Telefon åt 6 åringen

Det har nog varit prat om det ren en längre stund, men nu fick jag äntligen nåt gjort åt saken. Köpte alltså en telefon åt 6 åringen. Han har fått börja röra sig utanför hemgården tillsammans med grannkompisen på det vilkoret att han berättar var han är. Men ibland har leken fört dem nån annenstans, eller sen är området de varit på lite större. Och jag blir så nervös över att springa och leta efter barn. Dessutom så vill jag att han bara är supernära hemmet ifall det sku hända nåt, för då kan de komma snabbt hem, men med telefon kan de gå lite längre iväg. Sen så börjar han skolan på hösten och han ska gå skolvägen på ca 2,2 km och då vill jag att han har telefon. Så för mig är det viktigt att han har telefon. Han själv har ju väntat i evigheter på en telefon för att han har tänkt att han då får spela nonstop. Han har planerat att han skolvägen kan gå och spela... (Säkert och tryggt på alla sätt!). Så han kommer att bli jättebesviken för det han får är en sånhär:

Den kosta 25 euro och det enda man kan göra med den är att ringa och skicka meddelanden. Med minneskort kunde man fota också men inte ens det satt jag dit.

Men det är inte farligt att bli besviken. Det finns så många orsaker till varför det slutligen blev en sånhär.

• Den är liten. Alla telefoner med touch screen så är rätt stora. Var ska han då ha den när han springer i närskogen? I handen? Nää. Denhär borde rymmas i fickan.
• Den kosta 25 euro. Jag tycker det är för mycket ansvar åt en 6 åring att ge en 100 euros telefon. De går lätt sönder. Den kan i misstag falla i golvet. Den kan falla ur fickan. Den tappas. Osv. 
• Ren barn får fysiska problem av för mycket spel på telefoner och plattor. Barn stirrar alltför mycket på telefoner (som vuxna och som jag med). Barn borde leka i parkerna och inte hålla på med telefonerna. Med denhär kan man inte göra nåt i parken. Bara ringa mamma då nån skadat sig.
• Akkon håller länge och man behöver inte komma ihåg att ladda den.
• Abonemanget är sånt att det inte går att ringa utomlands eller till specialnumror. Man kommer inte till internet med den. Och man kommer inte till olämpligt material på internet med den. Jag har hört om ren två olika situationer där första klassister tittat på porr och jag kan ju inte stoppa det med en sånhär telefon, men jag vet iaf att mitt barn inte kommer in på sånt.

Och kanske han inte blir så besviken, för igår hota jag med att jag funderar på att inte låta honom gå iväg från våra gårdar då han inte meddelar var han är och det vill han ju inte. Så då blir han säkert glad när jag löst situationen med att han får telefon.... Kan ju hoppas på det alltid...

Gymstart

Jag har börjat på gym.

Jag blev medlem på onsdagen i Aplico och min tanke är att jag aktivt ska gå på olika jomppan och komma i skick under sommaren. Zumba var jätteroligt, typ roligaste nånsin, spinningen var svettig men idag gick jag på nåt med kahvakuula och det var bara så grymt. Alltså inte dåligt och inte ens tungt, det var bara omöjligt. Har inga muskler och om de inte finns ens nåt så går det inte att göra något. Jag kunde seriöst inte ens spänna magmusklerna för de var helt icke existerande. All kraft i dem hade ren använts till enbart rörelser. Jag bara skratta åt mig för det är helt löjligt att jag är i så dåligt skick. Och att jag då kommit på iden att testa den timmen.... Och helst sku jag ju bara gå på alla roliga timmar, men måste nog också göra någo muskelgrejer. Fast  i framtiden ska det nog vara den lägsta och lättaste nivån nånsin. Av tre magmuskler dör jag typ. Helt grymt att jag är i så dåligt skick. Men nu ska det bli ändring. Och jag är so excited!

Ett veckoslut

Jag ska börja blogga igen, tror jag.

Bloggen är bra terapi och jag ska nu hitta tillbaka till mig. Dethär veckoslutet var en bra början.

Det är 3 veckor sen jag lämna in min gradu och det har varit 3 helt fulla veckor. Nu börjar kalendern se tommare ut och saker börjar vara gjorda. Jag var i nåt skede jättetrött och superslut. Jag orka inget, tänkte om jag var sjuk, lågt hemoglobin eller nåt, men det var kanske bara återhämtning. Man kan ju inte orka hur mycket som helst.

