söndag, december 30

2012

2012 var ett lugnt fint år. (Tycker jag nu i efterhand...)

Vi har inte flyttat nåt, bara bott i vår egna lägenhet i Lojo, vi har inte fått barn och jag har inte ammat och barnen har blivit större. Vi var i februari med mamma till Egypten, sen till Sicilien med Micke när han var pappaledig, på sommaren var vi på bröllop till Uleåborg och på hösten var jag ensam till Tyskland över ett veckoslut. Det största år 2012 är att jag börjat motionera och tagit tag i min hälsa och min livsstil. Sprang också midnight run i Helsingfors. Har studerat och fått klart mitt slutarbete. Micke har jobbat på samma ställe, men nog fått fast tjänst där.

Barnen har varit småbarn. För Sander har det förstås hänt massor. Han var ju bara 8 månader för 1 år sen. Han har börjat gå, slutat äta på natten, börjat dricka mjölk och allt sånt som underlättar. Men nu har det ju varit tungt. Hans tandsprickning har varit hemsk och största delen av året har vi sovit dåligt. Har många gånger per natt fått gå omkring med honom. Sen hade han ju massa problem med magen också. Nu i efterhand tycker jag att allt löpt rätt smidigt med Arthur, men så kolla ja lite i bloggen och läste att det nog inte varit så. Men 2012 har varit ett helt ok småbarnsår. Ett fint sånt. Barnen har fått vara hemma och jag har fått vara massor med dem.

2013 kommer nog att se annorlunda ut. Jag måste nog börja jobba och barnen börja dagis. Jag ska fortsätta mitt nya liv och springa halv maraton.

Aktivitetssöndag och skidning

Idag har varit en aktivitetsdag.

På morgonen for vi först till skidspåret och Arthur fick prova sina skidor där. Efter det for vi och simma och när vi var påväg hem för att äta somna Sander. Arthur tog också dagssömn idag. När barnen sov for jag och terrängskida.

Och det var ju bara hemskt. Svårt och tungt och mina armmuskler sved efter 10 minuter. Sist jag stått på skidor var januari 2010 och då gick Micke snabbare än jag skida. Denhär gången gick det nog inte snabbare heller fast min kondition nog är bättre. Mina 4 km tog 40 minuter. Och påvägen höll jag på att kollapsa och övervägde vända om. Hur kan det vara så tungt?! Men har nu efteråt läst om hur man ska skida och olika skidstilar och nog kommit fram till att jag gör rätt men att kanske skidorna och medel på dem inte riktigt är det rätta. Jag är så ute med sånt, fattar inget! Hade köpt nån superluisto och bara satt på det, men hade ingen "pito", nåt fäste, så jag gled bara bakåt hela tiden. Varför ska det vara så krångligt? Men jag ska ta det som mina utmaning att lära mig skida. Jag vill fara på vintersemestrar och skida långa skidturer och äta piknik i nån koja... Imorgon kommer jag nog inte att kunna lyfta nåt, mina armar kommer att vara så döda.

Nå, sen kom jag hem och var helt slut. Drack kaffe och piggna till lite. Efter mellanmål och bus för barnen gick vi till skrinskobanan. Där var vi säkert 1 timme. Jag och Arthur på skrinskor hela tiden och Sander med gåvagnen dit han samla bollar och sprang omkring. Riktigt roligt för alla.

Och nu är det kväll och imorgon är det nyårsafton. Jag orkar inte riktigt med nyår. Dessutom jobbar Micke. Vi far till mamma till Pojo och hoppas på att de säljer grillkorv vid Pojo brandsation på kvällen då de skjuter raketer där. Sen blir det 2013. Och bara 16 dagar tills vi flyger iväg.

fredag, december 28

Min kära kista.

Först:

-Jag vet att barn gör sånt som de inte får. Det hör till. Speciellt 1 åringar är bra på det.
-Jag vet att barn inte förstår vad deras handlingar leder till. Speciellt 1 åringar vet inte vad saker de gör har för följder.

Men endå är jag så extremt lessen och besviken. Min kära, älskade kista är sönder. Ett av mina favoritföremål hemma och en sak jag fått av mamma. Sån som funnits hemma hos mig. Nåt jag gnällde mig till och som hon  var skeptisk till att ge eftersom hon påstod att barnen sku söndra den. Och exakt så gick det ju. Den är sönder. Och jag är bara tom och gråtfärdig. Och det är ju bara en sak och att ingen skadat sig borde ju vara viktigare, men jag hade faktiskt tänkt ha me dendär kistan resten av livet.

Sander måste ha öppnat den och skuffat locket bakåt. Och den måste ha farit med kraft (är ett tungt lock) och nu gick träet av på baksidan. Vi har det jättetorrt här inne så det var jättetorrt trä också och när det kom massa tyngd på det gick det av. Barnen får inte gå dit själv och jag hade just gett julgranssaker åt Sander därifrån. Så att han inte sku behöva ta själv. Jag förde bara bort hans tröja. Och så hörde jag kraset. Han hade gått dit själv. Och jag har nog aldrig varit så arg. Stackars Sander. Men jag var så arg och lessen. Det funka inte att vara lugn. Min kära fina kista. Jag skrek. Till slut skrek han med för stackarn blev ju skrämd. Jag var bara dumm men förstod till slut att han ju inte gjorde det på flit, inte kunde han ju förstå vad som sku hända. Men ändå så är den förstörd. Och det var första kvällen på 3 månader då jag natta Sander som han inte somna i min famn. Han försökte inte ens komma dit. Stackars liten. Vi som dessutom hade tumiskväll idag.



torsdag, december 27

Stolt över barnen

Och så är jag igen så stolt över mina barn. Mina finaste barn.

