen), ABC bok med ännu mera.

Motion och framtida yrken

Idag hade vi ett husdjur på vår gård. Den var nog rätt så gullig där den grävde småkryp från under stenarna. Bilden har inget annat med texten att göra än att den också är tagen idag.

Jag har på sista tiden funderat ganska mycket över motionsrekommendationen på 2 timmar för barn. Läste nån bok menat för dagisar om hur de bättre sku få in mera motion i dagis och tips på olika saker man kan göra. Där stod också att man inte ska förbjuda nåt av sakerna på gården (det som jag fundera på tidigare) utan istället stå med. Men på grund av lite personal och så förstår jag att det inte är möjligt fast i och för sig är ju ställningen under 140 cm hög. Men det kommer jag inte att börja tjafsa om. (Det jag däremot ska börja tjafsa om är att om man tar till mat så måste man äta upp den. Urdumt ju!)

Jag anser att det i alla frågor är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. Rörelse, mat, pysssel, ja precis allt! Dagis är ett ställe barn är på när föräldrar jobbar (om det nu sku vara så bra här då) men det är ändå föräldrarnas ansvar att sköta och uppfostra sina barn. Så därför är det min uppgift att se till att barnen rör på sig tillräckligt och hitta på nya saker för dem att göra så att de utmanar sig själv och så att de utvecklas. Jag tror på riktigt att motion och det att man använder är kroppen och får välbefinnande av det gör att man mår mycket bättre och orkar bättre. Så bra mat, tillräckligt med motion och tillräckligt med vila är vad jag valt att prioritera. Men 2 timmar är ganska mycket och det att barnet sitter i sandlådan räknas inte och ofta så är ju många lekar ganska stilla. Arthur blir iaf genast slut av minsta lilla och anstränger sig bara mera om nån jagar honom eller han får jaga nån.

Men idag, idag tror jag vi fått ihop det. På morgonen var vi över 1 timme i simhallen och ingen var stilla för en sekund. Vi jaga leksaksvalar vi tagit med och så rutcha de om och om igen. Och sen på eftermiddagen så for vi på "mamma springa och barnen cykla" länk och det blev en över 4 km länk och den aktiva fasen i det var 30 minuter (med mycket pauser för att gå över vägen, stanna och dricka, leda cyklar upp för backar, stanna för att titta på nåt). Sen på det stanna vi i en park nära oss och lekte polis och tjuv och hängde i klätterställningar. Och nu hoppas jag att de sover bra. Inatt har båda vaknat varsin gång och sen har de också båda kommit i vår säng vid olika tillfällen så det var 4 väckningar för mig inatt.

Dagisveckan tog slut för oss igår och gårdagen hade gått bra. Vi lämna 2 skrikande barn där för första gången klockan 8 (eller Micke hade svårt att lämna Arthur och vi sku 8.30 vara annenstans och 8.24 kom jag inrusande och skrek att NU måste vi fara. Det gjorde ju situationen ännu bättre) men halv 3 så ville inte Arthur hem utan han ville alltid vara där. Sander hade också slutat skrika snabbt och hade inte haft lessamskrik på hela dagen men nog fått utbrott vid maten då han inte ville att en skötare sku sitta brevid. En potatisbit hade han smakat av soppan och sen ätit 2 mandariner och det hade varit hans lunch.

Och idag i buu-klubben fråga de vad barnet vill bli som stort. Arthur vill bli jägare och polis. Det beskriver honom ganska bra.

Vänta, vänta, vänta

Just nu väntar jag. Och väntar och väntar. Jag väntar på att få höra från ett företag om jag kan få praktikplats där och eftersom jag helst sku vela dit (det är i Lojo centrum och ingen tid sku gå till arbetsresor) så väntar jag på att få höra om de har nåt eller ej. Om jag var ett företag sku ja förstås trolla fram nåt tråkig projekt (typ gå igenom kostnaderna för nåt, ta reda på dethär eller dethär eller hur sku det vara om vi gjorde såhär istället) eftersom jag sku jobba gratis. Och på 800 timmar hinner nog en männsika få ganska mycket gjort. Men förstås borde ju nån hitta på dessa projekt och det kan ju vara ansträngande. Men iaf. Det väntar jag på. Men idag har jag också hittat andra potentiella företag som kunde ha praktikplats men dem vill jag först kontakta då jag fått svar härifrån. Vänta, vänta hela tiden.

