"Klockan är 7 och jag går på högvarv och kan inte sova, vill skriva ner min historia nu då jag minns som allra, allra bäst. Denhär natten är den absolut tuffaste och händelserika i mitt liv. Jag börjar nånstansifrån.
Vi kom till barnmorskeinstitutet sådär kvart över 9, vi fick gå och vänta till väntrummet för de hade skiftbyte, inget problem med det. Jag hade inte så stor skillnad var jag föder så för mig var det inget problem att det blev här, dethär var också mycket närmare. Vi fick dessutom en finlandssvenska barnmorska så allt var toppen. Så även denna gång hade vi endast en barnmorska genom hela förlossningen.
Första hjärtkurvan var tagen typ halv 11 och nästa togs 1 timme senare. Då 11 var jag öppen 6 cm och det kändes bra, hade inte ännu då haft nån sorts blödning eller slempropp eller nåt, så jag var förberedd att det inte sku ha gått så långt. Ont hade jag nog ändå då. Satt på en jomppaboll och skrek/sjöng dansa. För mig funkar det att vara i rörelse. En rolig värk höll jag i Mickes händer och dansa på bollen och skrek baila, baila, baila, en gång sjöng jag smurfsången. Försökte låta värkarna gå över mig men det var nog helt omöjligt sen mot slutet, men bra att jag hade doulan och Micke som påminde att jag inte sku spänna benen helt fullt. I nåt skede satt jag ockspå i gungstolan, under värken sku då Micke gunga riktigt hårt och jag skrek/använde rösten. Att vara tyst funkar ej för mig. Varannan värk hade jag kanske kontroll, varannan ej. I nåt skede satt jag också bara och svara nej på allt som frågades, och annars var svaret jag vet inte, följt av ett riktigt svar. Jag kom också ihåg att vara positiv, när det gjorde som värst och jag först skrek nej, jag klarar det inte, så ändra jag det till jag kan, jag är aktiv, det går och nåt jag kunde tänka på. Lätt var det inte.
Halv 1 tiden hade jag ont och kände lite att jag ville klämma så jag bad barnmorskan kolla hur långt jag var. Då hade jag också spytt några gånger. Det var 7-8 cm. Blev lite besviken, hade så ont och ville bort. I nåt skede svara nån att ingen taxi tar hem mig, måste väl ha varit påväg hem då. Men då sa barnmorskan att hon kan spräcka hinnorna och sätta på sladden på babyns huvudet, före det var hon efter pallen och det var nog bra det. Arthurs hinnor spräcktes när jag fick epidural, då var jag också 7 cm öppen, så jag tänkte det kunde vara bra nu å. Hon sa att värkarna kan bli intensivare och fast jag inte trodde det var möjligt så gjorde det så jäkla ont. Fick sätta mig på pallen genast efter typ 1 värk och fick sen lov att börja krysta (så glad att de spräcktes). Det kändes skönt att kunna göra nåt och inte bara ta emot ont, men det gjorde nog så jäkla ont. Krysta nog kanske 5 gånger eller mer, 15 minuter enligt pappren, innan huvudet var ute och i nåt skede kändes det som att nu spricker mitt bäcken. Men mitt krystande var så mycket mera koncentrerat och denhär gången bad jag bara en gång att hon sku dra ut barnet. När huvudet nästan var ute var det helt värst och jag förklara väl att jag dör. Skrek så mycket det bara gick. Men när huve kom gick allt snabbt och fick genast upp honom i famnen (och fick det på film, jag påminde mellan värken att det sku filmas) och allt lätta. Fick noll stygn men det var väl ett litet sår eller nåt som blev av, så för mig funka pallen utmärkt. Kände denhär gången också på huvudet och det gav mera kraft att arbeta, hade också varm trasa där nere och det var faktiskt skönt. Eller så skönt det nu kunde vara.
Sen upp i sängen och sen fick jag spruta i benet för att få ut moderkakan. Babyn fick k-vitamin. De fråga faktiskt om vi vill ge k-vitamin och det överraska mig, hade bestämt att jag inte orkar fundera på det så att han kan helt bra få det. Och inte känns det alltför hemskt att han fick det, tryggare när vi far hem tidigt. Denhär gången fråga de också om lavemang (?) och jag fundera på det för jag hade luft i magen (vilket ibland gjorde sammandragningarna tyngre) men konstatera att jag inte vill sitta på vessan hela tiden.
2 tog han bröstet och sög och sög, Micke sov i säckstolen. 4 var jag uppe på rummet, vi sku ha fått familjerum men då sku Micke ha måsta bli här hela tiden så nu for han hem och sova. Jag har inte sovit mycket, är så jäkla obekvämt. Har också svårt att gå rakt, är så ömt under revbenen.
Båda förlossningarna ha varit rätt lika, eller egentligen helt lika, förutom då att jag denhär gången inte hade epidural. Sen hade jag också lite blödning sist. Och sist spydde jag inte alls, men det var inte så farligt att spy.
Jag är så glad att det är över och fast smärtan är kort så är den nog så jätte, jätte hård att jag nog funderar om vår barnmängd sen ändå var här. Kanske jag nästa gång kör på helt neddrogad. Jag är stolt över mig själv att jag klara det, men utan Micke och doulan sku det inte blivit till nåt. Behövde Micke i varje värk och när den kom ropa jag Micke och han kom och ge handen eller krama mig eller hålla i mig. Är så stolt över honom, han gjorde så bra jobb och sku nog inte ha klarat det utan honom. Han måste vara där hela tiden, nära. Utan doulan sku jag ha tagit nån värkmedicin, det vet jag. Hon höll oss lugna och paja mina ben under värkarna och böt spykopp och var där hela tiden. Så bra att ha två hjälpande händer då jag bara slängde allt när en värk kom. Det var få, men helt sjukt intensiva timmar. Är inte avundsjuk på andra som ska föda, men är så nöjd över resultatet och att min kropp faktiskt klara det."
Så duktig du varit!!
SvaraRaderaKunde knappt sova den natten då er andra son föddes. Vaknade mest hela tiden och tänkt, nu kanske michaela har fått sin bebis. Lite knasigt. Jag känner ju inte ens dig på riktigt :) Nog är det nåt magiskt med barnafödslar... ;)
Det är nog så magiskt! Fast inte riktigt då man är mitt uppe i det, glad att jag skrev min berättelse så några timmar efteråt så att jag inte hann försköna det så mycket i huvudet. Och fast man inte känner den andra så vet man ju ändå nåt om den, lite som att följa med en tv-serie som slutat just då det blir spännande.
SvaraRadera