Idag hade Arthur 3 års tandkontroll. Och på 3 årskollen ska man titta in i munnen på riktigt och se hur tänderna mår. Har förberett Arthur på det i evigheter och berättat att han ska öppna munnen sen där. Igår gick vi ännu en sista gång igenom vad som ska hända där och så lova jag honom ett cafebesök på tumis om han beter sig fint hos tandhygienisten och öppnar munnen där (Arthur är ju inte så förtjust i främmande människor som ska checka honom). När vi kom till tandhygienisten var han först lite skeptisk till stolen och ville nog inte ha glasögon på sig men sen tog jag honom i famnen och så fick tanten sänka ner stolen. Och som ungen gapa och öppna munnen. Helt som man ska och stort och många gånger och helt utan problem. Var så stolt, så! Sen gick vi och köpa skidor åt honom, på cafe där han fick chokladbulla och ännu  i matbutiken och sen slockna han i bilen på hemvägen. Roligt var det också i vänterummet när jag kunde sitta med min tidning och han med en kalle anka och så läste vi var för sig helt i tystnad. Han börjar bli stor.

Och min Sander sen då. Sandi, Mandi, sambo, bambo som jag oftast kallar honom. Han var helt sjukt bra på pottande i oktober, när han var 1 år 5 månader. Gick själv här hemma och börja just säga till också på andra ställen om han behövde gå. Men sen kom en massa kriser när tuttar försvann, tänder kom upp och livet bara blev svårt. Han börja kisa precis allestans. Arthurs säng var bäst (vet inte hur många gånger den är tvättad). Efter att han i ca 3 veckor inte en enda gång skitit i blöjan börja han bara skita i blöjan. Skillnaden var enorm, nån sorts protest måste det ha varit. Men jag har inte gett upp. Jag har torkat pölar och burit till pottan. Mera han har nog fått ha blöja men har ändå inte velat lämna pottan helt, blir sen ännu svårare att få det tillbaka. Men nu, ca 2-3 månader senare, har det börja löpa igen. Och det sötaste var nog igår när vi var hos Mickes föräldrar när han tog min hand och sa "kaki" och tog mig till vessan. Där satt han sen på stora vessan i 10 minuter och klämde ut skiten. Då var jag stolt.

onsdag, december 26

Annandagslänken


Idag blev länken av. 6½ km i -17 grader. Jag är nöjd och jag mår så mycket bättre nu (fast jag nu efteråt smällde i mig sådär halvt kilo julskinka...). Men jag fundera lite varför alla titta på mig så under länken, men när Micke och barnen också såg konstigt på mig förstod jag att jag måste ha nåt i ansiktet. Lite snö på ögonfransarna och på alla ansiktshår. Roligt. Annors fick jag kallt först då jag kom in.

tisdag, december 25

Juldagslänken

Imorse planera jag en 10 km länk. Sen när jag sku fara hade 5 eller 7 km i planerna. Slutligen blev den 460 meter lång. Det snöa massor, alla vägar var oplogade och all snö kom in i skorna. Jag vände alltså om efter 230 meter. Jättelyckat.

Och nu mår jag som jag oftast mår på julen. Så som jag inte tycker om att må. Mätt och slö och slapp och mätt. En långlänk sku ha räddat det. Hoppas imorgon. Och ännu en dag med julmat. Sen är det slut för min del.

Vår jul

Igår på julafton sku jag publicera en god juls video med mina julbusar. För vår julklapp, min och Mickes, var en videokamera. En liten, söt, lätt sån som ska få hänga med på resor och i vardagen. Men jag fick den inte uppladdad och hade inte tid att få det och funka. Kanske jag får det senare.

Men vår jul var bra. Det som var synd var att Micke måste bli 1 timme på övertid och var hemma först 4. Då hade ren min mamma och bror plus sambo kommit hit. Två hundar var också här. Och en hundbur. Barnens lekplats resten av kvällen.

Vi börja morgonen med tv

Sen var det risgrynsgröt till morgonmål som Micke satt i ugnen när han for på jobb halv 7

Efter julfreden klockan 12 åt vi skinka till lunch.

När Sander sov lekte Arthur med sin julkalender. Den var faktikst jättebra. Playmobil sjörövare alltså.

På eftermiddagen börja Arthur gå på övervarv, men sen härja de med buren och han lugna sig lite.

Vi hade jättemassor mat. Det mesta i två uppsättningar eftersom mamma hämtat samma som jag hade lagat.

Vi hade ingen julgubbe men julgubben hade lämnat ett brev i tamburen som vi hitta efter buu-klubben. Det blev en klappjakt. Den ledde oss ut till bilen och där sjöng Arthur sjörövarfabbe i julversion (andra meningen sjöng han julen är här) och fick sen veta att paketen var ute på vår terass. Han var så salig när han hitta dem!