Och så väntar jag på bra dagisdagar. Idag har jag varit känslokall. Lämna Arthur på hans sida och gick med Sander till hans. Han börja gråta ren när han sku sätta på sig innekläderna men jag sa bara att gå och tvätta händerna nu. Sen gick vi in och en skötare börja visa nya böcker åt honom och där var en bu och bä bok. Så konstatera jag bara kallt att nu får du gå och läsa med henne mamma far iväg nu och så krama jag och sa "hejdå, mamma älskar dig" och så lyfte jag över det protesterande, skrikande barnet och gick iväg. Kallt och fel på alla sätt men nu är det bara så. Jag hatar alla former av skrikskolor och sånt där barn öppet protesterar och säger att de inte vill och så tvingas de bara till det ändå. Jag hatar sånt, men det dödar inte barn. Mitt barn får mat, vila och har 3 fina skötare där så han blir inte lämnad ensam på nåt sätt. (Så förklarar väl också föräldrar till babyn som förs till anstalter för sömnskolor sitt agerande). Gårdagen hade gått bättre. Han hade skrikit när Micke lämnade honom (jag tyckte att Micke också kan få uppleva det) och Micke hade haft så svårt att fara därifrån men sen hade det gått bättre och ute hade han till och med lekt för sig själv en stund (tidigare har han bara hängt med skötarna). När jag kom satt han på en pall och vänta för mamma sku komma efter mellanmålet och just igår så hade de ätit lite tidigare och jag kom 2 minuter senare. Men han hade ätit och till och med tagit mera fil. Jee! Men sen när jag kom så explodera tårarna igen men snabbt börja han berätta om hur de sjungit om bamse spindeln. Hemma var han ganska lugn igår och inatt kom han först kvart före 6 brevid mig i sängen (förra veckan kom han mellan 11 och 1). Så hoppas att det börjar vända nu. Men jag väntar ännu på riktigt bra dagar.

Bröllop och jomppa

På lördagen var jag på bröllop i Heinola med min mamma och lillebror. Micke var hemma med barnen och det var ett så bra beslut som vi ren gjort i juni, dagis är ren svårt och då sku nån halvbekant skötare inte vara en så bra ide. Bröllopet var min storebrors (vi har samma pappa och han är typ 16 år äldre än mig) och det var hans andra bröllop. Och det finns ju massor tråkigheter när det är ett andra bröllop, speciellt då det också finns barn från tidigare äktenskap med i bilden. Men, dethär paret var så otroligt kära och det har de också varit varje gång jag träffat dem tidigare. Och nu är det ju så härligt med kärlek och när människor öppet vill visa sin kärlek åt varandra. Alla är sen sist och slutligen ansvariga för sin egen lycka.

 Jag och min mamma. Ingen av oss kan le på kommande så jag försökte få oss att skratta.

Bruden hade en så otroligt stilig klänning. Helt som en röda mattan klänning med glitter. 

Igår starta vi tidigt hemåt fast vi gått och sova först 3 men Arthur sku börja en jomppa klockan 1. Han sku börja i en kuperkikkaryhmä för 4-6 åringar. Det är på samma ställe där vi alla gått tillsammans och det är en redskapsjomppahall. Men när vi kom dit så blev han förstås blyg och jag var med och stötta och uppmuntra. Men han ville inte vara med och göra vad de gjorde fast jag var med och han sku helst ha lekt i alla sakerna så som vi gör när vi alla är där. Sen orka han inte ens mera titta på vad de gjorde så jag beslöt att han kan börja senare om han vill. Tiden var dålig med tanke på Sanders dagssömn och sen kostar det ju 110 euro och jag tänker inte börja tvinga honom till det. Han tränar sociala färdigheter på dagis och där leker de också. Vi kan sen istället tillsammans göra nåt på söndagar. Sen har vi dessutom jomppa på lördagen också och sen när jag börjar jobba (ännu hoppfull här!) så är det ju tråkigt om hela veckoslutet är färdigt programerat.

Värsta dagen

Glad att denhär veckan var slut dagismässigt? Ja.

