November

Nå då har en vecka igen gått. Evildas sovande på dagis hade gått helt ok. Hon hade sovit, nog varit lessen en stund, en längre stund första gången och andra gången en kort stund. Hon hade inte riktigt vela gå i i vilan men hade sen fått sitta i famnen. Och idag for hon igen till dagis och protesterade på inget sätt. Satt och vinka glatt i fönstret. Och hennes göra själv är i en positivare fas nu. Iaf denhär vekcan (kanske jag bara haft mera tålamod och varit lugnare). Så imorse när hon ville ut så klädde hon allt själv. Jag hjälpte med sockorna (men hon hade på dem ren, jag satt dem bara rätt) och sen vantarna och sen satt jag halaren över skorna. Allt annat gjorde hon själv.

Den mellersta sonen så han har igen svårt med dagis. Förra fredagen ville han inte till dagis men det löste sig då han såg ena kompisen. Igår gick det bra (han är alltså onsdag, torsdag, fredag medan Evilda är torsdag, fredag) men idag så börja han ren hemma säga att han inte far. Och hela bilresan satt han och sa att han inte far. Och sen blev han i tamburen och till slut fick jag klä av honom och bära in honom och sen blev det ännu jobbigare. Men han var någorlunda lugn när jag lämna honom och en i personalen fick hålla i honom. Men det hade sen gått om. Och förstår inte riktigt vad som är problemet. Han verkar ha det helt bra där och har vänner och så. Så typiskt att om det inte är den ena så är det den andra.

Och med min jobbsökning. Det jobbet jag var på intervju till. De ska nu igen först göra beslutet om några veckor. Och nu var det mellan mig och en annan. Så jag får bara vänta och hoppas.

Och igår hade vi samtal på Arthurs skola första gången. Och det som jag var mest glad över var att Arthur fick beröm över sina sociala färdigheter. Och det är ju defintivt det jag mest jobbar på med alla barnen, hur man skall vara med andra och hur man skall bete sig. Så det var ju trevligt att det funkar bra där. Det han igen ska träna på är att koncentrera sig och göra uppgifter till slut. Tydligen har det inte varit ovanligt att han mitt i uppgiften går till soffan och gör kullerbytta eller står på huvud. Tydligen har han också stått på stolar, vilket jag nu inte riktigt förstår... Men joo, det är också så han. Om han gillar nåt och är intresserad och motiverad så kan han bra koncentrera sig, t.ex. då han ritar (han sku igen kunna rita hur mycket som helst, mest pokemon typer just nu), men sen igen hemma då det är skrivläxa så gör han precis allt annat medan han borde göra det. Och just nu är han igen i en aktiv fas. På kvällen sku han helst göra kullerbyttor i vår säng när han ska sova och sen så hänger han massor i ringarna. På våren då ena kompisen träna massor på sånt så var han inte alls intresserad, eller iaf träna han inte. Nu är det då annat. Påverkar kanske att han går på redskapsjomppa. Annat han gör 1 gång per vecka är Karate. Han läser långsamt och knaggligt, men när han koncentrerar sig så förstår han nog vad det står. När han börja skolan så kunde han läsa några ord om de hade stora bokstäver och små bokstäverna var helt obekanta. Så han har nog kommit långt på kort tid. Och favoritämnen är matematik och småslöjd.

Och till mig igen. Jag har fått mina tankar rätt bra sorterat och jag känner att jag lever igen. På ett sånt sätt där jag har kontroll över livet och inte så att livet har kontroll över mig. Och jag trivs så att träffa vänner och bara prata. Jag är jättenöjd över att jag i Lojo har tre vänner som jag kan prata om vad som helst med. Det är ju inte alls självklart, för mina barndomsvänner bor alla längre bort. Och den senaste veckan har jag träffat alla dessa tre. Jag älskar att prata och fundera och få nya tankar och hjälpa andra se saker på olika sätt osv. Sen har jag också insett att jag är en sån som vill göra massor av saker. Nu har jag ju vetat det, men nu när barnen blir större och möjligheterna är större så sku jag bara villa göra allt möjligt. Jag är så intresserad av allt och vill veta så mycket och inser att det att jag hänger mycket med barnen är uttråkande. Nåja. Så är det nu och hoppeligen blir det ändring på det snart.

Dagisstart

Idag är Evilda första gången på dagis över vilan och jag hoppas att hon just nu vilar. Ska hämta henne 14.30 efter mellanmålet.

Och för att jag vill komma ihåg så ska jag dokumentera vår dagismjuklandning. 5:e oktober var vi där 1,5 h på förmiddagen. På torsdagen och fredagen samma vecka var vi båda där från 9-11.30, så att hon åt där.

Förljande vecka så var hon där från 9-11.30 själv. Jag var med några minuter i början men sen blev hon där. Hon åt bra och hade till och med tagit till mat. Jag var glad att vi ren tränat på ätande (och att jag betalat för det) ren under bekantningen då jag var med. Sander år ju inte alls de första veckorna och allt annat var då också förfärligt.

Sen blev det höstlov och vi var lediga och nu så är tanken att hon från och med nu börjar vara där från 9-14.30 torsdag och fredag. Jag har nu i två veckor pratat om hur det går till där när hon blir och vila och när jag for så hade hon nog inget emot det. Hon har bara väntat på dagis. Hoppas det ännu håller i sig idag efter att hon vilat där.

