torsdag, december 22

Inne på rätt spår

Igår hade jag en nästan super dag. Jag for iväg ren 8. Förde rosk till sortering, hämtade paket på posten, köpte frimärke, förde gamla mediciner till apteket, handlade i citymarket, Lidl, alko, packa upp maten och var på biblioteket klockan 10. Undertecknade avtal om att ställa upp i kommunalvalet för de gröna. Lånade böcker, köpte en julklapp på HM, hämtade ett barn från skolan och returnerade en låda och tog hem en massa tröjor som blivit i skolan. Hämtade ett barn från dagis och tog också där hem en massa saker. Skrev ett brev. Klockan 12 var jag på cafe carnevale på lunch med kompis. Gravad lax ciabatta, cappuccino och en stor macaron och en massa prat. Väldigt lyckat. Sen posta jag ännu brev. Och sen kom jag hem. Och borde ha gjort en profil på EilaKaisla för de ringde på dagen då en tipsat mig om ett jobb. Nå. Där föll det ju, för inte kan jag ju sätta mig vid datan och göra nåt utan att jag är non-stop avbrtyten. Laga en kvarg åt barnen åt barnen före jag försökte, men det blev inte till nåt.

Och som man kan anta så hade jag inga barn med på förmiddagen, Micke var ledig och var med Evilda. Och det var så härligt, att röra sig fritt. Inte ha en fotboja att släpa på. Kunna komma ihåg allt, tänka klart och få allt gjort ännu lite bättre än tänkt. Så tillfredsställande! Och jag tänker att om jag sku jobba så sku jag få göra det jag ska göra i fred, och jag vill det så. Nå, dagen fortsätter ju ännu.

Halv 3 for Micke med Sander och en kompis till simhallen, det var kompisens födelsedagsgåva och jag fick ta över den missnöjda barnskaran på två barn som blev hemma. Som tur hade jag lånat böcker så kunde vi läsa det. Och sen hämta min mamma en julgran och barnen åt lite extra mellanmål med henne. Och sen kom grannen och leka med Arthur och jag fick tamburen städad (har varit så härligt när vantätande hunden farit så vi ha bara lämnat allt på golvet). Micke och Sander kom först hem halv 6 och då åt vi sallad och batong (tänkte att om man kan äta tortilla fylld med sallad så kan man också äta sallad med endast batong). Och sen körde jag iväg till Ingå, åt choklad, drack ett glas skumpa och for till Ingå kyrka för att lyssna på Rombergs julkonsert med mamma. Det var min julklapp åt henne. Hemma var jag 9 igen.

Och nu har vi då alla jullov. Och jag ska vara glad över att spendera det med barnen, men jag vet nog så vad mitt mål är.


tisdag, december 20

Ut med skitet

Okej. Måste skriva av mig.

Jag gick med tunga steg tillbaka till tåget. Så där är jag nu och försöker hålla i mig. Så den krisen är inte akut just nu.

Men jag märker att jag gjort det igen. Gått alltför fort, gjort alltför mycket. Jag har ju nog en skuldkänsla över att ha Evilda på dagis så då när hon är så jobbar jag fullt, och oftast så räcker de 8 timmarna jag har (är oftast hemma halv 10 och Arthur kommer kvart före 2 hem) ingenstans. Så då kör jag fullt och sen kör jag fullt då de är hemma och sen har jag alltför lite paus och återhämtning. Och nu är jag igen så slut med dethär hemmalivet. Jag sku så villa göra något annat. Det är ju bra ur två perspektiv. 1. Jag är på riktigt redo att börja jobba och det är jag vill, redo att ha barnen mera på dagis. 2. Jag förstår hur det känns för de förälrar som längtar tillbaka till jobbet och är redo att sätta sina barn som dagis som mindre (det finns ju miljoner orsaker till det, men har förr haft svårt att greppa den orsaken att hemmalivet inte lockar).

Men jag vill så göra nåt annat. Jag vill gå till ett jobb. Föra mina barn till dagis. Ha en kort stressig tid på kvällen då man inte hinner nåt. För dethär att hela tiden försöka göra nåt fiffigt för jobbsökningen, aldrig ha tid, aldrig veta vad som lönar sig att göra och hela tiden bli avbryten är så irriterande. Och det att jag inte kan göra något. Ibland känner jag mig så fastfängslad. Jag kan inte typ ens springa efter posten utan att nån hysteriskriker, eller gå upp och ner hemma eller föra någon sak hit och dit. Alltid har nån någon kris, nån försöker slå ihjäl en annnan, nån klipper sönder allt, eller har wc nöd eller bara allmänt kris. Och nu blir det jullov. Och det är ju roligt att jag inte behöver få iväg barn på morgonen, men jag fasar ren för hur jag ska orka. Eller orka gör jag ju alltid, men hur orättvis och irriterad jag kommer att vara. Drömmer om barn som sku lugnt leka tillsammans i övrevåningen och jag sku t.ex lugnt kunna plocka undan nåt nera. Men det lugna finns ju bara då de ser på tv, och skrämtid är ju inte bra. Och sen borde man motionera mycket med barnen och det är bara mörkt och grått och allt är tokigt på nåt sätt där ute. Och sen sku de ju helst leva på socker och så blir det dåligt samvete för att det blir så mycket av det. Joo. Aldrig blir det bra, speciellt inte om man faktiskt sku villa få det bra. Och alltid har alla olika villjor och mycket enklare sku det ju vara om mina uppfostringssyn var annorlunda, men den är det inte. Jag vill ge utrymme åt barnen och deras känslor och jag vill ge tid att reda upp saker och jag vill låta dem utforska och vara självständiga, men sen så orkar jag ändå inte med allt vad det leder till.

Och kanske min negativitet också har att göra med att vi i två veckor var hundvakt och all extra tid gick till hundpromenader. Hann inte på jomppor och kom inte alls bort hemifrån på samma sätt.

Och jobbsökningnspressen. Helt hemsk. Känns som att jag är totalt misslyckad. Jag måste vara urusel på att skriva arbetsansökningar för inte blir jag kallad till nån intervju ens. Och sen blir det så hopplöst och så måste man genast hoppa upp igen. Har nu sökt 2-3 jobb i veckan, såna jag sku vara bra på, men inget hör jag om det. Och jag borde börja söka "gömda" jobb, och kontakt företag och typer (har gjort det till ett) och få ett bra nätvärk. Men när tiden är knapp och jag inte har så stor skillnad i vilket företag eller vilken branch, vet mera vad jag vill göra. Och helt säkert finns det alltid nån bättre.

Jag säger då bara. 2016 var ett ruttet år. Ett stort förändringens år och mycket har hänt och utan det sku jag inte villa vara, men ändå ett år som till allra största delen varit extremet jobbigt. Köksremont, gradu skrivning, en hel sommar som utmattad och hela tiden med barnen, liten återhämtning på hösten och sedan fullt upp med tung arbetssökning och äktenskapskris. Och en 2½ åring som driver en till vansinnet. Och hon hade en så trevlig självständighetsperiod. Gjorde allt själv (och skrek för det), nu är det bara en "jag har en vilja och jag vill saker men jag vet inte vad jag vill, men jag vill" och gör mest fanstyg. Att klippa är bäst och hon sku helst bara klippa. Och säger man att gå inte mitt på bilvägen så vänder hon bara om och börjar backa. Och att vila är bara protest och jag är fed up. Men gullig är hon ju ibland, Isa dockan sköter hon hela tiden och har vagnen och vaggan och skötväskan med och de ska bäras upp och ner och sen ska det hjälpas med nåt.

Jag är alltså färdig. Nu vill jag ha ett jobb. Men det kommer inte bara sådär, man måste jobba hårt för det, och det är igen inte bra för mig, jag borde ta det lugnare. Men för att komma ur detta så borde jag jobba på fullt. Och sen kanske kracha igen.

Så det var ju en enkel ekvation.

fredag, december 9

Inget gråt

Okej. Nåt positivt på det.

Idag var första dagen Evilda inte grät då jag lämnade henne på dagis. De senaste 3 veckorna har hon blivit jätteldsen då jag farit iväg, hela tiden nog mindre och mindre, men har ändå fått ge en gråtande flicka till nån i personalen. Men idag lämnade jag henne där och pussla och hon vinka själv från sin plats.

Dagarna har nog gått bra och sovande har ren länge skett utan gråt, men maten har inte riktigt smakat, men det gör den inte annars heller just nu.

Så ja. Det var det positiva denna regniga fredag i december då jag sku villa fokusera på arbetssökning och tiden inte räcker till på något sätt.

Tåget

Och så kommer det en dag då man igen fallit av tåget och man sitter ensam vid sidan av spåret. Men den här gången är det annorlunda för man vet inte ens om man mera vill hoppa på tåget. Vill man hellre kanske bara gå sin väg för sig själv och söka sig fram till destinationen. Men för allt i världen så sku man ändå villa att man sku villa hoppa på tåget för det är det trygga och det som är bäst för stora helheten. Men kanske inte bäst för en själv. Och kanske sen ändå inte bäst för helheten. Och så sitter man bara där och funderar. Börjar bli tid att välja någondera.

onsdag, november 9

Inte kalkylerande

Jag kom på intervju för jobbet här i Lojo och det var en rolig intervju. Jag hade ro i kroppen och det var bra fiilis där. Igår kväll satsa jag på lugn och fortsatte med det på morgonen. Tände ljus, lyssna på ljuv och mjuk musik, titta på snöfallet och åt morgonål före nån vaknade. Sen vakna barnen och helvete braka löst när Sander tyckte att jag inte fick dra upp gardiner och inte fick lyssna på min musik osv. (jaa, han har kris igen. Det har alla barnen. Men Evildas börjar nå slutet och Arthur har bara tråkigt och orkar inte nåt). Men Micke sku sköta dem så att jag fick förbereda mig för intervjun och det gick nu någorlunda. Jag fortsatte lyssna på musik och sökte ro. (Fast i bilen stördes min ro lite, då jag hörde att Trump blir president.)

Det som de tyckte var att jag var överutbildad, men de hade ändå kallat mig på intervju, vilket ju var kul. De är förstås oroliga att jag genast sku fara iväg nån annenstans. Den förra hade väl varit på assistentposten i 19 år. Men som tur så insåg dem att jag nog också sku kunna avancera i företaget, och det är nog inte mig emot. Men de var nog ändå fundersamma på det. Och fundera hur jag sku kunna orka med dem uppgifterna osv. Och jag är bara att "ge mig ett jobb, jag vill jobba!". Och att jobba i Lojo, hur härligt sku inte det vara. Alla dagar 7.30-15.30, jag sku ju hinna se mina barn då med. Och kunna lämna jobbet på jobbet. Det sku passa mig så bra. Det sku vara ett perfekt jobb just nu. Nåja. Jag hoppas jag fick dem övertalade, men de var mycket sökande och säkert såna som har mindre hög utbildning... Det var ju alltså abetskraftsbyrån som uppmana mig att söka det, så de tycker ju inte jag är för högt utbildad till det.