Ingen lätt dag idag. Värsta dagen faktiskt. Satt själv hemma och grät på dagen och hos tandläkaren tyckte jag att det var rätt åt mig när det gjorde ont och hon drog bort tandsten. När jag kom till dagis halv 3 så träffa jag en skötare i tamburen före Sander såg mig. Och det hade ju inte gått bra. Några stunder hade han INTE gråtit. Men att nu, efter vilan hade han en stund, en halv timme, varit tyst då det kommit en taxi på gården. Och mina ögon börja ju tåras och det var bara hemskt. Fick en stor kram av skötaren och så stod jag där och samla mig för inför honom är jag stark. Och jag var stark. Jag krama och höll det finaste barnet nånsin så hårt, så hårt, så hårt och han störtgrät med semla ännu i munnen. Snabbt blev han lugn när han förstod att det är över nu och han också får se Arthur igen.

Men sen berätta han hemma när han satt på pottan att " mamma lämna mig. mamma for med bilen till butiken (det gjorde jag int men det trodde han väl) Sander super, super, super, super lessen". Hemskt är det ju men glad att vi kan prata om det.

Och jag är glad att det kommer nu. Det finns nog en mening med att jag är hemma nu. Herregud om jag sku behöva lära mig ett nytt jobb och vara borta 9 timmar hemmifrån varje dag och sen ännu hantera dethär. Nej, nej. Bäst på alla sätt. Men förfärligt är det. 

"Nej mamma"

"Nej, mamma, inte nu. Nej mamma. Nej. Inte nu. Nej mamma!"

Det var vad Sander skrek när jag med kraft flytta över honom från min famn till en av skötarnas famn och när jag gick till bilen var det bara gråt och skrik jag hörde. Han ville att jag sku gå snart. Men jag hade ren sagt snart länge. Och jag var där med honom i en halv timme för att han sku komma in i det. Men han ville inte att jag sku gå. Int vill han bli där utan mig. Igår hade han ätit mat men nog gråtit ofta. Och det känns så fel. Han saknar mamma och han saknar Arthur. Hittills har de inte ännu varit tillsammans ute på gården och inne så ser han när Arthur går ut från vilan till sin egen sida. Så jag konstatera att det kommer inte att komma en bra tid för mig att gå. Han kommer ändå att bli lessen. Och idag har jag tandläkartid så hem kan jag inte ta honom fast det nu är det jag mest av allt sku vela. Men kanske jag ändå borde stannat en stund till, kanske det sku ha gått lättare då. Fast det enda ordet han sagt idag har varit nej, så tror allt bara sku vara nej.

Men Sander är så odagisfärdig som det bara går. Och om han sku vara första och enda barnet så sku han säkert inte börja dagis nu. Bara på grund av att han föddes som andra måste han nu forslas in i nåt som inte alls passar honom. Och jag sku ju kunna vara hemma. Men jag sku vela få skolan klar.

Jag hoppas han inte gråtit hela dagen. Jag hoppas att han ätit. Och ja hoppas att han inte tappar tron på att mamma är snäll och vill honom bara väl. Och sen är det bara 5 timmar (men oj vad 5 timmar kan vara långt för en liten). Men tänk om han ännu gråter?!

Och nu måste jag sluta angsta och hitta nåt jobb/praktikplats. Han vänjer sig nog. Och när han kommer hem ska jag ge honom all min uppmärksamhet. Fast nu känner jag mig nog ändå som världens sämsta människa.

Dag 6

Och så hade ju barnen haft 6 dagars dagispaus.

Arthur i bilen klockan 3: "Varför var vi så kort stund där? Jag vill vara mera imorgon."

Sander prata om en ambulans han sett. Men för Sander löper det inte lika smidigt med dagis. Han har inte alls ätit på dagis nu under sina 6 dagar, lite smakat på nåt men mellanmålet idag hade han inte ens rört. När han hade vaknat/blivit väckt hade han sagt mamma och efter det hade allt varit dåligt. Och bara dåligt. Inte roligt alls. Hoppas det blir bättre.

Och jag då. Söka jobb. Maila om eventuella praktikplatser. Söka företag. Skura terass för den ska oljas och städa lite.