Barnen smällde i sig en massa julgodis.Jag med. Har varit sträng och undvikit dem tidigare.

Sen öppna vi paket. Och barnen fick så massor igen. De tjöt varje gång de öppna nåt.


Arthurs alla paket. Alla helt jättebra. Stockbilen och helikoptern var genast jättekära. Sander ville också ha stockbilen och fick grymma utbrott på kvällen när han inte fick en.

Sanders paket. Han älska traktorn. Och biltransportbilen var bra då han märkte att den förde ljud (ett loppisfynd för 4-5 euro).


Jag hade "beställt" pyjamasarna. Och de var så gulliga när de hade liknande på sig och sen så är de bra då de har buntar i fötter och armar och inte flaxar.

Idag har vi lekt med allt nytt, målat ansikten, varit ute och ätit julmat.




Jag fick också fina saker. Sockor och underkläder som jag önskat, presentkort, kodin kuvalehti, kökstillbehör, kokbok och så jättefina kalevala koru örhängen.

Men nu ska jag på länk. Kylskåpet är fullt med mat och jag måste få rum för mera.

tisdag, december 18

Babysjuka Arthur

En av mammorna som var hos oss idag ska riktigt just "poksa". På torsdag har hon beräknad dag för sitt tredje barn.

När barnen åt kvällsmål så fråga jag om Arthur märkt att hon hade stor mage och så berätta jag att hon just ska föda en baby. Då säger Arthur att han vill ha en baby i magen. Och när jag svarar åt Arthur att jag är ledsen men han kan inte ha nån baby i sin magen, och ser hur besviken han blir vid svaret, så slår det mig att det ju kan kännas jätte orättvist för män, varför sku nu inte pojkar/män också villa vänta barn. Sen talar vi lite till om vem som kan vänta barn och vad Arthur ska göra med sin baby.

"Jag ska få en baby, Sander" utbrister han när han stiger upp från bordet och den babyn ska då växa i min mage. Babyn ska heta Max och den ska sova i Arthurs säng. Han ska sova på soffan. Fast sen ska han sitta med babyn i famnen på soffan. Det sku jag också göra. Men inte Sander, för han gör tokigheter med babyn. Och om babyn skriker så ska Arthur gå dit. Förstås!

Rode med skjorta, kalsonger och skor på.
Och jag har nu ingenstans jag vill komma med detta, vill bara komma ihåg. Men från dethär kom jag på könsskillnaden och hur lätt det är att skjuta ner saker bara för att Arthur är en pojke. Om en flicka sku prata om att sköta barn sku det vara normalt och man sku prata om det och tycka att hon är intresserad medan det med pojkar kan bli lite kort och på hälft och man tror att de inte är intresserade. Jag försöker vara alert och också uppmuntra mina pojkar att ta hand om andra och sköta om dem. Och Arthur har nu sin Rode. På söndagen tog han med Rode på kalas och vi satt kläder på den så att den inte sku frysa. Rode har fått plåster på sig och varit till sjukhus och går och sova och hänger med. Så han sköter om den helt som en flicka sku sköta om en docka (antar jag) och det är jättefint tycker jag! Nåt som jag bra kan uppmuntra och inte skjuta ner (som i att säga att du får inte ta med dendär stora hunden).

Julrush

Dagarna bara rusar iväg och det har varit jättemycket nu. På fredagkväll for vi genast till stan på besök efter att Micke sluta jobbet halv 5 och på veckoslutet var det jomppa, julmarknad och Micke jobba natt och sen var det släktjulgröt på söndagen ännu. Och sen hade jag 23 kursarbeten att läsa och bedöma ännutill. Fick sitta sent uppe på natten och göra det jobbet för att hinna. Sen sprang jag till bussen halv 6 på måndag morgon för att lyssna på presentationer för alla arbeten och ännu bedöma dem. Halv 6 var jag hemma igen och då var mamma och se på barnen för Micke hade farit på jobb.

Och idag har det varit ledig morgon för alla och nu på eftermiddagen kommer barnens park/klubbkompisar plus mammor till oss. Micke jobbar. Och imorgonbitti skall jag vara 8 i skolan och göra nån sorts slutprojekt med ett datasystem (NAV). Sen på eftermiddagen skall jag och barnen till Esbo och träffas med Arthurs mammagrupp. Sen skall Micke på nattjobb igen. Och så bakar jag lite kakor, lagar lite mat, tvättar kläder, städar undan och allt sånt där emellan.

Men egentligen gillar jag det så massor när det händer saken. Sen på julen kan vi ta det lite lugnare. 

fredag, december 14

1 år 7 månader 10 dagar

Idag är Sander 1 år 7 månader och 10 dagar. När Sander föddes var Arthur 1 år 7 månader och 10 dagar. Och fast de har jätteroligt nu och fast det var såhär vi ville ha det så kommer jag nog resten av livet bära med mig en känsla av att Arthur var alltför liten när han måste bli stor. Han borde ha fått vara liten till i åtminstone ett halvt år. För Sander sku det också ha varit mera rättvist om Arthur varit lite äldre. Men nu rullar ju allt på och jag har ju försökt mitt bästa, men ändå så har jag nog inte varit så bra som jag sku önska och barnen har nog inte fått helt vad de borde. Jag trodde ju nog före att det sku gå bättre. Fast värst var nog känslan av otillräcklighet. Jag räckte inte till.