Och idag förde jag henne så gladeligen dit. Evilda var länge glad och medgörliga och fungerande. Nu är hon med mig endast enerverande. 2 år och 4 månaders ungen. För huh vad hon är sekaisin! Utveckling är bra, att villa själv är bra, att utveckla vilja är viktigt. Men sen vet hon ju inte riktigt vad hon vill och funkar just nu väldigt dåligt när man ska göra något. Hon ska göra allt själv. Allt. Hon har till och med torkat kakkan själv och hade allt på handen. Och såser och mjölker och allt ska själv. Annars skriik, hysteri. Men det jag får helt slag med är påklädande. Jag får inte hjälpa, men själv gör hon allt annat. Och jag tror ju förstås att jag vet hur jag sku villa göra det och sen så är jag just precis så eländig som jag faktiskt inte vill vara. Imorse så regna det. Gummistövlar alltså. Hon satt på en yllestrumpa. Jag fick hjälpa med andra. Sen börja hon gå in i halaren. Men nej, då sku strumporna bort. Och sen sprang hon mittiallt bort med halaren. Och så fortsätter det. Tills jag bara tar i den skrikande ungen och trugar strumporna och stövlarna på. Och det var ju så jag INTE ville göra.

Men eftersom jag fungerar så ruttet och som jag inte vill, så kan hon inte ha det mycket sämre på dagis.

Annars så funderar jag mycket på barns självbestämmanderätt. Och jag gillar det och tror på det, men...

Och tillbaka till dagis. Har förberett henne genom att prata mycket om det. Har inte lyft upp att det blir roligt, utan mera pratat om vad hon kan göra då hon får ledsamt efter mamma. Och sen har hon foton där som hon kan titta på. Och ett helt enskilt foto på bara mig. Haha.

Blandat

Allt är så oklart, men jag har ändå mig själv. Och just nu mår jag bra i mig själv. Det som jag mera och mera måste medge är att jag orkar bra, så länge jag någon längre stund under dagen får tystnad och ro. Inget avbrott hela tiden. För det är nog jobbigast för mig med detta hemmaliv (såhär nu efter en vecka då alla varit hemma på höstlov och Micke jobbat mycket) att hela tiden vara på sin vakt. Om jag sätter tvätten så kanske jag plötsligt måste springa på wc med nån, eller rädda en situation, eller torka upp, eller gå igenom gräl eller något annat. Och jag ber nog de äldre vänta tills jag är klar om situationen inte är brådskande, men på nåt sätt är den det ofta. Och det är så irriterande att just börja hänga upp ett plagg, sen springa iväg och göra nåt, för att igen få upp ett plagg. Och när det är så med precis varenda sak under hela dagen. Och sen ska jag hela tiden ta ställning till nåt "Får jag spela crash royal nu?" "Kan vi fara på Pokeretki?" "När kan vi fara utomlands?". Jag tycker om att göra och var igång och få saker gjort, men irriterar mig så på alla avbrott. Och då behöver jag paus och tystnad. Och sen orkar jag igen. Men det är inte så lätt att få in det alltid.

Och vi har motgångar med huset. Med strömmen. Luftvattenvärmepumpen som sattes är troligen för stort för vårt strömsystem. Och sen så ska jag plötsligt förstå mig på el. Men som tur kom först upp på google den bästa gubbe i hela världen, så otroligt härlig elgubbe. Kom och rädda mig när huvudsäkringen gått 2 gånger på några timmar. Ringer och kollar att allt är bra. Tar reda på saker. Leder situationen. Och jag är så tacksam. Och skiter i vad det kostar. Tacksam för att jag inte behöver kunna allt här i världen.

Och sen har vår snart 9 år gamla tvättmaskin börjat tacka för sig. Har nu 4 gågner blinkat att motorn är sönder. Och jag har nu 3 gånger lyckats fixa bort det, men tror att det nog nu närmar sig slutet. Så roligt så. Och så köpte vi ju just en säng, eftersom den andra gick sönder typ varje natt och vi till slut sov på golvet på madrasser. Så det måste ju också betalas. Så roligt att vara vuxen.

Och för en vecka sen ringde de från jobbet jag varit på intervju till. Och jag hade ju gett upp det ren, kändes helt så. Och då sa hon att de hade gillat mig och att det efter mig kommit en bra till, att det typ stod mellan mig och en, och kanske en annan. Och så gav det mig hopp, och jag gillar inte hopp. Och nu väntar jag då bara. Väntar och väntar. Borde få veta nu i början av veckan.... Och jag vill ju ha det. Jag sku säkert gilla det. Det sku vara bra. Men jag vet ännu inte hur jag sku kunna göra det åt barnen. Att vara borta typ 10 timmar per dag känns nog jätteskrämmande.

