Saknar sömnsällskapet

Igår skedde den näststörsta förändringen för Arthur, och den största för mig, med tanke på att vi snart har en ny familjemedlem.

Vi flytta Arthurs öppna, upplyfta spjälsäng till andra sidan, så att han nu sover brevid Micke. Och det är nog jätte lessamt för mig. Jag är så van att ha honom brevid mig och vara den som kollar på honom. Det är inte alls nåt jag upplevt som värst jobbigt utan har gjort det gärna. Förra natten vakna jag många gånger och måste kolla över Micke att allt var bra med honom. Halv 6 när han böka och Micke inte vakna så hoppa jag över till Mickes plats och sov med honom. Det var så mysigt. Saknar ren det helt massor.

Arthur har det inte heller lika lätt och sov mera orolig inatt, han är ju van att i sömnen krypa fast intill mig och hålla i mitt hår, och pappa har inte lika långt hår.

Men såhär måst det nu vara. Den nya babyn måste sova närmast mig för jag orkar inte stiga upp och gå långa vägar då jag ska amma, och då är det ändå bättre att vi alla vänjer oss att det är såhär ren nu och inte sen när jag kommer hem med en liten baby. Men jag saknar ändå såå att sova brevid Arthur.