Och sen när jag fick hem mina gullungar så gav jag dem allt. Bibliotek, hand i hand promenad med Sander, cykeltur, sagostund med 6 böcker efter maten, jomppabana inne, mera sagor och bara en massa förståelse, lugn, lyssnande och pratande och varande tillsammans. Och inte en tår har fallit här hemma och alla har haft det så bra. Hoppas att det på nåt vis kompenserar för tråkighet på dagis.

Icke regeler

Och sen ännu regler som vi INTE har:

Man får inte springa inne. Man får inte hoppa i soffan. Man får inte busa/leka/bygga koja i sängen. Man får inte lämna mat på tallriken. Man får inte vara ute utan vantar/mössa/rock/sockor/byxor (om man vill frysa är det fritt fram!). Man får inte sjunga vid matbordet. Låt maten tysta munnen (vid matdags ska man ju först prata!).

Våra regler

När barnen börja dagis så fick jag lite lappar att fylla i där man fråga om barnen och vad de gör och hur de äter och hur vi har det hemma och så. På Arthurs lapp fanns det en fråga om våra regler och vad som händer om de inte följs. Och jag fundera så länge på den frågan. Önskar att jag sku ha kopierat lappen för kommer ju inte mera exakt ihåg vad jag skrev, men här kommer en lång efterversion.

Vi har rätt lite regler. Men man får inte göra ont åt andra eller förstöra. För mig är det viktigt att barnen lyssnar och om så krävs gör enligt det, men det viktigaste är att de lyssnar. Och medan de lyssnar så förklarar jag varför nåt är viktigt och vad som händer om man inte gör på nåt sätt. För mig är det viktigare att de lyssnar och tar in vad jag säger än det att de gör exakt vad jag säger.* Om det är nåt viktigt de ska göra som att komma nånstans ifrån så går jag bara efter dem om de måste bort.  Jag försöker också göra som jag vill att de ska göra (och som jag vill att människor överlag ska göra), alltså lyssna. Så om de protesterar så vill jag ta reda på vad som de inte håller med om och hur de vill göra. De får också ganska ofta bestämma hur vi gör, men ändå så vet de att om jag sagt nåt och det är så så då är det så. Jag håller vad jag lovar och jag säger inte sånt jag inte menar och inte är färdig att genomföra ( i sällsynta fall kan jag nog göra det, men ofta händer det ej). Jag tror att genom att visa respekt mot barnen och ta dem i beaktande och lyssna på dem och diskutera och fundera så kommer de också att lära sig respektera andra och ta dem i beaktande och behandla dem på ett trevligt sätt.

Men fast jag tycker att vi inte har mycket regler så har vi ganska mycket rutiner och i och med det regler. Tvätta händerna före maten, tvätta tänderna, äta vid matdags, klä på sig före man går ut. Sånadär självklara saker för mig. Vi äter också alltid vid matbordet och man får inte ha fötter på bordet eller sitta på bordet. Sen ska man ju helst äta med bestick, men jag är inte så noggrann med det. Jag tror att det är viktigt att lära sig lite hur man kan bete sig bland med andra människor för då kan man vara mera bekväm i sådana situationer. Arthur vet väldigt bra att hemma får man slicka tallriken men inte borta eller om man har gäster =)

Och sen är det ju säkerhetsreglerna. Hjälmen är på när man cyklar, i bilen sitter man fastspänd i bilstol och Sander ska hålla hand vid övergångsställen i Stockholm. Där finns det inget utrymme för diskussion.

Och vad händer om man bryter mot våra regler. Nå, Arthur har nångång fått gå och sitta på stol i sovrummet men det har inte hänt på länge. Vi pratar och så ska man be om ursäkt om man gjort ont åt nån. Beroende på vad man gjort så försöker jag komma på en naturlig konsekvens. Typ städa upp om man kastat saker omkring sig, hjälpa till och laga nåt som man gjort sönder.




*För Micke är det inte alltid så lätt för han är inte lika pratglad som jag och han blir så irriterad när barnen inte genast slutar då han ropar "sluta".

