tisdag, september 27

Jag är 31.

Och så har jag fyllt 31.

Och jag vet att mitt år som 31 kommer att vara så mycket bättre än de senaste åren. Det har ju hänt massor alla år för mig, och det kan ju ses som bra, men dethär året hoppas jag att det händer extremt lite och att jag kan fortsätta min färd i mig själv och hitta en vardag som är trevlig och där jag på riktigt kan vara lycklig. Dethär är det året mitt nya liv börjar. Året då jag ska slute leva i "sen när det är gjort så den kan jag slappna av". Och jag är alltså helt seriös. Jag ska välja annorlunda och jag ska satsa på. Och nu har jag ju alltid vetat det, men att på riktigt förstå och se det som jag nu gör, så har jag inte. Och en sak som starkt motiverar att komma bort från mina gamla mönster är det att jag inser att de lås som jag har är typ exakt de samma som min mamma har och det är just så det funkar. Föräldrarna för över sina lås. Och jag vill inte att mina barn ska vara uppoffrande eller sjukt krävande av sig själv. Och då måste jag också helt konkret sluta vara det själv. Och jag inser att jag också tänkt så i mina lås och det jag själv sku behövt som mindre. Jag har på alla vis sätt dagvård som nåt negativt och på ett sätt undvikit det in till det sista, medan jag nu kan inse att den tanken gick alltför långt. Om föräldern inte trivs hemma så måste den inte uppoffra sig, tror inte att det är nån bra sak. Mera. Förstås kan det gå för långt i andra sidan, men det är nu inte mitt problem.

Och min födelsedag var också jättebra. För första gången säkert nånsin sen jag och Micke blivit tillsammans. (Okej, det finns nog några år då den varit helt sjukt bra, men sen barnen fötts). För jag har alltid blivit besviken, och önskat att den andra sku förstå vad jag önskar mig. Men nu tog jag mitt ansvar. Och sa att jag vill inte stiga upp med barnen och jag vill sitta ner och äta mitt morgonmål och inte vara den som hjälper barnen med morgonmålet. Och sen ville jag spela bordsspel och gå på jomppa. Och allt det fick jag. Jag vakna nog ändå 7, men kunde då sitta vid datan istället för nåt annat. Jag duka nog morgonmålet (och fick just vad jag ville) men jag fick sitta stilla. Och jag åt så mycket att på bodypumpen hade jag massor energi (eller så berodde det på lördagens kakor och godis). På eftermiddagen ville jag till Liessaari och vandra och släpa med protestungarna dit och det var hur fint som helst.

Jag förstår så mycket bättre vad som är mitt ansvar och vad som är mina gränser och sen måste jag också ge den möjligheten och chansen åt andra.

Det känns så befriande på alla sätt.

Har alltså haft några bra dagar.

Nu väntar jag bara på att ännu Evilda och Arthur får vattkoppor, att Evilda börjar inskolas på dagis (ska egentligen ske på torsdag men får nu se när kopporna kommer) och sen ska jag köra fullt ut på att söka jobb. Nåt måste jag väl hitta.

söndag, september 25

En 7 årsdag som inte blev som planerat

Mammas ide till kalasplan: Fredagkväll grannkompisar på kalas, lördagförmiddag skolkompisar i skogen på kalas och lördag eftermiddag släkt och vänner på kalas.

Den ursprunglig planen som passa barnet: Nästan lika som ovan men kompiskalaset sku vara hemma.

Men sen fick Sander vattkoppor en vecka tidigare och planerna började gå om. Alla med barn som inte haft vattkoppor blev flyttade till senare. Och kompiskalaset blev flyttad till ett skogskalas. Enligt alla uträkningar så borde inget av barnen smitta ännu denhär lördagen. Och vi sku starta vid ishallen och gå på spånbanan och grilla korv och vi var till och med och provgick vår tur med Sander och Evilda.

Men på fredagmorgon vakna Arthur trött och med huvudvärk och allmänt hängig. Och varm osv. Jag gjorde beslutet att inhibera precis allt då, förutom mor och farföräldrarnas kommande. För det är ju inte roligt att kalasa om man inte känner sig 100 och sen så kan man ju å smitta. Så det var egentligen ända beslutet jag kunde göra och jag ville ju göra det i tid så att människor kunde göra andra planer.

Nå. Fredagkväll var Arthur pigg och energisk och den energin fortsatte på lördagen. Inget täcken på sjuka ens... Typiskt.

Men enligt båda barnen så var det en helt superdupersuper dag igår. Och det håller jag nog helt med om.

Arthur grattades på sänen och fick just vad han önskat sen, en Lego ninjago tumbler bil med den vita ninjan. Sen fick han också biljetter till skattkammarön, som jag och han ska gå och titta på. Sen fick han ännu en mjuk konstig boll som fanns överbliven i skåpet. Vi åt amerikanska pannkakor med jordgubbar, nutella och lönnsirap till morgonmål. Sen blev det legobygg.

