torsdag, augusti 18

Augusti 2016

Jag har ju inte slutat blogga. Egentligen är det säkert det jag sku behöva mycket av just nu. Men. Tiden till det finns inte, eller andra saker går före. Och det är på nåt vis hela tiden massor annat.

Och sen är det ju svårt. Jag sku måsta tänka ganska djupt och jag sku också gärna skriva djupt. Men sen är ju frågan om hur man kanske hänger ut andra och det vill jag ju inte. Så. Ett balanserande. Borde skriva bara för mig, men det är inte samma sak som att ens låtsas prata med nån.

Men överlag så tror jag och hoppas jag att detta blir vändpunkten i mitt liv. Så mycket ljus ser jag inte än, men jag hoppas.

Mitt mentala rum har varit svart, och det har snurrat, och jag har fallit och det har inte funnits golv och det har varit yrt och eländigt och ensamt. För tillfället står rummet iaf stilla och det finns golv, så det är ju bra. Har börjat en process som jag inte ens visste att fanns eller att behövdes. Och nu efter några månader förstår jag äntligen vad processen är. Ett steg framåt iaf.

Tror att det är mycket som är fel med mig. Och det är ju alltid ett steg framåt. Och då gäller det att försöka hitta den jag faktiskt är och vill vara. Och sen så är det ju inte bara en sak som fått mig att vara svagare just nu. Läste att 3 veckors stress kan leda till en återhämtning på över 8 månader. Och min stress vara ju i 4 månader på våren och var så gott som konstant. Men jag inser att min relation till stress och min mentala hälsa och fysiska för den delen med, varit helt vrickad. Har inte tänkt att sånt berör mig. Har tänkt att jag klarar allt utan en paus. Att stress och utmattning och sånt inte faller in på mig, att jag fixar allt. Och det gör jag ju inte. Annars är också min bild av vad man får tillåta sig själv felaktig, och jag är bara så sträng med mig själv. Och sen är min bild om män vrickad. Och sen finns det en sorg i mig som aldrig kommit ut. Så mycket vrickat och mycket tankearbete att göra.

Och Arthur börja skolan för en vecka sen! Och det var en sån glädjes dag. Jag var glad den dagen, iaf i 4 timmar tills Micke blev sur och förbannad över nåt helt onödigt (enlgit mig). Och då insåg jag också att jag sällan är glad på riktigt nu förtiden. Mest bara slut. Och lite mera slut. Och så försöker jag hinna med. Få allt gjort och vardagen och flyta. Och mest gör jag ju det själv och det är ju också dumt med tanke på maktbalansen i förhållandet. Men när det är så svårt att få den andra delaktig och det blir bara så tungt. Så jag är inte så glad i mig själv.

Skolstarten har varit tung för den blivande 7 åringen, men det hör ju till. Har går nu inte i eftis då jag inte har arbete. Och i ärlighetens namn har jag inte ens fått till stånd att söka nåt den senaste tiden. Men Arthur går till skolan och hem, det är ca 2,2 km och det är lite spännande så har nu gått med honom. En dag gick han själv hem men det visa sig vara lite för mycket. Och han börja i en skola med 72 barn och i en klass med nu 14 barn och i år är de en egen klass när de oftast är 1-2 tillsammans. Och så har de en härlig lärare som i 23 år haft ettan. Och föräldrarna fick gå med och se när skolan början och vara med i klassen och allt är bara bra. Och alla dagar 9-1.

Och Sander börjar första dagis 3 dagar i vekcan nästa vecka. Och nu börjar han behöva sälskap, så det blir bra. Evilda hänger här hemma tills jag hittar jobb. Och jag hoppas så att jag ska få nåt gjort åt den saken snart. Börjar vara färdig med hemmalivet.

fredag, juli 22

2 åringar

En två åring.

Och jag är så glad att det är den sista. För två åringar är så härliga, men samtidigt jobbiga. I min värld är två åringar lättare än 1 åringar, men 2 åringar är ännu inte som 3 och 4 åringar. Före jag börja vänta Evilda så drömde jag om 3 barn över 3 år. Nu sku jag kanske säga, 3 barn över 5 år. Nå iaf över 3 år. Jag vill kunna prata och debattera och argumentera med barnen och sen sku man tillsammans komma fram till nåt. Med min förstfödde har man kunna göra det länge, länge ren. Med min tvåa som nu då blivit 5 så är vi nog inte riktigt där än. Men han är så annorlunda. Och han får såna "hjärnsläpp" då det inte finns nåt i hjärnan alls. Men har hört att det i den åldern också händer massor i hjärnan och det ändrar någo banor och så. Nå. Men iaf. Om några år så har jag inte mera något småbarn. Och det väntar jag nog på. Dethär är min sjunde (7!) sommar hemma med barn, och åttonde totalt tror jag.

2009: Vänta jag Arthur och sluta jobba som servitis rätt tidigt då jag hade foglossning. Slappa största delen av sommaren.

2010: Första sommaren med Arthur. Var på lande när Micke sommarjobba nära och hade tråkigt med Arthur. Vi var helt fast i varann och det var så slött och jag kunde inte göra nåt alls.

2011: En sommar som var allt annat än tråkig. Den var helt hemsk. Sander var pyttebaby och Arthur med. Räckte inte till på nåt sätt och hanterade inte situationen som jag tänkt eller önskat. Var på stugan och hemma i Havshagen. Köpte radhus i Lojo. Helt hemskt.

2012: Arthur var nästan 3 och Sander hade blivit 1. Bodde i Lojo och var mycket på landet. 1 åringar är rörliga så var säkert stressig sommar då med.

2013: Ännu rätt tung sommar med en nästan 4 åring och en som fyllt 2. De hade ju roligt med varann men ännu massa uppassande och basvård och hit och dit och så.