Och sen funderar jag mycket på livet och tiden och förändringar. För 100 år sedan så var inget som idag. Inte på något sätt. Och 100 år är en rätt kort tid. För 200 år hade man ännu slavar i världen. Helt ofattbart. Och människan i sig har inte ändrat på den tiden, tror jag, liksom den biologiska människan. Och jag har så svårt med elände och lidelse och kan ibland inte förstå hur vår värld kan vara så eländig. Men så läser jag bok om slaveri som utseplar sig på Haiti, och det är nog fiktion, men ändå så ger det ju en bild av vad som var. Och då förstår jag så mycket bättre. 200 år lång, men kort, tid. Och en massa har ju ändrat, men vissa saker sitter så hårt kvar. Och jag förstår bättre varför. Och sen sätter jag ännu allt i relation till rymden. Det stora, där jorden är något pyttelitet. Och där människan först är liten. Och sen funderar jag på det huvudlösa system som byggts upp på denna planet. Det är sist och slutligen helt sjukt! Att vissa människor har rätt att köra över andra, att vissa männsikor ses som bättre och att allt är så orättvist. Så otroligt orättvist. Och nån borde dra i bromsen. Sätta stopp för detta sinnessjuka. Men hur ska nån liten, liten människa som  i jämförelse med systemet och tron på det, kunna göra det. Vad är ens alternativet idag?! Och med systemet menar jag det ekonomiska systemet och allt med vinstmaximering och kapitalism men med det sinnessjuka menar jag allt krig och stridande. Och jag förstår ju att det inte kommer att ta slut. För så länge så många barn är med om så otroligt traumatiska händelser och så mycket elände och otrygghet så kommer det inte att bli bättre.

Jo. Jag sku kunna starta en diskussionsklubb. Jag gillar så detta tänkande och ifrågasättande. Kanske helt bra att jag nog inte kommer att få detdär jobbet.

Mitten av oktober

Jag börjar må bättre. Och jag börjar igen känna igen mig. Jag vet inte exakt vad som ändrat men jag börjar stiga uppåt. Mitt inre rum är inte mera svart och snurrande och fallande utan det finns iaf väggar, golv och ljus och värme. Det känns skönt att veta att det går att komma upp, att jag inte behövde bli där. Och jag känner oftare glädje och igår när jag var på zumba bara sprudla min glädje (jag gjorde helt egna saker och hade hur roligt som helst!) och jag konstatera att jag ofta är rätt glad. Inte bara slut och trött och irriterad hela tiden. Jag börjar ha kraft igen.

Och idag, just nu, är Evilda första gången själv på dagis. Hon är nu 2 timmar själv och jag hämtar henne efter lunch. Hon var helt ok med att bli där och jag hoppas att denhär början går bättre än Sanders. Det var bara för gräsligt.

Men jag börjar veta mig och ha mig någorlunda klar för just nu, inser att jag måste ta hand om mig själv bättre resten av livet. Det finns ljusglimtar för oss som par också och det är bra. Men dethär med jobb är nu så oklart och stressande. Det jag nu lärt mig om mig själv, människan och dethär med att ta hand om sig, ta det lugnt och lyssna på sig själv går så emot det vad arbetsmarknaden är nu. Kris.Men kanske det löser sig det med. Måste bara ge det tid.

Arbetsmarknaden

Som jag skrev igår så är det kanske igen lite för mycket.

Och jag inser så att det samhälle som nu har byggts upp i "vår värld" inte alls på något vis är idealet och inte alls på något vis genomtänkt. Det är så mycket som är förvrängt.

Jag har sökt säkert 10-20 jobb den senaste månaden. Jag har kommit till sista steget gällande intervjuer för ett jobb och för ett annat jobb ett steg framåt efter ansökan. (Och spännande nog är de båda jobb där svenska är ett krav). Det är ju jättefint. Men nu borde jag genast söka flera, och flera och flera. För det finns ju ingen garantin för jobben. Och jag tror att det idag finns så mycket bra folk att det är rätt samma vem som anställs, de flesta är högt utbildade. Och eftersom största delen av jobben är osynliga så borde man aktivera sig och finnas där det inte finns nåt. Det är ett sånt turspel. 

Och då har finska staten bekostat min utbildning i 22 år. Och sen sitter jag hemma. Sku gärna jobba och göra ens nåt eftersom jag ändå har utbildning, men det går inte. Och jag borde ha mera arbetserfarenhet för att få jobb, antar jag, men hur ska jag få den. I intervjuerna så tog de mest fast på min arbetspraktik, som nu inte kanske har att göra med det jag allra helst vill göra. Så det går inte att jämföra. 

Och jag tror människan också behöver ett sorts lugn och iaf inre harmoni. Men hur kan man hålla sånt när kraven är så stora. Man ska var nån sorts supermänniska för att få ett jobb?! Eller inte vet jag hurdana de är som får jobben. 

Och jag läste just gamla inlägg. Jag har skrivit helt tydligt åt mig att jobba inte mera än 80%. Och nu så är mitt ända alternativ egentligen att söka 100% för deltidsjobb finns det minimalt av och de är menade för studerande. Och nu har jag funderat, när jag kom vidare i dethär ena jobbet med intervjuerna, att kan jag faktiskt göra det åt barnen. Börja vara borta 9½ timme per dag. Det är jättejättemycket. Och det är ju helt emot mina värderingar å ena sidan men å andra sidan så inser jag att i dagens värld är det priset som måste betalas om man vill komma framåt. Men jag sku villa kunna komma framåt med en karriär fast jag bara sku jobba 30 timmar per vecka. Jag sku villa se det som en möjlighet med. Och jag sku säkert vara nästan lika effektiv i båda fallen.