Men jag är glad att det var Arthur som blev storebror och inte Sander. Sander sku bli helt crazy om det nu sku ploppa en baby hit. Han är nu så uppmärksamhetssugen och han hittar nog på sätt att få uppmärksamhet (och sällan då positiv sådan). Dessutom är han mera våldsam, sover sämre och är mycket mera envis och ska göra som han vill.

onsdag, december 12

Julgubben

Arthur har ju själv kommit på att julgubben kommer till oss på julen. Vi har nog inte pratat om det men inte hjälper det ju heller att vi läser pettson och findus tomtemaskin och där väntar findus på julgubben. Men jag tror inte att vi kommer att ha nån julgubbe. Kanske nån som knackar eller nån som lämnat nån säcke eller nåt under trädet. Funderar också på att göra en skattsökning av julklappar. Men det är ännu ytterst oklart.

Men jag vill inte ljuga för barnen, och försöker alltid vara ärlig. Om nån säger att magen exploderar / spricker om man äter för mycket så säger jag att så inte händer. Jag vill inte luras för att få barnen att göra nåt utan säger som det är. Man sjunker inte heller till botten om man går och simma efter att man ätit. Eller man drunknar inte i vattenpölar. Därför har jag svårt med julgubben och därför pratar jag inte om det så mycket. Jag hotar inte med julgubben, kommer aldrig att göra. Det med att bara snälla barn får paket är så onödigt i min värld. Barnen får ju ändå paket (förutsatt att familjen har råd). Hos oss titta inga tomtar och vakar inga ögon utan julklapparna hör till julen. Lite då. Sen önskar jag mig inte heller snälla barn. Det gjorde alltid min mamma. Morsdag, födelsedag och jular. Snäll barn ville hon ha. Men vi var ju snälla tyckte jag, så vad kunde jag då ge!? Och om jag ännu går in på sidospår så tycker jag att barn är snälla i sig själv och det att man antyder att de inte är det är ovänligt.

Och nu är det 12 dagar kvar till jul. Och sen är det snart nyår och efter det är det 2 veckor till Thailand. Börjar nog snart panikera över flygresan.



tisdag, december 11

Bollar och barn



Efter att jag kommit hem från skolan idag (före 4) gick vi alla till skrinskobanan. Jag ville skrinna lite (jag som hatat vintersporter som skrinskoåkning och terrängskidning hela skoltiden) och ville att Arthur sku få träna lite på det. Tänkte att det kanske sku vara roligare för honom om det finns nåt han kan söka, göra det till en lek liksom. För nu är det ju rätt tråkigt att bara stå på skrinskon och inte ha nåt egentligt mål. Och jag tänkte så klokt.

Vi tog med två innebandybollar (två för om vi bara hade en sku Sander bara hålla i den) och lite mailor och nån kratta. Och så satt jag skrinskona på Arthur och lyfte honom på isen. Och så börja han fara efter bollen. Han bara for framåt. Gående, slintande och staplande men han for helt själv framåt. Och han skratta och försökte slå den med krattan. Och så flytta pappa den lite och så jaga han vidare. Inget problem liksom. Några gånger föll han på rumpan men han bara skratta. Det var ju så roligt med bollen! Så mycket han kunde skrinna idag, på andra gången i år, hade jag tänkt att han sku kanske lära sig nångång på våren efter hård träning. Men tack vare bollen så såg vi ren nu vad han egentligen kan bara han ids och vågar. Utan bollen (eller om vi bara sku gå och hålla honom i handen) sku han aldrig ha kommit så långt. Och vi höll på länge också, långt över en halv timme (och det tycker jag är länge för fötterna blir ju snabbt sjuka).

Sen baka vi pepparkakor efter middag och buu-klubben och det var Arthur också jättebra på. Blir alltid störd på mig själv ibland då jag inser hur mycket han egentligen kan och hur lite jag tror att han kan.

måndag, december 10

Familjeporträtt och bra dag



Arthur är i en fas då han gillar att rita. Har varit långa paus nu. Idag rita han massor när Sander sov och jag läste på tent. Här är en julgubbe som sitter på en potta.

Och dethär är det första familjeporträttet. Vi sitter alla i en bil. Uppe i vänsta hörnet har han skrivit vem som är vem.
Och så en bild på mina kalsongkillar. På huvudet tycker Arhtur att de ska vara.
Jag älskar bra dagar! Idag var en bra dag. Igår var bara skit. Men bra dagar är såna då jag hinner göra något eget. Idag for Micke med barnen på förmiddagen till klubben och jag hann läsa 1 timme på tent och göra en 50 minuters länk. Sen hann jag ännu äta och duscha före han for iväg halv 1. Sen är bra dagar också såna då jag inte har en massa att städa/byka/reda upp/handla utan kan fokusera på barnen/tent. Jag städa, handla, byka igår efter att Micke kommit hem. Det att jag inte heller behöver laga mat gör dagen till bra. Får ofta på nerverna när mina två hjälpredor är med, speciellt om jag inte hunnit städa undan föst. Idag hade vi mat klar, köttfärssoppa med pasta och spenatplättar. Sen hjälper det också när vi inte är inne så mycket. Idag var vi ute i 2 timmar från 4-6 på eftermiddagen. Hade ingen plan så trodde det sku bli en kort tur, Arthur ville inte åka pulka eller skrinna (han ville skida och vi har inga skidor än) och jag orka inte börja tjata eller uppmuntra till tusen. Men vi såg plogbilar och sandbilar och barnen gick med spadarna. Så grävde de lite gropar och så lekte vi lite i parken och så var vi en stund på gården och fyllde lastbilar med snö. Och sen var klockan 6 och dags för buu-klubben. Och resten av kvällen löpte bara fint. Och så belöna jag mig själv med ett glas vinglögg och nu i säng för imorgon skall jag till skolan.








