Före man får barn så har man ju en massa tankar om hur saker och ting ska vara. Sällan går det ju riktigt så.
Jag var helt säker på att allting sku vara jättelätt för oss , jag hade så bra ideer om hur man sku göra allting, så förstås sku allting löpa smärtfritt (kunde ju nog säga att det blir säkert tungt, men förstod absolut inte innebörden i det). Sådär från början lära babyn sova i egen säng, bara sätta ner så att hon/han sku somna själv, jaa, och sen kommer jag inte på några mera exempel, men var så säker på att nog största delen av de andra föräldrarna gör något fel och det är därför det har de problemen de har. Och vi sku ju göra allting rätt. Vet att jag många gånger före jag fick Arthur tänkt att "sådär ska jag inte göra", och nu har jag säkert gjort det ren hur många gånger som helst. Därför kan man också ta åsikter som människor utan barn har med en nypa salt. Man har ju själv också nångång tänkt så, men inte mera. Föräldraskap ändrar en. Kanske inte på en dag, men nog på 6 månader.
En annan intressant tanke vi hade med Micke var att vi tex sku fara till Egypten och dyka nu på våren (kunde ju inte dyka på Maldiverna när jag var gravid). En av tankarna var att lämna Arthur med min mamma. Och nu sku jag nog aldrig lämna honom för så lång tid. Vill inte ens lämna honom när han är 10 månader för en natt. Vi ska ha en fest över veckoslutet då, men känns för hemskt att lämna honom på lördag morgon och sen först komma tillbaka till honom på söndag kväll. Och eftersom jag inte vill göra sånt som känns dåligt så kommer Micke att få vara hemma med honom och jag får festa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar