99,5 % sannolikhet

Igår gjorde jag något jag visste att jag inte borde. Och efter det har jag oroat mig. Nya Vauva tidningen damp ner genom postlådan och som ni kan se finns där en artikel om "kohtukuoleman" (det att babyn dör i magen före det föds). Och jag läste den, och jag grät, och sen har jag funderat över det alltför mycket.

Det är en 0,5 % sannolikhet att det ska hända, alltså händer det för 5 av 1000 och det är ju alltid något... Sen så är det vanligast att det händer nära det beräknade dagen, vilket gör det ännu mera jobbigat, och gör att jag snart vill ha vår baby ut så att jag inte behöver oroa mig för dethär. För fast det kanske är löjligt så oroar jag mig för det, fast det inte finns nån orsak till att göra det. Babyn verkar ju ha det bra i magen. Kanske det har att göra med att man inte har någon kontroll över det och jag funkar inte bra när jag inte har någon kontroll. Men nu har jag bestämt mig att tänka positivt genom att konstatera:

- Det är en 99,5 % sannolikhet att allt går bra. Och det är massor: 995 på 1000 klarar sig.
- Om det sku hända någo sånt, så är det meningen, lika som en massa andra saker i mitt liv var menade att hända, som att träffa Micke, bli gravid just nu o.s.v. Och om det händer fortsätter jag bara lite på Hanken (måst ju ha en plan B, annars sku ja inte överleva).
- I slutändan är det ju jag och Micke som är viktigast, och man kan ju alltid försöka på nytt.

Så efter dethär inlägget slutar jag oroa mig och tar det om det kommer, vilket är väldigt osannolikt.