Vårt nådendalsveckoslut med Micke var faktiskt jättelyckat. Vi prata hela vägen i bilen. Blev lite klokare, och vi ska fortsätta bli klokare. Det känns bra. Nu på fredag så hade vi alla ledigt, också Arthur fick ledigt från förskolan. Jag och Sander for på tumisstund (fick till födelsedagen) till naturhistoriska museet efter att jag lämnat in ansökan om betyg, och efter det gick vi lite i kampen (och jag kände mig igen så nöjd över att inte bo där). Och på kvällen hade jag vinkväll med två kompisar, och en sån jag satt fram emot så länge. När det varit tungt har jag bara tänkt på hur jag ska dämpa sorgerna med vin... Och det gick nog lite så. Jag har ju förr varit lite för god vän med alkoholen och ofta druckit för mycket. Nu har det gått 7,5 år sen jag sist haft krabbis. Har slutat vid typ 4-5 portioner (och jag har ju då varit 3 gånger gravid under denna tid) och aldrig mått dåligt följande dag. Nå. Lördagmorgon var nåt annat. Dog. Huvudet explodera. Kunde inte röra mig. Fiffigt att både testa salmare och tequila plus all skumpa.... Men där vid 11 så börja jag leva igen och kom hem igen. Micke och ena kompisens man plus barn hade varit hos oss över natten. Mamma hade också på moron hämtat Evilda till lande och det var så fridfullt. Det var trevligt att märka att utan Evilda är allt rätt lugnt och man behöver inte hela tiden vakta. Nu ha jag ju veta det, men ändå inte märkt det så bra. Och det är bra. För om några år (max 3) så är hon lika gammal som Sander, och då kommer man att kunna sitta i en solstol i timmar och bara chilla. Och därför vet jag att jag är så klar med allt som är babyn och småbarn. Att övervaka är inte min grej.

Sen tog jag ännu äldre barnen med till stugan och lämna Micke hemma på lörda och vi sov över på stugan första natten. Och på söndagen när jag kom hem for jag på länk. Och det kändes bra (orka jogga nästan 4 km). Och jag tror jag börjar vara över på den godare sidan nu. Jag tror på att jag kommer att få min ork tillbaka. Jag vill bli stark och energisk. Jag vill låta mig göra sånt jag gillar och jag vill må bra i mig.

Och snart är det sommarlov. 4 dagar dagis har Sander än och Arthur har två veckor förskola.

Frågetecken

Idag är det torsdag, idag skall jag gå på en halv timmes massage till öppna dagiset för 20 euro (Bra grejer i Lojo).

Från och med förra veckoslutet har jag försökt varva ner. Kroppen och knoppen har varit i fart sen januari utan någon vettig paus och eftersom jag motiverat mig med att det finns ett slut och jag vetat att jag behöver slutet så har jag faktsikt försökt ge mig en paus. Hinna ikapp livet och hinna tänka och hinna andas. På lördagen vila jag i trampolinen istället för att baka rabarberpaj till Sanders kalas. På söndagen låg jag en lång stund i solstolen och på det viset har jag försökt fortsätta. Samla krafter och tänka. Och jag har kommit fram till att jag vill läsa och jag älskar ju uppforstringsböcker och om relationer. Har påbörjat Thomas Gordons "toimiva perhe" och den är superfacinerande. Inser att mycket jag läst bygger på de 40 år gamla tankarna. Och jag sväljer faktiskt det. Tror att genom att handla barnen med respekt så lär de sig respekt. Om det är ett ämne jag sku kunna läsa hur mycket som helst om är det psykologi. Det är bara så facinerande.

Men nu när jag också har tid att tänka och läsa så inser jag hur långt från varandra vi hamnat i äktenskapet. Jag visste ju bättre men ändå har det varit sist. Och nu hoppas jag bara att det inte är för sent. Vi ska på veckoslutet på min födelsedagspresent till Nådendalsbad och hoppas att det nu inte blir total flopp. Har helt seriöst väntat på den övernattningen sen september. Ofattbart att det blir min första natt borta från Evilda, och hon är 1 år 10 månader. Och sen är det ju ännu Eurovisionsfinal, hade missat det. Som tur kan man se den senare med. Hejar på Ungern.

Och hela hösten är angstgivande. Sku helt lägga mig under täcket och inte tänka. Hur fan ska jag få ett jobb? Vad ska jag göra med allas vårdgrejer? Jag vet att jag är en bra anställd, jag är så den typen. Men jag har ingen erfarenhet och jag är så skit på att sälja mig själv. Jag är ingen försäljare. Jag vet inte ens vad för jobb jag ska söka eller vad det går ut på att jobba. Och jag tror att när man söker jobb så måste man vända varje sten, hoppa på huvudet och lite till. Borde gå på en massa evenemang och vara superaktiv. Men jag tror inte jag kan göra det.

Och vårdgrejerna. Fick ren från dagis lapp att jag måste välja 4h dagar åt Sander alla dagar eller 2-3 dagar vård. Fast jag ännu är studerande. Blir klar 22.6 och 2 månader håller man kvar sina gamla tider så från 22.8 har han rätt till 20h/vecka om jag inte har jobb. Och det är ju helt ok, det är typ den dagen han går tillbaka från sommarlovet. Hoppas bara att det sen genast går att få till heldag och heltid. Han kommer att vara 2-3 dagar för annars om han är halvdag så kan man ha så mycket barn i gruppen, då räknas han bara som en halvt barn (en vårdare får ha 13 halvdagsbarn). Så Sander är helt ok.

Evilda. Största frågetecknet, eller näst största. Har sökt dagisplats från slutet av augusti. Och vill ju ha henne hemme om jag är hemma. Men funderar ändå om hon borde gå typ 2 dagar 3 timmar för att komma in i det. Så att jag sen kan på kort varsel börja jobba. Sådär pang ta emot korta jobb och på det sättet komma in i systemet.

