Svampen

Känner mig lite dum som varit så frustrerad över tandsprickningssituationen. Det finns ju mycket värre saker. Arthur är frisk och mår annars bra och det går ju över.

Han har inte alls villa sova i sin säng. Om man lyckas få ner honom dit så vaknar han efter 45 och gråter och man måst ta upp honom och sen är det igen halvt omjöligt att få dit honom. Men eftersom han är en klängapa dagtid så är det ju helt naturligt att han vill vara nära nattid också, så han har fått sova mellan oss. När han som nyfödd sov där i ca 2 månader så sparka han inte, han rev inte i håret, han låg inte på tvären, han kröp inte hela tiden in i väggen och slog huvet. Det gör han nu. Med andra ord: Jag har haft en händelserik natt igen.

Idag var vi på babypoesi, skönt att komma bort lite igen. Hemresan var ju inte så rolig eftersom VR igen har problem och det tog 1 h att komma hem isf 15 minuter. Jei.

Frisk och kry förutom lite tandproblem. Och liknar han inte lite en svamp? Eller Mario-figur?