Och det är så tokigt för jag vet ju nog att jag nu är klar med detta tvätta/städa/kocka 5 ggr per dag livet, men jag vill ändå att barnen ska få se sin mamma. Jag vill både ha min familj och ett intressant jobb. Varför ska det vara så svårt?!

Och då vet jag inte om steget är att utrota allt som heter veckoslut och göra allt tillgängligt när som helst. För sen behövs det ju ännu mera folk som jobbar konstiga tider och när ska man då få ron och harmonin och tiden med familjen. 

Joo. Jag tycker nog inte om hur dethär är tänkt just nu. 

Tööt.

Efter min förra intervju så kom jag på intervju till själva företaget. Och jag var jag och jag är bra och bla, bla, bla. Men jag fick inte samma fina fiilis därifrån. Kände att jag ändå inte på nåt sätt var jag där. Fast det ju var jag. Det har bara varit så massor den senaste veckan och jag känner nu hur kroppen och knoppen inte riktigt hinner med. Och jag borde kanske på nåt vis förberett mig bättre, fast jag kände mig förberedd. Berätta om dig själv är en fråga man helt tydligt ska satsa på.

Igår bekanta vi oss med dagis och jag gjorde en till videointervju, och sen var maten slut och butiken ett måste. Och sen for Micke på jobb och jag blev med kaos och matlagning och uppstädning och nattningar och jag hann inte tänka en sekund. Och sen måste jag ju ställa i ordning allas kläder i högar när Micke sku föra. Och sen steg jag upp 6 idag. E bara tööt.

Och min fiilis e nog att jobbet gick förbi, läser det på nåt sätt mellan raderna (eller så förbereder jag mig på besvikelse). Men det är också helt okej. Evilda får börja dagis i lugn takt och den nyheten hinner lägga sig.

Men sen ska jag nog börja jobba.

Helvetes vattkoppor och arbetsintervju

Vi har ju haft vattkoppor här.

Sander var prickig en lördag morgon. Det var rätt milt. Klia lite i 1,5 natt lite efter start och det var lite jobbigt då de var i rumpan och på grund av hans nattblöja så var det så svettigt. Men dagtid var han bra. Första dagen lite stegring bara. Och då handla det om timmar det var eländigt på natten och största delen sov vi. Sander hade massor nippor i hårbottnet och rygg och mage.

Evilda fick sen små prickar 11 dagar efter Sander, och de växte sig sen och blev vattkoppor. Hon kom sist och slutligen lindrigast undan. Lite varm var hon nån gång under en dag, men inget mera. Och 2 nätter var också lite jobbigare då nipporna klia lite, men aptekets vattkoppssalva hjälpte bra. Hon hade 2 i snippan men det verka inte störa och sen enstaka på benen men mest på ryggen och magen.

Arthur blev trött en torsdagkväll, 13 dagar efter Sander. Och jag var glad, hitta nåt som likna en vattkoppa. Jag hade ju väntat så på dem eftersom vi ska på teater inkommande lördag och ville kunna gå dit. Kunde aldrig ana vad det sku bli. På fredagen hitta jag flera och konstatera att det nog är vattkoppor. Barnet stanna hemma och febern var hög. Mätte på kvällen 39 grader. Det fanns inte ännu så många koppor och barnet somna tidigt, helt utmattad och febrig. Men den natten börja helvete. Ryggen klia och jag paja och smörja, och magen var helt rödprickig  På morgonen mötte mig ett helt prickigt barn. Hela magen, ryggen och armarna och benen. Helt fulla. (Han har på riktigt haft över 500, på en arm fanns över 50 iaf). Mellan lördag och söndagnatt så sov Arthur 2 timmar, han fick inte ro i kroppen alls. Somna halv 11 efter mycket strul och vakna halv 1 och allt bara klia och salvorna tog slut och inget hjälpte. Han fick inte ro. 3 gick han ner för att se på tv för jag tänkte det sku hjälpa honom somna. Men nej. 7 när jag kom ner så titta han ännu på pokemon. Och han var trött hela söndagen och fick för en timme på dagen tag på sömnen men titta annars på tv för då fokusera han på det och det klia inte så mycket. Sen ringde de från en rekryfirma på söndageftermiddag och erbjöd interjvu till måndagförmiddag och hon tyckte nog det var bäst att jag sku komma då och inte senare. (Jag hade nog talat med de tidigare och ren gjort videointervju på fredag).

Och det var så ett slag i huvudet. Jag var helt töt, trött och var inte på nåt sätt förberedd för intervju. Och Micke borde då ha fått sova efter nattur, men han fick nu sen vaka. Jag samla mig, förberedde mig, och fick mig klar i huvudet på söndag. Och natten gick lite, lite bättre. Barnet sov (fast tvinna och sparka mig hela natten för det klia så) och först halv 4 vakna han och var superolycklig och sen salva vi igen (jag sov på bassalvan in famnen och salva säkert i sömnen med), och sen var han hungrig och åt äppel 5 och Evilda vakna och sen somna hon om och Sander vakna (och Micke jobba ju nattur). Men från 5 framåt så sov Arthur och jag och de andra sov till 8. Jag kom hem 1 och Arthur sov ännu då och han vakna slutligen 20 före 2 och var som ett nytt barn och jag hoppas det värsta nu var över.