Och jag tänkte vi ska göra nåt med familjen. Vädret var fint och spånbanan vid ishallen lockade för den sträckan är passligt kort så att Evi kan cykla/gå själv (för om vagnen är med så ska hon ju bara sitta). Så jag laga kakao, packa knackorv och hotdog bröd med och pågens bullar. Barnen fick genast en bra pokemon på parkeringen så fast de var skeptiska i början så blev utfärden super. Också för att de fick hotdog, det var lyx. Hemma igen så sov Evilda och jag och Micke städa båda två och barnen lekte först och titta sen på tv och fick äta godis (!).

Sen vid 4 kom farföräldrarna och vi åt fisksoppa med dem och till efterrätt hade vi fryskladdkaka med grädde och m&m:s på som Arthur själv dekorerat. Han var så nöjd med sin kaka och åt 2 stora bitar. Och i nåt skede kom min mamma med en till legolåda, den han önskat sig nästmest och ännutill en spindelmannen dräkt han en gång på sommaren så sku velat ha från H&M. På kvällen så klädde han sig i den och klättra på vår takka och var spindelmannen. Sen somna han slutligen i den och var så glad, så glad över sin 7 årsdag. Han konstatera också att han nog egentlgien inte sku behöva flera kalas när han fick så fina paket.

Det är så sällan vi har hemmadagar hela familjen. Och såna där vi alla har det trevligt. Nu när vi haft det bättre med Micke inser jag hur urskit vi haft det. Det har inte ens varit nåt lite skit. Bara botten. Och nu är det trevligt då det är roligt att vara med den andra och att ens komma lite överens. Och så sku det vara så roligt att ha lite mera dagar tillsammans, och inte bara 1-2 familjedagar på en månad.












 Och min mamma hade hittat en Elsa klänning åt Evilda. hon var ju helt till sig.




Och så kom hulken, eller var det gröna goblinen, med. Och de hade så roligt ihop.

onsdag, september 21

En dröm om en normalare vardag.

Just nu är jag inne i en stund då allt är möjligt. Och allt jag trott och tänkt kastas om. Huller om buller. Vad är sist och slutligen viktigt i livet? Och nu gäller det inte bara mig, utan också min man. En dröm väcktes igår kväll, en dröm om en "normal" vardag. Och när man ens tänkt den tanken så känns den så härlig. Veckoslut alla veckoslut. Julledigt hela julen. Ledigt på självständighetsdagen. Och alltid självklart. Inget: Beroende på hur Micke jobbar. Inga barn som frågar när pappa kommer eller far, utan en pappa som sku vara ledig varje kväll och från fredagkväll till måndagmordon. Men allt med jobb är så osäkert. Vågar man riskera. Och ett bortfall på 650 euro är ju enormt för oss (egentligen är det ju 1000 euro brutto men då sku också skatteprocenter minska). Men om jag sku börja jobba med vad som helst och ta in det. På nåt vis sku det kännas så skönt. Inte förstås då när jag vill resa bort och långt också. Men en rutinerad vardag. Ooh. Sku ja månne nånsin få en sån?!

söndag, september 18

Den inre rösten

Jag har förr märkt av inre röster och jag antar att det är sånt alla har. Ena tanken tänker så och andra på nåt annat sätt och så för man en inre dialog och kommer fram till nåt. "Jag sku inte orka diska" "Joo, du måste nog nu diska för annars..:" osv.

Nå. I och med att jag läste boken så har jag försökt börja känna efter vad jag egentligen känner och försökt använda min vänliga ansvarsfulla vuxna som stöd. Och så märkte jag här en dag att min normala, eller gamla, den som alltid funnits, inre röst, är helt jätte elak och supersträng. Jag kände mig trött en eftermiddag då jag städa undan efter middagen och tanken for som att "Va e du nu trött över? du ha ju inte gjort någo ida, va nu inte löjlig, nu måste man nu orka med mera". Min snälla röst stoppade det och fick sen senare märka vad allt fint jag gjort. Jag hade följt barnet till skolan, hållt på hemma, kastat korgboll med ett barn och varit och simmat med alla tre och fixat middag och gjort en massa. Men dendär automatrösten är bara nedvärderande och supersträng. Och eftersom den är så mot mig så har den nog också varit det för Micke. Jag har ju inte sagt allt den tänkt, men eftersom vår relation också varit vrickad så har jag på nåt vis också fört över mina egna krav till honom, i mitt huvud och inre dialog. Och då har jag ju aldrig varit nöjd med något, för alltid borde man orkat mera eller gjort mera eller bättra. I min inre dialog så existerar nöjdhet sällan. Eller jo, nog lite, men då som att "bra att du fick det gjort och det, och det, nu sku nog ännu det borda göras men nu finns det inte mera tid/möjlighet".

Och eftersom jag varit mycket slut, så har jag ju aldrig varit nöjd eftersom jag hela tiden kritiserat mig. Så nu jobbar den ansvarsfulla vuxna på att berömma. Och lätt är det ju inte, men små steg i taget.

fredag, september 16

Beslutet

Jag gjorde ett beslut. Ett svårt beslut. Men det känns rätt. På vårt sätt.

Evilda börjar dagis 2 dagar/vecka från och med oktober, min tanke är att hon är från 9-14.30.

Och sen när hon blir där gråtande och jag frågar mig varför så ska jag komma ihåg.