2014: Början av sommaren var lugn och skön. Nybliven 3 åring och en som var 4½. De lekte tillsammans och då börja det vända det tunga. Och då föddes Evilda och resten av sommaren gick fastklistrad i henne då det var kokhett.

2015: Var mest hemma i nya huset och var så slut då alla bara sprang in och ut och Evilda efter som inte fatta nåt. Hemskt tungt.

2016: Nu. Blivande skolbarnet har mest tråkigt. 5 åringen får stärv ibland och 2 åringen är nu 2 och hittar på typ allt genast man gör nåt annat. Och sen är det ju hunden som snart blir 1 som också är med på stugan. Och vi har också varit på stugan nu några veckor. Och det är skönare än hemma. Man vet ju typ var alla är. Men ännu har det nog inte vänt och undrar om det nånsin gör det. Allt händer samtidigt och man hinner aldrig med. Det ska på pottan eller så glöms det och så vågar inte nåt äldre barn gå själv på wc och så sticker getingar eller så hämtas sand på terassen eller så skäller hundskrället eller sen ska man vakta simning och sen håller nån på att falla i och det är bara ett enda kaos.

2017: Sommaren det kanske vänder då jag inte har nån 2 åring mera att se efter (eller baby eller 1 åring). Sommaren som jag säkert inte mera har ledigt eftersom jag hoppeligen har jobb då.

Så ja. Det var mina "lov" det. Fast en enorm lyx är det ju nog. Men på inget sätt en lätt lyx eller en slappar lyx, utan mera lyx i att få vara med sina barn och få vara ute.

Och 2 åringen ja. Hon pratar mera och mera. Min och mina är superpopulärt och mig. "Mamma tutta mig" "MIN mamma" (och så klöser hon Athur som försöker sitta i famnen), "Inte tutta". Och stilla är hon aldrig. Skall alltid äta i min famn. Blir arg som ett bi då Sander retas med henne och tar nåt av henne (förstås är det han som gör det) och slår honom. Hatar tandtvätt över allt på jorden. Hatar hårtvätt nästan lika mycket. Har blivit förtjust i Frozen och Elsa utan att se det nåt mer och är förtjust i sina Elsa småbyxor. Allt är hennes och hon vill ha allt. Hon äter alla andra mat utom sin. Hennes hår är så krulligt att det inte är nån hejd och människor i butiken kommenterar till och med det. Hon sover brevid mig varje natt. Sluta amma henne 1 vecka före 2 årsdagen och före det amma jag bara före sovdags och hon somna till det. Men nu gör jag inte det mer och det är hemskt att lägga henne och sova, för mig. För alla andra är det lättare. Ångrar det ändå. Sku gärna ha lätta nattningar resten av livet.

Och nu sku jag kunna fortsätta men ska på body pump.

tisdag, juni 21

Juni 2016

Min bloggera verkar nog vara över eller sen kommer den tillbaka. Är iaf så glad över att jag har så massor bloggat och att jag har nåt att gå tillbaka till.

Nå, vad händer i juni 2016 då.

Jag har börjat min starka liv och ett liv där min kropp också ska må bra. Var förra veckan säkert 6 gånger på Aplico och mitt mål är att varje vecka vara åtminstone 4 gånger. Har börjat träna muskler vilket jag inte aldrig egentligen gjort och senast i samband med jompor för 7½ år sen. Så det var en stor glädje då jag märkte att jag klara av typ 5 armprässar med knäna i marken här för några dagar sen. Igår var jag på bodypump och idag är det inte trevligt att gå, men att dansa på zumba gick ändå bra, gillar så musiken.

Arthur har mest tråkigt och vill bara leka med komisar. Så han är nöjd nu för han är övernatten hos kompisen idag. Vi var på förmiddagen till Oittans Angry Birds park och inte kunde han leka där sådär länge och ordentligt utan kompis, först gnällde han om när han sku få matsäcken vi hade med, sen ville han ha glass, sen ville han fara genast till Ikea för att få glass och sen satt han nu bara på marken och hängde och vänta.

Om simmande. Bra att komma ihåg. Arthur simmar vad som jag tror att är 25 meter (djupa bassängen i Lojo) och han klarar sig bra i vattnet själv. Hoppar i var och hur som helst, igår gjorde han några gånger kullerbyttor från trampolinen, men han kom inte hela varvet utan landa på rygg. Simmar hundsim gör han. Sander har nog kunnat simma en längre tid, men är lite rädd och har inte kännt sig säker på det alls. De har en Wibit bana i Lojo nu på sommaren och i den måste man kunna simma för det är i djup bassäng. Och igår så våga Sander gå och han kunde hur bra som helst simma de 5 metrarna som behövdes för att komma till banan och det där banan sluta. Idag ville ha fara igen och pappa for med honom och de hade i 45 minuter non stop farit i banan =)

Mickes 3 veckor långa semester börja igår. Det känns kort. Och han har nog ca 2½ vecka kvar, eller iaf 2 men när vår framtid är så oklar och Arthur börjar ettan på hösten så tänkte vi att det är bäst att han sparar.

Vi har börjat gå i parterapi och det känns riktigt fiffigt. Är själv rätt upp och ner i och med den processen för mina reaktioner har varit så oväntade. Har mest suttit och gråtit där och det har börjat på en sekund. Känner inte igen mig och vet inte vem jag är. Fattar ytterst lite av processen och vad som är meningen att ska hända men känner ändå att det nu är den sista utvägen till ett trevligare liv och bättre stämning hemma.

