Ett ärligt inlägg

Idag blir vår lilla (egentligen stora, många plagg i storlek 62 är ren små) Sander två månader. Och vi har nu i två månader varit tvåbarnsföräldrar och vårt förhållande har nu inte klarat det sådär superbra om vi är helt ärliga.

Det såg ut att gå bättre denhär gången. Den första månaden när vi båda var hemma så var allting rätt bra mellan mig och Micke. Vi klara av att tala och diskutera utan att genast börja gräla eller missförstå varandra. Vi var ju båda hemma, jag fick vila på dagarna och Micke fick egen tid, speciellt efter att han nattat Arthur. Men nu, nu är det igen lite tungt. Och jag fattar det. Han känner sig säkert lite åsidosatt, jag har ju ingen extra tid för honom. Om jag ens har 5 minuter med två sovande barn så överväger jag att själv gå och sova, alternativt slafsa i mig lite glass. Jag går genast och sova då barnen somnat för annars orkar jag inte på något sätt, och om båda sku råka sova samtidigt så sover, äter eller leker jag på internet.

Micke jobbar han igen. Heltid. Och om vi är i stan kommer det två timmar till på hans 7-15 timmars arbetsdagar. Så när han kommer hem så sku han ju villa pusta ut lite, men det sku jag ju å villa. Arthur är rätt hopplös nu och väldigt osamarbetsvillig och Sander är en normal baby som vill ha närhet och uppmärksamhet. Sen finns det ju också en massa vardagssysslor som aldrig tar slut. Och sen är jag ju nog rätt trött. Så liksom hur ska jag orka fokusera på honom också? Just nu liksom. Och hur sku han kunna få egentiden som han så mycket sku behöva för att vara harmonisk?! Jag har inte ork att hela tiden vara ensam med båda, ren fast vi är två är det tungt ibland.

Nåja. Så är det nu, och så kommer det ännu att vara lite till. Det är jobbigt. Men, jag vet också från sist att det blir bättre. Jag kommer att få börja sova mera, det kommer att bli lättare att vara ensam med båda barnen, vi kanske får lite tumistid och vi kommer att anpassa oss till situationen med jobb och barn (tidigare så har ju Micke å bara studerat). Det finns inte någon tvekan i det, absolut ingen. Jag ser ren fram emot när vi har hemmet för oss själva och bara sitter och ser på kriminalserier och äter sallad med marinerade broilerstrimlor och feta.

Kanske vad jag försöker säga är att jag förstår att så många skiljer sig med små barn, jag fattar. Det är inte lätt, nu märker jag det ju själv. Fast vi ren varit tillsammans i 6 år så känns det ibland som om vi kommer från skilda planeter och inte alls talar samma språk. Men därför är jag så glad att jag gjort ett beslut och att jag vet att det beslutet är det rätt. För om man börjar tveka kan det säkert lätt falla.