Tack livet, tack!

Just nu är jag så otroligt lycklig, så otroligt, otroligt tacksam och tycker att livet är det finaste nånsin. Sånahär stunder måste dokumenteras för de uppmärksammas alltför sällan.

Micke och Arthur var ut till parken och jag amma Sander, läste mail, fundera på skolsaker och förberedde lunch. Allt var så lugnt. När allt var klart la jag mig ner brevid Sander och konstatera att allt är så fint i mitt liv. Tänk att jag faktiskt fått de två finaste pojkarna i hela världen. Tänk att också den andra graviditeten gick så bra enda till slutet. Vi är så lyckligt lottade, så otroligt lyckligt lottade. Två friska barn som genast kommit till oss då vi önskat. Ofattbart.

Och sen kom Arthur hem och han hade somnat i vagnen, de hade busat så mycket ute, och så fick jag klimpen i famnen (för en klimp är faktiskt vad han är, orkar just och just bära honom) och så börja mjölken bara droppa från mina bröst och Arthur hade fått målfärg på sin vårhalare men allt var ändå bara så fint. Han var så söt där han sov. Och sen sov båda pojkarna en stund i sovrummet och allt var bara så fridfullt, så harmoniskt och fint.

Och idag kommer ännu mamma och hunden hit och då kan jag njuta ännu mera. Hon ska få städa och bära baby och underhålla Arthur och jag ska bara njuta och ta det lugnt. Härligt att med gott samvete kunna ta emot hjälp denhär gången. Med Arthur kändes det som att jag måste klara allt själv, nu tänker jag mest på Arthur då jag vill ha hjälp, jag vill att han också ska ha det bra och inte komma ihåg att mamma är tråkig och bara ammar.

Ja, livet är nog bara så perfekt just nu. Och Micke är också så fin och snäll och förstående. Och så har vi ett oöppnad paket Ben&Jerry i frysen. Kan det bli bättre liksom?!