Evilda är en pratkvarn. Hon lär sig så massor ord varje dag och börjar ren prata långa meningar nu. Har nu inte räknat men säkert 5 ord har hon sagt efter varann, kanske fler. Och jordgubbar, sötaste ordet nånsing, gomgommar. Och sen svara hon ett så vackert joo på frågor, eller då nää. Och allt man frågar svarar hon på, hon förstår allt som är frågor och så svarar hon riktigt rätt. "Saknar Evilda mama när mamma far på jomppa?" "Joo" "Ska vi kramas riktigt stort före du går till pappa" "Joo" och när jag kom hem "Min lessen mamma jomppa" och så kramades vi lite till. För mammig, det är hon med. Och famnig. Och hon ska bäras och sitta i min famn alltid när jag äter och sen ska hon vara med allestans där jag är. Helt normal alltså. Irriterande ibland, men inget konstigt i det. Och sen älskar hon att vara med sina bröder och att få vara med i deras lekar. Om de far nånstans så vill hon också dit, och hon vill göra vad det gör. Om de går ut klär hon själv på sig skor och mössa och sen är hon klar att fara efter. Och hon är snabb för hon vet att de inte väntar. Hon tycker om att vara med andra barn och gulligaste stunden var när hon på öppna dagiset dansa runt i ring med kompisen Stella. Superblyg i nya situationer men när hon är bekant så då pratar hon på och är bekväm. Hon är på många sätt jättelik Arthur, också till utseende. Ett krullhuvud är hon med, helt som Arthur var. Och Evilda var på sin första murre övernattning på veckoslutet. Vi förde Sander dit en gång och hon sku å ha villa bli. Satt i bilen å sa "min tur" hela vägen hem och så prata hon om det, att det var hennes tur att fara till Murre. Och i den saken var hon å helt säker. Joo, hon ville till murre övernatten och mamma kommer hem och hon blir där, och det gjorde hon sen med. Och vi hade huden, som väcket mig 3.40 första gången. Roligt.

Och det var det för denhär gången.

Och ja. Imorgon blir jag ekonomie magister helt officiellt. Jag är klar. Gjorde det jag aldrig tänkt jag sku göra, alltså myyycket snabbare än jag planerat först. Och nu är det över, och det är jag ju glad över. Tänker bara att jag sku ha kunnat ta det lugnare....

Har också sökt 1 jobb, men borde söka tusen till så att jag ens sku ha en chans att få nåt.

onsdag, juni 1

Glad över telefonen

Arthur blev inte alls superbesviken över sin telefon. Han blev glad. Sa "jee, jee" när han fick den och insåg att han sku få gå till ett ställe han förr inte fått gå. Sen när han hörde att det fanns radio var det spännande och när han hitta maskspelet. Det finna alltså ett spel, det traditionella "matopeli". Och fast det var knappar så förstod han väldigt snabbt hur det funkar. Tog några gånger innan han förstod att man ska trycka på luren efter att samtalet är slut men han har annars förstått det bra. (Sander igen så fick spela matopeli idag och lyckades under den tiden ringa mig och skicka meddelande medan jag natta Evilda). Arthur sku helst hålla i telefonen hela tiden och ta den med allestans.

Och kanske det gick såhär bra just för att han fick den först av kompisarna här i närheten och för att han inte sett nån i hans ålder ha nån annan sorts telefeon. Det blir säkert annat på hösten och han märker att det finns andra på hans klass med finare telefoner


tisdag, maj 31

Telefon åt 6 åringen

Det har nog varit prat om det ren en längre stund, men nu fick jag äntligen nåt gjort åt saken. Köpte alltså en telefon åt 6 åringen. Han har fått börja röra sig utanför hemgården tillsammans med grannkompisen på det vilkoret att han berättar var han är. Men ibland har leken fört dem nån annenstans, eller sen är området de varit på lite större. Och jag blir så nervös över att springa och leta efter barn. Dessutom så vill jag att han bara är supernära hemmet ifall det sku hända nåt, för då kan de komma snabbt hem, men med telefon kan de gå lite längre iväg. Sen så börjar han skolan på hösten och han ska gå skolvägen på ca 2,2 km och då vill jag att han har telefon. Så för mig är det viktigt att han har telefon. Han själv har ju väntat i evigheter på en telefon för att han har tänkt att han då får spela nonstop. Han har planerat att han skolvägen kan gå och spela... (Säkert och tryggt på alla sätt!). Så han kommer att bli jättebesviken för det han får är en sånhär:


Den kosta 25 euro och det enda man kan göra med den är att ringa och skicka meddelanden. Med minneskort kunde man fota också men inte ens det satt jag dit.

Men det är inte farligt att bli besviken. Det finns så många orsaker till varför det slutligen blev en sånhär.

  • Den är liten. Alla telefoner med touch screen så är rätt stora. Var ska han då ha den när han springer i närskogen? I handen? Nää. Denhär borde rymmas i fickan.
  • Den kosta 25 euro. Jag tycker det är för mycket ansvar åt en 6 åring att ge en 100 euros telefon. De går lätt sönder. Den kan i misstag falla i golvet. Den kan falla ur fickan. Den tappas. Osv. 
  • Ren barn får fysiska problem av för mycket spel på telefoner och plattor. Barn stirrar alltför mycket på telefoner (som vuxna och som jag med). Barn borde leka i parkerna och inte hålla på med telefonerna. Med denhär kan man inte göra nåt i parken. Bara ringa mamma då nån skadat sig.
  • Akkon håller länge och man behöver inte komma ihåg att ladda den.
  • Abonemanget är sånt att det inte går att ringa utomlands eller till specialnumror. Man kommer inte till internet med den. Och man kommer inte till olämpligt material på internet med den. Jag har hört om ren två olika situationer där första klassister tittat på porr och jag kan ju inte stoppa det med en sånhär telefon, men jag vet iaf att mitt barn inte kommer in på sånt.
Och kanske han inte blir så besviken, för igår hota jag med att jag funderar på att inte låta honom gå iväg från våra gårdar då han inte meddelar var han är och det vill han ju inte. Så då blir han säkert glad när jag löst situationen med att han får telefon.... Kan ju hoppas på det alltid...

lördag, maj 28

Gymstart

Jag har börjat på gym.

