Blandat

Allt är så oklart, men jag har ändå mig själv. Och just nu mår jag bra i mig själv. Det som jag mera och mera måste medge är att jag orkar bra, så länge jag någon längre stund under dagen får tystnad och ro. Inget avbrott hela tiden. För det är nog jobbigast för mig med detta hemmaliv (såhär nu efter en vecka då alla varit hemma på höstlov och Micke jobbat mycket) att hela tiden vara på sin vakt. Om jag sätter tvätten så kanske jag plötsligt måste springa på wc med nån, eller rädda en situation, eller torka upp, eller gå igenom gräl eller något annat. Och jag ber nog de äldre vänta tills jag är klar om situationen inte är brådskande, men på nåt sätt är den det ofta. Och det är så irriterande att just börja hänga upp ett plagg, sen springa iväg och göra nåt, för att igen få upp ett plagg. Och när det är så med precis varenda sak under hela dagen. Och sen ska jag hela tiden ta ställning till nåt "Får jag spela crash royal nu?" "Kan vi fara på Pokeretki?" "När kan vi fara utomlands?". Jag tycker om att göra och var igång och få saker gjort, men irriterar mig så på alla avbrott. Och då behöver jag paus och tystnad. Och sen orkar jag igen. Men det är inte så lätt att få in det alltid.

Och vi har motgångar med huset. Med strömmen. Luftvattenvärmepumpen som sattes är troligen för stort för vårt strömsystem. Och sen så ska jag plötsligt förstå mig på el. Men som tur kom först upp på google den bästa gubbe i hela världen, så otroligt härlig elgubbe. Kom och rädda mig när huvudsäkringen gått 2 gånger på några timmar. Ringer och kollar att allt är bra. Tar reda på saker. Leder situationen. Och jag är så tacksam. Och skiter i vad det kostar. Tacksam för att jag inte behöver kunna allt här i världen.

Och sen har vår snart 9 år gamla tvättmaskin börjat tacka för sig. Har nu 4 gågner blinkat att motorn är sönder. Och jag har nu 3 gånger lyckats fixa bort det, men tror att det nog nu närmar sig slutet. Så roligt så. Och så köpte vi ju just en säng, eftersom den andra gick sönder typ varje natt och vi till slut sov på golvet på madrasser. Så det måste ju också betalas. Så roligt att vara vuxen.

Och för en vecka sen ringde de från jobbet jag varit på intervju till. Och jag hade ju gett upp det ren, kändes helt så. Och då sa hon att de hade gillat mig och att det efter mig kommit en bra till, att det typ stod mellan mig och en, och kanske en annan. Och så gav det mig hopp, och jag gillar inte hopp. Och nu väntar jag då bara. Väntar och väntar. Borde få veta nu i början av veckan.... Och jag vill ju ha det. Jag sku säkert gilla det. Det sku vara bra. Men jag vet ännu inte hur jag sku kunna göra det åt barnen. Att vara borta typ 10 timmar per dag känns nog jätteskrämmande.

Och sen funderar jag mycket på livet och tiden och förändringar. För 100 år sedan så var inget som idag. Inte på något sätt. Och 100 år är en rätt kort tid. För 200 år hade man ännu slavar i världen. Helt ofattbart. Och människan i sig har inte ändrat på den tiden, tror jag, liksom den biologiska människan. Och jag har så svårt med elände och lidelse och kan ibland inte förstå hur vår värld kan vara så eländig. Men så läser jag bok om slaveri som utseplar sig på Haiti, och det är nog fiktion, men ändå så ger det ju en bild av vad som var. Och då förstår jag så mycket bättre. 200 år lång, men kort, tid. Och en massa har ju ändrat, men vissa saker sitter så hårt kvar. Och jag förstår bättre varför. Och sen sätter jag ännu allt i relation till rymden. Det stora, där jorden är något pyttelitet. Och där människan först är liten. Och sen funderar jag på det huvudlösa system som byggts upp på denna planet. Det är sist och slutligen helt sjukt! Att vissa människor har rätt att köra över andra, att vissa männsikor ses som bättre och att allt är så orättvist. Så otroligt orättvist. Och nån borde dra i bromsen. Sätta stopp för detta sinnessjuka. Men hur ska nån liten, liten människa som  i jämförelse med systemet och tron på det, kunna göra det. Vad är ens alternativet idag?! Och med systemet menar jag det ekonomiska systemet och allt med vinstmaximering och kapitalism men med det sinnessjuka menar jag allt krig och stridande. Och jag förstår ju att det inte kommer att ta slut. För så länge så många barn är med om så otroligt traumatiska händelser och så mycket elände och otrygghet så kommer det inte att bli bättre.

Jo. Jag sku kunna starta en diskussionsklubb. Jag gillar så detta tänkande och ifrågasättande. Kanske helt bra att jag nog inte kommer att få detdär jobbet.