Att varje gång jag kommit lite in i det jag håller på med så blev jag avbryten. Ingen enhetlig stund för att tänka och skriva. Idag förde jag Sander till dagis till 9. Micke är ledig och följde Arthur till skolan. jag och Evilda var till butiken. Vi kom hem ca halv 11. Efter att maten packats in gick Micke ut och cykla med henne. Och jag börja skriva på en ansökan. Och så kom de en liten stund senare in och hon sku genast till mig. Och det var just då jag kommit igång. Och poff, så for det. Och sen tar det igen tid att komma fast det. Och sen fick jag ju påminna om lunch, och ups, det fanns det ju inte och nu var jag självisk och skrev min ansökan så barnet fick nektarin och bröd till lunch (ingen katastrof ju, men fick då också svara på om barnet kan äta bröd...)

Och Micke är slut och har tungt på jobbet och får aldrig paus om han varje ledig sekund är med barnen så att jag får nåt tänkt och sökt. Och jag får ju ändå inte mycket tänkt för hela tiden avbryts jag. Så nu får jag då 2 dagar. Och nu ska jag bli jobbsökningsproffs!

måndag, september 12

Emotionella behov

Jag har fått boken läst, Tunne Lukkosi, som jag nämnde i förra inlägget. Och det var en läsupplevelse som jag alltid kommer att vara tacksam över. Jag är säker på att det är boken som kommer att vara den viktigaste bok jag nånsin läst. Jag sku säga att det är både en självkännedomsbok (mest) men också bra för parförhållanden och som uppfostringsbok.

Man pratar ju mycket om att omgivningen påverkar en och barndomen är viktig och bla, bla, bla. Och allt är så ytligt och vagt. Och uppfostringsböcker förklarar vad som händer om man gör på "fel" sätt och varför man borde göra på annat sätt. Men denhär boken förklarar så bra vad olika saker kan ge upphov till. Alltså 18 olika känslolås. Och sen kan man hitta sina egna och förstå att jaaa. Det är därför jag tänker såhär och inte för att det ÄR såhär (sådär en allmän sanning). Och det är därför jag ser mig som sånhär, inte för att jag ÄR sån.

Dethär med känslor är ju helt nytt för mig i och genom barnen har jag blivit bättre på det med åren. Förr kunde jag typ dåligt och bra. Idag berättar Evilda lessen, skrämd, ensam, glad osv och jag märker att med henne har jag gjort det bäst. Jag är inte ännu så bra på de positiva känslorna, men jobbar på det med med barnen.

Denhär boken pratar om emotionella behov och att de också är viktiga. Men om man inte fått hjälp med de emotionella behoven som barn, så kan man inte känna igen dem heller som vuxen och då tar man till sätt som inte är optimala för en som vuxen (men som hjälpt en att klara sig ur situationen som barn) som att man undviker, ger upp eller strider, fast det man egentligen sku behöva göra är att känna igen känslan och behovet som är bakom den och försöka få den tillfredsställd. Känslorna berättar alltså vilka våra emotionella behov är och genom att lyssna på känslorna så kan man tillfredsställa dem.

Och jag accepterar så dethär. Och jag märker ju nu själv efter att jag läst det att joo, så är det! Och man skuldbelägger typ ingen i boken, speciellt inte det lilla barnet inuti. Det är den vuxna  som borde tagit ansvaret men på grund av förälderns egna känslolås så har den inte kunnat stöda och hjälpa det lilla barnet inuti. Men det är inte försent, man kan själv stärka den  ansvarsfulla vuxnas roll i ens hjärna/inre dialog  och på det sätter stöda det lilla barnet inuti när känslorna blir för tunga.

Och fast jag nu vet detta så betyder det ju inte att det går att ändra på en natt. Men jag tror ändå så starkt på det. Vi har haft det bättre med Micke i en vecka (och det har inte hänt på evigheter) och en kväll så satt han i soffan och gjorde nåt och jag kände inte en kontakt med honom, sku ha villa blir kramad och ha nån att prata med, men sånt hör inte till mig att säga, har lärt mig klara mig själv och inte vara behövande/besvärande. Så istället för att säga nåt, så gick jag i sängen och sura och tänkte vara sur resten av tiden (så sku jag ju förr varit). Skylt på honom för att han är så...någo. Nå, men nu fick den ansvarsfulla vuxna i mitt huvud mig att inse att det jag innerst inne vill är att blir kramad och omhållen och att genom att sura så får jag det inte. Att det var en känsla som kom av nåt annat och att Micke i detta fall inte alls mena nåt illa. Och det, det sku jag ALDRIG ha fattat om jag inte läst den boken.

Läs den. Tror inte att man kan ångra sig. Tvärtom. Man kan önska att man läst den tidigare.

torsdag, september 8

Mitt lås

Jag vet ju inte riktigt vad det är med mig men jag tror att sånt är svårt att sätta fingret på. Man kan ju säga att joo, det var det och det som ledde till det, men sen kan det ju också vara nåt som man gett liten betydelse som egentligen kan ha varit av stor betydelse. Så jag kan inte säga att det är exakt dethär som gjort att jag nu är här. Och med här vet jag ju inte heller vad jag menar. Här är nåt som inte är där och då.