Jag blev medlem på onsdagen i Aplico och min tanke är att jag aktivt ska gå på olika jomppan och komma i skick under sommaren. Zumba var jätteroligt, typ roligaste nånsin, spinningen var svettig men idag gick jag på nåt med kahvakuula och det var bara så grymt. Alltså inte dåligt och inte ens tungt, det var bara omöjligt. Har inga muskler och om de inte finns ens nåt så går det inte att göra något. Jag kunde seriöst inte ens spänna magmusklerna för de var helt icke existerande. All kraft i dem hade ren använts till enbart rörelser. Jag bara skratta åt mig för det är helt löjligt att jag är i så dåligt skick. Och att jag då kommit på iden att testa den timmen.... Och helst sku jag ju bara gå på alla roliga timmar, men måste nog också göra någo muskelgrejer. Fast  i framtiden ska det nog vara den lägsta och lättaste nivån nånsin. Av tre magmuskler dör jag typ. Helt grymt att jag är i så dåligt skick. Men nu ska det bli ändring. Och jag är so excited!

måndag, maj 23

Ett veckoslut

Jag ska börja blogga igen, tror jag.

Bloggen är bra terapi och jag ska nu hitta tillbaka till mig. Dethär veckoslutet var en bra början.

Det är 3 veckor sen jag lämna in min gradu och det har varit 3 helt fulla veckor. Nu börjar kalendern se tommare ut och saker börjar vara gjorda. Jag var i nåt skede jättetrött och superslut. Jag orka inget, tänkte om jag var sjuk, lågt hemoglobin eller nåt, men det var kanske bara återhämtning. Man kan ju inte orka hur mycket som helst.

Vårt nådendalsveckoslut med Micke var faktiskt jättelyckat. Vi prata hela vägen i bilen. Blev lite klokare, och vi ska fortsätta bli klokare. Det känns bra. Nu på fredag så hade vi alla ledigt, också Arthur fick ledigt från förskolan. Jag och Sander for på tumisstund (fick till födelsedagen) till naturhistoriska museet efter att jag lämnat in ansökan om betyg, och efter det gick vi lite i kampen (och jag kände mig igen så nöjd över att inte bo där). Och på kvällen hade jag vinkväll med två kompisar, och en sån jag satt fram emot så länge. När det varit tungt har jag bara tänkt på hur jag ska dämpa sorgerna med vin... Och det gick nog lite så. Jag har ju förr varit lite för god vän med alkoholen och ofta druckit för mycket. Nu har det gått 7,5 år sen jag sist haft krabbis. Har slutat vid typ 4-5 portioner (och jag har ju då varit 3 gånger gravid under denna tid) och aldrig mått dåligt följande dag. Nå. Lördagmorgon var nåt annat. Dog. Huvudet explodera. Kunde inte röra mig. Fiffigt att både testa salmare och tequila plus all skumpa.... Men där vid 11 så börja jag leva igen och kom hem igen. Micke och ena kompisens man plus barn hade varit hos oss över natten. Mamma hade också på moron hämtat Evilda till lande och det var så fridfullt. Det var trevligt att märka att utan Evilda är allt rätt lugnt och man behöver inte hela tiden vakta. Nu ha jag ju veta det, men ändå inte märkt det så bra. Och det är bra. För om några år (max 3) så är hon lika gammal som Sander, och då kommer man att kunna sitta i en solstol i timmar och bara chilla. Och därför vet jag att jag är så klar med allt som är babyn och småbarn. Att övervaka är inte min grej.

Sen tog jag ännu äldre barnen med till stugan och lämna Micke hemma på lörda och vi sov över på stugan första natten. Och på söndagen när jag kom hem for jag på länk. Och det kändes bra (orka jogga nästan 4 km). Och jag tror jag börjar vara över på den godare sidan nu. Jag tror på att jag kommer att få min ork tillbaka. Jag vill bli stark och energisk. Jag vill låta mig göra sånt jag gillar och jag vill må bra i mig.

Och snart är det sommarlov. 4 dagar dagis har Sander än och Arthur har två veckor förskola.

torsdag, maj 12

Frågetecken

Idag är det torsdag, idag skall jag gå på en halv timmes massage till öppna dagiset för 20 euro (Bra grejer i Lojo).

Från och med förra veckoslutet har jag försökt varva ner. Kroppen och knoppen har varit i fart sen januari utan någon vettig paus och eftersom jag motiverat mig med att det finns ett slut och jag vetat att jag behöver slutet så har jag faktsikt försökt ge mig en paus. Hinna ikapp livet och hinna tänka och hinna andas. På lördagen vila jag i trampolinen istället för att baka rabarberpaj till Sanders kalas. På söndagen låg jag en lång stund i solstolen och på det viset har jag försökt fortsätta. Samla krafter och tänka. Och jag har kommit fram till att jag vill läsa och jag älskar ju uppforstringsböcker och om relationer. Har påbörjat Thomas Gordons "toimiva perhe" och den är superfacinerande. Inser att mycket jag läst bygger på de 40 år gamla tankarna. Och jag sväljer faktiskt det. Tror att genom att handla barnen med respekt så lär de sig respekt. Om det är ett ämne jag sku kunna läsa hur mycket som helst om är det psykologi. Det är bara så facinerande.

Men nu när jag också har tid att tänka och läsa så inser jag hur långt från varandra vi hamnat i äktenskapet. Jag visste ju bättre men ändå har det varit sist. Och nu hoppas jag bara att det inte är för sent. Vi ska på veckoslutet på min födelsedagspresent till Nådendalsbad och hoppas att det nu inte blir total flopp. Har helt seriöst väntat på den övernattningen sen september. Ofattbart att det blir min första natt borta från Evilda, och hon är 1 år 10 månader. Och sen är det ju ännu Eurovisionsfinal, hade missat det. Som tur kan man se den senare med. Hejar på Ungern.

