Könet-som inte spelar nån roll

Som några gissat ren så är det en liten pojke i min mage. Ultraljudsdamen kunde väldigt tydligt förklara vad som var vad så är nog rätt säker på det också. Dessutom så har jag ju själv från första början varit helt säkert på det, så överraskad blev jag faktiskt inte.

Men nu är det ju dethär med att säga att man får en pojke till. Människor blir lite besvikna. Tror det är lättare att berätta om andra barnet är andra könet än första, då har man liksom lyckats på nåt sätt. För idyllen är ju två barn, ett av vardera kön. Så ser väl kärnfamiljen ut för de flesta.

Själv är jag helt hundra tusen procent säker på att jag inte sku älska ett barn något mera pågrund av könet, att ifall vi nu sku ha fått en flicka sku vi ha älska det mer än en pojke. Jag gillar barn, inte kön. Det är så simpelt. Men endå tror jag att människor kommer att vara lite snopna när vi berättar/om vi berättar, lite som om de sku tycka synd om oss.

Som min mamma då. Som i hela 10 timmar fick vänta på att få veta. Hon sa i andra ändan av luren helt galet glatt "de en prinsessa, en prinsessa", efter att jag slutligen sagt att nej, det är en pojke, så utropar hon NEEEEEEEEJ, sådär som att det sku vara helt hemskt med en pojke till.

Nå. Men nu vet vi då, och ni med. Men en sak är saker. Med barn nummer tre ska vi inte veta. Och om vi ändå då sku få reda på det måste vi få ett fjärde barn, och det är lite tooo much. Så nästa gång, efter miljoner år då, ska de få vara spännande ända till slutet.

Förutom att det är samma kön också denna graviditet är typ allt annat också samma. Moderkakan är fram, livet i magen är lite större än vanligt nu och allt är bra. Att han har 3 cm långa fötter är rätt spännande.