Men här kommer jag till det att jag som människa inte är kalkylerande. Fast jag inte lever så mycket i nuet som jag vill så är jag ändå ganska just nu och just här inriktad. Jag är inte sådär att "jes, nu gör jag detta, för att sen göra detta, och sen uppnå det". Om jag sku vara så så sku mitt liv vara helt annorlunda. Jag sku ha veta exakt vad jag ska studera, jobbat med sånt under studierna, blivit klar och fått ett lämpligt jobb och sen jobbat några år och sen fixat barn. Men jag har gjort det som kännts bäst just då och lämpligt just då. Och jag vill inte att jobbet ska vara det som avgör vem jag är. Just nu är ju familjen viktigast och då sku jag ju allra helst göra nåt som gör att jag kan satsa på dem med. Jag har inga sånadär stora, höga karriärmål. Jag vill jobba och jag vill gå framåt och jag kan bra se mig som förman eller dylikt i nåt skede. Jag är intresserad av människor och ledande, så det är inte främmande. Men vägen dit är inte alls klar, och kanske min väg visar sig vara helt annan. Jag tycker det händer så mycket i livet och allt kan plötsligt ändra och därför lönar det sig inte vara kalkylerande och leva som så att man ska gå endast en stig. Jag vandrar på en stig och försöker hoppa på olika möjligheter som kommer fram och sen ser jag vart det leder mig. Min magisterutbildning är också lite som en reserv. Som jag ser det är tradenomjobben de där praktiska och de som jag ändå måste börja med. Jag kan inte genast börja med jobb som kräver magisterexamen för jag har inte grunden där före. Men sen när jag gjort mina tradenomjobb och om jag då tycker att jag vill gå en ny väg där magisterexamen krävs, så då har jag den. Och just nu kan jag ju tycka att jag fick den "på köpet", det gick inga extra år till det (jag sku alltså ändå varit hemma) och att det därför var värt det. Men jag vet nog också att det inte riktigt var värt det, men sen å andra sidan sku jag aldrig lärt mig vad jag nu vet om migsjälv om jag inte gjort det. Det sku ha gått massor flera år tills jag sku ha vaknat upp om mig själv. Så allt är bra och dåligt. Men jag är inte den som sitter och gör uträkningar om hur jag borde göra för att komma dit, som är ett ställe som jag nu inte riktigt känner till. Och det känns skönt. Livet är här och nu och inte där och då.

November 2016

2 saker att minnas:

1. Det har nu snöat i 3 dagar (åtminstone), det är mängder med snö ute och det kommer bara mera. Vi byggde en snötunnel igår. Över natten hade det igen fallit 10 cm. Temperaturen ligger på ca -5 grader. Och jag har inget emot det. Snö är bättre än regn. En vit november bättre än en svart. Och nu hann jag inte ens börja vänta på snö. Snö är bra. Fast oväntat.

2. Donald Trump blev president i USA. Jag har inte följt med men hela tiden antagit att han inte kan bli. Det är en omöjlighet liksom. Jag fick riktigt WTF fiilis när jag hörde om det på radion på morgonen. Helt ofattbart. Ordlös är jag.



fredag, november 4

Djupet

Jag fick just veta att jag inte fick jobbet. Men det kändes inte så mycket. För just då satt jag och läste om en bok, "Kaikki se rakkaus mitä sinulle kuuluu",  som jag ska läsa. Och det slog så hårt och jag måste andas och ta paus och ville bara hoppa bort. Och så ringde telefonen. Och då var det ju en så liten sak för jag var redan så slagen i magen av allt jag läst.

Vi hade parterapisession igår igen. Och jag var på så gått humör, så överdrivet glad i mig själv. Inte sådär som i oss, utan som i jag. För jag har nog fått nån klarhet på mig, som jag skrev igår, och nog lite har vi kommit på oss. Men det är så djupt, så djupt och det finns så mycket att göra och det känns ibland som att vi inte kommit nånstans. Det är lite som ett steg fram och två steg bak och sen ibland kanske två steg fram och ett steg bak. Och jag är ju glad att det rör sig men ibland känns det bara som om det sku vara lättare att ge upp, för att fiska i djupet är smärsamt och när det man tänkt och trott visar sig vara helt fel. Igår ställde jag mig frågan att vad är egentligen meningen med ett förhållande? Vad förväntar jag mig av det?

Och för att gå ännu djupare så har jag fått inse under denna prosess att jag inte vänder mig till andra då jag har det tufft. Jag klarar mig själv. Ingen annan ska behöva bära mig och jag ska klara mig själv. Jag har så mycket lättare att bära och hjälpa andra och jag har inte ens tänkt tanken att jag sku kunna förvänta mig att min partner sku kunna "bära" mig då det brister, fast det kanske just är det som är en mening med förhållandet. Så då när man börjar läsa nåt som texten jag länka till så skär det sig igen i magen för det träffar nånstans och känns bara så smärtsamt. Och då har det inte så stor skillnad att man inte fick ett jobb. Dessutom så har jag nu igen hittat en superplats som är i Lojo. Eller jag har inte hitta, arbetskraftsbyrån har, och de uppmanar mig söka det. Inser att jag måste göra flera sorts sökvakter för den jag använder snappar inte upp alla jobb.

torsdag, november 3

Minnen att hålla i

Och så vill jag ännu minnas tre saker mina barn sagt.

Sander sa en morgon då han kom till vår säng det finaste nånsin. Jag berätta att jag älskar honom och så sa han "Jag älskar dig så mycket jag orkar". Och det var så mitt i prick på alla sätt. Tänker både att han älskar mig massor, men också det att ibland orkar man inte riktigt älska sin mamma så mycket utan tycker att hon är jättedum.

Och Evilda som igår sa för första gången: "Min älskar mamma". Så varmt i hjärtat.

Och sen bort från älskande och till mens. Jag berätta en dag åt barnen att min irritation inte beror på dem utan att före jag får mens så är jag jätteirriterad och det är bara så i min kropp att allt är jobbigt. Och jag försöker behärska mig men det mesta irriterar och är dåligt. Och de tyckte det var intressant och fråga mera. Sen en vecka senare när jag blev nervös när Evilda igen lyckades fälla ut alla mjölk på golvet så fråga Arthur att "Är det så att du ska få mens snart?". Nå. Det var det ju inte. Men fiffig unge har jag.

November

Nå då har en vecka igen gått. Evildas sovande på dagis hade gått helt ok. Hon hade sovit, nog varit lessen en stund, en längre stund första gången och andra gången en kort stund. Hon hade inte riktigt vela gå i i vilan men hade sen fått sitta i famnen. Och idag for hon igen till dagis och protesterade på inget sätt. Satt och vinka glatt i fönstret. Och hennes göra själv är i en positivare fas nu. Iaf denhär vekcan (kanske jag bara haft mera tålamod och varit lugnare). Så imorse när hon ville ut så klädde hon allt själv. Jag hjälpte med sockorna (men hon hade på dem ren, jag satt dem bara rätt) och sen vantarna och sen satt jag halaren över skorna. Allt annat gjorde hon själv.

Den mellersta sonen så han har igen svårt med dagis. Förra fredagen ville han inte till dagis men det löste sig då han såg ena kompisen. Igår gick det bra (han är alltså onsdag, torsdag, fredag medan Evilda är torsdag, fredag) men idag så börja han ren hemma säga att han inte far. Och hela bilresan satt han och sa att han inte far. Och sen blev han i tamburen och till slut fick jag klä av honom och bära in honom och sen blev det ännu jobbigare. Men han var någorlunda lugn när jag lämna honom och en i personalen fick hålla i honom. Men det hade sen gått om. Och förstår inte riktigt vad som är problemet. Han verkar ha det helt bra där och har vänner och så. Så typiskt att om det inte är den ena så är det den andra.

Och med min jobbsökning. Det jobbet jag var på intervju till. De ska nu igen först göra beslutet om några veckor. Och nu var det mellan mig och en annan. Så jag får bara vänta och hoppas.

Och igår hade vi samtal på Arthurs skola första gången. Och det som jag var mest glad över var att Arthur fick beröm över sina sociala färdigheter. Och det är ju defintivt det jag mest jobbar på med alla barnen, hur man skall vara med andra och hur man skall bete sig. Så det var ju trevligt att det funkar bra där. Det han igen ska träna på är att koncentrera sig och göra uppgifter till slut. Tydligen har det inte varit ovanligt att han mitt i uppgiften går till soffan och gör kullerbytta eller står på huvud. Tydligen har han också stått på stolar, vilket jag nu inte riktigt förstår... Men joo, det är också så han. Om han gillar nåt och är intresserad och motiverad så kan han bra koncentrera sig, t.ex. då han ritar (han sku igen kunna rita hur mycket som helst, mest pokemon typer just nu), men sen igen hemma då det är skrivläxa så gör han precis allt annat medan han borde göra det. Och just nu är han igen i en aktiv fas. På kvällen sku han helst göra kullerbyttor i vår säng när han ska sova och sen så hänger han massor i ringarna. På våren då ena kompisen träna massor på sånt så var han inte alls intresserad, eller iaf träna han inte. Nu är det då annat. Påverkar kanske att han går på redskapsjomppa. Annat han gör 1 gång per vecka är Karate. Han läser långsamt och knaggligt, men när han koncentrerar sig så förstår han nog vad det står. När han börja skolan så kunde han läsa några ord om de hade stora bokstäver och små bokstäverna var helt obekanta. Så han har nog kommit långt på kort tid. Och favoritämnen är matematik och småslöjd.

Och till mig igen. Jag har fått mina tankar rätt bra sorterat och jag känner att jag lever igen. På ett sånt sätt där jag har kontroll över livet och inte så att livet har kontroll över mig. Och jag trivs så att träffa vänner och bara prata. Jag är jättenöjd över att jag i Lojo har tre vänner som jag kan prata om vad som helst med. Det är ju inte alls självklart, för mina barndomsvänner bor alla längre bort. Och den senaste veckan har jag träffat alla dessa tre. Jag älskar att prata och fundera och få nya tankar och hjälpa andra se saker på olika sätt osv. Sen har jag också insett att jag är en sån som vill göra massor av saker. Nu har jag ju vetat det, men nu när barnen blir större och möjligheterna är större så sku jag bara villa göra allt möjligt. Jag är så intresserad av allt och vill veta så mycket och inser att det att jag hänger mycket med barnen är uttråkande. Nåja. Så är det nu och hoppeligen blir det ändring på det snart.

torsdag, oktober 27

Dagisstart

Idag är Evilda första gången på dagis över vilan och jag hoppas att hon just nu vilar. Ska hämta henne 14.30 efter mellanmålet.

Och för att jag vill komma ihåg så ska jag dokumentera vår dagismjuklandning. 5:e oktober var vi där 1,5 h på förmiddagen. På torsdagen och fredagen samma vecka var vi båda där från 9-11.30, så att hon åt där.

Förljande vecka så var hon där från 9-11.30 själv. Jag var med några minuter i början men sen blev hon där. Hon åt bra och hade till och med tagit till mat. Jag var glad att vi ren tränat på ätande (och att jag betalat för det) ren under bekantningen då jag var med. Sander år ju inte alls de första veckorna och allt annat var då också förfärligt.

Sen blev det höstlov och vi var lediga och nu så är tanken att hon från och med nu börjar vara där från 9-14.30 torsdag och fredag. Jag har nu i två veckor pratat om hur det går till där när hon blir och vila och när jag for så hade hon nog inget emot det. Hon har bara väntat på dagis. Hoppas det ännu håller i sig idag efter att hon vilat där.

Och idag förde jag henne så gladeligen dit. Evilda var länge glad och medgörliga och fungerande. Nu är hon med mig endast enerverande. 2 år och 4 månaders ungen. För huh vad hon är sekaisin! Utveckling är bra, att villa själv är bra, att utveckla vilja är viktigt. Men sen vet hon ju inte riktigt vad hon vill och funkar just nu väldigt dåligt när man ska göra något. Hon ska göra allt själv. Allt. Hon har till och med torkat kakkan själv och hade allt på handen. Och såser och mjölker och allt ska själv. Annars skriik, hysteri. Men det jag får helt slag med är påklädande. Jag får inte hjälpa, men själv gör hon allt annat. Och jag tror ju förstås att jag vet hur jag sku villa göra det och sen så är jag just precis så eländig som jag faktiskt inte vill vara. Imorse så regna det. Gummistövlar alltså. Hon satt på en yllestrumpa. Jag fick hjälpa med andra. Sen börja hon gå in i halaren. Men nej, då sku strumporna bort. Och sen sprang hon mittiallt bort med halaren. Och så fortsätter det. Tills jag bara tar i den skrikande ungen och trugar strumporna och stövlarna på. Och det var ju så jag INTE ville göra.

Men eftersom jag fungerar så ruttet och som jag inte vill, så kan hon inte ha det mycket sämre på dagis.

Annars så funderar jag mycket på barns självbestämmanderätt. Och jag gillar det och tror på det, men...