Och hela hösten är angstgivande. Sku helt lägga mig under täcket och inte tänka. Hur fan ska jag få ett jobb? Vad ska jag göra med allas vårdgrejer? Jag vet att jag är en bra anställd, jag är så den typen. Men jag har ingen erfarenhet och jag är så skit på att sälja mig själv. Jag är ingen försäljare. Jag vet inte ens vad för jobb jag ska söka eller vad det går ut på att jobba. Och jag tror att när man söker jobb så måste man vända varje sten, hoppa på huvudet och lite till. Borde gå på en massa evenemang och vara superaktiv. Men jag tror inte jag kan göra det.

Och vårdgrejerna. Fick ren från dagis lapp att jag måste välja 4h dagar åt Sander alla dagar eller 2-3 dagar vård. Fast jag ännu är studerande. Blir klar 22.6 och 2 månader håller man kvar sina gamla tider så från 22.8 har han rätt till 20h/vecka om jag inte har jobb. Och det är ju helt ok, det är typ den dagen han går tillbaka från sommarlovet. Hoppas bara att det sen genast går att få till heldag och heltid. Han kommer att vara 2-3 dagar för annars om han är halvdag så kan man ha så mycket barn i gruppen, då räknas han bara som en halvt barn (en vårdare får ha 13 halvdagsbarn). Så Sander är helt ok.

Evilda. Största frågetecknet, eller näst största. Har sökt dagisplats från slutet av augusti. Och vill ju ha henne hemme om jag är hemma. Men funderar ändå om hon borde gå typ 2 dagar 3 timmar för att komma in i det. Så att jag sen kan på kort varsel börja jobba. Sådär pang ta emot korta jobb och på det sättet komma in i systemet.

Och Arthur och eftermiddagsvården. Om han är till 4 så kostar det typ 120 euro/månad och jag vill ju inte ha honom där om jag är hemma och inte är det ekonomsikt lönsamt heller.  Men är rädd att om han inte börjar där så får han sen inte plats när det behövs. Och ensam hemma vill jag nog inte att han är efter skolan.

Det allra fiffigast ur ekonomsik synvinkel (för oss) och för oss som familj sku vara att jag stanna hemma bara och levde på arbetslöshetsunderstöd. Men det funkar inte med mina värderingar och jag sku faktiskt villa komma bort och göra något ibland. Sku helst jobba 60-80%. Men känns som allt är emot det. Borde ju också hinna stöda Arthur med skolgången och allt det.

Och pengar jaa. Har gjort två stora ekonomiska beslut som gör slut på alla våra besparingar. Visste inte ens att vi hade så mycket (tack till föräldrar som nångång köpt aktier och liknande) men nu far allt. Huset ska målas och varmvattenboilern bytas ut. Huset sku vi kunna måla själv. Men vi behöver paus. Så vi betalar överpris för att få det gjort. Och vårt värmvatten stärvar typ konstant för det är över 30 år ren så nu blir det också fixat. Och sen är alla pengar slut och inga resor kan göras. Väldigt trist, men ytterst vuxet.

torsdag, maj 5

5 årskalas

Igår blev mitt mittenbarn hela 5 år. Har svårt att fatta att han är ren 5. Och lång är han med, hela 122 cm ren.

Vi hade största firandet igår på riktiga dagen. Först paket på moron och kakao till morgonmål och sen kompiskalas på kvällen. Sander har mycket kompisar (fast han ibland känner sig utanför). Han börja i en ny grupp på dagis efter jul och har därfirån kompisar. Sen så har han kompisar i dem som är i galma gruppen och blir sen om ett år hans förskolekompisar. Sen har vi ännu grannbarn och kompisbarn som är kompisar. Så med en begränsad inbjudningslista blev det 13 barn totalt. Pojkar.

Och Micke var på jobb och mamma sku hjälpa mig. Nå, Evilda fick ju feber just då så hon for iväg med Evilda.

Men jag klarade det. Sådär just och just... Barn i grupp kan nog bli så hysteriska och överdrivna när alla försöker fjanta sig till uppmärksamhet. Vi börja med paketöppning (snurra flaskan) och det gick sin tid där. Sen hade vi födelsedagshippa men efter en kort stund ville många sluta. Nå då hade ren halv timme gått och vi kunde påbörja picnicen. Vi var ute för det var härligt sommarväder den 4 maj 2016. Och barnen fick sköta det själv medan jag rusa in och på några minuter laga ihop glasskakan. Som tur hölls alla på plats den tiden och bjudningen var enkel. Och efter glassen så börja trampolinhoppande. Jag var trampolinpolis och gränsen var 4 barn. Nå, några små olyckor skedde ändå där fast jag stod och vakta. Vissa barn gick in och lekte och antar att det funka smidigt. Andra sprang omkring och kasta vindruvor... Jag var glad att kalaset bara var en 1,5 h och nästa år så kör vi på flera kalas eller miljoner mera vuxna. Skillnaden till Arthurs 5 årskalas för 1½ år sen var enorm. Då var alla 9 så lugna och satt bara lugnt och lekte med lego. Undrar om det har att göra med att där var 3 pojkar och 6 flickor...

Och bjudningen. Barn äter för mycket socker. I allt finns det socker. I traditionellt kalas sku vi haft chokobollar, mockarutor, kex och kanske en godisskål och sen kaka eller glass. Alltså massor sött. Nu ville jag försöka nåt annat. Vi hade vattenmelon, vindruvor, popcorn och sockrade nötter och chips. Chips är nu inte bra men det är ändå inte socker. Och sen en glasskaka med sås och kex. Och alla tog inte glass och om det tog så blev det ändå bara där det sockriga. Som dricka hade vi burkar med juice.