Där och då så levde jag i en kamp mot tiden. Jag försökte hela tiden springa och ta fast den och hinna med för att inte snubbla. Ha koll på kalendern i vecka framåt och veta att då och då måste det beaktas och då och då måste det göras och planeras så, osv. Men nu här var jag är så är jag inte alls fast. Jag snubblar på fötterna i loppet och hinner inte med. Försöker sedan bara ta mig upp och komma lite efter alla. Men det funkar också så. Det har inte hänt nåt katastrofalt än, fast jag inte är helt med. Jag ser och tar situationerna några timmar före de kommer och inte hur mycket före som helst, som förr. Och det går ju också.

Jag har börjat på en så bra bok att det inte är sant. Tunne Lukkosi. Och mitt största känslolås är mina stora krav på mig själv. Men jag har ju inte sett det som nåt, bara som nåt positivt. Att alltid vara i gång och hålla på. Att njuta gör man på resor, men dit hag jag ju inte heller kommit.


Vaativuus:

"Olet vaativa itseäsi kohtaan, vaikka luultavasti itse pidät vaativuuttasi ihan kohtuullisena. Sinusta tuntuu, että koko ajan on tehtävä jotain, saatava aikaan tai pidettävä asiat ja tavarat järjestyksessä. Et voi olla tyytyväinen itseesi jos et täytä vaatimuksiasi - siksi tuntuu ettei mikään koskaan riitä, aina on jotain tavoittelemisen arvoista. Riittämättömyyden, epäonnistumisen, huonommuuden ja häpeän tunteet vaanivat ja iskevät ellet yllä koviin vaatimuksiisi. Ponnistelet välttääksesi näitä ikäviä tunteita ja se aiheuttaa sinulle ahdistusta ja stressiä. Stressi saattaa ilmetä erilaisina fyysisinä oireina - unettomuutena, väsymyksenä, korkeana verenpaineena, vatsahaavana tai paniikkikohtauksina. Sinun on vaikea rentoutua ja vain nauttia elämästä. Saatat olla enimmäkseen turhautunut ja ärtynyt itseesi ja toisiin. Elämä on suorittamista, ja uskot että se joskus tuo sinulle palkinnon - vapauden tai täydellisyyden. Loppujen lopuksi saavutukset kuitenkin tuntuvat tyhjiltä ja hamuat seuraavia tehtäviä ja haasteita. Jos päätät menestyä jossain, luultavasti menestyt siinä - osaamatta kuitenkaan pysähtyä nauttimaan menestyksestä. Ehkä lyöt laimin ystäviäsi tai läheisiäsi - koska et ehdi rentoutua ja antaa toisille aikaasi."

onsdag, september 7

Glädje!

Jag har varit glad i två dagar. Måndag och tisdag. Före det var jag glad i några timmar den 10.8 då Arturs skola börja. Före det kan jag inte minnas när jag var glad.

Glädje är en trevlig känsla.Det känns i kroppen som en sprudlande känsla.

Lycklig och tacksam och så är jag nog för det mesta, men dendär glädjen har varit borta länge. Mest har jag bara varit trött, fundersam och lessen. Förstås har jag funkat normalt och varit normal men dendär baskänslan där under har varit så.

Jag hoppas att jag iag nått botten nu och att jag sen kan börja stiga. Eller iaf hållas på bottnet och ibland gå upp och ibland falla ner, men inte falla hur långt som helst.

Och jag har sökt jobb. Känns också bra att jag äntligen kommit dit och fått det gjort.

onsdag, augusti 31

Jag och framtiden

Mitt terapibloggande funkar ju utmärkt...

Nå, men jag kommer sakta små steg framåt. Det som jag nu funderar mycket på är jag och speciellt jag i vårt förhållande. Håller igen på att läsa den suvärena boken "Parisuhteessa" och inser igen så mycket saker. Nu har jag väl lite insett att det är fel av mig att vara störd på Micke för de krav jag har på mig själv och för att jag känner mig slut och stressad. Jag inser att jag är rätt fed up med min uppgift som köksa, barnskötare, hemskötare och uppfostrare. Och då mest i den utsträckning jag är det. Men. Har nu börjat tänka på det som mitt jobb. Och det lättar. Jobb är ibland skit och tråkiga och så men de måste ändå göras. Och det är ju en sån lyx för både mig och barnen det liv vi nu lever. Jag hinner se dem och de har korta dagar och mycket lugn hemma tid. Så tycker jag ju att det ska vara. Men jag tror att jag själv sku villa något annat nu. Och det är ju rätt själviskt. Men det får man vara. Men vår kultur är också självisk så kanske jag därför vill vara självisk!? Men sen så tror jag inte att det sku göra saker lättare för mig. Sku säkert sköta det jag nu gör och ett jobb, men då sku jag inte hela tiden vara vaktansvarig. Och inte är jag ju det nu heller. Micke är ofta med barnen. Alltid då han kan. Och det är ju nåt som jag borde uppskatta, och inte tycka dåligt om att han inte gör nåt som i min värld kallas fiffigt. Och det finns så mycket i min värld som hela tiden borde göras. Att ta en paus eller lämna ogjort känns helt fel. Men det tränar jag på. Och speciellt det att min världsbild över vad som ska göras inte alls är en universal bild, utan bara min bild, som uppstått av så massor saker och som kan ändras på.