Men till min intervju. Jag var en timme på intervju och sen kommer vi till det fina. Jag ville ju börja analysera den och se vad jag sku ha kunna gjort bättre och vad som gick fel och hur jag nu var oduglig på nåt sätt när jag nu inte sagt nåt fiffigare. Och jaa, inte var nu det kanske som jag sa utan kanske mera på nåt annat sätt. Men hela vägen när jag körde ut från stan så upprepa jag högt åt mig: Du är bra just som du är!, Du är bra just som du är!

Och så är det ju. Jag är jag och jag sa saker som jag just då tänkte och var bara jag. Och jag är helt tillräckligt bra som den jag är. Jag är och kan inte bli någon supermänniska. Och jag som jag är helt tillräckligt bra. Och rekryterare söker en viss sorts typ och jo, jag kanske vill ha jobbet, men jag kan ändå inte vara nån annan än jag för då är jag inte jag. Och jag är bra som jag just är.

Och dethär hör till mitt nya liv. Att acceptera den jag är och nöja mig med det. Inse att det är på vissa sätt och inte vara för hård med mig själv. Och sen också tillåta mig vila och känna igen mina känslor. Nu är jag ju trött. Det har hänt massor på ett veckoslut och oron för barnet som varit helt förstört och bara kliat och inte kunnat sova har ju varit stort. Och istället för att pressa mig till gym och sånt så har jag låtit det vara. Gjort det nödvändiga men på ett vänligare sätt acceptera situationen.

Och just nu känner jag mig också stark. Att gå igenom en intevrju var bra, och jag kan dra det till nytta i framtida jobbsökning. Jag fick också från annat håll förslag på vad jag kan göra och känns att jag har möjligheter, fick dessutom kallelse till en annan videointervju idag med, sku bara behöva tiden. Och den ska jag börja satsa på att få på onsdag då vi ska till dagis med Evi.

Jag är 31.

Och så har jag fyllt 31.

Och jag vet att mitt år som 31 kommer att vara så mycket bättre än de senaste åren. Det har ju hänt massor alla år för mig, och det kan ju ses som bra, men dethär året hoppas jag att det händer extremt lite och att jag kan fortsätta min färd i mig själv och hitta en vardag som är trevlig och där jag på riktigt kan vara lycklig. Dethär är det året mitt nya liv börjar. Året då jag ska slute leva i "sen när det är gjort så den kan jag slappna av". Och jag är alltså helt seriös. Jag ska välja annorlunda och jag ska satsa på. Och nu har jag ju alltid vetat det, men att på riktigt förstå och se det som jag nu gör, så har jag inte. Och en sak som starkt motiverar att komma bort från mina gamla mönster är det att jag inser att de lås som jag har är typ exakt de samma som min mamma har och det är just så det funkar. Föräldrarna för över sina lås. Och jag vill inte att mina barn ska vara uppoffrande eller sjukt krävande av sig själv. Och då måste jag också helt konkret sluta vara det själv. Och jag inser att jag också tänkt så i mina lås och det jag själv sku behövt som mindre. Jag har på alla vis sätt dagvård som nåt negativt och på ett sätt undvikit det in till det sista, medan jag nu kan inse att den tanken gick alltför långt. Om föräldern inte trivs hemma så måste den inte uppoffra sig, tror inte att det är nån bra sak. Mera. Förstås kan det gå för långt i andra sidan, men det är nu inte mitt problem.

Och min födelsedag var också jättebra. För första gången säkert nånsin sen jag och Micke blivit tillsammans. (Okej, det finns nog några år då den varit helt sjukt bra, men sen barnen fötts). För jag har alltid blivit besviken, och önskat att den andra sku förstå vad jag önskar mig. Men nu tog jag mitt ansvar. Och sa att jag vill inte stiga upp med barnen och jag vill sitta ner och äta mitt morgonmål och inte vara den som hjälper barnen med morgonmålet. Och sen ville jag spela bordsspel och gå på jomppa. Och allt det fick jag. Jag vakna nog ändå 7, men kunde då sitta vid datan istället för nåt annat. Jag duka nog morgonmålet (och fick just vad jag ville) men jag fick sitta stilla. Och jag åt så mycket att på bodypumpen hade jag massor energi (eller så berodde det på lördagens kakor och godis). På eftermiddagen ville jag till Liessaari och vandra och släpa med protestungarna dit och det var hur fint som helst.

Jag förstår så mycket bättre vad som är mitt ansvar och vad som är mina gränser och sen måste jag också ge den möjligheten och chansen åt andra.

Det känns så befriande på alla sätt.

Har alltså haft några bra dagar.

Nu väntar jag bara på att ännu Evilda och Arthur får vattkoppor, att Evilda börjar inskolas på dagis (ska egentligen ske på torsdag men får nu se när kopporna kommer) och sen ska jag köra fullt ut på att söka jobb. Nåt måste jag väl hitta.

En 7 årsdag som inte blev som planerat

Mammas ide till kalasplan: Fredagkväll grannkompisar på kalas, lördagförmiddag skolkompisar i skogen på kalas och lördag eftermiddag släkt och vänner på kalas.