Och ingen gåva hade vi heller åt barnen när de for hem. Jag tycker det är så förvrängt att man ska laga ihop nån kräsäpåse eller en godispåse. Alla har tillräckligt med saker och en liten typ eller sak behövs inte. Godis behövs inte heller. Det är bara onödigt på alla sätt. Barn gillar det joo, men jag hoppas att barn kan leva utan det också. Någon fråga efter sån igår och jag svara bara nej, att vi har inte. Önskar att flera också kunde stå emot det så att man kommer bort från det. Kalas ska vara en rolig tillställning där man är träffar kompisar och gör roliga saker och det viktigaste ska inte vara: "mamma ja fick dricka kokis" "jag fick massa godis".








Och ännu om gåvorna. Jag är förstås super tacksam men det måste bli nån hejd på kompisgåvorna. Jag tycker att en gåva får kosta max 10 euro och gärna kring ca 7. Det är helt ok för en barnkompis. Meningen är ju inte att det ska va nåt maffigt. Men dehär gåvorna va helt sjukt värdefulla, många av dem. Och nu medger jag också att jag ibland funderar att det blir för billigt men på riktigt så är det ju helt absurt. 

tisdag, maj 3

Klar

Idag har jag lämnat in min gradu och nu kan jag inte mera göra något åt den.

Jag är själv nöjd med den. Den blev väldigt praktisk och ytterst lite akademsik, men det är jag. Jag kan inte tåla såntdär att nu har vi en modell som vi ska testa om stämmer och jaa den stämmer. Jag uppskattar forskning, men dethär med teori och teoretisk/akademiskt kontribution är inte för mig. Min handledare upprepade orden "konceptualisera" då han gav feedback på min avhandling och jag bara fattar inte vad han menar. Jag var ren då så slut med gradun att jag hade tänkt lämna det där men så hitta jag nåt i mig och satt till en sak jag glömt att jag hade tänkt göra så nu blev den hoppeligen lite bättre. Egentligen hade det ju ingen skillnad men när jag nu ändå gjort så mycket kändes det att jag kunde sätta någon timme till på det. Men nu var jag alltså klar. En dag före Sander födelsedag.

För då nångång i februari när jag bestämde att jag gör den klar så snabbt som möjligt så lova jag barnen att till Sanders födelsedag är den gjord. Och det är en av orsakerna jag fick det gjort. För oss som familj var hela processen helt hemsk. April var mycket lättare och har ren lyckats glömma hur hemskt det var. Men jag vet att februari och mars var helt sjuka. Det kändes som att jag inte hann andas eller kunde göra det och det var fråga om att bara överleva till nästa dag och lämna allt annat till "sen när det är klart". Nu har det börjat lätta några veckor sen när jag sett slutet och insett att jag fått ihop texten. Det blev 65 sidor text baserat på 13 intervjuer.

Och jag vet att det var bättre såhär. Jag sku säkert satt massor mera tid på det om jag sku lämnat det till sommaren och då sku allt varit bort från familjen. Det har varit hemskt att ge över skrikande Evilda till Micke, hon sku ha villa vara med mamma ju. Sander hade en så hemskt vår och det berodde delvis på nån hemsk utvecklingsperiod men också för att vi hade det så tungt hemma. Det börja nångång i december, hans jobbigare period (jag tror ju massor på dessa perioder) och nu på våren börja det vara så utom kontroll att jag vissa gånger tänkte att nu ringer jag till rådgvningen efter hjälp. Jag brukar ofta hitta svar och sätt att hantera honom men denhär gången var det svårt, speciellt då jag inte hade tid eller ork med det överhuvudtaget. Jag vet ju att det gjorde det så mycket värre och jag gick igen över mina egna mamma gränser många gånger. Nu har det mirakulöst lugnat sig och jag har ens svårt att förstå vad som var svårt för vår nästan 5 åring. Men efter dagissamtal så slo det mig igen. Han ville bestämma över alla och säga vad man inte fick och fick göra och om man inte gjorde det så skrek han och slog och bet. Vi har haft såna strider och jag har fått sitta och hålla i den otroligt starka, långa 4 åringen och han har bitit mina armar och händer. Han har inte kunnat behärska sig själv över huvudtaget och har för nåt smått kunna bli arg som ett bi och försöka göra ont åt annan. Evilda älska han att picka på och kunde också göra illa åt kompisar. Om man sku säga nåt åt honom skrek han bara "Jag hör int, jag hör int, jag hör int" eller "säg int nå, säg int nå" och börja slå om man försökte säga nåt. Och jag skriver detta för att komma ihåg. Jag har ju ren nu lyckats glömma. Men det vände som sagt och jag kommer ännu ihåg när jag märkte att det vände. En kväll ville han i min famn och berättade då att jag var finaste mamman i hela världen och efter det blev han igen den söta kramgoda ungen. Förstås blir han arg ibland men det är så mycket mera kontrollerat och han medger att han gör fel. I nåt skede fundera jag på om det nånsin blir lättare med honom igen..

Och imorgon ska vi ha kalas för 5 åringen. För jag kan ju då inte låta bli att göra saker. Kör på fullt hela tiden. Fixar med kommande husremonter också. Och jag har inte ännu bestämt mig med kalaset. Jag är emot godis och jag är emot påsar som man tar med sig hem. Jag ska laga fruktspett eller fruktskålar och sen ska vi ha typ glasstårta. Men sen vet jag inte om jag ändå sku laga en sakpåse, eller en påse med en slickepinne, kanske en visselserpentin, ballong, tuggummi. Men det är ju bara kräsa och vill inte understöda det heller. Som tur ska det vara soligt och fint och vi ska ha picnic ute har jag tänkt. Och en massa lekar, bara jag nu kommer på några.

måndag, april 4

Nåjaa

Joo, det förra inlägget blev ju långt =)

Micke var ute med barnen och Evilda hade hittat hundkakka så jag fick ta hand om det.

Så vad händer här då?

