En dag kvar

Nu är det bara en dag kvar. Imorgon kväll kommer Micke. Och jag känner att jag klarar det. Roligt har det INTE varit och Micke ska så få arbeta in dethär. För fast han sprungit i skogen och sovit i skogen på tunn tunna liggunderlag så är det nog jag som haft det tyngre. Det är nu bara så. Och jaa, jag har varit mycket bitter över att han for dit (för han sku ju ha kunnat låta bli!), men nu har han det över och nu är han lite högre och nöjd över det. Och jag, ja jag är en toppen fru som "lät" honom fara. Tycker bara lite synd om våra barn, har nog inte varit den bästa mamman hela tiden. Arthur har fått se alltför mycket på barnprogram (långt över den tillåtna en timmen) och ersättningsmängden för Sander har ökat när jag varit slut och det inte runnit ut tillräckligt snabbt.

Men jag har gjort mitt absolut, absolut bästa, så det måste jag ändå vara nöjd över.