Jag älskar att diskutera föräldrastilar, se på olika föräldrar in action och höra om andras åsikter gällande uppväxande. Det är så facinerande och jag tycker att det är bra att ifrågasätta uppfostrinsstilar och tänka själv vad man vill stå för. Det är svårt att i riktiga livet diskutera sådant eftersom alla gör på sitt sätt, men där är bloggar så bra, man kan få en någorlunda bra insyn i hur olika föräldrar, och också barn är, och att man kan göra på så många olika sätt.
Eva blogga idag om nära föräldraskap och på mammapappa finns det en diskussion om det just nu. Själv hörde jag första gången om det när Arthur var sådär 2 veckor gammal på ett babycafe som gällde sjalar och tygblöjor, hon som prata om dem sa sig vara en AP-förälder, då värka det konstigt. Efter en intervju med Sara skrev jag detta inlägg men vet nog inte så mycket om vad nära föräldraskap är på riktigt. Vet faktiskt typ inget mera än att man ska somsova, bära, amma länge och ta barnets behov i beaktande.
Jag tänker mig själv som en mjukis-förälder och det överänsstämmer säkert mycket med AP-tankarna, men AP är inte något jag strävar efter utan det är nog mera det att lyssna på sig själv och göra vad som känns bra och det är säkert just vad nära föräldskap är, eller så inte. En sak gällande dethär med nära föräldraskap som jag inte fattar är vad tygblöjande eller fingerätande har där att göra. Det har ju inget med saken att göra enligt mig. Eller när föräldrar frågar när man ska bära sina barn. Vi bar för att det var ett måste, enda sättet att få honom att somna och sova lite längre, och för att ha lite händer fria när miniminiman Lönnblad inte kunde sättas ner. Inte sku vi ha burit det lilla knyttet om han sött sku ha sovit i sängen eller legat i babysittern. Alla barn är ju så olika och det viktiga är väl att göra det som passar just det barnet, och kanske då inte bära om behovet inte finns.
För mig betyder mjukis-föräldraskapet att jag alltid tänker det bästa om mitt barn, försöker förstå vad som orsakar det som är dåligt, finnas där och krama alltid när det behövs, också om barnet tjuter för nåt som i min värld verkar urlöjligt, om barnet behöver bäras bär jag det, om barnet känner sig osäker i en ny plats får det sova med oss eller vara i närheten av mig så länge som behövs och vi undviker alla former av skrikskolor. Men det betyder sen inte att jag inte sku använda ordet nej, eller inte ha vissa regler, eller alltid göra som barnet vill ifall det börjar gråta, eller att vi inte sku försöka få barnet att somna och sova i egen säng. Det viktigaste för mig är bara att man ser ett människovärde i barn, att barn faktiskt har känslor som måste respekteras, och att den viktigaste uppgiften för föräldern är att alltid vara där och tro gott om sitt barn och tycka om det.
Gott skrivet!
SvaraRadera