Och tillbaka till dagis. Har förberett henne genom att prata mycket om det. Har inte lyft upp att det blir roligt, utan mera pratat om vad hon kan göra då hon får ledsamt efter mamma. Och sen har hon foton där som hon kan titta på. Och ett helt enskilt foto på bara mig. Haha.

måndag, oktober 24

Blandat

Allt är så oklart, men jag har ändå mig själv. Och just nu mår jag bra i mig själv. Det som jag mera och mera måste medge är att jag orkar bra, så länge jag någon längre stund under dagen får tystnad och ro. Inget avbrott hela tiden. För det är nog jobbigast för mig med detta hemmaliv (såhär nu efter en vecka då alla varit hemma på höstlov och Micke jobbat mycket) att hela tiden vara på sin vakt. Om jag sätter tvätten så kanske jag plötsligt måste springa på wc med nån, eller rädda en situation, eller torka upp, eller gå igenom gräl eller något annat. Och jag ber nog de äldre vänta tills jag är klar om situationen inte är brådskande, men på nåt sätt är den det ofta. Och det är så irriterande att just börja hänga upp ett plagg, sen springa iväg och göra nåt, för att igen få upp ett plagg. Och när det är så med precis varenda sak under hela dagen. Och sen ska jag hela tiden ta ställning till nåt "Får jag spela crash royal nu?" "Kan vi fara på Pokeretki?" "När kan vi fara utomlands?". Jag tycker om att göra och var igång och få saker gjort, men irriterar mig så på alla avbrott. Och då behöver jag paus och tystnad. Och sen orkar jag igen. Men det är inte så lätt att få in det alltid.

Och vi har motgångar med huset. Med strömmen. Luftvattenvärmepumpen som sattes är troligen för stort för vårt strömsystem. Och sen så ska jag plötsligt förstå mig på el. Men som tur kom först upp på google den bästa gubbe i hela världen, så otroligt härlig elgubbe. Kom och rädda mig när huvudsäkringen gått 2 gånger på några timmar. Ringer och kollar att allt är bra. Tar reda på saker. Leder situationen. Och jag är så tacksam. Och skiter i vad det kostar. Tacksam för att jag inte behöver kunna allt här i världen.

Och sen har vår snart 9 år gamla tvättmaskin börjat tacka för sig. Har nu 4 gågner blinkat att motorn är sönder. Och jag har nu 3 gånger lyckats fixa bort det, men tror att det nog nu närmar sig slutet. Så roligt så. Och så köpte vi ju just en säng, eftersom den andra gick sönder typ varje natt och vi till slut sov på golvet på madrasser. Så det måste ju också betalas. Så roligt att vara vuxen.

Och för en vecka sen ringde de från jobbet jag varit på intervju till. Och jag hade ju gett upp det ren, kändes helt så. Och då sa hon att de hade gillat mig och att det efter mig kommit en bra till, att det typ stod mellan mig och en, och kanske en annan. Och så gav det mig hopp, och jag gillar inte hopp. Och nu väntar jag då bara. Väntar och väntar. Borde få veta nu i början av veckan.... Och jag vill ju ha det. Jag sku säkert gilla det. Det sku vara bra. Men jag vet ännu inte hur jag sku kunna göra det åt barnen. Att vara borta typ 10 timmar per dag känns nog jätteskrämmande.

Och sen funderar jag mycket på livet och tiden och förändringar. För 100 år sedan så var inget som idag. Inte på något sätt. Och 100 år är en rätt kort tid. För 200 år hade man ännu slavar i världen. Helt ofattbart. Och människan i sig har inte ändrat på den tiden, tror jag, liksom den biologiska människan. Och jag har så svårt med elände och lidelse och kan ibland inte förstå hur vår värld kan vara så eländig. Men så läser jag bok om slaveri som utseplar sig på Haiti, och det är nog fiktion, men ändå så ger det ju en bild av vad som var. Och då förstår jag så mycket bättre. 200 år lång, men kort, tid. Och en massa har ju ändrat, men vissa saker sitter så hårt kvar. Och jag förstår bättre varför. Och sen sätter jag ännu allt i relation till rymden. Det stora, där jorden är något pyttelitet. Och där människan först är liten. Och sen funderar jag på det huvudlösa system som byggts upp på denna planet. Det är sist och slutligen helt sjukt! Att vissa människor har rätt att köra över andra, att vissa männsikor ses som bättre och att allt är så orättvist. Så otroligt orättvist. Och nån borde dra i bromsen. Sätta stopp för detta sinnessjuka. Men hur ska nån liten, liten människa som  i jämförelse med systemet och tron på det, kunna göra det. Vad är ens alternativet idag?! Och med systemet menar jag det ekonomiska systemet och allt med vinstmaximering och kapitalism men med det sinnessjuka menar jag allt krig och stridande. Och jag förstår ju att det inte kommer att ta slut. För så länge så många barn är med om så otroligt traumatiska händelser och så mycket elände och otrygghet så kommer det inte att bli bättre.

Jo. Jag sku kunna starta en diskussionsklubb. Jag gillar så detta tänkande och ifrågasättande. Kanske helt bra att jag nog inte kommer att få detdär jobbet.

torsdag, oktober 13

Mitten av oktober

Jag börjar må bättre. Och jag börjar igen känna igen mig. Jag vet inte exakt vad som ändrat men jag börjar stiga uppåt. Mitt inre rum är inte mera svart och snurrande och fallande utan det finns iaf väggar, golv och ljus och värme. Det känns skönt att veta att det går att komma upp, att jag inte behövde bli där. Och jag känner oftare glädje och igår när jag var på zumba bara sprudla min glädje (jag gjorde helt egna saker och hade hur roligt som helst!) och jag konstatera att jag ofta är rätt glad. Inte bara slut och trött och irriterad hela tiden. Jag börjar ha kraft igen.

Och idag, just nu, är Evilda första gången själv på dagis. Hon är nu 2 timmar själv och jag hämtar henne efter lunch. Hon var helt ok med att bli där och jag hoppas att denhär början går bättre än Sanders. Det var bara för gräsligt.

Men jag börjar veta mig och ha mig någorlunda klar för just nu, inser att jag måste ta hand om mig själv bättre resten av livet. Det finns ljusglimtar för oss som par också och det är bra. Men dethär med jobb är nu så oklart och stressande. Det jag nu lärt mig om mig själv, människan och dethär med att ta hand om sig, ta det lugnt och lyssna på sig själv går så emot det vad arbetsmarknaden är nu. Kris.Men kanske det löser sig det med. Måste bara ge det tid.

fredag, oktober 7

Arbetsmarknaden

Som jag skrev igår så är det kanske igen lite för mycket.

Och jag inser så att det samhälle som nu har byggts upp i "vår värld" inte alls på något vis är idealet och inte alls på något vis genomtänkt. Det är så mycket som är förvrängt.

Jag har sökt säkert 10-20 jobb den senaste månaden. Jag har kommit till sista steget gällande intervjuer för ett jobb och för ett annat jobb ett steg framåt efter ansökan. (Och spännande nog är de båda jobb där svenska är ett krav). Det är ju jättefint. Men nu borde jag genast söka flera, och flera och flera. För det finns ju ingen garantin för jobben. Och jag tror att det idag finns så mycket bra folk att det är rätt samma vem som anställs, de flesta är högt utbildade. Och eftersom största delen av jobben är osynliga så borde man aktivera sig och finnas där det inte finns nåt. Det är ett sånt turspel. 

Och då har finska staten bekostat min utbildning i 22 år. Och sen sitter jag hemma. Sku gärna jobba och göra ens nåt eftersom jag ändå har utbildning, men det går inte. Och jag borde ha mera arbetserfarenhet för att få jobb, antar jag, men hur ska jag få den. I intervjuerna så tog de mest fast på min arbetspraktik, som nu inte kanske har att göra med det jag allra helst vill göra. Så det går inte att jämföra. 

Och jag tror människan också behöver ett sorts lugn och iaf inre harmoni. Men hur kan man hålla sånt när kraven är så stora. Man ska var nån sorts supermänniska för att få ett jobb?! Eller inte vet jag hurdana de är som får jobben. 

Och jag läste just gamla inlägg. Jag har skrivit helt tydligt åt mig att jobba inte mera än 80%. Och nu så är mitt ända alternativ egentligen att söka 100% för deltidsjobb finns det minimalt av och de är menade för studerande. Och nu har jag funderat, när jag kom vidare i dethär ena jobbet med intervjuerna, att kan jag faktiskt göra det åt barnen. Börja vara borta 9½ timme per dag. Det är jättejättemycket. Och det är ju helt emot mina värderingar å ena sidan men å andra sidan så inser jag att i dagens värld är det priset som måste betalas om man vill komma framåt. Men jag sku villa kunna komma framåt med en karriär fast jag bara sku jobba 30 timmar per vecka. Jag sku villa se det som en möjlighet med. Och jag sku säkert vara nästan lika effektiv i båda fallen.

Och det är så tokigt för jag vet ju nog att jag nu är klar med detta tvätta/städa/kocka 5 ggr per dag livet, men jag vill ändå att barnen ska få se sin mamma. Jag vill både ha min familj och ett intressant jobb. Varför ska det vara så svårt?!

Och då vet jag inte om steget är att utrota allt som heter veckoslut och göra allt tillgängligt när som helst. För sen behövs det ju ännu mera folk som jobbar konstiga tider och när ska man då få ron och harmonin och tiden med familjen. 

Joo. Jag tycker nog inte om hur dethär är tänkt just nu. 

torsdag, oktober 6

Tööt.

Efter min förra intervju så kom jag på intervju till själva företaget. Och jag var jag och jag är bra och bla, bla, bla. Men jag fick inte samma fina fiilis därifrån. Kände att jag ändå inte på nåt sätt var jag där. Fast det ju var jag. Det har bara varit så massor den senaste veckan och jag känner nu hur kroppen och knoppen inte riktigt hinner med. Och jag borde kanske på nåt vis förberett mig bättre, fast jag kände mig förberedd. Berätta om dig själv är en fråga man helt tydligt ska satsa på.

Igår bekanta vi oss med dagis och jag gjorde en till videointervju, och sen var maten slut och butiken ett måste. Och sen for Micke på jobb och jag blev med kaos och matlagning och uppstädning och nattningar och jag hann inte tänka en sekund. Och sen måste jag ju ställa i ordning allas kläder i högar när Micke sku föra. Och sen steg jag upp 6 idag. E bara tööt.

Och min fiilis e nog att jobbet gick förbi, läser det på nåt sätt mellan raderna (eller så förbereder jag mig på besvikelse). Men det är också helt okej. Evilda får börja dagis i lugn takt och den nyheten hinner lägga sig.

Men sen ska jag nog börja jobba.

måndag, oktober 3

Helvetes vattkoppor och arbetsintervju

Vi har ju haft vattkoppor här.

Sander var prickig en lördag morgon. Det var rätt milt. Klia lite i 1,5 natt lite efter start och det var lite jobbigt då de var i rumpan och på grund av hans nattblöja så var det så svettigt. Men dagtid var han bra. Första dagen lite stegring bara. Och då handla det om timmar det var eländigt på natten och största delen sov vi. Sander hade massor nippor i hårbottnet och rygg och mage.

Evilda fick sen små prickar 11 dagar efter Sander, och de växte sig sen och blev vattkoppor. Hon kom sist och slutligen lindrigast undan. Lite varm var hon nån gång under en dag, men inget mera. Och 2 nätter var också lite jobbigare då nipporna klia lite, men aptekets vattkoppssalva hjälpte bra. Hon hade 2 i snippan men det verka inte störa och sen enstaka på benen men mest på ryggen och magen.