söndag, december 9

Krångel

Jag blir en så dålig mamma när jag är för långa tider med mina barn. Jag behöver pauser då jag kan reda upp och städa och plocka undan och få ordning på mina tankar. Eller alls hinna tänka. Idag jobbar Micke morgontur efter att han igår var borta till 24 på jobb. Och före det var det morgontur och lillajulfest och före det kvällstur. Och jag är helt slut. Speciellt då Sander gråtit hela morgonen före vi gick ut och Arthur bara var besvärlig ute och inte alls ville åka pulka. "Jag tycker inte om att åka pulka"

Och så sku Sander fås att sova på dagen, men han ville bara krångla. Så jag låg på vår säng och försökte samla krafter. Båda ungarna börja ropa på mig och kommer till det mörka sovrummet. Och då är min Arthur förstås så duktig och förståndig. Han är det ofta då jag håller på att mista tålamodet med Sanders hyss*. Och så säger han åt Sander att nu ska Sander i säng och så tar han och bär Sander (Sander håller upp fötterna och Arthur håller honom runt magen) mot sängen. Sander väger typ 14 kg. Och så smälter mitt hjärta och krafterna börjar komma tillbaka. Sen somna Sander och Arthur fick se på mumin och jag hinner samla tankar.

* Som när han säger åt mig att Sander inte ännu förstår när han är så liten efter att han dragit ut alla böcker

lördag, december 8

Vår lördag






Idag har det varit full rulle hela dagen. På morgonen for jag med barnen på jomppa medan Micke sov ut efter gårdagens julfest. 20 över 11 kom vi hem och jag var störd över att Micke inte ännu var uppe för jag ville på länk genast. Skötte matningen (Micke steg nog upp men var lite töt) och for sen på kort länk (4 km), hade inte nån energi för längre. Hem och äta och sen baka lussekatter med Arthur. Micke for på jobb till 3 och då gick jag ut med barnen. Vi gick till skrinskoplan. Arthurs skrinnande utvecklas. Idag stod han själv och kunde sakta tassa framåt. Men när han har så svårt med allt nytt och vill inte ens försöka. Och om jag håller i honom så försöker han inte ens hålla balansen utan är bara en hal ål. Men mycket uppmuntrande och hurrarup och han var stolt som en sol när han kunde tassa framåt. Stolt var jag med. Sander låg på isen och slicka i sig snö. Det gjorde Arthur också mellan varven när han tappa motivationen.

Sen åka vi pulka, lekta på gårde i snön och kom in och laga mat. Tappa halvt nerverna eftersom mina två kökshjälpredor ska röra allt, ta på allt och vara på den plats jag är hela tiden, eller en farlig plats, och deras pallar flyttar hela tiden plats. Sen kom som tur buu-klubben och jag kunde börja städa. Så städa vi lite mera, barnen lekte och stred och busa och sen blev det dusch dags och nattsagor och så sov båda 21.00.

Och sånthär väder beställer jag för resten av vintern. Snö och mellan -1 och -10.

fredag, december 7

Simhall och lättare liv

Livet blir bara lättare och roligare hela tiden. 1 år sen var Sander första gången i simhallen. Då hade jag mamma med för att hjälpa och det var endå mest stress och halvt hysteriskt. Idag var jag första gången ensam med barnen i simhallen och det var inte nåt problem längre. Båda förstår nu nåt och jag vet hur de funkar och man kan göra saker med dem. Också ensam. Och det är roligt, och inte bara stressigt, nuförtiden. Det är faktiskt jätteskönt.

Micke har jobbets lillajulfest idag och han sku köras till simhallen för att bowla och jag hade inte lust att bara vara hemma eller igen gå ut och dra på barn i pulka så simhallen locka. Köpte en flytande baddräkt åt Arthur för att inte behöva ha honom under full uppsikt hela tiden och det funka jättebra. Det var lite människor där och där fanns roliga ringar som barnen kasta och sökte upp från marken. Jättelyckat!

onsdag, december 5

"Gulle mamma"

Arthur är i en så gullig ålder nu och han är så positiv. Härligt! Förstås är det inte alltid och han har sina dåliga stunder men vanligen är han rätt glad och nöjd. Han fick nya skor en dag och de var jättebra (fick så på nerverna att sätta på skor som hade en dragkjed i sidan och som var krångliga att sätta på och ta bort så köpte ett par varma kuoman åt honom som går lätt på) Han sover nuförtiden alltid jättebra (förr var svaret slltid dåligt), han säger jättegott om maten och saker är jätteroligt eller jättebra.