Den ursprunglig planen som passa barnet: Nästan lika som ovan men kompiskalaset sku vara hemma.

Men sen fick Sander vattkoppor en vecka tidigare och planerna började gå om. Alla med barn som inte haft vattkoppor blev flyttade till senare. Och kompiskalaset blev flyttad till ett skogskalas. Enligt alla uträkningar så borde inget av barnen smitta ännu denhär lördagen. Och vi sku starta vid ishallen och gå på spånbanan och grilla korv och vi var till och med och provgick vår tur med Sander och Evilda.

Men på fredagmorgon vakna Arthur trött och med huvudvärk och allmänt hängig. Och varm osv. Jag gjorde beslutet att inhibera precis allt då, förutom mor och farföräldrarnas kommande. För det är ju inte roligt att kalasa om man inte känner sig 100 och sen så kan man ju å smitta. Så det var egentligen ända beslutet jag kunde göra och jag ville ju göra det i tid så att människor kunde göra andra planer.

Nå. Fredagkväll var Arthur pigg och energisk och den energin fortsatte på lördagen. Inget täcken på sjuka ens... Typiskt.

Men enligt båda barnen så var det en helt superdupersuper dag igår. Och det håller jag nog helt med om.

Arthur grattades på sänen och fick just vad han önskat sen, en Lego ninjago tumbler bil med den vita ninjan. Sen fick han också biljetter till skattkammarön, som jag och han ska gå och titta på. Sen fick han ännu en mjuk konstig boll som fanns överbliven i skåpet. Vi åt amerikanska pannkakor med jordgubbar, nutella och lönnsirap till morgonmål. Sen blev det legobygg.

Och jag tänkte vi ska göra nåt med familjen. Vädret var fint och spånbanan vid ishallen lockade för den sträckan är passligt kort så att Evi kan cykla/gå själv (för om vagnen är med så ska hon ju bara sitta). Så jag laga kakao, packa knackorv och hotdog bröd med och pågens bullar. Barnen fick genast en bra pokemon på parkeringen så fast de var skeptiska i början så blev utfärden super. Också för att de fick hotdog, det var lyx. Hemma igen så sov Evilda och jag och Micke städa båda två och barnen lekte först och titta sen på tv och fick äta godis (!).

Sen vid 4 kom farföräldrarna och vi åt fisksoppa med dem och till efterrätt hade vi fryskladdkaka med grädde och m&m:s på som Arthur själv dekorerat. Han var så nöjd med sin kaka och åt 2 stora bitar. Och i nåt skede kom min mamma med en till legolåda, den han önskat sig nästmest och ännutill en spindelmannen dräkt han en gång på sommaren så sku velat ha från H&M. På kvällen så klädde han sig i den och klättra på vår takka och var spindelmannen. Sen somna han slutligen i den och var så glad, så glad över sin 7 årsdag. Han konstatera också att han nog egentlgien inte sku behöva flera kalas när han fick så fina paket.

Det är så sällan vi har hemmadagar hela familjen. Och såna där vi alla har det trevligt. Nu när vi haft det bättre med Micke inser jag hur urskit vi haft det. Det har inte ens varit nåt lite skit. Bara botten. Och nu är det trevligt då det är roligt att vara med den andra och att ens komma lite överens. Och så sku det vara så roligt att ha lite mera dagar tillsammans, och inte bara 1-2 familjedagar på en månad.

 Och min mamma hade hittat en Elsa klänning åt Evilda. hon var ju helt till sig.

Och så kom hulken, eller var det gröna goblinen, med. Och de hade så roligt ihop.

En dröm om en normalare vardag.

Just nu är jag inne i en stund då allt är möjligt. Och allt jag trott och tänkt kastas om. Huller om buller. Vad är sist och slutligen viktigt i livet? Och nu gäller det inte bara mig, utan också min man. En dröm väcktes igår kväll, en dröm om en "normal" vardag. Och när man ens tänkt den tanken så känns den så härlig. Veckoslut alla veckoslut. Julledigt hela julen. Ledigt på självständighetsdagen. Och alltid självklart. Inget: Beroende på hur Micke jobbar. Inga barn som frågar när pappa kommer eller far, utan en pappa som sku vara ledig varje kväll och från fredagkväll till måndagmordon. Men allt med jobb är så osäkert. Vågar man riskera. Och ett bortfall på 650 euro är ju enormt för oss (egentligen är det ju 1000 euro brutto men då sku också skatteprocenter minska). Men om jag sku börja jobba med vad som helst och ta in det. På nåt vis sku det kännas så skönt. Inte förstås då när jag vill resa bort och långt också. Men en rutinerad vardag. Ooh. Sku ja månne nånsin få en sån?!

Den inre rösten

Jag har förr märkt av inre röster och jag antar att det är sånt alla har. Ena tanken tänker så och andra på nåt annat sätt och så för man en inre dialog och kommer fram till nåt. "Jag sku inte orka diska" "Joo, du måste nog nu diska för annars..:" osv.