Och Arthur och eftermiddagsvården. Om han är till 4 så kostar det typ 120 euro/månad och jag vill ju inte ha honom där om jag är hemma och inte är det ekonomsikt lönsamt heller.  Men är rädd att om han inte börjar där så får han sen inte plats när det behövs. Och ensam hemma vill jag nog inte att han är efter skolan.

Det allra fiffigast ur ekonomsik synvinkel (för oss) och för oss som familj sku vara att jag stanna hemma bara och levde på arbetslöshetsunderstöd. Men det funkar inte med mina värderingar och jag sku faktiskt villa komma bort och göra något ibland. Sku helst jobba 60-80%. Men känns som allt är emot det. Borde ju också hinna stöda Arthur med skolgången och allt det.

Och pengar jaa. Har gjort två stora ekonomiska beslut som gör slut på alla våra besparingar. Visste inte ens att vi hade så mycket (tack till föräldrar som nångång köpt aktier och liknande) men nu far allt. Huset ska målas och varmvattenboilern bytas ut. Huset sku vi kunna måla själv. Men vi behöver paus. Så vi betalar överpris för att få det gjort. Och vårt värmvatten stärvar typ konstant för det är över 30 år ren så nu blir det också fixat. Och sen är alla pengar slut och inga resor kan göras. Väldigt trist, men ytterst vuxet.

5 årskalas

Igår blev mitt mittenbarn hela 5 år. Har svårt att fatta att han är ren 5. Och lång är han med, hela 122 cm ren.

Vi hade största firandet igår på riktiga dagen. Först paket på moron och kakao till morgonmål och sen kompiskalas på kvällen. Sander har mycket kompisar (fast han ibland känner sig utanför). Han börja i en ny grupp på dagis efter jul och har därfirån kompisar. Sen så har han kompisar i dem som är i galma gruppen och blir sen om ett år hans förskolekompisar. Sen har vi ännu grannbarn och kompisbarn som är kompisar. Så med en begränsad inbjudningslista blev det 13 barn totalt. Pojkar.

Och Micke var på jobb och mamma sku hjälpa mig. Nå, Evilda fick ju feber just då så hon for iväg med Evilda.

Men jag klarade det. Sådär just och just... Barn i grupp kan nog bli så hysteriska och överdrivna när alla försöker fjanta sig till uppmärksamhet. Vi börja med paketöppning (snurra flaskan) och det gick sin tid där. Sen hade vi födelsedagshippa men efter en kort stund ville många sluta. Nå då hade ren halv timme gått och vi kunde påbörja picnicen. Vi var ute för det var härligt sommarväder den 4 maj 2016. Och barnen fick sköta det själv medan jag rusa in och på några minuter laga ihop glasskakan. Som tur hölls alla på plats den tiden och bjudningen var enkel. Och efter glassen så börja trampolinhoppande. Jag var trampolinpolis och gränsen var 4 barn. Nå, några små olyckor skedde ändå där fast jag stod och vakta. Vissa barn gick in och lekte och antar att det funka smidigt. Andra sprang omkring och kasta vindruvor... Jag var glad att kalaset bara var en 1,5 h och nästa år så kör vi på flera kalas eller miljoner mera vuxna. Skillnaden till Arthurs 5 årskalas för 1½ år sen var enorm. Då var alla 9 så lugna och satt bara lugnt och lekte med lego. Undrar om det har att göra med att där var 3 pojkar och 6 flickor...

Och bjudningen. Barn äter för mycket socker. I allt finns det socker. I traditionellt kalas sku vi haft chokobollar, mockarutor, kex och kanske en godisskål och sen kaka eller glass. Alltså massor sött. Nu ville jag försöka nåt annat. Vi hade vattenmelon, vindruvor, popcorn och sockrade nötter och chips. Chips är nu inte bra men det är ändå inte socker. Och sen en glasskaka med sås och kex. Och alla tog inte glass och om det tog så blev det ändå bara där det sockriga. Som dricka hade vi burkar med juice.

Och ingen gåva hade vi heller åt barnen när de for hem. Jag tycker det är så förvrängt att man ska laga ihop nån kräsäpåse eller en godispåse. Alla har tillräckligt med saker och en liten typ eller sak behövs inte. Godis behövs inte heller. Det är bara onödigt på alla sätt. Barn gillar det joo, men jag hoppas att barn kan leva utan det också. Någon fråga efter sån igår och jag svara bara nej, att vi har inte. Önskar att flera också kunde stå emot det så att man kommer bort från det. Kalas ska vara en rolig tillställning där man är träffar kompisar och gör roliga saker och det viktigaste ska inte vara: "mamma ja fick dricka kokis" "jag fick massa godis".

Och ännu om gåvorna. Jag är förstås super tacksam men det måste bli nån hejd på kompisgåvorna. Jag tycker att en gåva får kosta max 10 euro och gärna kring ca 7. Det är helt ok för en barnkompis. Meningen är ju inte att det ska va nåt maffigt. Men dehär gåvorna va helt sjukt värdefulla, många av dem. Och nu medger jag också att jag ibland funderar att det blir för billigt men på riktigt så är det ju helt absurt. 

Klar

Idag har jag lämnat in min gradu och nu kan jag inte mera göra något åt den.