Arthur blev trött en torsdagkväll, 13 dagar efter Sander. Och jag var glad, hitta nåt som likna en vattkoppa. Jag hade ju väntat så på dem eftersom vi ska på teater inkommande lördag och ville kunna gå dit. Kunde aldrig ana vad det sku bli. På fredagen hitta jag flera och konstatera att det nog är vattkoppor. Barnet stanna hemma och febern var hög. Mätte på kvällen 39 grader. Det fanns inte ännu så många koppor och barnet somna tidigt, helt utmattad och febrig. Men den natten börja helvete. Ryggen klia och jag paja och smörja, och magen var helt rödprickig  På morgonen mötte mig ett helt prickigt barn. Hela magen, ryggen och armarna och benen. Helt fulla. (Han har på riktigt haft över 500, på en arm fanns över 50 iaf). Mellan lördag och söndagnatt så sov Arthur 2 timmar, han fick inte ro i kroppen alls. Somna halv 11 efter mycket strul och vakna halv 1 och allt bara klia och salvorna tog slut och inget hjälpte. Han fick inte ro. 3 gick han ner för att se på tv för jag tänkte det sku hjälpa honom somna. Men nej. 7 när jag kom ner så titta han ännu på pokemon. Och han var trött hela söndagen och fick för en timme på dagen tag på sömnen men titta annars på tv för då fokusera han på det och det klia inte så mycket. Sen ringde de från en rekryfirma på söndageftermiddag och erbjöd interjvu till måndagförmiddag och hon tyckte nog det var bäst att jag sku komma då och inte senare. (Jag hade nog talat med de tidigare och ren gjort videointervju på fredag).

Och det var så ett slag i huvudet. Jag var helt töt, trött och var inte på nåt sätt förberedd för intervju. Och Micke borde då ha fått sova efter nattur, men han fick nu sen vaka. Jag samla mig, förberedde mig, och fick mig klar i huvudet på söndag. Och natten gick lite, lite bättre. Barnet sov (fast tvinna och sparka mig hela natten för det klia så) och först halv 4 vakna han och var superolycklig och sen salva vi igen (jag sov på bassalvan in famnen och salva säkert i sömnen med), och sen var han hungrig och åt äppel 5 och Evilda vakna och sen somna hon om och Sander vakna (och Micke jobba ju nattur). Men från 5 framåt så sov Arthur och jag och de andra sov till 8. Jag kom hem 1 och Arthur sov ännu då och han vakna slutligen 20 före 2 och var som ett nytt barn och jag hoppas det värsta nu var över.

Men till min intervju. Jag var en timme på intervju och sen kommer vi till det fina. Jag ville ju börja analysera den och se vad jag sku ha kunna gjort bättre och vad som gick fel och hur jag nu var oduglig på nåt sätt när jag nu inte sagt nåt fiffigare. Och jaa, inte var nu det kanske som jag sa utan kanske mera på nåt annat sätt. Men hela vägen när jag körde ut från stan så upprepa jag högt åt mig: Du är bra just som du är!, Du är bra just som du är!

Och så är det ju. Jag är jag och jag sa saker som jag just då tänkte och var bara jag. Och jag är helt tillräckligt bra som den jag är. Jag är och kan inte bli någon supermänniska. Och jag som jag är helt tillräckligt bra. Och rekryterare söker en viss sorts typ och jo, jag kanske vill ha jobbet, men jag kan ändå inte vara nån annan än jag för då är jag inte jag. Och jag är bra som jag just är.

Och dethär hör till mitt nya liv. Att acceptera den jag är och nöja mig med det. Inse att det är på vissa sätt och inte vara för hård med mig själv. Och sen också tillåta mig vila och känna igen mina känslor. Nu är jag ju trött. Det har hänt massor på ett veckoslut och oron för barnet som varit helt förstört och bara kliat och inte kunnat sova har ju varit stort. Och istället för att pressa mig till gym och sånt så har jag låtit det vara. Gjort det nödvändiga men på ett vänligare sätt acceptera situationen.

Och just nu känner jag mig också stark. Att gå igenom en intevrju var bra, och jag kan dra det till nytta i framtida jobbsökning. Jag fick också från annat håll förslag på vad jag kan göra och känns att jag har möjligheter, fick dessutom kallelse till en annan videointervju idag med, sku bara behöva tiden. Och den ska jag börja satsa på att få på onsdag då vi ska till dagis med Evi.

tisdag, september 27

Jag är 31.

Och så har jag fyllt 31.

Och jag vet att mitt år som 31 kommer att vara så mycket bättre än de senaste åren. Det har ju hänt massor alla år för mig, och det kan ju ses som bra, men dethär året hoppas jag att det händer extremt lite och att jag kan fortsätta min färd i mig själv och hitta en vardag som är trevlig och där jag på riktigt kan vara lycklig. Dethär är det året mitt nya liv börjar. Året då jag ska slute leva i "sen när det är gjort så den kan jag slappna av". Och jag är alltså helt seriös. Jag ska välja annorlunda och jag ska satsa på. Och nu har jag ju alltid vetat det, men att på riktigt förstå och se det som jag nu gör, så har jag inte. Och en sak som starkt motiverar att komma bort från mina gamla mönster är det att jag inser att de lås som jag har är typ exakt de samma som min mamma har och det är just så det funkar. Föräldrarna för över sina lås. Och jag vill inte att mina barn ska vara uppoffrande eller sjukt krävande av sig själv. Och då måste jag också helt konkret sluta vara det själv. Och jag inser att jag också tänkt så i mina lås och det jag själv sku behövt som mindre. Jag har på alla vis sätt dagvård som nåt negativt och på ett sätt undvikit det in till det sista, medan jag nu kan inse att den tanken gick alltför långt. Om föräldern inte trivs hemma så måste den inte uppoffra sig, tror inte att det är nån bra sak. Mera. Förstås kan det gå för långt i andra sidan, men det är nu inte mitt problem.

Och min födelsedag var också jättebra. För första gången säkert nånsin sen jag och Micke blivit tillsammans. (Okej, det finns nog några år då den varit helt sjukt bra, men sen barnen fötts). För jag har alltid blivit besviken, och önskat att den andra sku förstå vad jag önskar mig. Men nu tog jag mitt ansvar. Och sa att jag vill inte stiga upp med barnen och jag vill sitta ner och äta mitt morgonmål och inte vara den som hjälper barnen med morgonmålet. Och sen ville jag spela bordsspel och gå på jomppa. Och allt det fick jag. Jag vakna nog ändå 7, men kunde då sitta vid datan istället för nåt annat. Jag duka nog morgonmålet (och fick just vad jag ville) men jag fick sitta stilla. Och jag åt så mycket att på bodypumpen hade jag massor energi (eller så berodde det på lördagens kakor och godis). På eftermiddagen ville jag till Liessaari och vandra och släpa med protestungarna dit och det var hur fint som helst.

Jag förstår så mycket bättre vad som är mitt ansvar och vad som är mina gränser och sen måste jag också ge den möjligheten och chansen åt andra.

Det känns så befriande på alla sätt.

Har alltså haft några bra dagar.

Nu väntar jag bara på att ännu Evilda och Arthur får vattkoppor, att Evilda börjar inskolas på dagis (ska egentligen ske på torsdag men får nu se när kopporna kommer) och sen ska jag köra fullt ut på att söka jobb. Nåt måste jag väl hitta.

söndag, september 25

En 7 årsdag som inte blev som planerat

Mammas ide till kalasplan: Fredagkväll grannkompisar på kalas, lördagförmiddag skolkompisar i skogen på kalas och lördag eftermiddag släkt och vänner på kalas.

Den ursprunglig planen som passa barnet: Nästan lika som ovan men kompiskalaset sku vara hemma.

Men sen fick Sander vattkoppor en vecka tidigare och planerna började gå om. Alla med barn som inte haft vattkoppor blev flyttade till senare. Och kompiskalaset blev flyttad till ett skogskalas. Enligt alla uträkningar så borde inget av barnen smitta ännu denhär lördagen. Och vi sku starta vid ishallen och gå på spånbanan och grilla korv och vi var till och med och provgick vår tur med Sander och Evilda.

Men på fredagmorgon vakna Arthur trött och med huvudvärk och allmänt hängig. Och varm osv. Jag gjorde beslutet att inhibera precis allt då, förutom mor och farföräldrarnas kommande. För det är ju inte roligt att kalasa om man inte känner sig 100 och sen så kan man ju å smitta. Så det var egentligen ända beslutet jag kunde göra och jag ville ju göra det i tid så att människor kunde göra andra planer.

Nå. Fredagkväll var Arthur pigg och energisk och den energin fortsatte på lördagen. Inget täcken på sjuka ens... Typiskt.

Men enligt båda barnen så var det en helt superdupersuper dag igår. Och det håller jag nog helt med om.

Arthur grattades på sänen och fick just vad han önskat sen, en Lego ninjago tumbler bil med den vita ninjan. Sen fick han också biljetter till skattkammarön, som jag och han ska gå och titta på. Sen fick han ännu en mjuk konstig boll som fanns överbliven i skåpet. Vi åt amerikanska pannkakor med jordgubbar, nutella och lönnsirap till morgonmål. Sen blev det legobygg.

Och jag tänkte vi ska göra nåt med familjen. Vädret var fint och spånbanan vid ishallen lockade för den sträckan är passligt kort så att Evi kan cykla/gå själv (för om vagnen är med så ska hon ju bara sitta). Så jag laga kakao, packa knackorv och hotdog bröd med och pågens bullar. Barnen fick genast en bra pokemon på parkeringen så fast de var skeptiska i början så blev utfärden super. Också för att de fick hotdog, det var lyx. Hemma igen så sov Evilda och jag och Micke städa båda två och barnen lekte först och titta sen på tv och fick äta godis (!).

Sen vid 4 kom farföräldrarna och vi åt fisksoppa med dem och till efterrätt hade vi fryskladdkaka med grädde och m&m:s på som Arthur själv dekorerat. Han var så nöjd med sin kaka och åt 2 stora bitar. Och i nåt skede kom min mamma med en till legolåda, den han önskat sig nästmest och ännutill en spindelmannen dräkt han en gång på sommaren så sku velat ha från H&M. På kvällen så klädde han sig i den och klättra på vår takka och var spindelmannen. Sen somna han slutligen i den och var så glad, så glad över sin 7 årsdag. Han konstatera också att han nog egentlgien inte sku behöva flera kalas när han fick så fina paket.

Det är så sällan vi har hemmadagar hela familjen. Och såna där vi alla har det trevligt. Nu när vi haft det bättre med Micke inser jag hur urskit vi haft det. Det har inte ens varit nåt lite skit. Bara botten. Och nu är det trevligt då det är roligt att vara med den andra och att ens komma lite överens. Och så sku det vara så roligt att ha lite mera dagar tillsammans, och inte bara 1-2 familjedagar på en månad.












 Och min mamma hade hittat en Elsa klänning åt Evilda. hon var ju helt till sig.




Och så kom hulken, eller var det gröna goblinen, med. Och de hade så roligt ihop.

onsdag, september 21

En dröm om en normalare vardag.

Just nu är jag inne i en stund då allt är möjligt. Och allt jag trott och tänkt kastas om. Huller om buller. Vad är sist och slutligen viktigt i livet? Och nu gäller det inte bara mig, utan också min man. En dröm väcktes igår kväll, en dröm om en "normal" vardag. Och när man ens tänkt den tanken så känns den så härlig. Veckoslut alla veckoslut. Julledigt hela julen. Ledigt på självständighetsdagen. Och alltid självklart. Inget: Beroende på hur Micke jobbar. Inga barn som frågar när pappa kommer eller far, utan en pappa som sku vara ledig varje kväll och från fredagkväll till måndagmordon. Men allt med jobb är så osäkert. Vågar man riskera. Och ett bortfall på 650 euro är ju enormt för oss (egentligen är det ju 1000 euro brutto men då sku också skatteprocenter minska). Men om jag sku börja jobba med vad som helst och ta in det. På nåt vis sku det kännas så skönt. Inte förstås då när jag vill resa bort och långt också. Men en rutinerad vardag. Ooh. Sku ja månne nånsin få en sån?!

söndag, september 18

Den inre rösten

Jag har förr märkt av inre röster och jag antar att det är sånt alla har. Ena tanken tänker så och andra på nåt annat sätt och så för man en inre dialog och kommer fram till nåt. "Jag sku inte orka diska" "Joo, du måste nog nu diska för annars..:" osv.