Nå. I och med att jag läste boken så har jag försökt börja känna efter vad jag egentligen känner och försökt använda min vänliga ansvarsfulla vuxna som stöd. Och så märkte jag här en dag att min normala, eller gamla, den som alltid funnits, inre röst, är helt jätte elak och supersträng. Jag kände mig trött en eftermiddag då jag städa undan efter middagen och tanken for som att "Va e du nu trött över? du ha ju inte gjort någo ida, va nu inte löjlig, nu måste man nu orka med mera". Min snälla röst stoppade det och fick sen senare märka vad allt fint jag gjort. Jag hade följt barnet till skolan, hållt på hemma, kastat korgboll med ett barn och varit och simmat med alla tre och fixat middag och gjort en massa. Men dendär automatrösten är bara nedvärderande och supersträng. Och eftersom den är så mot mig så har den nog också varit det för Micke. Jag har ju inte sagt allt den tänkt, men eftersom vår relation också varit vrickad så har jag på nåt vis också fört över mina egna krav till honom, i mitt huvud och inre dialog. Och då har jag ju aldrig varit nöjd med något, för alltid borde man orkat mera eller gjort mera eller bättra. I min inre dialog så existerar nöjdhet sällan. Eller jo, nog lite, men då som att "bra att du fick det gjort och det, och det, nu sku nog ännu det borda göras men nu finns det inte mera tid/möjlighet".

Och eftersom jag varit mycket slut, så har jag ju aldrig varit nöjd eftersom jag hela tiden kritiserat mig. Så nu jobbar den ansvarsfulla vuxna på att berömma. Och lätt är det ju inte, men små steg i taget.

Beslutet

Jag gjorde ett beslut. Ett svårt beslut. Men det känns rätt. På vårt sätt.

Evilda börjar dagis 2 dagar/vecka från och med oktober, min tanke är att hon är från 9-14.30.

Och sen när hon blir där gråtande och jag frågar mig varför så ska jag komma ihåg.

Att varje gång jag kommit lite in i det jag håller på med så blev jag avbryten. Ingen enhetlig stund för att tänka och skriva. Idag förde jag Sander till dagis till 9. Micke är ledig och följde Arthur till skolan. jag och Evilda var till butiken. Vi kom hem ca halv 11. Efter att maten packats in gick Micke ut och cykla med henne. Och jag börja skriva på en ansökan. Och så kom de en liten stund senare in och hon sku genast till mig. Och det var just då jag kommit igång. Och poff, så for det. Och sen tar det igen tid att komma fast det. Och sen fick jag ju påminna om lunch, och ups, det fanns det ju inte och nu var jag självisk och skrev min ansökan så barnet fick nektarin och bröd till lunch (ingen katastrof ju, men fick då också svara på om barnet kan äta bröd...)

Och Micke är slut och har tungt på jobbet och får aldrig paus om han varje ledig sekund är med barnen så att jag får nåt tänkt och sökt. Och jag får ju ändå inte mycket tänkt för hela tiden avbryts jag. Så nu får jag då 2 dagar. Och nu ska jag bli jobbsökningsproffs!

Emotionella behov

Jag har fått boken läst, Tunne Lukkosi, som jag nämnde i förra inlägget. Och det var en läsupplevelse som jag alltid kommer att vara tacksam över. Jag är säker på att det är boken som kommer att vara den viktigaste bok jag nånsin läst. Jag sku säga att det är både en självkännedomsbok (mest) men också bra för parförhållanden och som uppfostringsbok.

Man pratar ju mycket om att omgivningen påverkar en och barndomen är viktig och bla, bla, bla. Och allt är så ytligt och vagt. Och uppfostringsböcker förklarar vad som händer om man gör på "fel" sätt och varför man borde göra på annat sätt. Men denhär boken förklarar så bra vad olika saker kan ge upphov till. Alltså 18 olika känslolås. Och sen kan man hitta sina egna och förstå att jaaa. Det är därför jag tänker såhär och inte för att det ÄR såhär (sådär en allmän sanning). Och det är därför jag ser mig som sånhär, inte för att jag ÄR sån.

Dethär med känslor är ju helt nytt för mig i och genom barnen har jag blivit bättre på det med åren. Förr kunde jag typ dåligt och bra. Idag berättar Evilda lessen, skrämd, ensam, glad osv och jag märker att med henne har jag gjort det bäst. Jag är inte ännu så bra på de positiva känslorna, men jobbar på det med med barnen.

Denhär boken pratar om emotionella behov och att de också är viktiga. Men om man inte fått hjälp med de emotionella behoven som barn, så kan man inte känna igen dem heller som vuxen och då tar man till sätt som inte är optimala för en som vuxen (men som hjälpt en att klara sig ur situationen som barn) som att man undviker, ger upp eller strider, fast det man egentligen sku behöva göra är att känna igen känslan och behovet som är bakom den och försöka få den tillfredsställd. Känslorna berättar alltså vilka våra emotionella behov är och genom att lyssna på känslorna så kan man tillfredsställa dem.

Och jag accepterar så dethär. Och jag märker ju nu själv efter att jag läst det att joo, så är det! Och man skuldbelägger typ ingen i boken, speciellt inte det lilla barnet inuti. Det är den vuxna  som borde tagit ansvaret men på grund av förälderns egna känslolås så har den inte kunnat stöda och hjälpa det lilla barnet inuti. Men det är inte försent, man kan själv stärka den  ansvarsfulla vuxnas roll i ens hjärna/inre dialog  och på det sätter stöda det lilla barnet inuti när känslorna blir för tunga.