Jag är själv nöjd med den. Den blev väldigt praktisk och ytterst lite akademsik, men det är jag. Jag kan inte tåla såntdär att nu har vi en modell som vi ska testa om stämmer och jaa den stämmer. Jag uppskattar forskning, men dethär med teori och teoretisk/akademiskt kontribution är inte för mig. Min handledare upprepade orden "konceptualisera" då han gav feedback på min avhandling och jag bara fattar inte vad han menar. Jag var ren då så slut med gradun att jag hade tänkt lämna det där men så hitta jag nåt i mig och satt till en sak jag glömt att jag hade tänkt göra så nu blev den hoppeligen lite bättre. Egentligen hade det ju ingen skillnad men när jag nu ändå gjort så mycket kändes det att jag kunde sätta någon timme till på det. Men nu var jag alltså klar. En dag före Sander födelsedag.

För då nångång i februari när jag bestämde att jag gör den klar så snabbt som möjligt så lova jag barnen att till Sanders födelsedag är den gjord. Och det är en av orsakerna jag fick det gjort. För oss som familj var hela processen helt hemsk. April var mycket lättare och har ren lyckats glömma hur hemskt det var. Men jag vet att februari och mars var helt sjuka. Det kändes som att jag inte hann andas eller kunde göra det och det var fråga om att bara överleva till nästa dag och lämna allt annat till "sen när det är klart". Nu har det börjat lätta några veckor sen när jag sett slutet och insett att jag fått ihop texten. Det blev 65 sidor text baserat på 13 intervjuer.

Och jag vet att det var bättre såhär. Jag sku säkert satt massor mera tid på det om jag sku lämnat det till sommaren och då sku allt varit bort från familjen. Det har varit hemskt att ge över skrikande Evilda till Micke, hon sku ha villa vara med mamma ju. Sander hade en så hemskt vår och det berodde delvis på nån hemsk utvecklingsperiod men också för att vi hade det så tungt hemma. Det börja nångång i december, hans jobbigare period (jag tror ju massor på dessa perioder) och nu på våren börja det vara så utom kontroll att jag vissa gånger tänkte att nu ringer jag till rådgvningen efter hjälp. Jag brukar ofta hitta svar och sätt att hantera honom men denhär gången var det svårt, speciellt då jag inte hade tid eller ork med det överhuvudtaget. Jag vet ju att det gjorde det så mycket värre och jag gick igen över mina egna mamma gränser många gånger. Nu har det mirakulöst lugnat sig och jag har ens svårt att förstå vad som var svårt för vår nästan 5 åring. Men efter dagissamtal så slo det mig igen. Han ville bestämma över alla och säga vad man inte fick och fick göra och om man inte gjorde det så skrek han och slog och bet. Vi har haft såna strider och jag har fått sitta och hålla i den otroligt starka, långa 4 åringen och han har bitit mina armar och händer. Han har inte kunnat behärska sig själv över huvudtaget och har för nåt smått kunna bli arg som ett bi och försöka göra ont åt annan. Evilda älska han att picka på och kunde också göra illa åt kompisar. Om man sku säga nåt åt honom skrek han bara "Jag hör int, jag hör int, jag hör int" eller "säg int nå, säg int nå" och börja slå om man försökte säga nåt. Och jag skriver detta för att komma ihåg. Jag har ju ren nu lyckats glömma. Men det vände som sagt och jag kommer ännu ihåg när jag märkte att det vände. En kväll ville han i min famn och berättade då att jag var finaste mamman i hela världen och efter det blev han igen den söta kramgoda ungen. Förstås blir han arg ibland men det är så mycket mera kontrollerat och han medger att han gör fel. I nåt skede fundera jag på om det nånsin blir lättare med honom igen..

Och imorgon ska vi ha kalas för 5 åringen. För jag kan ju då inte låta bli att göra saker. Kör på fullt hela tiden. Fixar med kommande husremonter också. Och jag har inte ännu bestämt mig med kalaset. Jag är emot godis och jag är emot påsar som man tar med sig hem. Jag ska laga fruktspett eller fruktskålar och sen ska vi ha typ glasstårta. Men sen vet jag inte om jag ändå sku laga en sakpåse, eller en påse med en slickepinne, kanske en visselserpentin, ballong, tuggummi. Men det är ju bara kräsa och vill inte understöda det heller. Som tur ska det vara soligt och fint och vi ska ha picnic ute har jag tänkt. Och en massa lekar, bara jag nu kommer på några.

Nåjaa

Joo, det förra inlägget blev ju långt =)

Micke var ute med barnen och Evilda hade hittat hundkakka så jag fick ta hand om det.

Så vad händer här då?

Micke har igen haft en vecka semester. Denhär gången var det inte från min syn helt lika lyckat som förra gången. Har skött all mat och allt det denna gång. Men sen har jag också bara varit hemma nu och skrivit. Och gradun går nog framåt hela tiden. Har allt med intervjuerna klara (förstås hade jag de klara till min tidigare deadline) och sen har jag skrivit största delen av analysen och annars också största delen av allt. Men jag skriver alltid skit först (för att få nåt gjort) och sen går det mycket tid åt till att göra det logiskt och till ett vettigt språk. Så det är det jag gör nu. Hoppas jag denna vecka sku få det i helt ok skick.