Arthur skolan

Vi har igen läst boken om snoppar och snippor och Sander är nu inte helt på det klara med vem som har vad så då berättar Arthur åt Sander vem som har vad. Han, Sander och pappa har snopp, och Micke och Anders har snopp, och mamma har snippa och så fortsätter han med alla han kan komma på. Efter en lång tankepaus så fortsätter ännu exemplen med:  "Å muminmamman har snippa"

Älskar att han tar med nån så gullig figur som muminen och att han just anpassar exemplen för Sander för Sander tycker ju mera om muminen.

Pellinge och Borgå och fina människor

Ibland ler livet bara.

Igår morse sku jag ha kunnat slå min man och hårt (sömn och när nån får för mycket och en annan för lite kan göra mig så galen). Eller egentligen var det ju inte morgon utan närmare lunchdags när jag blev galen för då kom jag in och den andra hade just vaknat. (Och om jag fortsätter med parenteser så hade jag de två tidigare morgnarna varit vaken sen 6 och just den dagen sen kvart före 7. Och jag har haft sådär 1 sovmorgon denhär sommaren). Okej. Sku kunna fortsätta i en evighet om detta ämne men lämnar det här.

Men sen. Vi kom till Pellinge och det var bara så mysigt att allt blev bra. Vi prata mycket, åt supergott och var bara. Vi satt uppe till 12 och spela spel medan barnen sov och imorse så fortsatte Sander sova efter 20 över 6 då han första gången vakna och jag steg först halv 8 upp med barnen. Blåbärsploppning, lyxigt morgonmål och sen mot Borgå för att hälsa på hos Hanna och Elias och Iris. 1 år sen vi sist träffades men ändå gick munnarna på oss i ett. Och de har så otroligt fint hem och Hanna har så bra smak och barnen kommer helt super överens. Men Micke sku på jobb så vi måste hemmåt och hemma så fungera damsugarn igen. Den måste bara blivit överhettad sist.  Så då är man glad. Ibland funkar saker och vi känner så otroligt fina människor och det gör mig glad. Så nu har jag sökt jobb och beställt foton till dagis och är nu på gott humör inför kvällen med barnen.

Pengar, sängar och död damsugare

Jag har just gått igenom vår ekonomi och konstaterat att det inte ser så bra ut. På sommaren höll jag ingen koll och det märks. Så nu måste det sparas. Dessutom är jag helt inkomstlös eftersom jag avbröt hemvårdsstödet då Sander nu börja dagis. Sen har vi ju en till bil och så med. Och nu måste vi igen köpa nåt. En ny säng. Arthur och Sander sover båda ännu i Ikea spjälsängen (så att ena väggen är borttagen) och här en dag konstatera Arthur att den börjar vara rätt liten och det har han nog rätt i. Han är ju säkert 110 cm ren och den är 60*120 cm.

Så säng behövs. Väljer mellan en Liisa 2 som är 155 cm lång med höga kanter i över sängen, en Ellen säng som är 165 cm lång och fås skillt och sen en Saana säng som är 2 meter lång och 1,4 cm hög (bra höjd alltså) men den har lite skydd i över våningen. Alla ryms in men det extra utrymmet sku kunna användas för skåp. Men en 155 cm säng tror jag blir liten rätt snabbt men sen är Ellen igen dyrast. Men jag vill inte heller oroa mig på natten över att Arthur stiger över staketet som han nu gör. Så Ellen måste det ju bli.

Och sen ännu. För 1 timme sen när jag konstatera att ekonomin såg dålig ut så söndra Sander damsugarn. Jag googla sängar och Micke och Arthur läste Kalle Anka och Sander damsuga. Han damsuga en salvaburk som inte gick in utan blev fast i munstycket och sen när jag fick den utdragen så dog damsugarn och så var den brännhet och det stank bränt. Så det var den damsugarn den. Härligt.

Den positiva dagen

Att blogga och skriva av mig är så viktigt för mig då det är tyngre tider. Min blogg är min terapeut och jag är så glad att jag har den.

