Äntligen!!!!

Jag är så glad, så glad, så glad. Megaglad. Och äntligen kan jag publicera ett inlägg jag skrev för nästan en månad sen, det enda som hjälpt mig att hålla käft. För det är sant på riktigt, fast det är ofattbart och helt otroligt, vi är så lyckligt lottade. Det finns ett litet liv med tickand hjärta i min mage som för några timmar sen vinka så glatt åt oss.


Dethär skrev jag den 26.9.2010:
Man sku ju genast villa berätta på bloggen när den händer nåt stort. Det är ju endå nån form av dagbok åt mig. Men denhär grejen är inte oproblematisk att skriva av sig. För fast jag säkert sen vecka 7 tänkt skriva ut det och fast jag inte sku ha nåt problem med att skriva om det blev missfall så känns det ändå fel med släktingar och vänner. Varför sku bloggläsare få veta före dem?! För jag är absolut inte beredd att berätta åt riktiga människor. Mamma vet ju, å Lee va med å köpa testet och vet å. Men sen vet inte flera.

Jag är väl bara så medveten om vad allt som kan gå fel, och fast jag nu är i v. 8+4 och ännu känner mig gravid så kan ju ändå nåt vara fel. Och bara ett ultraljud kan visa det. Och det har vi först den 20.10. Sku ju ha kunna betala själv för att se tidigare, men slutresultatet är ändå det samma, antingen är det bra eller så ej. Och fast vi får veta 1 månad senare att nåt gått snett så försenar det ju saker ändå bara med 1 månad. Kan inte vänta.