Sen är det ju bara det att jag ännu ska få kommentarer på det av handledare och opponenter och helt säkert är det nåt som jag missat/tänkt konstigt eller nåt annat. Sen är frågan att om det lönar sig att göra nåt åt det eller inte....

Jag är nog ganska imponerad över att jag verkar klara det. När jag börja magisterprogrammet så var jag helt säker på att jag inte blir klar före jag fyller 31. Nu under studiernas gång har målet varit att få gradun klar typ på hösten och bli klar till julen. Sen när kursen början stressa jag med att få klar den till 29.7 (före Lees bröllop har jag talat om) och nu är då min deadline 4.5 och jag kommer nog att klara det. Har bara strul med en annan kurs och har nu i 3 månader försökt få svar om saken men inget händer... Det är det enda som sku kunna sätta stopp men då kommer jag nog att skrika.

Vi har också börjat pott- träna Evilda. Jag har skjutit upp det, hon är 1 år 9 månader nu och A och S var båda 1 år 3 månader då de fick börja. Fundera i nåt skede när hon kanske var 1½ att det sku vara bra tid, men hon var i en jobbig fas då och protestera mycket. Nu för 1 vecka sen visa hon intresse för pottan och är i en positiv fas (hon ger t.ex. tillbaka telefonen när man ber (oftast) och börjar inte hysteriskrika) så tänkte att det är bra att köra nu. Jag tror ju jättemycket på utvecklingsfaser hos barn och det märks så tydligt att det är lugnare nu och hon fattar och kan så mycket mera. Idag vägra hon ge tillbaka en sak hon tagit av Arthur och sprang bara iväg. Förklara att jag räknar till 3 (och visa på fingrarna) och sen tar jag den av henne om hon inte ger den. Tänkte inte hon sku förstå men vid 3 gav hon den. Hon kan sätta besticken rätt i besticklådan. Hon vill plocka undan sin tallrik efter maten och så massa sånt. Så ja. Vi börja att blöjan fick bli borta hemma. I början kisa hon ner sig ofta (de första dagarna) och vi har haft många kakkakatastrofer i byxorna och på golvet. Men nu 1 vecka senare så har hon helt hiffat det. Hon är torr hela natten (blöjan är nog på) och kisar megakisi på moron. Sen går hon ibland helt själv på pottan och idag for hon första gången till öppna dagiset utan blöja.

Och kalas ja. Det jag ville skriva om. Men inte hinner nu mera. Vad och vem och var är igen mina frågor då Sander om 1 månad blir 5 år. Tänker att ett skogskalas sku vara bra. Eller i park. Men var finns sån skog i Lojo? Och säkert blir det hemma men då måste man ha nåt program. Och godis eller gåva eller leksak. Ska återkomma med det alltså.

Och Arthur har börjat förstå hur man läser. Han har förstått att man läser bokstäverna på annat sätt än de sägs och kan läsa vissa ord. Märker bara att svenskan är svår. Tänk nu ordet "och" eller allt som sluter på -er.

Slut

Jag lever.

Och nu tog min datatid slut.

Det var det.

Ska nångång blogga om barnkalas.

Jag och egna deadlines

22.4 ska jag lämna in en nästintill klar gradu.

Jag hade personligen bestämt att före påsken ska jag göra alla interjvuer och ha dem transkriberade. Nå. Nu är mitt i allt min personliga deadline att ha alla gjorda denhär veckan och att jag ännu nån dag nästa vecka kan transkribera men att jag sen ska börja med skrivande.

Och det är väl orsaken till att jag får saker gjort. Jag har först ett realistiskt mål, men sen gör jag det ändå snabbare. Och aldrig är jag ju nöjd med det, utan oftast missnöjd att jag inte gjort det ännu mera effektivt. Eller nu tex så skriver jag dethär istället för att transkribera, så inte är det ju alls bra. Fast jag egentligen hade tänkt att jag inte alls behöver transkribera denhär veckan.

Jag blir så trött på mig själv. Men som tur skiner solen. Och jag har gjort 11/13 intervjuer och det har varit så facinerande. Jag har sett lande och prata med intressanta människor. Jag sku kunna bli människopratar.

Marsuppdatering

Vad händer här då?

-Jag intervjuar och det är så roligt. Att transkribera är bara skit, men ändå nödvändigt. Har nu gjort 3 av typ 14 interjvuer. planerar få alla gjorda före påsk och sen har jag fyre veckor på mig att skriva allt klart. Vet inte riktigt ens vad jag gör just nu för min semi1 var inte riktigt logisk, men jag tycker det jag gör är så intressant och givande att det nu inte har så stor skillnad vag jag egentligen gör.

-Jag är alltså intresserad av producenternas motiv att delta i Reko ringar. Och det är så facinerande med allt det. Svårt bara sen att få det till ord och vettig text.