Men av allt det så är nu framtiden så oklar. Vi klarar oss ekonomiskt såhär. Men vi kan inte göra nåt roligt och allt lite extra faller bort. Men sen fast jag sku jobba så sku inte vår ekonomi genast stiga för jag sku få en så dålig lön till först och dagvården sku kosta och eftis osv. Så jag kan inte tänka att jag sku jobba för mera lön. Moraliskt fel är det ju att lyfta arbetslöshetsstöd om jag inte superaktivt söker jobb, så för den delen så borde jag göra det.

Men sen har jag studerat massor och jag sku faktiskt villa göra nåt intressant och vettigt i framtiden. Och i den riktiga värld jag lever i är jag ren 30 utan nån relevant arbetserfarenhet och då är ju arbetserfarnehet som borde gå över allt annat. Om jag då tänker realistiskt. Men det finns inga garantier för nåt i livet. Så borde jag nu ge hemlivet ännu ett halvår? Eller borde jag söka alla drömjobb? (Nå förstås!, men det finns inte så mycket av dem) Eller borde jag börja göra lite vad som helst, olika inhopparjobb och så för att komma bort hemifrån  och få mera pengar(har ingen aning om jag kan göra sånt)? Eller borde jag sätta Evi några dagar på dagis och satsa allt på att bygga upp mig som en superaktiv arbetssökande (läsa in mig på fiffiga ämnen, ringa runt, skriva runt osv.)?

Just nu saknar mitt liv en riktning. Men på nåt sätt är jag inte ens riktigt där än. Men jag är på väg. Men jag ska låta det gå lite långsammare och med mindre krav.

torsdag, augusti 18

Augusti 2016

Jag har ju inte slutat blogga. Egentligen är det säkert det jag sku behöva mycket av just nu. Men. Tiden till det finns inte, eller andra saker går före. Och det är på nåt vis hela tiden massor annat.

Och sen är det ju svårt. Jag sku måsta tänka ganska djupt och jag sku också gärna skriva djupt. Men sen är ju frågan om hur man kanske hänger ut andra och det vill jag ju inte. Så. Ett balanserande. Borde skriva bara för mig, men det är inte samma sak som att ens låtsas prata med nån.

Men överlag så tror jag och hoppas jag att detta blir vändpunkten i mitt liv. Så mycket ljus ser jag inte än, men jag hoppas.

Mitt mentala rum har varit svart, och det har snurrat, och jag har fallit och det har inte funnits golv och det har varit yrt och eländigt och ensamt. För tillfället står rummet iaf stilla och det finns golv, så det är ju bra. Har börjat en process som jag inte ens visste att fanns eller att behövdes. Och nu efter några månader förstår jag äntligen vad processen är. Ett steg framåt iaf.

Tror att det är mycket som är fel med mig. Och det är ju alltid ett steg framåt. Och då gäller det att försöka hitta den jag faktiskt är och vill vara. Och sen så är det ju inte bara en sak som fått mig att vara svagare just nu. Läste att 3 veckors stress kan leda till en återhämtning på över 8 månader. Och min stress vara ju i 4 månader på våren och var så gott som konstant. Men jag inser att min relation till stress och min mentala hälsa och fysiska för den delen med, varit helt vrickad. Har inte tänkt att sånt berör mig. Har tänkt att jag klarar allt utan en paus. Att stress och utmattning och sånt inte faller in på mig, att jag fixar allt. Och det gör jag ju inte. Annars är också min bild av vad man får tillåta sig själv felaktig, och jag är bara så sträng med mig själv. Och sen är min bild om män vrickad. Och sen finns det en sorg i mig som aldrig kommit ut. Så mycket vrickat och mycket tankearbete att göra.

Och Arthur börja skolan för en vecka sen! Och det var en sån glädjes dag. Jag var glad den dagen, iaf i 4 timmar tills Micke blev sur och förbannad över nåt helt onödigt (enlgit mig). Och då insåg jag också att jag sällan är glad på riktigt nu förtiden. Mest bara slut. Och lite mera slut. Och så försöker jag hinna med. Få allt gjort och vardagen och flyta. Och mest gör jag ju det själv och det är ju också dumt med tanke på maktbalansen i förhållandet. Men när det är så svårt att få den andra delaktig och det blir bara så tungt. Så jag är inte så glad i mig själv.

Skolstarten har varit tung för den blivande 7 åringen, men det hör ju till. Har går nu inte i eftis då jag inte har arbete. Och i ärlighetens namn har jag inte ens fått till stånd att söka nåt den senaste tiden. Men Arthur går till skolan och hem, det är ca 2,2 km och det är lite spännande så har nu gått med honom. En dag gick han själv hem men det visa sig vara lite för mycket. Och han börja i en skola med 72 barn och i en klass med nu 14 barn och i år är de en egen klass när de oftast är 1-2 tillsammans. Och så har de en härlig lärare som i 23 år haft ettan. Och föräldrarna fick gå med och se när skolan början och vara med i klassen och allt är bara bra. Och alla dagar 9-1.

