måndag, februari 1

Trygga barn

I efterhan kan jag nu konstatera att när jag gravid hade jag inga egentliga tankar om hur man ska förhålla sig till en baby. När Arthur var nyfödd hade jag lite svårt att veta hur jag tänkte om saker och ting, men nu, nu börjar jag ha en ganska bra bild av hur jag tycker att det ska vara.

Och i min värld är det nog spädbarnet som kommer först och att lyssna på des signaler. Det finns något som kallas attachment parenting (finns artikel som berör det här), men sku inte ändå säga att det är vad jag står för, utan något där emellan.

Jag tycker inte att det är okej att låta babyn skrika om man kan göra något åt saken. Har fått lära mig att ibland skriker babyn bara och man kan inte göra så mycket, men min utgångspunkt är att försöka svara på babyns signaler. Ett spädbarn gråter aldrig för att vara elakt eller irritera nån, utan för att något är tokigt, och då krävs ju en förändring som tex mat, sömn, underhållning osv.

Jag tycker att olika sorters sömnskolor som innebär att barnet ska skrika ensam i ett rum är grymma. Tycker också att man alltid ska ta ett gallskrikande barn i famnen, förutom kanske i bussen. Tror att om man reagerar på babyns signaler och finns till för barnet när det behöver det så då kommer barnet att växa upp och bli en självständig, självsäker, trygg individ som vet att föräldrarna alltid finns där och att man kan vända sig till dem om det blir någon nöd.

Som tur är jag en ganska "tuff" människa som kan stå på mig och försvara mina åsikter, för få i min nära familj delar dessa åsikter. Jag amma honom flera timmar i sträck när han var nyfödd, jag bar honom brevid vagnen på våra vagnpromenader i början, han fick sova fast i mig den första tiden, vi försöker lära honom somna själv men om det inte går så hjälper vi till ...

Har inte gjort dessa saker för att jag har trott att det är bästa sättet att göra utan för att det är det som kännts bäst, det som varit det naturliga och det som funkat. Tänker inte amma längre än tills ungen max är 1 år och ska försöka få honom och sova och somna i spjälsängen (alltså sätta tillbaka ena väggen) så snabbt han visar tecken på att det sku funka. Ja, utgångspunkten är alltså barnet, och alla barn är ju olika, men jag tror att om man som förälder lyssnar på sig själv och vad som känns bra så går det bra. Och skiter i allt som heter att inte ge mat när barnet vill utan med någon viss mellanrum, eller låta barnet skrika sig till sömns eller något lika annat idiotiskt. Om barnet behöver föräldern ska den vara där.

Du får gärna kommentera om hur du själv tycker om du orkat läsa allt mitt rådd. Att formuler åsikter är inte min starka sida...

1 kommentar:

Nonnu Neuloja sa...

Vist ska man göra så som det skäns bäst för en. Att läsa massor med böcker osv. ka man ju göra men alla barn är ju olika. Äiti on oman lapsensa asiantuntija. Man vet ju om barnet inte har allt ok.

Har flyttat tillbaka till min gamla blogg.

http://nukenkaulus.blogspot.com/