-Jag har också börjat äta kött. Men bara sånt som jag klassar som ok. Förändringen skedde när jag hitta griskött som var slaktat på den egna gårde i en reko ring. Och så fick vi egenskjuten hjort en gång och alla var så glada över att vi hade kött. Så jag tänkte att vi ibland kan ha snällare kött. Så jag köpte 10 kg gris i olika delar. Gris som levt hela sitt liv på samma ställe. Dessutom ska jag intervjua grisägaren och se hur det går till.

-Jag var på fredag också och titta på får när jag gjorde en intervju. Och i slutet på den fick jag med fårkött. Jag är helt till mig hur härliga människor är. Så hjälpsamma och otroliga.

-På familjefronten är det sämre. Micke är slut och borde få vila och jag har miljoner saker att göra och när Micke är hemma bor jag vid datan och sen måste jag göra allt det andra när jag är med barnen och micke är på jobb (alltså mat, butik, byke, kalas osv.). Så ja ser aldrig barnen i lugn och ro. Alltid gör jag nåt. Och det märks nog på dem. Och Sander har det extremt jobbigt i sin utveckling nu och jag sku inte orka, så det gör ju det bara sämre. Och jag borde kanske bara ge upp, men jag tror att vi klarar 8 veckor till. Och sen ska vi ta paus och jag ska leka och jag ska fara till nådendals bad med min man.

-Jag fick ju till 30 årsdagen en natt på nådendalsbad och den gåvan var nog den bästa nånsin. För jag har levt på hoppet av det i snart ett halvt år. När det känns enormt tungt så tänker jag bara att sen ska jag ligga där och bara slöa.

-Jag är glad att jag har självdisiplin för annars sku nog detta inte gå. Tråkigt är bara att jag är så kvällstrött så jag kan inte göra nåt fiffigt mera efter 9. Och ingen i detta hus somnar ju före 9 och efter det är jag bara så död. Och sen behöver jag ju typ 9 timmar sömn, det är också alltför tidskrävande.

-Evilda är i självständighetsfas. Allt själv och en massa skrik. Hon pratar mera och mera och säger många två ordssaker. Det är alltid mamma nåt, pappa nåt och Arthur nåt. Hon säger inte ännu heller Sander utan kallar båda Arthur. Ut, sko, ko, nam, kaki, kopeti (häst), Do (hund, kommer från Donna) är viktiga ord. Hon kunde här en dag sätta byxor på själv. Men hon är också extremt mammig och sku gärna bo fast i tissen. Jag är klar att sluta, har varit en tid ren, men det är så viktigt för henne, så megaviktigt, att hon får sina 2-3 gånger per dag (igår bestämde jag att det sku va slut på moron men efter att hon gick och sova 10 bara för att få tisse så bestämde jag att ok, hon får då). Och det är ju inte bort från mig på nåt sätt, så hon får då. Hoppas att hennes intresse sku minska i nåt skede. Och sen så är ju naturlig ålder för att själv avvänja sig typ 2,5-7 år.

För många barn

Jag har länge tänkt skriva dethär inlägget och det här är ju ett sånt man lätt tolkar fel. Så vill börja med att poängtera:

Jag ångra inget av mina barn. Jag är så super lycklig lottad över alla mina tre. Jag sku aldrig byta ut någon och aldrig kunna leva utan någon och alla tre har varit så otroligt önskade och efterlängtade. Punkt slut.

Ibland kommenterar någon nåt i stil med att ja har tre barn och att det är mycket, och så har jag ju också tänkt förr. Men efter att jag haft tre barn så är det ju det normala och det vardagliga och i mitt huvud är tre inte mycket. Det är bara ett mera än två och det är ju inte mycket. Och tre är inte fyra ellr fem utan det är ju bara tre, att förstås går ju ett tredje lika bra där som det andra. Det är alltså min grundtanke men jag blir så ofta överraskad.

Jag tänker rätt ofta, helt tyst, utan att säga nåt, att "ho, ho, vi har för många barn". Och varje gång när tanken kommer är jag lika överraskad för tre är ju inte så mycket. Men det kanske har att göra med att jag sku villa kunna vara där för alla lika mycket och det går bara inte. Kommer ännu ihåg en gång på högholmen när en flicka tappades bort där och alla hjälpte till och leta (hon hittades efter en stund) och då sa jag åt Micke att vi inte nånsin kan ha tre barn för vi är ju bara två vuxna och det krävs en vuxen för ett barn. Igår på Heureka kändes det igen av. En vuxen kan hjälpa varsitt barn men sen är det alltid ett över och sen hinner man inte förklara allt, eller ens kommer på det, och sen leder det til nån form av kris (som att barnet tror att nån tagit hans mynt och mamman jagar andra ungar och barnet får laga ett nytt mynt å vi kilar långa köer å sen visar det sig att barnet aldrig ens satt armbandet i luckan för att få sitt egna mynt utan han trodde att det bara kom och att nån tagit hans).

Och med två så kunde den andra vuxna lättare få en paus, speciellt när två rätt jämnåriga vuxit upp (som Arthur och Sander då). Men nu med vår konstellation så är det aldrig paus för den andra. Att ha Evilda med är alltid ett projekt, hon är ju bara 1 år 7 månader och vill upptäcka allt och göra allt hon vill och på sitt sätt. Hon vill ta alla legon och vara med i alla lekar och hon förstår ju inte lekreglerna barnen har. Så när Evilda är med måste man kolla på henne och leka med henne så att de andra kan leka i fred (fast nu är de nuförtiden ensam uppe alla tre men det slutar oftast i att Evilda skriker). Men sen vill också de andra ibland ha leksälskap eller man vill göra nåt hon inte kan än, t.ex. skida. Så då behövs det igen två vuxna.