Min mamma säger att han är lillgammal och han pratar helt som mig. "Jag har en ide! Vi kan sätta muminnamisar (xylitolpastiller) på pepparkakorna. Hur låter det?" Sen låter det så bra när han använder ord som obekvämt, förstås!, ingen aning. Fast ibland berättar han nog såna saker så att ingen förstår nåt. Sen skrattar han lite på det. Jätte underhållande är han.

Men igår kom nog det gulligaste. Jag hade haft jätte ont i magen ända sen jag kom hem halv 6, kunde bara ligga död i soffan, det knep och gjorde ont (börja lätta när jag hitta litalgin som jag fick då när jag hade samma sort magknip när vi kom hem från Egypten). Barnen hade förstås saknat mig när jag varit borta hela dagen och de sku bara hoppa på mig och ville att jag sku vara aktiv. Så jag läste lite sagor i sängen och sa åt Arthur att jag älskar honom. Efter en stund svara han:

"Jag älskar dig gulle mamma!"

Och det att han själv satt in gulle dit (första gången han använde det ordet) gjorde det så översött och jag kommer säkert alltid att komma ihåg det.

tisdag, december 4

Arthurpolisen och språket

Igår var jag på klubben med barnen. Och min Arthur är så min Arthur. Känner igen mig så mycket i honom, därför förstår jag väl också honom så bra.

Igår på klubben rita han nåt på ett papper och sen gick han och visa det åt andra barn som sprang omkring. Jag fråga vad han rita, trodde att han ville visa åt nån. Nå, han hade ritat att man inte får springa på klubben (för det är en viktig regel där). Man kunde förstås inte utläsa det ur hans ritning men det var vad han tyckte och tänkt att han rita. För han kan inte kommunicera med barnen där, de pratar ju finska, men polis som han är så ville han påminna att man inte får. Och han vill vara med och han vill kommunicera men han försöker inte säga nåt på finska åt nån annan. Åt mig kan han säga eller fråga ord. Men han vill kunna först och sen gör han det. Så som jag också alltid gjort med språk. Tycker inte om att prata då jag inte kan. Först efter barnen har jag börjat prata finska (och blivit mycket bättre på det i och med att vi bor i Lojo).

Men nu tror jag att det sku vara jätteroligt för Arthur att kunna leka med barn. När Emil, Emilia, Jesse och Linnéa var hos oss lekte och prata han så massor med de andra barnen. De prata ju svenska. Hans lekar med finska barn är inte ens i närheten lika, han kan ju inte säga nåt. Därför har jag bestämt att det blir svenskt dagis för honom. Egentligen sku jag villa att han kunde börja svensk klubb (är 7 km ifrån) eller svenskt dagis ren på våren, men det funkar inte. Då behövs det till bil och eventuella dagsiavgifter och vi får ändå ingen extra inkomst. Han få klara sig till nästa höst. Men han säger också själv att han ska gå på svenskt dagis om nån talar om det. Väldigt viktigt för honom. Så. Sen den dag Arthurifrågasätter beslutet om varför det blev svensk dagvård för honom så kan jag visa dethär. Själv har jag ju aldrig förstått varför jag inte fick lära mig finska från början.

söndag, december 2

Vinter

Mina barn gilla sin kalendrar. Arthur fick genast en sjörövare.

Mamma var och fira lillajul med oss. Micke jobba. Vi baka pepparkakor, åt gott och gick ut och gå med hunden. Här tittar de på julkalendern. Jag tycker om buu-julen i år. Bättre än ifjol.

Mamma gav pulkor åt barnen i lilla-julklapp. Och roliga sådana. Med ratt och handtagsbroms. De stunder Sander var nöjd satt han och styrde "brum, brum, brum". Tycker att rattkälkar är för stora och farliga men dehär har helt samma funktion.



Arthur hade målat sig till sjörövare...

Jag försökte få en syskonbild. Blev inte till nåt. Blir inga bildjulklappar i år inte.


På fredagen var det helt hemskt väder men nu i två dagar har det sen varit rikitgt bra. Riktigt vinter. Och igår efter Sanders vila var jag jätte "excited" över att fara ut i pulkabacken. Jag satt vid mellanmålsbordet och klappa händerna och tjoa. Klädde ungarna snabbt och vi for ut. Men. Ett av mina barn dela definitvt inte min vinterglädje. Sander kommer inte ihåg förra vintern alls. Men eftersom han nu annors gör allt som Arthur gör så hade jag inte ens tänkt att vintern blir ett problem. Och inte blir den säkert heller sen när han vant sig. Men nu så har han mest gråtit och gnällt när vi varit ute. Allt är fel. Han kan gråta när man tar honom bort från pulkan eller när han sätts dit eller sen när han åkt färdigt ner för pulkabacken och sitter ensam nere, eller när man skall skuffa iväg honom i backen eller om man försöker få honom att själv röra sig uppför pulkabacken. Och när han inte kan säga vad han egentligen vill eller vad som är fel så gråter han. Och jag fattar inget. Eller jag fatta att vantarna var dåliga och inte hölls på. Men han var varm så det kan inte vara att han fryser heller (eller kanske eftersom han bara ska sitta på pulkan och vägra stiga upp från den). Snö är bara inte hans grej. Och nu när jag tänker så tror jag att jag skrivit helt samma om Arthurs första vinter som ett större barn.