Nå. I och med att jag läste boken så har jag försökt börja känna efter vad jag egentligen känner och försökt använda min vänliga ansvarsfulla vuxna som stöd. Och så märkte jag här en dag att min normala, eller gamla, den som alltid funnits, inre röst, är helt jätte elak och supersträng. Jag kände mig trött en eftermiddag då jag städa undan efter middagen och tanken for som att "Va e du nu trött över? du ha ju inte gjort någo ida, va nu inte löjlig, nu måste man nu orka med mera". Min snälla röst stoppade det och fick sen senare märka vad allt fint jag gjort. Jag hade följt barnet till skolan, hållt på hemma, kastat korgboll med ett barn och varit och simmat med alla tre och fixat middag och gjort en massa. Men dendär automatrösten är bara nedvärderande och supersträng. Och eftersom den är så mot mig så har den nog också varit det för Micke. Jag har ju inte sagt allt den tänkt, men eftersom vår relation också varit vrickad så har jag på nåt vis också fört över mina egna krav till honom, i mitt huvud och inre dialog. Och då har jag ju aldrig varit nöjd med något, för alltid borde man orkat mera eller gjort mera eller bättra. I min inre dialog så existerar nöjdhet sällan. Eller jo, nog lite, men då som att "bra att du fick det gjort och det, och det, nu sku nog ännu det borda göras men nu finns det inte mera tid/möjlighet".

Och eftersom jag varit mycket slut, så har jag ju aldrig varit nöjd eftersom jag hela tiden kritiserat mig. Så nu jobbar den ansvarsfulla vuxna på att berömma. Och lätt är det ju inte, men små steg i taget.

fredag, september 16

Beslutet

Jag gjorde ett beslut. Ett svårt beslut. Men det känns rätt. På vårt sätt.

Evilda börjar dagis 2 dagar/vecka från och med oktober, min tanke är att hon är från 9-14.30.

Och sen när hon blir där gråtande och jag frågar mig varför så ska jag komma ihåg.

Att varje gång jag kommit lite in i det jag håller på med så blev jag avbryten. Ingen enhetlig stund för att tänka och skriva. Idag förde jag Sander till dagis till 9. Micke är ledig och följde Arthur till skolan. jag och Evilda var till butiken. Vi kom hem ca halv 11. Efter att maten packats in gick Micke ut och cykla med henne. Och jag börja skriva på en ansökan. Och så kom de en liten stund senare in och hon sku genast till mig. Och det var just då jag kommit igång. Och poff, så for det. Och sen tar det igen tid att komma fast det. Och sen fick jag ju påminna om lunch, och ups, det fanns det ju inte och nu var jag självisk och skrev min ansökan så barnet fick nektarin och bröd till lunch (ingen katastrof ju, men fick då också svara på om barnet kan äta bröd...)

Och Micke är slut och har tungt på jobbet och får aldrig paus om han varje ledig sekund är med barnen så att jag får nåt tänkt och sökt. Och jag får ju ändå inte mycket tänkt för hela tiden avbryts jag. Så nu får jag då 2 dagar. Och nu ska jag bli jobbsökningsproffs!

måndag, september 12

Emotionella behov

Jag har fått boken läst, Tunne Lukkosi, som jag nämnde i förra inlägget. Och det var en läsupplevelse som jag alltid kommer att vara tacksam över. Jag är säker på att det är boken som kommer att vara den viktigaste bok jag nånsin läst. Jag sku säga att det är både en självkännedomsbok (mest) men också bra för parförhållanden och som uppfostringsbok.

Man pratar ju mycket om att omgivningen påverkar en och barndomen är viktig och bla, bla, bla. Och allt är så ytligt och vagt. Och uppfostringsböcker förklarar vad som händer om man gör på "fel" sätt och varför man borde göra på annat sätt. Men denhär boken förklarar så bra vad olika saker kan ge upphov till. Alltså 18 olika känslolås. Och sen kan man hitta sina egna och förstå att jaaa. Det är därför jag tänker såhär och inte för att det ÄR såhär (sådär en allmän sanning). Och det är därför jag ser mig som sånhär, inte för att jag ÄR sån.

Dethär med känslor är ju helt nytt för mig i och genom barnen har jag blivit bättre på det med åren. Förr kunde jag typ dåligt och bra. Idag berättar Evilda lessen, skrämd, ensam, glad osv och jag märker att med henne har jag gjort det bäst. Jag är inte ännu så bra på de positiva känslorna, men jobbar på det med med barnen.

Denhär boken pratar om emotionella behov och att de också är viktiga. Men om man inte fått hjälp med de emotionella behoven som barn, så kan man inte känna igen dem heller som vuxen och då tar man till sätt som inte är optimala för en som vuxen (men som hjälpt en att klara sig ur situationen som barn) som att man undviker, ger upp eller strider, fast det man egentligen sku behöva göra är att känna igen känslan och behovet som är bakom den och försöka få den tillfredsställd. Känslorna berättar alltså vilka våra emotionella behov är och genom att lyssna på känslorna så kan man tillfredsställa dem.

Och jag accepterar så dethär. Och jag märker ju nu själv efter att jag läst det att joo, så är det! Och man skuldbelägger typ ingen i boken, speciellt inte det lilla barnet inuti. Det är den vuxna  som borde tagit ansvaret men på grund av förälderns egna känslolås så har den inte kunnat stöda och hjälpa det lilla barnet inuti. Men det är inte försent, man kan själv stärka den  ansvarsfulla vuxnas roll i ens hjärna/inre dialog  och på det sätter stöda det lilla barnet inuti när känslorna blir för tunga.

Och fast jag nu vet detta så betyder det ju inte att det går att ändra på en natt. Men jag tror ändå så starkt på det. Vi har haft det bättre med Micke i en vecka (och det har inte hänt på evigheter) och en kväll så satt han i soffan och gjorde nåt och jag kände inte en kontakt med honom, sku ha villa blir kramad och ha nån att prata med, men sånt hör inte till mig att säga, har lärt mig klara mig själv och inte vara behövande/besvärande. Så istället för att säga nåt, så gick jag i sängen och sura och tänkte vara sur resten av tiden (så sku jag ju förr varit). Skylt på honom för att han är så...någo. Nå, men nu fick den ansvarsfulla vuxna i mitt huvud mig att inse att det jag innerst inne vill är att blir kramad och omhållen och att genom att sura så får jag det inte. Att det var en känsla som kom av nåt annat och att Micke i detta fall inte alls mena nåt illa. Och det, det sku jag ALDRIG ha fattat om jag inte läst den boken.

Läs den. Tror inte att man kan ångra sig. Tvärtom. Man kan önska att man läst den tidigare.

torsdag, september 8

Mitt lås

Jag vet ju inte riktigt vad det är med mig men jag tror att sånt är svårt att sätta fingret på. Man kan ju säga att joo, det var det och det som ledde till det, men sen kan det ju också vara nåt som man gett liten betydelse som egentligen kan ha varit av stor betydelse. Så jag kan inte säga att det är exakt dethär som gjort att jag nu är här. Och med här vet jag ju inte heller vad jag menar. Här är nåt som inte är där och då.

Där och då så levde jag i en kamp mot tiden. Jag försökte hela tiden springa och ta fast den och hinna med för att inte snubbla. Ha koll på kalendern i vecka framåt och veta att då och då måste det beaktas och då och då måste det göras och planeras så, osv. Men nu här var jag är så är jag inte alls fast. Jag snubblar på fötterna i loppet och hinner inte med. Försöker sedan bara ta mig upp och komma lite efter alla. Men det funkar också så. Det har inte hänt nåt katastrofalt än, fast jag inte är helt med. Jag ser och tar situationerna några timmar före de kommer och inte hur mycket före som helst, som förr. Och det går ju också.

Jag har börjat på en så bra bok att det inte är sant. Tunne Lukkosi. Och mitt största känslolås är mina stora krav på mig själv. Men jag har ju inte sett det som nåt, bara som nåt positivt. Att alltid vara i gång och hålla på. Att njuta gör man på resor, men dit hag jag ju inte heller kommit.


Vaativuus:

"Olet vaativa itseäsi kohtaan, vaikka luultavasti itse pidät vaativuuttasi ihan kohtuullisena. Sinusta tuntuu, että koko ajan on tehtävä jotain, saatava aikaan tai pidettävä asiat ja tavarat järjestyksessä. Et voi olla tyytyväinen itseesi jos et täytä vaatimuksiasi - siksi tuntuu ettei mikään koskaan riitä, aina on jotain tavoittelemisen arvoista. Riittämättömyyden, epäonnistumisen, huonommuuden ja häpeän tunteet vaanivat ja iskevät ellet yllä koviin vaatimuksiisi. Ponnistelet välttääksesi näitä ikäviä tunteita ja se aiheuttaa sinulle ahdistusta ja stressiä. Stressi saattaa ilmetä erilaisina fyysisinä oireina - unettomuutena, väsymyksenä, korkeana verenpaineena, vatsahaavana tai paniikkikohtauksina. Sinun on vaikea rentoutua ja vain nauttia elämästä. Saatat olla enimmäkseen turhautunut ja ärtynyt itseesi ja toisiin. Elämä on suorittamista, ja uskot että se joskus tuo sinulle palkinnon - vapauden tai täydellisyyden. Loppujen lopuksi saavutukset kuitenkin tuntuvat tyhjiltä ja hamuat seuraavia tehtäviä ja haasteita. Jos päätät menestyä jossain, luultavasti menestyt siinä - osaamatta kuitenkaan pysähtyä nauttimaan menestyksestä. Ehkä lyöt laimin ystäviäsi tai läheisiäsi - koska et ehdi rentoutua ja antaa toisille aikaasi."

onsdag, september 7

Glädje!

Jag har varit glad i två dagar. Måndag och tisdag. Före det var jag glad i några timmar den 10.8 då Arturs skola börja. Före det kan jag inte minnas när jag var glad.

Glädje är en trevlig känsla.Det känns i kroppen som en sprudlande känsla.

Lycklig och tacksam och så är jag nog för det mesta, men dendär glädjen har varit borta länge. Mest har jag bara varit trött, fundersam och lessen. Förstås har jag funkat normalt och varit normal men dendär baskänslan där under har varit så.

Jag hoppas att jag iag nått botten nu och att jag sen kan börja stiga. Eller iaf hållas på bottnet och ibland gå upp och ibland falla ner, men inte falla hur långt som helst.

Och jag har sökt jobb. Känns också bra att jag äntligen kommit dit och fått det gjort.

onsdag, augusti 31

Jag och framtiden

Mitt terapibloggande funkar ju utmärkt...

Nå, men jag kommer sakta små steg framåt. Det som jag nu funderar mycket på är jag och speciellt jag i vårt förhållande. Håller igen på att läsa den suvärena boken "Parisuhteessa" och inser igen så mycket saker. Nu har jag väl lite insett att det är fel av mig att vara störd på Micke för de krav jag har på mig själv och för att jag känner mig slut och stressad. Jag inser att jag är rätt fed up med min uppgift som köksa, barnskötare, hemskötare och uppfostrare. Och då mest i den utsträckning jag är det. Men. Har nu börjat tänka på det som mitt jobb. Och det lättar. Jobb är ibland skit och tråkiga och så men de måste ändå göras. Och det är ju en sån lyx för både mig och barnen det liv vi nu lever. Jag hinner se dem och de har korta dagar och mycket lugn hemma tid. Så tycker jag ju att det ska vara. Men jag tror att jag själv sku villa något annat nu. Och det är ju rätt själviskt. Men det får man vara. Men vår kultur är också självisk så kanske jag därför vill vara självisk!? Men sen så tror jag inte att det sku göra saker lättare för mig. Sku säkert sköta det jag nu gör och ett jobb, men då sku jag inte hela tiden vara vaktansvarig. Och inte är jag ju det nu heller. Micke är ofta med barnen. Alltid då han kan. Och det är ju nåt som jag borde uppskatta, och inte tycka dåligt om att han inte gör nåt som i min värld kallas fiffigt. Och det finns så mycket i min värld som hela tiden borde göras. Att ta en paus eller lämna ogjort känns helt fel. Men det tränar jag på. Och speciellt det att min världsbild över vad som ska göras inte alls är en universal bild, utan bara min bild, som uppstått av så massor saker och som kan ändras på.