Och fast jag nu vet detta så betyder det ju inte att det går att ändra på en natt. Men jag tror ändå så starkt på det. Vi har haft det bättre med Micke i en vecka (och det har inte hänt på evigheter) och en kväll så satt han i soffan och gjorde nåt och jag kände inte en kontakt med honom, sku ha villa blir kramad och ha nån att prata med, men sånt hör inte till mig att säga, har lärt mig klara mig själv och inte vara behövande/besvärande. Så istället för att säga nåt, så gick jag i sängen och sura och tänkte vara sur resten av tiden (så sku jag ju förr varit). Skylt på honom för att han är så...någo. Nå, men nu fick den ansvarsfulla vuxna i mitt huvud mig att inse att det jag innerst inne vill är att blir kramad och omhållen och att genom att sura så får jag det inte. Att det var en känsla som kom av nåt annat och att Micke i detta fall inte alls mena nåt illa. Och det, det sku jag ALDRIG ha fattat om jag inte läst den boken.

Läs den. Tror inte att man kan ångra sig. Tvärtom. Man kan önska att man läst den tidigare.

Mitt lås

Jag vet ju inte riktigt vad det är med mig men jag tror att sånt är svårt att sätta fingret på. Man kan ju säga att joo, det var det och det som ledde till det, men sen kan det ju också vara nåt som man gett liten betydelse som egentligen kan ha varit av stor betydelse. Så jag kan inte säga att det är exakt dethär som gjort att jag nu är här. Och med här vet jag ju inte heller vad jag menar. Här är nåt som inte är där och då.

Där och då så levde jag i en kamp mot tiden. Jag försökte hela tiden springa och ta fast den och hinna med för att inte snubbla. Ha koll på kalendern i vecka framåt och veta att då och då måste det beaktas och då och då måste det göras och planeras så, osv. Men nu här var jag är så är jag inte alls fast. Jag snubblar på fötterna i loppet och hinner inte med. Försöker sedan bara ta mig upp och komma lite efter alla. Men det funkar också så. Det har inte hänt nåt katastrofalt än, fast jag inte är helt med. Jag ser och tar situationerna några timmar före de kommer och inte hur mycket före som helst, som förr. Och det går ju också.

Jag har börjat på en så bra bok att det inte är sant. Tunne Lukkosi. Och mitt största känslolås är mina stora krav på mig själv. Men jag har ju inte sett det som nåt, bara som nåt positivt. Att alltid vara i gång och hålla på. Att njuta gör man på resor, men dit hag jag ju inte heller kommit.


Vaativuus:

"Olet vaativa itseäsi kohtaan, vaikka luultavasti itse pidät vaativuuttasi ihan kohtuullisena. Sinusta tuntuu, että koko ajan on tehtävä jotain, saatava aikaan tai pidettävä asiat ja tavarat järjestyksessä. Et voi olla tyytyväinen itseesi jos et täytä vaatimuksiasi - siksi tuntuu ettei mikään koskaan riitä, aina on jotain tavoittelemisen arvoista. Riittämättömyyden, epäonnistumisen, huonommuuden ja häpeän tunteet vaanivat ja iskevät ellet yllä koviin vaatimuksiisi. Ponnistelet välttääksesi näitä ikäviä tunteita ja se aiheuttaa sinulle ahdistusta ja stressiä. Stressi saattaa ilmetä erilaisina fyysisinä oireina - unettomuutena, väsymyksenä, korkeana verenpaineena, vatsahaavana tai paniikkikohtauksina. Sinun on vaikea rentoutua ja vain nauttia elämästä. Saatat olla enimmäkseen turhautunut ja ärtynyt itseesi ja toisiin. Elämä on suorittamista, ja uskot että se joskus tuo sinulle palkinnon - vapauden tai täydellisyyden. Loppujen lopuksi saavutukset kuitenkin tuntuvat tyhjiltä ja hamuat seuraavia tehtäviä ja haasteita. Jos päätät menestyä jossain, luultavasti menestyt siinä - osaamatta kuitenkaan pysähtyä nauttimaan menestyksestä. Ehkä lyöt laimin ystäviäsi tai läheisiäsi - koska et ehdi rentoutua ja antaa toisille aikaasi."

Glädje!

Jag har varit glad i två dagar. Måndag och tisdag. Före det var jag glad i några timmar den 10.8 då Arturs skola börja. Före det kan jag inte minnas när jag var glad.

Glädje är en trevlig känsla.Det känns i kroppen som en sprudlande känsla.

Lycklig och tacksam och så är jag nog för det mesta, men dendär glädjen har varit borta länge. Mest har jag bara varit trött, fundersam och lessen. Förstås har jag funkat normalt och varit normal men dendär baskänslan där under har varit så.

Jag hoppas att jag iag nått botten nu och att jag sen kan börja stiga. Eller iaf hållas på bottnet och ibland gå upp och ibland falla ner, men inte falla hur långt som helst.

Och jag har sökt jobb. Känns också bra att jag äntligen kommit dit och fått det gjort.