Annors går dagarna helt jättesnabbt. Kanske när Arthur inte sover mera. Nu är det nog helt klart att han inte gör det (för efter att jag sist skrev om det så kom det en tid då han sov varannan dag eller då Micke var hemma) och han har anpassat sig till det och vi har en någorlunda fungerande rytm. En dag förra veckan fick Micke honom och sova och han sov 1 timme och då var han ännu vaken halv 11 efter att i 1½ h vridit och vänt i sängen. Han får bara inte sömn. Så på dagen leker han nåt lugnt för sig själv, modellerar, pysslar, lagar mat med mig eller ser på tv. Idag dekorera vi pepparkakor. Båda barnen somnar samtidigt vid 9. Sander vaknar mellan 7 och 8 och Arthur mellan 8 och 9. Arthur får sova så länge han vill så då orkar han hela dagen. 5 timmar efter att Sander vaknat sover han 1½-2½  timmars dagssömn.

Och de senaste dagarna så har vi inte nästan alls setts med Micke. Bytt pass i dörren bara. Så jag hade senast varit på länk på tisdag morgon. Och idag var det -8 men jag bestämde mig för att testa. Frös ihjäl i början men var glad att jag ändå inte satt mera på mig för då sku det blivit för svettigt senare. Gjorde en 5-6 km utan någo klockor men tror att det tog ca 50 minuter. Men som jag brukar tänka: bättre än ingenting.

fredag, november 30

Pojkfärg

Jag har inte tidigare riktigt förståss dethär med varför det är så stor grej och diskussion om flick- och pojkfärger och olika kläder och leksaker. Har upplevt att föräldrar i min omgivning har en ganska liknande syn som jag på det, vilken är nåt i stil med att könsolikheter behöver inte lyftas upp (men inte heller förnekas), alla färger är till för alla barn och att barn ska få tycka om precis vad de vill och leka med vad de vill och att man ska försöka undvika att lyfta frams pecifika kön för specifika saker. Har inte pratat så mycket om det men antagit att min omgivning ser det rätt lika.

Men igår förstod jag. Och jag blev faktiskt så chockad. Trodde inte att sånt existera mera. Jag var på Stockmanns leksaksavdelning i centrum. Där gick en 4-5 åring med sin mamma. Mamman såg ut att ha det bra ekonomiskt och var inte jättegammal och såg ut att bry sig om sitt utseende. Flickan verka glad och de verka ha det trevligt tillsammans. Så inget fel där. Men så titta flickan på en barnklocka och mamman fråga nåt i stil med "är det där riktigt rätt färg åt dig?" Då håller flickan i en blå klocka som är utformad som en katt och har oranga detaljer. Så tar mamman en ljusröd och säger att "denhär är bättre för att detdär är en pojkfärg." Och jag kommer inte ihåg diskussionen ordagrant. Men hon använde orden pojkfärg om den blåa klockan. Och jag blev bara helt pafff. Så det är alltså föräldrarna som ser till att "pojk" och "flickfärger" går vidare.

Och kanske mamman inte ville att flickan sku ta den blå klockan för den sku då inte matcha hennes kläder (sånt är ju viktigt för vissa föräldrar) men att göra det med motiveringen att det är pojkfärg är sååå dumt. Det finns inga flick och pojkfärger, alla färger är för alla!!!



onsdag, november 28

Julklappar

Arthur förstår sig på julen nu. Han vet att man får julklappar och han vet att tomten kommer (undrar hur eftersom vi inte pratat om det och vi inte ens planerat att ha nån tomte...). Han suger in sig allt från omgivningen och läser massa leksakskataloger och ser att det är julbilder på konfektaskarna i butiken. Vi talar mycket jul och jag försöker förklara att det är en familjefest och man är tillsammans och äter gott. Vill inte att julen enbart ska vara mycket julklappar. Men han talar nog om att han vill ha massor paket och han vill ha det och det och jag förklarar att man inte kan få mycket för det ska också räcka åt andra barn. Då konstaterar han bara att tomten ska köpa mera paket! Nå, men iaf så vill jag inte att det ska bli berg av paket som bara öppnas och kastas bort så att nästa kan öppnas. Paketöppnande är ju roligt men jag vill att sakerna ska uppskattas och att man ska vara tacksam för det man får och inte bara villa ha mera och mera.

Så vill jag. Men sen vill jag också ge allt vad de önskar sig. Arthur sku villa ha plastdjur som han såg i S-market en gång, sen sku han villa ha en angry birds slickepinne (för pappret är så fint!), sen ville han ha en svart cykelhjälm när han såg ett annat barn i parken ha det (svart är hans favoritfärg) och sen vill han förstås ha en stocklastbil med lyftkran. Sen hade jag tänkt att tågbana sku vara roligt att ha hemma och så finns det ju massa böcker som är roliga och pussel och spel och en massa annat!