Och på nåt vis är det alltid lugnare då det är bara två barn. Oberoende av vilka barn det är. Och då igen överraskas jag över hur ett barn kan göra så stor skillnad.

Men ångrar inget gör jag. Är så glad över att jag fått de tre barn jag kom fram till att jag önskar mig efter att jag fått det första. Jag är klar och jag är glad att Evilda snart också är närmare 5, fast just nu kanske jag väntar mera på att hon är 6 för vår nästan 5 åring har det nog inte lätt och ingen annan då heller.

Över

Nu är Mickes 11 dagars semester över.

Det var nog ingen höjdare till semester för honom då han typ nonstop har hängt med barnen och fått sköta vardagen. Jag har fullständigt prioriterat graduskrivande och satsat på att varje dag vara åtminstone 6 timmar vid datan, oftast 8, ibland mera. Vissa dagar har det gått bättre och andra sämre. Men nu har jag en inledning och ett fiffigt syfte (enligt mig) och sen har jag litteraturöversikten i nästan ok skede, måste bara göra lite flyttningar och omformuleringar och skriva in lite till, men jag tänker hålla mig vid de källorna jag har och vara nöjd med det om nu inte någon säger att det inte gå igenom så här.

Jag vet ju hur tungt det är att hänga hela tiden med barnen så inte har det kännts så värst trevligt då jag igen gått till datan. För Evilda har det ju inte heller varit roligt, för inte förstår hon ju varför jag bara sitter fastklistrad vid datan. Och sen måste jag ge henne gråtande till Micke. Och jag sku ju kunna vara nån annenstans, men för mig är det lättast hemma och jag kan fokusera rätt bra här och jag kan inte förstå att det sku vara bättre för Evilda om jag är helt borta än det att jag är hemma men gör nåt annat. Det roliga som hänt under dessa 11 dagar är att Micke och Evildas förhållande har djupnat massor. Hon ropar på pappa och leker med pappa och de har hittat varandra på ett helt annat sätt. Evilda och jag har alltid varit ett team och som baby dög pappa inte till nåt. Sen om Micke varit ledig så har vi ju varit mycket alla tillsammans och hon har sällan varit långa tider bara med Micke. Så det är ju jättebra.

Sen har Micke gjort många butiksresor och till och med lagat mat några gånger och skött många matsituationer. Jättebra alltså. Och skönt för mig att få lite paus från allt det. Vet inte hur det nu ska gå när han igen börjar jobba, kommer att bli supertungt för måste ju ännu få resten av gradun gjord.... Nå, i mars nångång har Micke igen en semestervecka.

Och barnen har inte varit i nåt toppenskick. På fredagen hade Sander feber (då vi sku ha fått gäster) och var sen krasslig i början av veckan och stanna hemma måndag och tisdag då han sku haft dagis*, så han har varit hemma hur länge som helst nu. Igår börja Evildas öga vara och hon har ögoninflammation. Idag på eftermiddagen kände Arthur sig trött och hade 38,5 graders feber. Nå, det är ju inte så farligt, men tråkigt. Speciellt då det bara regnar ute och det inte finns nåt att göra och simhall är inte ett alternativ med krassliga barn. Slött!

Men köket är klart. Och det är skönt det med.

Kommentarsvar

Jag är en sån som faktiskt uppskattar när människor ger sina åsikter och säger vad de tycker. Jag önskar att nån sku säga åt mig att man behöver inte hålla på hela tiden, man måste inte vara produktiv och effektiv och smart och allt annat skit hela tiden. Ibland ser jag på tv på kvällen, ibland surfar jag på bloggar, instagram och facebook men det mesta jag gör så gör jag med en tanke. Sällan att jag sku titta på nån film eller göra nåt för att jag njuter av det och för att koppla av, utan alltid ska det vara nån ide i det. Och jag säger gärna åt andra att ta det lugnt och vila och koppla av och allt annat men jag tillåter inte mig själv att göra det. Ser jag på tv på kvällen så skriver jag inköpslista samtidigt eller funderar ut mat eller googlar stolar och bord. I mitt huvud måste man alltid göra nåt. Ändå känner jag mig ofta lat och ineffektiv. Känner att jag sku ha kunnat göra mera. Är irriterad på mig själv då jag är trött och jag inte sku orka tömma diskmaskinen just då och oftast pressar jag mig att göra det.

Men det är ju ett val jag gjort då jag valt att studera när Evi är hemma. All min tid går till skola/hem/barn. Men bistert är det ju nog då ens partner sitter uppe halva natten och spelar/ser på film när den nu då ens sku kunna göra nåt vettigt...

