Allt har sin tid

Arthur har alltid varit rätt blyg för andra människor än mig och Micke. Om någon kommit för nära har han visat det och krävt att få komma i mammas famn. Det börja säkert när han var omkring 4 månader. Ibland har det varit värre, men aldrig att han varit gärna i andras famnar. På sommaren blev han kompis med min mamma för vi var så mycket tillsammans, men ingen annan har varit okej.

Har fått höra mycket om hur vi är för lite bland med människor, att vi skämt bort honom med närhet, eller att vi bara borde låta honom "lida" och så vänjer han sig.

Nå, så har vi inte gjort. Vi har alltid varit nära och om det har krävts så har vi tagit honom i våra famnar fast den andra blivit lessen för att inte få hålla honom längre. Tycker att man ska respektera barnet och om det nu inte vill sitta i släktingens/kompisens famn så ska man inte tvinga.

Men nu, sen några veckor tillbaka, så är han så nöjd med andra människor. Alla vuxna ska läsa böcker åt honom, han visar leksaker, han klättarar i famnarna, kramar, tvättar händer och är helt bekväm att vara nära.

Så allting har sin tid, tror situatione sku vara annarlunda om vi sku ha tvingat honom gilla att vara i andras famnar.