Men av allt det så är nu framtiden så oklar. Vi klarar oss ekonomiskt såhär. Men vi kan inte göra nåt roligt och allt lite extra faller bort. Men sen fast jag sku jobba så sku inte vår ekonomi genast stiga för jag sku få en så dålig lön till först och dagvården sku kosta och eftis osv. Så jag kan inte tänka att jag sku jobba för mera lön. Moraliskt fel är det ju att lyfta arbetslöshetsstöd om jag inte superaktivt söker jobb, så för den delen så borde jag göra det.

Men sen har jag studerat massor och jag sku faktiskt villa göra nåt intressant och vettigt i framtiden. Och i den riktiga värld jag lever i är jag ren 30 utan nån relevant arbetserfarenhet och då är ju arbetserfarnehet som borde gå över allt annat. Om jag då tänker realistiskt. Men det finns inga garantier för nåt i livet. Så borde jag nu ge hemlivet ännu ett halvår? Eller borde jag söka alla drömjobb? (Nå förstås!, men det finns inte så mycket av dem) Eller borde jag börja göra lite vad som helst, olika inhopparjobb och så för att komma bort hemifrån  och få mera pengar(har ingen aning om jag kan göra sånt)? Eller borde jag sätta Evi några dagar på dagis och satsa allt på att bygga upp mig som en superaktiv arbetssökande (läsa in mig på fiffiga ämnen, ringa runt, skriva runt osv.)?

Just nu saknar mitt liv en riktning. Men på nåt sätt är jag inte ens riktigt där än. Men jag är på väg. Men jag ska låta det gå lite långsammare och med mindre krav.

torsdag, augusti 18

Augusti 2016

Jag har ju inte slutat blogga. Egentligen är det säkert det jag sku behöva mycket av just nu. Men. Tiden till det finns inte, eller andra saker går före. Och det är på nåt vis hela tiden massor annat.

Och sen är det ju svårt. Jag sku måsta tänka ganska djupt och jag sku också gärna skriva djupt. Men sen är ju frågan om hur man kanske hänger ut andra och det vill jag ju inte. Så. Ett balanserande. Borde skriva bara för mig, men det är inte samma sak som att ens låtsas prata med nån.

Men överlag så tror jag och hoppas jag att detta blir vändpunkten i mitt liv. Så mycket ljus ser jag inte än, men jag hoppas.

Mitt mentala rum har varit svart, och det har snurrat, och jag har fallit och det har inte funnits golv och det har varit yrt och eländigt och ensamt. För tillfället står rummet iaf stilla och det finns golv, så det är ju bra. Har börjat en process som jag inte ens visste att fanns eller att behövdes. Och nu efter några månader förstår jag äntligen vad processen är. Ett steg framåt iaf.

Tror att det är mycket som är fel med mig. Och det är ju alltid ett steg framåt. Och då gäller det att försöka hitta den jag faktiskt är och vill vara. Och sen så är det ju inte bara en sak som fått mig att vara svagare just nu. Läste att 3 veckors stress kan leda till en återhämtning på över 8 månader. Och min stress vara ju i 4 månader på våren och var så gott som konstant. Men jag inser att min relation till stress och min mentala hälsa och fysiska för den delen med, varit helt vrickad. Har inte tänkt att sånt berör mig. Har tänkt att jag klarar allt utan en paus. Att stress och utmattning och sånt inte faller in på mig, att jag fixar allt. Och det gör jag ju inte. Annars är också min bild av vad man får tillåta sig själv felaktig, och jag är bara så sträng med mig själv. Och sen är min bild om män vrickad. Och sen finns det en sorg i mig som aldrig kommit ut. Så mycket vrickat och mycket tankearbete att göra.

Och Arthur börja skolan för en vecka sen! Och det var en sån glädjes dag. Jag var glad den dagen, iaf i 4 timmar tills Micke blev sur och förbannad över nåt helt onödigt (enlgit mig). Och då insåg jag också att jag sällan är glad på riktigt nu förtiden. Mest bara slut. Och lite mera slut. Och så försöker jag hinna med. Få allt gjort och vardagen och flyta. Och mest gör jag ju det själv och det är ju också dumt med tanke på maktbalansen i förhållandet. Men när det är så svårt att få den andra delaktig och det blir bara så tungt. Så jag är inte så glad i mig själv.

Skolstarten har varit tung för den blivande 7 åringen, men det hör ju till. Har går nu inte i eftis då jag inte har arbete. Och i ärlighetens namn har jag inte ens fått till stånd att söka nåt den senaste tiden. Men Arthur går till skolan och hem, det är ca 2,2 km och det är lite spännande så har nu gått med honom. En dag gick han själv hem men det visa sig vara lite för mycket. Och han börja i en skola med 72 barn och i en klass med nu 14 barn och i år är de en egen klass när de oftast är 1-2 tillsammans. Och så har de en härlig lärare som i 23 år haft ettan. Och föräldrarna fick gå med och se när skolan början och vara med i klassen och allt är bara bra. Och alla dagar 9-1.

Och Sander börjar första dagis 3 dagar i vekcan nästa vecka. Och nu börjar han behöva sälskap, så det blir bra. Evilda hänger här hemma tills jag hittar jobb. Och jag hoppas så att jag ska få nåt gjort åt den saken snart. Börjar vara färdig med hemmalivet.

fredag, juli 22

2 åringar

En två åring.

Och jag är så glad att det är den sista. För två åringar är så härliga, men samtidigt jobbiga. I min värld är två åringar lättare än 1 åringar, men 2 åringar är ännu inte som 3 och 4 åringar. Före jag börja vänta Evilda så drömde jag om 3 barn över 3 år. Nu sku jag kanske säga, 3 barn över 5 år. Nå iaf över 3 år. Jag vill kunna prata och debattera och argumentera med barnen och sen sku man tillsammans komma fram till nåt. Med min förstfödde har man kunna göra det länge, länge ren. Med min tvåa som nu då blivit 5 så är vi nog inte riktigt där än. Men han är så annorlunda. Och han får såna "hjärnsläpp" då det inte finns nåt i hjärnan alls. Men har hört att det i den åldern också händer massor i hjärnan och det ändrar någo banor och så. Nå. Men iaf. Om några år så har jag inte mera något småbarn. Och det väntar jag nog på. Dethär är min sjunde (7!) sommar hemma med barn, och åttonde totalt tror jag.

2009: Vänta jag Arthur och sluta jobba som servitis rätt tidigt då jag hade foglossning. Slappa största delen av sommaren.

2010: Första sommaren med Arthur. Var på lande när Micke sommarjobba nära och hade tråkigt med Arthur. Vi var helt fast i varann och det var så slött och jag kunde inte göra nåt alls.

2011: En sommar som var allt annat än tråkig. Den var helt hemsk. Sander var pyttebaby och Arthur med. Räckte inte till på nåt sätt och hanterade inte situationen som jag tänkt eller önskat. Var på stugan och hemma i Havshagen. Köpte radhus i Lojo. Helt hemskt.

2012: Arthur var nästan 3 och Sander hade blivit 1. Bodde i Lojo och var mycket på landet. 1 åringar är rörliga så var säkert stressig sommar då med.

2013: Ännu rätt tung sommar med en nästan 4 åring och en som fyllt 2. De hade ju roligt med varann men ännu massa uppassande och basvård och hit och dit och så.

2014: Början av sommaren var lugn och skön. Nybliven 3 åring och en som var 4½. De lekte tillsammans och då börja det vända det tunga. Och då föddes Evilda och resten av sommaren gick fastklistrad i henne då det var kokhett.

2015: Var mest hemma i nya huset och var så slut då alla bara sprang in och ut och Evilda efter som inte fatta nåt. Hemskt tungt.

2016: Nu. Blivande skolbarnet har mest tråkigt. 5 åringen får stärv ibland och 2 åringen är nu 2 och hittar på typ allt genast man gör nåt annat. Och sen är det ju hunden som snart blir 1 som också är med på stugan. Och vi har också varit på stugan nu några veckor. Och det är skönare än hemma. Man vet ju typ var alla är. Men ännu har det nog inte vänt och undrar om det nånsin gör det. Allt händer samtidigt och man hinner aldrig med. Det ska på pottan eller så glöms det och så vågar inte nåt äldre barn gå själv på wc och så sticker getingar eller så hämtas sand på terassen eller så skäller hundskrället eller sen ska man vakta simning och sen håller nån på att falla i och det är bara ett enda kaos.

2017: Sommaren det kanske vänder då jag inte har nån 2 åring mera att se efter (eller baby eller 1 åring). Sommaren som jag säkert inte mera har ledigt eftersom jag hoppeligen har jobb då.

Så ja. Det var mina "lov" det. Fast en enorm lyx är det ju nog. Men på inget sätt en lätt lyx eller en slappar lyx, utan mera lyx i att få vara med sina barn och få vara ute.

Och 2 åringen ja. Hon pratar mera och mera. Min och mina är superpopulärt och mig. "Mamma tutta mig" "MIN mamma" (och så klöser hon Athur som försöker sitta i famnen), "Inte tutta". Och stilla är hon aldrig. Skall alltid äta i min famn. Blir arg som ett bi då Sander retas med henne och tar nåt av henne (förstås är det han som gör det) och slår honom. Hatar tandtvätt över allt på jorden. Hatar hårtvätt nästan lika mycket. Har blivit förtjust i Frozen och Elsa utan att se det nåt mer och är förtjust i sina Elsa småbyxor. Allt är hennes och hon vill ha allt. Hon äter alla andra mat utom sin. Hennes hår är så krulligt att det inte är nån hejd och människor i butiken kommenterar till och med det. Hon sover brevid mig varje natt. Sluta amma henne 1 vecka före 2 årsdagen och före det amma jag bara före sovdags och hon somna till det. Men nu gör jag inte det mer och det är hemskt att lägga henne och sova, för mig. För alla andra är det lättare. Ångrar det ändå. Sku gärna ha lätta nattningar resten av livet.

Och nu sku jag kunna fortsätta men ska på body pump.

tisdag, juni 21

Juni 2016

Min bloggera verkar nog vara över eller sen kommer den tillbaka. Är iaf så glad över att jag har så massor bloggat och att jag har nåt att gå tillbaka till.

Nå, vad händer i juni 2016 då.

Jag har börjat min starka liv och ett liv där min kropp också ska må bra. Var förra veckan säkert 6 gånger på Aplico och mitt mål är att varje vecka vara åtminstone 4 gånger. Har börjat träna muskler vilket jag inte aldrig egentligen gjort och senast i samband med jompor för 7½ år sen. Så det var en stor glädje då jag märkte att jag klara av typ 5 armprässar med knäna i marken här för några dagar sen. Igår var jag på bodypump och idag är det inte trevligt att gå, men att dansa på zumba gick ändå bra, gillar så musiken.

Arthur har mest tråkigt och vill bara leka med komisar. Så han är nöjd nu för han är övernatten hos kompisen idag. Vi var på förmiddagen till Oittans Angry Birds park och inte kunde han leka där sådär länge och ordentligt utan kompis, först gnällde han om när han sku få matsäcken vi hade med, sen ville han ha glass, sen ville han fara genast till Ikea för att få glass och sen satt han nu bara på marken och hängde och vänta.

Om simmande. Bra att komma ihåg. Arthur simmar vad som jag tror att är 25 meter (djupa bassängen i Lojo) och han klarar sig bra i vattnet själv. Hoppar i var och hur som helst, igår gjorde han några gånger kullerbyttor från trampolinen, men han kom inte hela varvet utan landa på rygg. Simmar hundsim gör han. Sander har nog kunnat simma en längre tid, men är lite rädd och har inte kännt sig säker på det alls. De har en Wibit bana i Lojo nu på sommaren och i den måste man kunna simma för det är i djup bassäng. Och igår så våga Sander gå och han kunde hur bra som helst simma de 5 metrarna som behövdes för att komma till banan och det där banan sluta. Idag ville ha fara igen och pappa for med honom och de hade i 45 minuter non stop farit i banan =)

Mickes 3 veckor långa semester börja igår. Det känns kort. Och han har nog ca 2½ vecka kvar, eller iaf 2 men när vår framtid är så oklar och Arthur börjar ettan på hösten så tänkte vi att det är bäst att han sparar.