Micke har igen haft en vecka semester. Denhär gången var det inte från min syn helt lika lyckat som förra gången. Har skött all mat och allt det denna gång. Men sen har jag också bara varit hemma nu och skrivit. Och gradun går nog framåt hela tiden. Har allt med intervjuerna klara (förstås hade jag de klara till min tidigare deadline) och sen har jag skrivit största delen av analysen och annars också största delen av allt. Men jag skriver alltid skit först (för att få nåt gjort) och sen går det mycket tid åt till att göra det logiskt och till ett vettigt språk. Så det är det jag gör nu. Hoppas jag denna vecka sku få det i helt ok skick.

Sen är det ju bara det att jag ännu ska få kommentarer på det av handledare och opponenter och helt säkert är det nåt som jag missat/tänkt konstigt eller nåt annat. Sen är frågan att om det lönar sig att göra nåt åt det eller inte....

Jag är nog ganska imponerad över att jag verkar klara det. När jag börja magisterprogrammet så var jag helt säker på att jag inte blir klar före jag fyller 31. Nu under studiernas gång har målet varit att få gradun klar typ på hösten och bli klar till julen. Sen när kursen början stressa jag med att få klar den till 29.7 (före Lees bröllop har jag talat om) och nu är då min deadline 4.5 och jag kommer nog att klara det. Har bara strul med en annan kurs och har nu i 3 månader försökt få svar om saken men inget händer... Det är det enda som sku kunna sätta stopp men då kommer jag nog att skrika.

Vi har också börjat pott- träna Evilda. Jag har skjutit upp det, hon är 1 år 9 månader nu och A och S var båda 1 år 3 månader då de fick börja. Fundera i nåt skede när hon kanske var 1½ att det sku vara bra tid, men hon var i en jobbig fas då och protestera mycket. Nu för 1 vecka sen visa hon intresse för pottan och är i en positiv fas (hon ger t.ex. tillbaka telefonen när man ber (oftast) och börjar inte hysteriskrika) så tänkte att det är bra att köra nu. Jag tror ju jättemycket på utvecklingsfaser hos barn och det märks så tydligt att det är lugnare nu och hon fattar och kan så mycket mera. Idag vägra hon ge tillbaka en sak hon tagit av Arthur och sprang bara iväg. Förklara att jag räknar till 3 (och visa på fingrarna) och sen tar jag den av henne om hon inte ger den. Tänkte inte hon sku förstå men vid 3 gav hon den. Hon kan sätta besticken rätt i besticklådan. Hon vill plocka undan sin tallrik efter maten och så massa sånt. Så ja. Vi börja att blöjan fick bli borta hemma. I början kisa hon ner sig ofta (de första dagarna) och vi har haft många kakkakatastrofer i byxorna och på golvet. Men nu 1 vecka senare så har hon helt hiffat det. Hon är torr hela natten (blöjan är nog på) och kisar megakisi på moron. Sen går hon ibland helt själv på pottan och idag for hon första gången till öppna dagiset utan blöja.

Och kalas ja. Det jag ville skriva om. Men inte hinner nu mera. Vad och vem och var är igen mina frågor då Sander om 1 månad blir 5 år. Tänker att ett skogskalas sku vara bra. Eller i park. Men var finns sån skog i Lojo? Och säkert blir det hemma men då måste man ha nåt program. Och godis eller gåva eller leksak. Ska återkomma med det alltså.

Och Arthur har börjat förstå hur man läser. Han har förstått att man läser bokstäverna på annat sätt än de sägs och kan läsa vissa ord. Märker bara att svenskan är svår. Tänk nu ordet "och" eller allt som sluter på -er.

söndag, april 3

Slut

Jag lever.

Och nu tog min datatid slut.

Det var det.

Ska nångång blogga om barnkalas.

onsdag, mars 16

Jag och egna deadlines

22.4 ska jag lämna in en nästintill klar gradu.

Jag hade personligen bestämt att före påsken ska jag göra alla interjvuer och ha dem transkriberade. Nå. Nu är mitt i allt min personliga deadline att ha alla gjorda denhär veckan och att jag ännu nån dag nästa vecka kan transkribera men att jag sen ska börja med skrivande.

Och det är väl orsaken till att jag får saker gjort. Jag har först ett realistiskt mål, men sen gör jag det ändå snabbare. Och aldrig är jag ju nöjd med det, utan oftast missnöjd att jag inte gjort det ännu mera effektivt. Eller nu tex så skriver jag dethär istället för att transkribera, så inte är det ju alls bra. Fast jag egentligen hade tänkt att jag inte alls behöver transkribera denhär veckan.

Jag blir så trött på mig själv. Men som tur skiner solen. Och jag har gjort 11/13 intervjuer och det har varit så facinerande. Jag har sett lande och prata med intressanta människor. Jag sku kunna bli människopratar.

söndag, mars 6

Marsuppdatering

Vad händer här då?

-Jag intervjuar och det är så roligt. Att transkribera är bara skit, men ändå nödvändigt. Har nu gjort 3 av typ 14 interjvuer. planerar få alla gjorda före påsk och sen har jag fyre veckor på mig att skriva allt klart. Vet inte riktigt ens vad jag gör just nu för min semi1 var inte riktigt logisk, men jag tycker det jag gör är så intressant och givande att det nu inte har så stor skillnad vag jag egentligen gör.

-Jag är alltså intresserad av producenternas motiv att delta i Reko ringar. Och det är så facinerande med allt det. Svårt bara sen att få det till ord och vettig text.

-Jag har också börjat äta kött. Men bara sånt som jag klassar som ok. Förändringen skedde när jag hitta griskött som var slaktat på den egna gårde i en reko ring. Och så fick vi egenskjuten hjort en gång och alla var så glada över att vi hade kött. Så jag tänkte att vi ibland kan ha snällare kött. Så jag köpte 10 kg gris i olika delar. Gris som levt hela sitt liv på samma ställe. Dessutom ska jag intervjua grisägaren och se hur det går till.