Och Sander börjar första dagis 3 dagar i vekcan nästa vecka. Och nu börjar han behöva sälskap, så det blir bra. Evilda hänger här hemma tills jag hittar jobb. Och jag hoppas så att jag ska få nåt gjort åt den saken snart. Börjar vara färdig med hemmalivet.

fredag, juli 22

2 åringar

En två åring.

Och jag är så glad att det är den sista. För två åringar är så härliga, men samtidigt jobbiga. I min värld är två åringar lättare än 1 åringar, men 2 åringar är ännu inte som 3 och 4 åringar. Före jag börja vänta Evilda så drömde jag om 3 barn över 3 år. Nu sku jag kanske säga, 3 barn över 5 år. Nå iaf över 3 år. Jag vill kunna prata och debattera och argumentera med barnen och sen sku man tillsammans komma fram till nåt. Med min förstfödde har man kunna göra det länge, länge ren. Med min tvåa som nu då blivit 5 så är vi nog inte riktigt där än. Men han är så annorlunda. Och han får såna "hjärnsläpp" då det inte finns nåt i hjärnan alls. Men har hört att det i den åldern också händer massor i hjärnan och det ändrar någo banor och så. Nå. Men iaf. Om några år så har jag inte mera något småbarn. Och det väntar jag nog på. Dethär är min sjunde (7!) sommar hemma med barn, och åttonde totalt tror jag.

2009: Vänta jag Arthur och sluta jobba som servitis rätt tidigt då jag hade foglossning. Slappa största delen av sommaren.

2010: Första sommaren med Arthur. Var på lande när Micke sommarjobba nära och hade tråkigt med Arthur. Vi var helt fast i varann och det var så slött och jag kunde inte göra nåt alls.

2011: En sommar som var allt annat än tråkig. Den var helt hemsk. Sander var pyttebaby och Arthur med. Räckte inte till på nåt sätt och hanterade inte situationen som jag tänkt eller önskat. Var på stugan och hemma i Havshagen. Köpte radhus i Lojo. Helt hemskt.

2012: Arthur var nästan 3 och Sander hade blivit 1. Bodde i Lojo och var mycket på landet. 1 åringar är rörliga så var säkert stressig sommar då med.

2013: Ännu rätt tung sommar med en nästan 4 åring och en som fyllt 2. De hade ju roligt med varann men ännu massa uppassande och basvård och hit och dit och så.

2014: Början av sommaren var lugn och skön. Nybliven 3 åring och en som var 4½. De lekte tillsammans och då börja det vända det tunga. Och då föddes Evilda och resten av sommaren gick fastklistrad i henne då det var kokhett.

2015: Var mest hemma i nya huset och var så slut då alla bara sprang in och ut och Evilda efter som inte fatta nåt. Hemskt tungt.

2016: Nu. Blivande skolbarnet har mest tråkigt. 5 åringen får stärv ibland och 2 åringen är nu 2 och hittar på typ allt genast man gör nåt annat. Och sen är det ju hunden som snart blir 1 som också är med på stugan. Och vi har också varit på stugan nu några veckor. Och det är skönare än hemma. Man vet ju typ var alla är. Men ännu har det nog inte vänt och undrar om det nånsin gör det. Allt händer samtidigt och man hinner aldrig med. Det ska på pottan eller så glöms det och så vågar inte nåt äldre barn gå själv på wc och så sticker getingar eller så hämtas sand på terassen eller så skäller hundskrället eller sen ska man vakta simning och sen håller nån på att falla i och det är bara ett enda kaos.

2017: Sommaren det kanske vänder då jag inte har nån 2 åring mera att se efter (eller baby eller 1 åring). Sommaren som jag säkert inte mera har ledigt eftersom jag hoppeligen har jobb då.

Så ja. Det var mina "lov" det. Fast en enorm lyx är det ju nog. Men på inget sätt en lätt lyx eller en slappar lyx, utan mera lyx i att få vara med sina barn och få vara ute.

Och 2 åringen ja. Hon pratar mera och mera. Min och mina är superpopulärt och mig. "Mamma tutta mig" "MIN mamma" (och så klöser hon Athur som försöker sitta i famnen), "Inte tutta". Och stilla är hon aldrig. Skall alltid äta i min famn. Blir arg som ett bi då Sander retas med henne och tar nåt av henne (förstås är det han som gör det) och slår honom. Hatar tandtvätt över allt på jorden. Hatar hårtvätt nästan lika mycket. Har blivit förtjust i Frozen och Elsa utan att se det nåt mer och är förtjust i sina Elsa småbyxor. Allt är hennes och hon vill ha allt. Hon äter alla andra mat utom sin. Hennes hår är så krulligt att det inte är nån hejd och människor i butiken kommenterar till och med det. Hon sover brevid mig varje natt. Sluta amma henne 1 vecka före 2 årsdagen och före det amma jag bara före sovdags och hon somna till det. Men nu gör jag inte det mer och det är hemskt att lägga henne och sova, för mig. För alla andra är det lättare. Ångrar det ändå. Sku gärna ha lätta nattningar resten av livet.