Men dethär inlägget börja för att jag fått kommentarer. En om att det är okej att stanna upp och en annan om att borde Evilda börja dagis. Och jag uppskattar så när nån kommer med förslag, för det är så svårt att se dem själv då man är uppe i nåt.  Och jag har faktiskt snabbt funderat på det, att Evilda börjar dagis. Att det ju sku vara ett alternativ för att få vardagen mera fungerande. Och jag sku säkert kunna göra det för några dagar i veckan (fast jag ren har stora svårigheter med att sätta henne dit till hösten) bara för att jag sku veta att det hjälper dethär kaoset. Men. Man ska ju lämna in ansökan typ 4 månader före, så då sku hon få plats om 4 månader, och då ska jag ha största delen av andhanldingen inne ren. Dessutom vet jag att vårt dagis, det enda svenska dagiset i Lojo centrum är helt fullt, och mera fullt än vad det ens får vara. Lilla sidan har 14 barn (borde få vara 12) och hela huset har 3 barn mera än man egentligen får. Så dit går inte att få mera barn bara sådär. Att köra till Virkby är inte ett alternativ (och det kan också vara fullt) och dagmammor så litar jag inte på.

Bloggterapi

Bloggen är min bästa terapeut, så nu blir det igen lite mera skrivande. Jag är inte den som börjar djupanalysera mina problem med bekanta, kan nog nämna dem, men känns obekvämt att gå djupt in på nåt. Så då är det bäst att ha en blogg och bara kunna sortera tankar och skriva av sig och få ut allt.

Idag har varit en bättre dag. Mycket bättre. Igår satsa jag på att ställa om min hjärna och försöka tänka hur jag ska underlätta mitt huvud och hantera stressen bättre.

Saken är alltså den att jag måste få min gradu skriven på våren nu. Hade inte räknat med att det var så absolut, och det gav väl mera press. Men, mitt mål är bara att göra det och har absolut ingen ambitionsnivå och att jag är igenom räcker, så det oorde ju inte stressa. Men när jag inte vet vad som räcker liksom. 60-80 sidor text om nåt med ett fiffigt syfte och nåt som tillför nåt till teorin och vetenskapen. Blä liksom. Jag är inte så akademisk och filosofisk och teoretisk av mig. Jag är praktisk och konkret och förenklar och förtydligar och vill förstå. Inte filosofera.

Sen är 4 veckor för inledning, teori och metod bara alltför lite. Har nu 3 veckor kvar. Eller 20 dagar. Men det är ju bara en uppgift och inte det jag lämnar in, så då måste ju inte vara perfekt utan nåt ditåt, så det jobbar jag på att förstå. Och sen måste jag sätta upp tidsramar åt mig och sen hålla det. Idag jobba jag från 9-16 och sen var det slut. Det att jag hela tiden håller på och tycker att nu måste jag göra det och nu, och nu så ger bara mera stress.

Sen så är nu min fokus att skriva och resten av tiden vara med barnen. Allt annat får vara. Ta lättaste vägen i allt och acceptera allt skit. Inte ta strider med barnen utan vara mera lugn och bara låta det gå. Jag gör ju det oftast men nu var det igen några dagar då jag var tvär och bestämd och sku ha allt på visst sätt och då blir det ju bara pannkaka av allt. Man måste inte säga nej hela tiden bara för att man leker vuxen.

Och sen måste jag bara få lite paus från vardagen iblan, lite avstånd. Var borta hela dagen igår och de klara sig här hemma, alla levde och alla hade fått mat. Och det är väl helt okej det med.

Så idag har jag hunnit andas lite, och lite lugna ner mig och nu måste jag jobba på det för det är inte hållbart att vara såhär som jag varit.

Och säkert sku allt vara tusen gånger lättare om jag och min man var ett välfungerande team som mådde bra. Men vi gör inte det och där har nog inget blivit bättre.

Varför ska det vara så jobbigt att leka vuxen?

Bort

Jag är ännu också i oharmoni och jag sku bara villa hitta nån lösning på det, men allt känns bara för svårt och jobbigt och lösningarna obefintliga.

Var helt hemsk mamma på veckoslutet och det var så inte jag. Alltså jag var helt hysterisk och tydligen var det så annorlunda att barnen inte ens fatta att bli skrämda. För liksom jag skrek åt dem som ett monster och igår då jag hade beslutat mig för att vara lugn och jag också var det så blev jag så nervös på alla geomac som var på matbordet (som jag tagit fram och också lekt med) när vi sku äta att jag bara kasta alla i golvet, svutsh, wutch och så hade jag skuffat ner alla och inte ens fattat vad jag gjort. Det är inte jag.

Jag hatar denhär pressen och stressen av graduskrivande. Det liksom skär sig i mig när jag tänker på det. Har aldrig förr kännt så med nån skoljuttu. Men har heller aldrig haft nån som är så definitiv och sträng med deadlines heller.

Men Micke har nu semester i 11 dagar. Och jag ska bara skriva.

Men först länka till en kolumn. En kolumn som skar i mig så att jag nästan börja böla här i skolans datasal. För just såhär känns det allt som oftast för mig. Och jag är dendär som tjatar fast jag inte ska och precis allt annat med. Aldrig får jag en paus och alltid måste jag göra nåt fiffigt och alltid är jag trött och irriterad. Ogillar mig själv så starkt men vet inte hur jag ska komma bort från mig.