-Jag var på fredag också och titta på får när jag gjorde en intervju. Och i slutet på den fick jag med fårkött. Jag är helt till mig hur härliga människor är. Så hjälpsamma och otroliga.

-På familjefronten är det sämre. Micke är slut och borde få vila och jag har miljoner saker att göra och när Micke är hemma bor jag vid datan och sen måste jag göra allt det andra när jag är med barnen och micke är på jobb (alltså mat, butik, byke, kalas osv.). Så ja ser aldrig barnen i lugn och ro. Alltid gör jag nåt. Och det märks nog på dem. Och Sander har det extremt jobbigt i sin utveckling nu och jag sku inte orka, så det gör ju det bara sämre. Och jag borde kanske bara ge upp, men jag tror att vi klarar 8 veckor till. Och sen ska vi ta paus och jag ska leka och jag ska fara till nådendals bad med min man.

-Jag fick ju till 30 årsdagen en natt på nådendalsbad och den gåvan var nog den bästa nånsin. För jag har levt på hoppet av det i snart ett halvt år. När det känns enormt tungt så tänker jag bara att sen ska jag ligga där och bara slöa.

-Jag är glad att jag har självdisiplin för annars sku nog detta inte gå. Tråkigt är bara att jag är så kvällstrött så jag kan inte göra nåt fiffigt mera efter 9. Och ingen i detta hus somnar ju före 9 och efter det är jag bara så död. Och sen behöver jag ju typ 9 timmar sömn, det är också alltför tidskrävande.

-Evilda är i självständighetsfas. Allt själv och en massa skrik. Hon pratar mera och mera och säger många två ordssaker. Det är alltid mamma nåt, pappa nåt och Arthur nåt. Hon säger inte ännu heller Sander utan kallar båda Arthur. Ut, sko, ko, nam, kaki, kopeti (häst), Do (hund, kommer från Donna) är viktiga ord. Hon kunde här en dag sätta byxor på själv. Men hon är också extremt mammig och sku gärna bo fast i tissen. Jag är klar att sluta, har varit en tid ren, men det är så viktigt för henne, så megaviktigt, att hon får sina 2-3 gånger per dag (igår bestämde jag att det sku va slut på moron men efter att hon gick och sova 10 bara för att få tisse så bestämde jag att ok, hon får då). Och det är ju inte bort från mig på nåt sätt, så hon får då. Hoppas att hennes intresse sku minska i nåt skede. Och sen så är ju naturlig ålder för att själv avvänja sig typ 2,5-7 år.

onsdag, februari 24

För många barn

Jag har länge tänkt skriva dethär inlägget och det här är ju ett sånt man lätt tolkar fel. Så vill börja med att poängtera:

Jag ångra inget av mina barn. Jag är så super lycklig lottad över alla mina tre. Jag sku aldrig byta ut någon och aldrig kunna leva utan någon och alla tre har varit så otroligt önskade och efterlängtade. Punkt slut.

Ibland kommenterar någon nåt i stil med att ja har tre barn och att det är mycket, och så har jag ju också tänkt förr. Men efter att jag haft tre barn så är det ju det normala och det vardagliga och i mitt huvud är tre inte mycket. Det är bara ett mera än två och det är ju inte mycket. Och tre är inte fyra ellr fem utan det är ju bara tre, att förstås går ju ett tredje lika bra där som det andra. Det är alltså min grundtanke men jag blir så ofta överraskad.

Jag tänker rätt ofta, helt tyst, utan att säga nåt, att "ho, ho, vi har för många barn". Och varje gång när tanken kommer är jag lika överraskad för tre är ju inte så mycket. Men det kanske har att göra med att jag sku villa kunna vara där för alla lika mycket och det går bara inte. Kommer ännu ihåg en gång på högholmen när en flicka tappades bort där och alla hjälpte till och leta (hon hittades efter en stund) och då sa jag åt Micke att vi inte nånsin kan ha tre barn för vi är ju bara två vuxna och det krävs en vuxen för ett barn. Igår på Heureka kändes det igen av. En vuxen kan hjälpa varsitt barn men sen är det alltid ett över och sen hinner man inte förklara allt, eller ens kommer på det, och sen leder det til nån form av kris (som att barnet tror att nån tagit hans mynt och mamman jagar andra ungar och barnet får laga ett nytt mynt å vi kilar långa köer å sen visar det sig att barnet aldrig ens satt armbandet i luckan för att få sitt egna mynt utan han trodde att det bara kom och att nån tagit hans).

Och med två så kunde den andra vuxna lättare få en paus, speciellt när två rätt jämnåriga vuxit upp (som Arthur och Sander då). Men nu med vår konstellation så är det aldrig paus för den andra. Att ha Evilda med är alltid ett projekt, hon är ju bara 1 år 7 månader och vill upptäcka allt och göra allt hon vill och på sitt sätt. Hon vill ta alla legon och vara med i alla lekar och hon förstår ju inte lekreglerna barnen har. Så när Evilda är med måste man kolla på henne och leka med henne så att de andra kan leka i fred (fast nu är de nuförtiden ensam uppe alla tre men det slutar oftast i att Evilda skriker). Men sen vill också de andra ibland ha leksälskap eller man vill göra nåt hon inte kan än, t.ex. skida. Så då behövs det igen två vuxna.

Och på nåt vis är det alltid lugnare då det är bara två barn. Oberoende av vilka barn det är. Och då igen överraskas jag över hur ett barn kan göra så stor skillnad.

Men ångrar inget gör jag. Är så glad över att jag fått de tre barn jag kom fram till att jag önskar mig efter att jag fått det första. Jag är klar och jag är glad att Evilda snart också är närmare 5, fast just nu kanske jag väntar mera på att hon är 6 för vår nästan 5 åring har det nog inte lätt och ingen annan då heller.