Och nu sku jag kunna fortsätta men ska på body pump.

tisdag, juni 21

Juni 2016

Min bloggera verkar nog vara över eller sen kommer den tillbaka. Är iaf så glad över att jag har så massor bloggat och att jag har nåt att gå tillbaka till.

Nå, vad händer i juni 2016 då.

Jag har börjat min starka liv och ett liv där min kropp också ska må bra. Var förra veckan säkert 6 gånger på Aplico och mitt mål är att varje vecka vara åtminstone 4 gånger. Har börjat träna muskler vilket jag inte aldrig egentligen gjort och senast i samband med jompor för 7½ år sen. Så det var en stor glädje då jag märkte att jag klara av typ 5 armprässar med knäna i marken här för några dagar sen. Igår var jag på bodypump och idag är det inte trevligt att gå, men att dansa på zumba gick ändå bra, gillar så musiken.

Arthur har mest tråkigt och vill bara leka med komisar. Så han är nöjd nu för han är övernatten hos kompisen idag. Vi var på förmiddagen till Oittans Angry Birds park och inte kunde han leka där sådär länge och ordentligt utan kompis, först gnällde han om när han sku få matsäcken vi hade med, sen ville han ha glass, sen ville han fara genast till Ikea för att få glass och sen satt han nu bara på marken och hängde och vänta.

Om simmande. Bra att komma ihåg. Arthur simmar vad som jag tror att är 25 meter (djupa bassängen i Lojo) och han klarar sig bra i vattnet själv. Hoppar i var och hur som helst, igår gjorde han några gånger kullerbyttor från trampolinen, men han kom inte hela varvet utan landa på rygg. Simmar hundsim gör han. Sander har nog kunnat simma en längre tid, men är lite rädd och har inte kännt sig säker på det alls. De har en Wibit bana i Lojo nu på sommaren och i den måste man kunna simma för det är i djup bassäng. Och igår så våga Sander gå och han kunde hur bra som helst simma de 5 metrarna som behövdes för att komma till banan och det där banan sluta. Idag ville ha fara igen och pappa for med honom och de hade i 45 minuter non stop farit i banan =)

Mickes 3 veckor långa semester börja igår. Det känns kort. Och han har nog ca 2½ vecka kvar, eller iaf 2 men när vår framtid är så oklar och Arthur börjar ettan på hösten så tänkte vi att det är bäst att han sparar.

Vi har börjat gå i parterapi och det känns riktigt fiffigt. Är själv rätt upp och ner i och med den processen för mina reaktioner har varit så oväntade. Har mest suttit och gråtit där och det har börjat på en sekund. Känner inte igen mig och vet inte vem jag är. Fattar ytterst lite av processen och vad som är meningen att ska hända men känner ändå att det nu är den sista utvägen till ett trevligare liv och bättre stämning hemma.

Evilda är en pratkvarn. Hon lär sig så massor ord varje dag och börjar ren prata långa meningar nu. Har nu inte räknat men säkert 5 ord har hon sagt efter varann, kanske fler. Och jordgubbar, sötaste ordet nånsing, gomgommar. Och sen svara hon ett så vackert joo på frågor, eller då nää. Och allt man frågar svarar hon på, hon förstår allt som är frågor och så svarar hon riktigt rätt. "Saknar Evilda mama när mamma far på jomppa?" "Joo" "Ska vi kramas riktigt stort före du går till pappa" "Joo" och när jag kom hem "Min lessen mamma jomppa" och så kramades vi lite till. För mammig, det är hon med. Och famnig. Och hon ska bäras och sitta i min famn alltid när jag äter och sen ska hon vara med allestans där jag är. Helt normal alltså. Irriterande ibland, men inget konstigt i det. Och sen älskar hon att vara med sina bröder och att få vara med i deras lekar. Om de far nånstans så vill hon också dit, och hon vill göra vad det gör. Om de går ut klär hon själv på sig skor och mössa och sen är hon klar att fara efter. Och hon är snabb för hon vet att de inte väntar. Hon tycker om att vara med andra barn och gulligaste stunden var när hon på öppna dagiset dansa runt i ring med kompisen Stella. Superblyg i nya situationer men när hon är bekant så då pratar hon på och är bekväm. Hon är på många sätt jättelik Arthur, också till utseende. Ett krullhuvud är hon med, helt som Arthur var. Och Evilda var på sin första murre övernattning på veckoslutet. Vi förde Sander dit en gång och hon sku å ha villa bli. Satt i bilen å sa "min tur" hela vägen hem och så prata hon om det, att det var hennes tur att fara till Murre. Och i den saken var hon å helt säker. Joo, hon ville till murre övernatten och mamma kommer hem och hon blir där, och det gjorde hon sen med. Och vi hade huden, som väcket mig 3.40 första gången. Roligt.

Och det var det för denhär gången.

Och ja. Imorgon blir jag ekonomie magister helt officiellt. Jag är klar. Gjorde det jag aldrig tänkt jag sku göra, alltså myyycket snabbare än jag planerat först. Och nu är det över, och det är jag ju glad över. Tänker bara att jag sku ha kunnat ta det lugnare....

