Och så kom Micke hem, som en riddare kom han in och tog itu med kaoset. Han fixa tomt matbordet, diskbänken, städa undan alla leksaker Arthur hade kastat ut (och det var alla i två rum, man kunde inte ens gå), satt med Arthur och titta på Mumin. Och sen börja allt igen kännas lite bättre. Och så fick jag också Sander och sova sin andra långa dagstupplur. Han tycks sova länge på förmiddagen och från 3 framåt, däremellan vill han äta/suga och halvt tuppa av men bara ta små korta frustrerande (för mig) sömnstunder.
Sen koka vi kaffe, jag tog en vila, vi åt middag och Micke gick ut med hypermannen Arthur. Sander sover ännu och jag känner att jag klara det. Men det var nog nära att jag sku ha krypit upp i ett hörn och bara gråtit och varit ännu mera baby än vad mina babyn är. Men jag höll mig som den vuxna jag borde vara.
Men om en vecka far Micke på repövning för en vecka. Det undrar jag hur jag ska överleva, eller hur mina barn ska överleva det, beror på hur man ser det. Sku nog aldrig klara dethär ensam, herrejess så jobbigt det måste vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar