Och jag inser så att det samhälle som nu har byggts upp i "vår värld" inte alls på något vis är idealet och inte alls på något vis genomtänkt. Det är så mycket som är förvrängt.
Jag har sökt säkert 10-20 jobb den senaste månaden. Jag har kommit till sista steget gällande intervjuer för ett jobb och för ett annat jobb ett steg framåt efter ansökan. (Och spännande nog är de båda jobb där svenska är ett krav). Det är ju jättefint. Men nu borde jag genast söka flera, och flera och flera. För det finns ju ingen garantin för jobben. Och jag tror att det idag finns så mycket bra folk att det är rätt samma vem som anställs, de flesta är högt utbildade. Och eftersom största delen av jobben är osynliga så borde man aktivera sig och finnas där det inte finns nåt. Det är ett sånt turspel.
Och då har finska staten bekostat min utbildning i 22 år. Och sen sitter jag hemma. Sku gärna jobba och göra ens nåt eftersom jag ändå har utbildning, men det går inte. Och jag borde ha mera arbetserfarenhet för att få jobb, antar jag, men hur ska jag få den. I intervjuerna så tog de mest fast på min arbetspraktik, som nu inte kanske har att göra med det jag allra helst vill göra. Så det går inte att jämföra.
Och jag tror människan också behöver ett sorts lugn och iaf inre harmoni. Men hur kan man hålla sånt när kraven är så stora. Man ska var nån sorts supermänniska för att få ett jobb?! Eller inte vet jag hurdana de är som får jobben.
Och jag läste just gamla inlägg. Jag har skrivit helt tydligt åt mig att jobba inte mera än 80%. Och nu så är mitt ända alternativ egentligen att söka 100% för deltidsjobb finns det minimalt av och de är menade för studerande. Och nu har jag funderat, när jag kom vidare i dethär ena jobbet med intervjuerna, att kan jag faktiskt göra det åt barnen. Börja vara borta 9½ timme per dag. Det är jättejättemycket. Och det är ju helt emot mina värderingar å ena sidan men å andra sidan så inser jag att i dagens värld är det priset som måste betalas om man vill komma framåt. Men jag sku villa kunna komma framåt med en karriär fast jag bara sku jobba 30 timmar per vecka. Jag sku villa se det som en möjlighet med. Och jag sku säkert vara nästan lika effektiv i båda fallen.
Och det är så tokigt för jag vet ju nog att jag nu är klar med detta tvätta/städa/kocka 5 ggr per dag livet, men jag vill ändå att barnen ska få se sin mamma. Jag vill både ha min familj och ett intressant jobb. Varför ska det vara så svårt?!
Och då vet jag inte om steget är att utrota allt som heter veckoslut och göra allt tillgängligt när som helst. För sen behövs det ju ännu mera folk som jobbar konstiga tider och när ska man då få ron och harmonin och tiden med familjen.
Joo. Jag tycker nog inte om hur dethär är tänkt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar