Barn är så olika

Det är så lätt att tro att barn och babyn borde fungera på ett sätt och om de inte fungerar så, då är felet i föräldern. De flesta mammor och pappor vet ju nog att felet inte ligger i dem utan i det att barn faktiskt är helt otroligt, otroligt olika med helt olika temperament och olika grejor som funkar på olika barn. Men endå tror många, också jag ibland, att felet nog ändå är i föräldern. Att som förälder har man nog inte försökt tillräckligt...

Som gravid så visste jag att barn är olika, men jag förstod inte riktigt det. Förstås är ju problemet i föräldern om barnet inte kan sova själv, sover vid fel tidpunkter, har svårt att somna, äter för ofta/för sällan osv kunde jag då tänka. Nu kan jag konstatera att man som föräldrar genom val visst kan påverka vissa saker, men barnen är ändå så otroligt olika så de gör som de själv tycker.

Och det är ju det som är problemet när man träffas med en massa mammor. Fast jag som gravid ville att mitt barn sku utvecklas långsamt och hållas baby och stilla så länge som möjligt så är jag ju nu jättestolt över vad han kan och vill sådär lite i smyg att han ska vara snabbare än andra. För han är ju bäst liksom, och då måst ju andra också se det. Eller något i den stilen. Men grejen är ju den att man som förälder egentligen kan påverka barnets utveckling jättelite, barnet gör det slutligen i sin egen takt.

Det dumma i hela dethär är sen att man försöker göra sin baby till en idealbaby som äter själv, somnar själv, leker för sig själv, är tuttfri/blöjfri, talar osv. fast det ibland sku vara så mycket enklare att inte stressa och bara låta det komma. Känns ibland som så att tecknet på hur bra man är som mamma (speciellt om det är mamman som är hemma med barnet) ligger i hur bra ens barn är på vissa saker och hur utvecklat det är. Och ändå är barn så olika.

Dethär var nu bara lite yra tankar som jag ville få nedskrivet. Du får gärna kommentera om du har någon åsikt om saken.