Barnens femte dagisdag (och första gång över vilan) hade gått helt ok. Det var skönt att söka dem efter vilan och att inte behöva stressa hem med överdrivna, trötta barn. Arthur hade ätit allt och båda hade sovit dagssömn. De hade blivit pajade till sömns och hade somnat snabbt (!!!) och utan skrik. (Igår körde runt med bil i halvtimme efter dagis för jag ville så att Arthur sku få sömn men inte, och då tog det också halv timme tills Sander somna). Men Arthur sov ännu bland dem sista och måste väckas och vägra vakna och sen hade han bara varit trött och hängig. Sander igen hade sett när Arthur släpades ut ur vilan och då blivit ledsen när han ville till Arthur. Sen brast Sander ut i gråt genast då han såg att jag kom och söka halv 3, men annars hade han varit bussig, fast ätit dåligt hade han gjort. Fast det gör han alltid på nya ställen.

Jag fick massor gjort hemma, men var nog nervös på dagen och så var jag så glad när jag sku efter dem att jag gick ut och konstatera att hemnycklarna blev inne. Jee liksom! Tur sluta Micke ren 3 och det var uppehåll och vi gick till parken.

Sen gjorde jag och Arthur nåt superrroligt tillsammans. Så länge sen jag gjort nåt med bara honom. Vi båda cykla (jag har aldrig förr cyklat själv när barnen cyklat) till Citymarket för att köpa nya gummistövlar. Vi titta på legon och han tycker bäst om lego friends kryssningsbåten. (För övrigt tycker jag att det är jätteviktigt att läsa allt, också "flicksidorna" i leksakskataloger/legokataloger för inte vet ju barn att vissa sidor är menade för flickor och andra för pojkar).

Vi åt kållåda till middag och det var så otroligt gott. Och sen ringde grannen på dörren med en helt påse äppel som de plockat på sin bakgård. En annan granne har också ringt om vår söndriga fläktmotot som surrar  på taket (som jag inte ens vetat att var söndrig) och fixat allt så att vi bara behöver ringa när vi är hemma. Vi har nog såna toppen grannar på vår gata!

Och sen sluta ännu kvällen med en Liessaari länk för mig och så fick jag läsa nattsagor för mina finaste älsklingar.

Stark och bestämd

Jag är stark och bestämd. Det är jag som bestämmer och leder vägen när barnen har det svårt. Det härliga sommarlovsföräldraskapet där barnen fått bestämma själv en massa och där jag låtit en massa saker gå förbi är nu slut. Sommarmatens tid med broilerbiff, korv, majs, potatis och sallad är förbi. Nu får barnen vänja sig vid kållodor, broilersåser, lasagne och puresoppor igen. Barnens kräsenhet ska inte vara ett hinder för min matlagning.

Och dagis. Nu är det så att jag måste får jobb sökt (och tydligen också bloggat) och jag kan inte göra det om jag ska se efter barn, laga mat, reda ut gräl och så vidare. Nu är det bara så. Mitt jobb är att söka jobb och det är ett heltidsprojekt. Min älskade förstfödde blev idag tvingad att bli på dagis då ena skötaren höll i honom med våld medan han klöste i mina kläder att jag inte sku fara. Besvikelsen var så enorm för honom och jag förstår det så bra. Jag hade ju sagt att jag sku vara där tills han var redo att jag far och det var han ju inte just då. Men jag måste föra in Sander till hans sida och det ösregna och jag hade inga regnkläder, inte Sander heller. Och sen så vänta han ju så på att hans kompis Lucas sku komma ut, hans käraste kompis på dagis, men han blev sen inne för han hörde till en annan grupp och sku då bli inne. Så det blev en låst situation men jag var stark och konstatera att jag just då måste vara det. Efter att dagis var bäst i Arthurs ögon i en vecka var det i morse bara skit, och så kommer det nu att vara en tid. Men det är nu ett måste. Inget alternativ finns. Jag är stark. Och jag var stark när jag satt inne med Sander och titta ut hur Arthur klamra sig fast i skötarna. I en halv timme var han fastklistrad i henne och lyfte inte huvudet ens en cent. Mest besviken är han väl på mig men nångång kommer det ju ändå besvikelser i livet och det ger ju en massa att se att man själv klarar sig genom dem, att världen fallar inte och det finns andra man kan söka tröst hos. Sen när jag smög iväg gömd under huvan på rocken så lekte han ren och var inte mera fastklistrad i nåns ben. Dagen kommer säkert att vara lång och tung för Arthur tills klockan 14.15 då jag söker dem men nu är det såhär. Jag bestämmer och jag är stark.