Vi har börjat gå i parterapi och det känns riktigt fiffigt. Är själv rätt upp och ner i och med den processen för mina reaktioner har varit så oväntade. Har mest suttit och gråtit där och det har börjat på en sekund. Känner inte igen mig och vet inte vem jag är. Fattar ytterst lite av processen och vad som är meningen att ska hända men känner ändå att det nu är den sista utvägen till ett trevligare liv och bättre stämning hemma.

Evilda är en pratkvarn. Hon lär sig så massor ord varje dag och börjar ren prata långa meningar nu. Har nu inte räknat men säkert 5 ord har hon sagt efter varann, kanske fler. Och jordgubbar, sötaste ordet nånsing, gomgommar. Och sen svara hon ett så vackert joo på frågor, eller då nää. Och allt man frågar svarar hon på, hon förstår allt som är frågor och så svarar hon riktigt rätt. "Saknar Evilda mama när mamma far på jomppa?" "Joo" "Ska vi kramas riktigt stort före du går till pappa" "Joo" och när jag kom hem "Min lessen mamma jomppa" och så kramades vi lite till. För mammig, det är hon med. Och famnig. Och hon ska bäras och sitta i min famn alltid när jag äter och sen ska hon vara med allestans där jag är. Helt normal alltså. Irriterande ibland, men inget konstigt i det. Och sen älskar hon att vara med sina bröder och att få vara med i deras lekar. Om de far nånstans så vill hon också dit, och hon vill göra vad det gör. Om de går ut klär hon själv på sig skor och mössa och sen är hon klar att fara efter. Och hon är snabb för hon vet att de inte väntar. Hon tycker om att vara med andra barn och gulligaste stunden var när hon på öppna dagiset dansa runt i ring med kompisen Stella. Superblyg i nya situationer men när hon är bekant så då pratar hon på och är bekväm. Hon är på många sätt jättelik Arthur, också till utseende. Ett krullhuvud är hon med, helt som Arthur var. Och Evilda var på sin första murre övernattning på veckoslutet. Vi förde Sander dit en gång och hon sku å ha villa bli. Satt i bilen å sa "min tur" hela vägen hem och så prata hon om det, att det var hennes tur att fara till Murre. Och i den saken var hon å helt säker. Joo, hon ville till murre övernatten och mamma kommer hem och hon blir där, och det gjorde hon sen med. Och vi hade huden, som väcket mig 3.40 första gången. Roligt.

Och det var det för denhär gången.

Och ja. Imorgon blir jag ekonomie magister helt officiellt. Jag är klar. Gjorde det jag aldrig tänkt jag sku göra, alltså myyycket snabbare än jag planerat först. Och nu är det över, och det är jag ju glad över. Tänker bara att jag sku ha kunnat ta det lugnare....

Har också sökt 1 jobb, men borde söka tusen till så att jag ens sku ha en chans att få nåt.

onsdag, juni 1

Glad över telefonen

Arthur blev inte alls superbesviken över sin telefon. Han blev glad. Sa "jee, jee" när han fick den och insåg att han sku få gå till ett ställe han förr inte fått gå. Sen när han hörde att det fanns radio var det spännande och när han hitta maskspelet. Det finna alltså ett spel, det traditionella "matopeli". Och fast det var knappar så förstod han väldigt snabbt hur det funkar. Tog några gånger innan han förstod att man ska trycka på luren efter att samtalet är slut men han har annars förstått det bra. (Sander igen så fick spela matopeli idag och lyckades under den tiden ringa mig och skicka meddelande medan jag natta Evilda). Arthur sku helst hålla i telefonen hela tiden och ta den med allestans.

Och kanske det gick såhär bra just för att han fick den först av kompisarna här i närheten och för att han inte sett nån i hans ålder ha nån annan sorts telefeon. Det blir säkert annat på hösten och han märker att det finns andra på hans klass med finare telefoner


tisdag, maj 31

Telefon åt 6 åringen

Det har nog varit prat om det ren en längre stund, men nu fick jag äntligen nåt gjort åt saken. Köpte alltså en telefon åt 6 åringen. Han har fått börja röra sig utanför hemgården tillsammans med grannkompisen på det vilkoret att han berättar var han är. Men ibland har leken fört dem nån annenstans, eller sen är området de varit på lite större. Och jag blir så nervös över att springa och leta efter barn. Dessutom så vill jag att han bara är supernära hemmet ifall det sku hända nåt, för då kan de komma snabbt hem, men med telefon kan de gå lite längre iväg. Sen så börjar han skolan på hösten och han ska gå skolvägen på ca 2,2 km och då vill jag att han har telefon. Så för mig är det viktigt att han har telefon. Han själv har ju väntat i evigheter på en telefon för att han har tänkt att han då får spela nonstop. Han har planerat att han skolvägen kan gå och spela... (Säkert och tryggt på alla sätt!). Så han kommer att bli jättebesviken för det han får är en sånhär:


Den kosta 25 euro och det enda man kan göra med den är att ringa och skicka meddelanden. Med minneskort kunde man fota också men inte ens det satt jag dit.

Men det är inte farligt att bli besviken. Det finns så många orsaker till varför det slutligen blev en sånhär.

  • Den är liten. Alla telefoner med touch screen så är rätt stora. Var ska han då ha den när han springer i närskogen? I handen? Nää. Denhär borde rymmas i fickan.
  • Den kosta 25 euro. Jag tycker det är för mycket ansvar åt en 6 åring att ge en 100 euros telefon. De går lätt sönder. Den kan i misstag falla i golvet. Den kan falla ur fickan. Den tappas. Osv. 
  • Ren barn får fysiska problem av för mycket spel på telefoner och plattor. Barn stirrar alltför mycket på telefoner (som vuxna och som jag med). Barn borde leka i parkerna och inte hålla på med telefonerna. Med denhär kan man inte göra nåt i parken. Bara ringa mamma då nån skadat sig.
  • Akkon håller länge och man behöver inte komma ihåg att ladda den.
  • Abonemanget är sånt att det inte går att ringa utomlands eller till specialnumror. Man kommer inte till internet med den. Och man kommer inte till olämpligt material på internet med den. Jag har hört om ren två olika situationer där första klassister tittat på porr och jag kan ju inte stoppa det med en sånhär telefon, men jag vet iaf att mitt barn inte kommer in på sånt.
Och kanske han inte blir så besviken, för igår hota jag med att jag funderar på att inte låta honom gå iväg från våra gårdar då han inte meddelar var han är och det vill han ju inte. Så då blir han säkert glad när jag löst situationen med att han får telefon.... Kan ju hoppas på det alltid...

lördag, maj 28

Gymstart

Jag har börjat på gym.

Jag blev medlem på onsdagen i Aplico och min tanke är att jag aktivt ska gå på olika jomppan och komma i skick under sommaren. Zumba var jätteroligt, typ roligaste nånsin, spinningen var svettig men idag gick jag på nåt med kahvakuula och det var bara så grymt. Alltså inte dåligt och inte ens tungt, det var bara omöjligt. Har inga muskler och om de inte finns ens nåt så går det inte att göra något. Jag kunde seriöst inte ens spänna magmusklerna för de var helt icke existerande. All kraft i dem hade ren använts till enbart rörelser. Jag bara skratta åt mig för det är helt löjligt att jag är i så dåligt skick. Och att jag då kommit på iden att testa den timmen.... Och helst sku jag ju bara gå på alla roliga timmar, men måste nog också göra någo muskelgrejer. Fast  i framtiden ska det nog vara den lägsta och lättaste nivån nånsin. Av tre magmuskler dör jag typ. Helt grymt att jag är i så dåligt skick. Men nu ska det bli ändring. Och jag är so excited!

måndag, maj 23

Ett veckoslut

Jag ska börja blogga igen, tror jag.

Bloggen är bra terapi och jag ska nu hitta tillbaka till mig. Dethär veckoslutet var en bra början.

Det är 3 veckor sen jag lämna in min gradu och det har varit 3 helt fulla veckor. Nu börjar kalendern se tommare ut och saker börjar vara gjorda. Jag var i nåt skede jättetrött och superslut. Jag orka inget, tänkte om jag var sjuk, lågt hemoglobin eller nåt, men det var kanske bara återhämtning. Man kan ju inte orka hur mycket som helst.

Vårt nådendalsveckoslut med Micke var faktiskt jättelyckat. Vi prata hela vägen i bilen. Blev lite klokare, och vi ska fortsätta bli klokare. Det känns bra. Nu på fredag så hade vi alla ledigt, också Arthur fick ledigt från förskolan. Jag och Sander for på tumisstund (fick till födelsedagen) till naturhistoriska museet efter att jag lämnat in ansökan om betyg, och efter det gick vi lite i kampen (och jag kände mig igen så nöjd över att inte bo där). Och på kvällen hade jag vinkväll med två kompisar, och en sån jag satt fram emot så länge. När det varit tungt har jag bara tänkt på hur jag ska dämpa sorgerna med vin... Och det gick nog lite så. Jag har ju förr varit lite för god vän med alkoholen och ofta druckit för mycket. Nu har det gått 7,5 år sen jag sist haft krabbis. Har slutat vid typ 4-5 portioner (och jag har ju då varit 3 gånger gravid under denna tid) och aldrig mått dåligt följande dag. Nå. Lördagmorgon var nåt annat. Dog. Huvudet explodera. Kunde inte röra mig. Fiffigt att både testa salmare och tequila plus all skumpa.... Men där vid 11 så börja jag leva igen och kom hem igen. Micke och ena kompisens man plus barn hade varit hos oss över natten. Mamma hade också på moron hämtat Evilda till lande och det var så fridfullt. Det var trevligt att märka att utan Evilda är allt rätt lugnt och man behöver inte hela tiden vakta. Nu ha jag ju veta det, men ändå inte märkt det så bra. Och det är bra. För om några år (max 3) så är hon lika gammal som Sander, och då kommer man att kunna sitta i en solstol i timmar och bara chilla. Och därför vet jag att jag är så klar med allt som är babyn och småbarn. Att övervaka är inte min grej.

Sen tog jag ännu äldre barnen med till stugan och lämna Micke hemma på lörda och vi sov över på stugan första natten. Och på söndagen när jag kom hem for jag på länk. Och det kändes bra (orka jogga nästan 4 km). Och jag tror jag börjar vara över på den godare sidan nu. Jag tror på att jag kommer att få min ork tillbaka. Jag vill bli stark och energisk. Jag vill låta mig göra sånt jag gillar och jag vill må bra i mig.

Och snart är det sommarlov. 4 dagar dagis har Sander än och Arthur har två veckor förskola.

torsdag, maj 12

Frågetecken

Idag är det torsdag, idag skall jag gå på en halv timmes massage till öppna dagiset för 20 euro (Bra grejer i Lojo).

Från och med förra veckoslutet har jag försökt varva ner. Kroppen och knoppen har varit i fart sen januari utan någon vettig paus och eftersom jag motiverat mig med att det finns ett slut och jag vetat att jag behöver slutet så har jag faktsikt försökt ge mig en paus. Hinna ikapp livet och hinna tänka och hinna andas. På lördagen vila jag i trampolinen istället för att baka rabarberpaj till Sanders kalas. På söndagen låg jag en lång stund i solstolen och på det viset har jag försökt fortsätta. Samla krafter och tänka. Och jag har kommit fram till att jag vill läsa och jag älskar ju uppforstringsböcker och om relationer. Har påbörjat Thomas Gordons "toimiva perhe" och den är superfacinerande. Inser att mycket jag läst bygger på de 40 år gamla tankarna. Och jag sväljer faktiskt det. Tror att genom att handla barnen med respekt så lär de sig respekt. Om det är ett ämne jag sku kunna läsa hur mycket som helst om är det psykologi. Det är bara så facinerande.