Har också sökt 1 jobb, men borde söka tusen till så att jag ens sku ha en chans att få nåt.

onsdag, juni 1

Glad över telefonen

Arthur blev inte alls superbesviken över sin telefon. Han blev glad. Sa "jee, jee" när han fick den och insåg att han sku få gå till ett ställe han förr inte fått gå. Sen när han hörde att det fanns radio var det spännande och när han hitta maskspelet. Det finna alltså ett spel, det traditionella "matopeli". Och fast det var knappar så förstod han väldigt snabbt hur det funkar. Tog några gånger innan han förstod att man ska trycka på luren efter att samtalet är slut men han har annars förstått det bra. (Sander igen så fick spela matopeli idag och lyckades under den tiden ringa mig och skicka meddelande medan jag natta Evilda). Arthur sku helst hålla i telefonen hela tiden och ta den med allestans.

Och kanske det gick såhär bra just för att han fick den först av kompisarna här i närheten och för att han inte sett nån i hans ålder ha nån annan sorts telefeon. Det blir säkert annat på hösten och han märker att det finns andra på hans klass med finare telefoner


tisdag, maj 31

Telefon åt 6 åringen

Det har nog varit prat om det ren en längre stund, men nu fick jag äntligen nåt gjort åt saken. Köpte alltså en telefon åt 6 åringen. Han har fått börja röra sig utanför hemgården tillsammans med grannkompisen på det vilkoret att han berättar var han är. Men ibland har leken fört dem nån annenstans, eller sen är området de varit på lite större. Och jag blir så nervös över att springa och leta efter barn. Dessutom så vill jag att han bara är supernära hemmet ifall det sku hända nåt, för då kan de komma snabbt hem, men med telefon kan de gå lite längre iväg. Sen så börjar han skolan på hösten och han ska gå skolvägen på ca 2,2 km och då vill jag att han har telefon. Så för mig är det viktigt att han har telefon. Han själv har ju väntat i evigheter på en telefon för att han har tänkt att han då får spela nonstop. Han har planerat att han skolvägen kan gå och spela... (Säkert och tryggt på alla sätt!). Så han kommer att bli jättebesviken för det han får är en sånhär:


Den kosta 25 euro och det enda man kan göra med den är att ringa och skicka meddelanden. Med minneskort kunde man fota också men inte ens det satt jag dit.

Men det är inte farligt att bli besviken. Det finns så många orsaker till varför det slutligen blev en sånhär.

  • Den är liten. Alla telefoner med touch screen så är rätt stora. Var ska han då ha den när han springer i närskogen? I handen? Nää. Denhär borde rymmas i fickan.
  • Den kosta 25 euro. Jag tycker det är för mycket ansvar åt en 6 åring att ge en 100 euros telefon. De går lätt sönder. Den kan i misstag falla i golvet. Den kan falla ur fickan. Den tappas. Osv. 
  • Ren barn får fysiska problem av för mycket spel på telefoner och plattor. Barn stirrar alltför mycket på telefoner (som vuxna och som jag med). Barn borde leka i parkerna och inte hålla på med telefonerna. Med denhär kan man inte göra nåt i parken. Bara ringa mamma då nån skadat sig.
  • Akkon håller länge och man behöver inte komma ihåg att ladda den.
  • Abonemanget är sånt att det inte går att ringa utomlands eller till specialnumror. Man kommer inte till internet med den. Och man kommer inte till olämpligt material på internet med den. Jag har hört om ren två olika situationer där första klassister tittat på porr och jag kan ju inte stoppa det med en sånhär telefon, men jag vet iaf att mitt barn inte kommer in på sånt.
Och kanske han inte blir så besviken, för igår hota jag med att jag funderar på att inte låta honom gå iväg från våra gårdar då han inte meddelar var han är och det vill han ju inte. Så då blir han säkert glad när jag löst situationen med att han får telefon.... Kan ju hoppas på det alltid...

lördag, maj 28

Gymstart

Jag har börjat på gym.

Jag blev medlem på onsdagen i Aplico och min tanke är att jag aktivt ska gå på olika jomppan och komma i skick under sommaren. Zumba var jätteroligt, typ roligaste nånsin, spinningen var svettig men idag gick jag på nåt med kahvakuula och det var bara så grymt. Alltså inte dåligt och inte ens tungt, det var bara omöjligt. Har inga muskler och om de inte finns ens nåt så går det inte att göra något. Jag kunde seriöst inte ens spänna magmusklerna för de var helt icke existerande. All kraft i dem hade ren använts till enbart rörelser. Jag bara skratta åt mig för det är helt löjligt att jag är i så dåligt skick. Och att jag då kommit på iden att testa den timmen.... Och helst sku jag ju bara gå på alla roliga timmar, men måste nog också göra någo muskelgrejer. Fast  i framtiden ska det nog vara den lägsta och lättaste nivån nånsin. Av tre magmuskler dör jag typ. Helt grymt att jag är i så dåligt skick. Men nu ska det bli ändring. Och jag är so excited!