Fula och dumma barn

Jag fick en jättebra fråga. Vad i hela fridens namn menar jag med: "Barnen tar säkert ingen skada av det, och om de gör det så är de säkert fula och dumma barn (så tänker jag när jag tycker synd om nåt barn, det hjälper lite, fast jag vet att det inte finns fula och dumma barn)" från mitt förra inlägg.

För lite korkat är låter det ju, och troligtvis är det det också, men jag ska försöka förklara.

I min ideala värld sku alla barn vara älskade och omtyckta och man sku alltid tro gott om dem, jo man kan bli irriterad och arg, men man ska ändå som vuxen kunna vara en saklig vuxen som förstå att det är fråga om ett barn. Jag vill så gärna att alla barn har det bra. Likaså hundar.

Jag har svårt med barngråt och om jag ser eller tror att nån behandlar barn dåligt, på ett sånt sätt jag tycker på nåt vis kränker barnet, så får jag jättedåligt att vara. För jag kan ju inte ändra på det, jag måste bara leva med att veta att detdär barnet blir inte behandlat på det sättet man i min värld ska behandla ett barn. Och jag är helt säker på att jag alltsom oftast överreagerar för nu är ju de flesta föräldrar snälla och goda med sina barn.

Men sen när det blir jobbigt för mig så måste jag tänka att om jag ser barnet (om det är nåt jag bara hört) så sku jag tycka att det var fult och inte tycka så synd om det, eller sen att det är ett megajobbigt barn som ren är "förstört". Därifrån tanken att det är dumma och fula barn. För mig själv att klara det, att inte plågas så mycket av att jag tycker synd om barnet.

Har om hundar samma grej. Om nån hund mår dåligt önskar jag helst att det är av en mindre vacker hundras, eller en mindre trevlig, och då har jag lättare att hantera det.