Men nu när jag också har tid att tänka och läsa så inser jag hur långt från varandra vi hamnat i äktenskapet. Jag visste ju bättre men ändå har det varit sist. Och nu hoppas jag bara att det inte är för sent. Vi ska på veckoslutet på min födelsedagspresent till Nådendalsbad och hoppas att det nu inte blir total flopp. Har helt seriöst väntat på den övernattningen sen september. Ofattbart att det blir min första natt borta från Evilda, och hon är 1 år 10 månader. Och sen är det ju ännu Eurovisionsfinal, hade missat det. Som tur kan man se den senare med. Hejar på Ungern.

Och hela hösten är angstgivande. Sku helt lägga mig under täcket och inte tänka. Hur fan ska jag få ett jobb? Vad ska jag göra med allas vårdgrejer? Jag vet att jag är en bra anställd, jag är så den typen. Men jag har ingen erfarenhet och jag är så skit på att sälja mig själv. Jag är ingen försäljare. Jag vet inte ens vad för jobb jag ska söka eller vad det går ut på att jobba. Och jag tror att när man söker jobb så måste man vända varje sten, hoppa på huvudet och lite till. Borde gå på en massa evenemang och vara superaktiv. Men jag tror inte jag kan göra det.

Och vårdgrejerna. Fick ren från dagis lapp att jag måste välja 4h dagar åt Sander alla dagar eller 2-3 dagar vård. Fast jag ännu är studerande. Blir klar 22.6 och 2 månader håller man kvar sina gamla tider så från 22.8 har han rätt till 20h/vecka om jag inte har jobb. Och det är ju helt ok, det är typ den dagen han går tillbaka från sommarlovet. Hoppas bara att det sen genast går att få till heldag och heltid. Han kommer att vara 2-3 dagar för annars om han är halvdag så kan man ha så mycket barn i gruppen, då räknas han bara som en halvt barn (en vårdare får ha 13 halvdagsbarn). Så Sander är helt ok.

Evilda. Största frågetecknet, eller näst största. Har sökt dagisplats från slutet av augusti. Och vill ju ha henne hemme om jag är hemma. Men funderar ändå om hon borde gå typ 2 dagar 3 timmar för att komma in i det. Så att jag sen kan på kort varsel börja jobba. Sådär pang ta emot korta jobb och på det sättet komma in i systemet.

Och Arthur och eftermiddagsvården. Om han är till 4 så kostar det typ 120 euro/månad och jag vill ju inte ha honom där om jag är hemma och inte är det ekonomsikt lönsamt heller.  Men är rädd att om han inte börjar där så får han sen inte plats när det behövs. Och ensam hemma vill jag nog inte att han är efter skolan.

Det allra fiffigast ur ekonomsik synvinkel (för oss) och för oss som familj sku vara att jag stanna hemma bara och levde på arbetslöshetsunderstöd. Men det funkar inte med mina värderingar och jag sku faktiskt villa komma bort och göra något ibland. Sku helst jobba 60-80%. Men känns som allt är emot det. Borde ju också hinna stöda Arthur med skolgången och allt det.

Och pengar jaa. Har gjort två stora ekonomiska beslut som gör slut på alla våra besparingar. Visste inte ens att vi hade så mycket (tack till föräldrar som nångång köpt aktier och liknande) men nu far allt. Huset ska målas och varmvattenboilern bytas ut. Huset sku vi kunna måla själv. Men vi behöver paus. Så vi betalar överpris för att få det gjort. Och vårt värmvatten stärvar typ konstant för det är över 30 år ren så nu blir det också fixat. Och sen är alla pengar slut och inga resor kan göras. Väldigt trist, men ytterst vuxet.

torsdag, maj 5

5 årskalas

Igår blev mitt mittenbarn hela 5 år. Har svårt att fatta att han är ren 5. Och lång är han med, hela 122 cm ren.

Vi hade största firandet igår på riktiga dagen. Först paket på moron och kakao till morgonmål och sen kompiskalas på kvällen. Sander har mycket kompisar (fast han ibland känner sig utanför). Han börja i en ny grupp på dagis efter jul och har därfirån kompisar. Sen så har han kompisar i dem som är i galma gruppen och blir sen om ett år hans förskolekompisar. Sen har vi ännu grannbarn och kompisbarn som är kompisar. Så med en begränsad inbjudningslista blev det 13 barn totalt. Pojkar.

Och Micke var på jobb och mamma sku hjälpa mig. Nå, Evilda fick ju feber just då så hon for iväg med Evilda.

Men jag klarade det. Sådär just och just... Barn i grupp kan nog bli så hysteriska och överdrivna när alla försöker fjanta sig till uppmärksamhet. Vi börja med paketöppning (snurra flaskan) och det gick sin tid där. Sen hade vi födelsedagshippa men efter en kort stund ville många sluta. Nå då hade ren halv timme gått och vi kunde påbörja picnicen. Vi var ute för det var härligt sommarväder den 4 maj 2016. Och barnen fick sköta det själv medan jag rusa in och på några minuter laga ihop glasskakan. Som tur hölls alla på plats den tiden och bjudningen var enkel. Och efter glassen så börja trampolinhoppande. Jag var trampolinpolis och gränsen var 4 barn. Nå, några små olyckor skedde ändå där fast jag stod och vakta. Vissa barn gick in och lekte och antar att det funka smidigt. Andra sprang omkring och kasta vindruvor... Jag var glad att kalaset bara var en 1,5 h och nästa år så kör vi på flera kalas eller miljoner mera vuxna. Skillnaden till Arthurs 5 årskalas för 1½ år sen var enorm. Då var alla 9 så lugna och satt bara lugnt och lekte med lego. Undrar om det har att göra med att där var 3 pojkar och 6 flickor...

Och bjudningen. Barn äter för mycket socker. I allt finns det socker. I traditionellt kalas sku vi haft chokobollar, mockarutor, kex och kanske en godisskål och sen kaka eller glass. Alltså massor sött. Nu ville jag försöka nåt annat. Vi hade vattenmelon, vindruvor, popcorn och sockrade nötter och chips. Chips är nu inte bra men det är ändå inte socker. Och sen en glasskaka med sås och kex. Och alla tog inte glass och om det tog så blev det ändå bara där det sockriga. Som dricka hade vi burkar med juice.

Och ingen gåva hade vi heller åt barnen när de for hem. Jag tycker det är så förvrängt att man ska laga ihop nån kräsäpåse eller en godispåse. Alla har tillräckligt med saker och en liten typ eller sak behövs inte. Godis behövs inte heller. Det är bara onödigt på alla sätt. Barn gillar det joo, men jag hoppas att barn kan leva utan det också. Någon fråga efter sån igår och jag svara bara nej, att vi har inte. Önskar att flera också kunde stå emot det så att man kommer bort från det. Kalas ska vara en rolig tillställning där man är träffar kompisar och gör roliga saker och det viktigaste ska inte vara: "mamma ja fick dricka kokis" "jag fick massa godis".








Och ännu om gåvorna. Jag är förstås super tacksam men det måste bli nån hejd på kompisgåvorna. Jag tycker att en gåva får kosta max 10 euro och gärna kring ca 7. Det är helt ok för en barnkompis. Meningen är ju inte att det ska va nåt maffigt. Men dehär gåvorna va helt sjukt värdefulla, många av dem. Och nu medger jag också att jag ibland funderar att det blir för billigt men på riktigt så är det ju helt absurt. 

tisdag, maj 3

Klar

Idag har jag lämnat in min gradu och nu kan jag inte mera göra något åt den.

Jag är själv nöjd med den. Den blev väldigt praktisk och ytterst lite akademsik, men det är jag. Jag kan inte tåla såntdär att nu har vi en modell som vi ska testa om stämmer och jaa den stämmer. Jag uppskattar forskning, men dethär med teori och teoretisk/akademiskt kontribution är inte för mig. Min handledare upprepade orden "konceptualisera" då han gav feedback på min avhandling och jag bara fattar inte vad han menar. Jag var ren då så slut med gradun att jag hade tänkt lämna det där men så hitta jag nåt i mig och satt till en sak jag glömt att jag hade tänkt göra så nu blev den hoppeligen lite bättre. Egentligen hade det ju ingen skillnad men när jag nu ändå gjort så mycket kändes det att jag kunde sätta någon timme till på det. Men nu var jag alltså klar. En dag före Sander födelsedag.

För då nångång i februari när jag bestämde att jag gör den klar så snabbt som möjligt så lova jag barnen att till Sanders födelsedag är den gjord. Och det är en av orsakerna jag fick det gjort. För oss som familj var hela processen helt hemsk. April var mycket lättare och har ren lyckats glömma hur hemskt det var. Men jag vet att februari och mars var helt sjuka. Det kändes som att jag inte hann andas eller kunde göra det och det var fråga om att bara överleva till nästa dag och lämna allt annat till "sen när det är klart". Nu har det börjat lätta några veckor sen när jag sett slutet och insett att jag fått ihop texten. Det blev 65 sidor text baserat på 13 intervjuer.

Och jag vet att det var bättre såhär. Jag sku säkert satt massor mera tid på det om jag sku lämnat det till sommaren och då sku allt varit bort från familjen. Det har varit hemskt att ge över skrikande Evilda till Micke, hon sku ha villa vara med mamma ju. Sander hade en så hemskt vår och det berodde delvis på nån hemsk utvecklingsperiod men också för att vi hade det så tungt hemma. Det börja nångång i december, hans jobbigare period (jag tror ju massor på dessa perioder) och nu på våren börja det vara så utom kontroll att jag vissa gånger tänkte att nu ringer jag till rådgvningen efter hjälp. Jag brukar ofta hitta svar och sätt att hantera honom men denhär gången var det svårt, speciellt då jag inte hade tid eller ork med det överhuvudtaget. Jag vet ju att det gjorde det så mycket värre och jag gick igen över mina egna mamma gränser många gånger. Nu har det mirakulöst lugnat sig och jag har ens svårt att förstå vad som var svårt för vår nästan 5 åring. Men efter dagissamtal så slo det mig igen. Han ville bestämma över alla och säga vad man inte fick och fick göra och om man inte gjorde det så skrek han och slog och bet. Vi har haft såna strider och jag har fått sitta och hålla i den otroligt starka, långa 4 åringen och han har bitit mina armar och händer. Han har inte kunnat behärska sig själv över huvudtaget och har för nåt smått kunna bli arg som ett bi och försöka göra ont åt annan. Evilda älska han att picka på och kunde också göra illa åt kompisar. Om man sku säga nåt åt honom skrek han bara "Jag hör int, jag hör int, jag hör int" eller "säg int nå, säg int nå" och börja slå om man försökte säga nåt. Och jag skriver detta för att komma ihåg. Jag har ju ren nu lyckats glömma. Men det vände som sagt och jag kommer ännu ihåg när jag märkte att det vände. En kväll ville han i min famn och berättade då att jag var finaste mamman i hela världen och efter det blev han igen den söta kramgoda ungen. Förstås blir han arg ibland men det är så mycket mera kontrollerat och han medger att han gör fel. I nåt skede fundera jag på om det nånsin blir lättare med honom igen..

Och imorgon ska vi ha kalas för 5 åringen. För jag kan ju då inte låta bli att göra saker. Kör på fullt hela tiden. Fixar med kommande husremonter också. Och jag har inte ännu bestämt mig med kalaset. Jag är emot godis och jag är emot påsar som man tar med sig hem. Jag ska laga fruktspett eller fruktskålar och sen ska vi ha typ glasstårta. Men sen vet jag inte om jag ändå sku laga en sakpåse, eller en påse med en slickepinne, kanske en visselserpentin, ballong, tuggummi. Men det är ju bara kräsa och vill inte understöda det heller. Som tur ska det vara soligt och fint och vi ska ha picnic ute har jag tänkt. Och en massa lekar, bara jag nu kommer på några.