Siu kranbil
Men nu är det så att de får varsin julkalender. Det är ju ren jättefint. Sen har jag pussel åt båda som jag hittat på loppis. Sen har jag köpt en siku kranbil åt Arthur och en traktorgrävmaskin åt Sander. Sen hitta jag en biltransportbil som har ljud och 4 bilar för 5 euro på loppis så det får Sander och så måste nog Arthur få en stockbil för han önskar det så massor. Och sen ger mamma angry birds pyjamasar  har jag bestämt och beställt (kommer att uppskattas så av två angry birds fantaster!). Och det tycker jag att är helt tillräckligt. Och sen är det ju så att båda måste få liknande saker och sånt som det tycker är det bästa för annars blir det såna strider. Om Arthur får stockbil och Sander inte sku få biltransportbil så sku stockbilen vara sönder efter 1 dag.

Och nu när jag läst vad jag skrivit så konstaterar jag att jag nog har helt jätte biltokiga pojkar. Men det är precis vad de är. Fordon är det bästa som finns!

Annors så vill Arthur också ha sjörövarkaka till julen, men det blir nog inte av.


tisdag, november 27

Tiden bara far

Tiden går så snabbt nu för det händer så mycket roligt. På lördag var det jomppa, brandstationsdag och så hade vi gäster hela eftermiddagen. Igår hade vi också gäster (från Norge!) hela dagen och idag och imorgon har jag skola. På torsdag är det lite skola och lite julfest och på fredag ska jag ut och äta. Sen är det lillajul på lördag och då ska barnen få sina julkalendrar. Arthur kommer att bli så glad över sjörövarkalendern och Sander kommer inte alls att förstå att man får öppna en muminkalender lucka per dag. 

torsdag, november 22

Börjar julen




Barnen hålls inte stilla så länge att kameran hinner knäppa en bild...

Idag har jag varit hemma hela dagen (har inte varit det på 3 dagar). Jag var med barnen till parken på morgon och sku sen på länk men sen märkte vi att Micke börja 12 och inte 2 så jag hann inte på länk. Och det var hemskt för jag har inte hunnit på länk/orkat (för när Sander var sjuk var jag så dötrött att det inte sku ha gått) på över 1½ vecka. Min kropp bara skriker efter att få röra på sig. Och det sku säkert hjälpa humöret med.

Nå, men sen gick vi ut 4, barnen på cyklarna och med reflexvästar på. Och när jag sen lite senare stod i en mörk park och det var halv-vått och bara äckligt så bestämde jag mig att nåt måste göras åt denhär äckel känslan. Bestämde att utelamporna ska upp. Och sen hitta jag en lykta och ljus och vi åt korvsoppa med levande ljus på bordet. Och så baka vi en pepparkaksdeg och så packa jag in julklappar (mamma ska föra dem imorgon för kommer ändå inte att se julklappsmottagarna före jul). Och så börja vi läsa Pettson och Findus julboken. Nu får julen komma till oss. December kommer ändå att gå med racerfart så om nåt kan hjälpa i detta eländiga mörker så ska det göras.

måndag, november 19

Min måndag

Livet går vidare och Sander börjar nu vara prickfri. Jag har hela dagen varit på "jobb". For halv 7 och kom hem halv 7. Spendera hela kvällen med mina sötaste barn (när jag är borta hela dagen vill jag inte göra nåt i hemmet bara krama och pussa barnen) och nu har jag igen "jobbat" lite. Imorgon har jag skola från 11-16 och i nåt skede ska jag också rätta 18 övningar (på ca 5 sidor). På onsdag skall jag igen till stan och skolan på morgonen och sen har Micke igen jobb på kvällen.

Såhär håller det på till julen. Men efter det så har jag 1½ Arcada kurs kvar så det är helt värt det. Och jag vet inte riktigt varför ordet jobb är innanför "", för det är ju nog ett jobb jag får pengar för. Jobar 70 timmar som kursassistent och idag var jag med eleverna på studiebesök till Kesko och Tuko. Och på båda ställena var det två grupper. Så idag har jag hört 4 presentationer och gått 4 varv i lager. Och det är tröttsamt. Fast jätte intressant. Logistik är så min grej.

fredag, november 16

Och ännu några bilder



Denhär bloggen borde nog heta nåt i stil med Sanders liv för den senaste månaden har väl alla inlägg handlat om enbart Sander. Men den senaste månaden med Sander har varit tung (tuttborttagning som följdes av att 4 hörtänder sprack igenom plus att han blev 1½ och fick kris och nu sen enterovirus) och jag skriver om sånt jag funderar på och som jag måste få ut.

Här kommer nu ännu bilder från min patient idag. Förstår att det kittla i fötterna när där var så mycket utslag och i ansiktet ser han nog inte så värst vacker ut. Om han var i dagvård sku han nu få fara tillbaka (genast när febern är borta) men jag vågar nog inte gå till jommpor eller klubbar med honom för det sku nog inte nån se på med bra ögon. Och dessutom vill jag nog inte smitta nån annan (fast det kan smitta i veckor före och i veckor efteråt, så...). Men vi är ute och går till parker där det sannolikt inte finns barn och håller oss långt borta från andra. Så tråkigt.

Entero status

Efter vår horrornatt 1 sa jag åt Micke att 2 nätter till skall vi orka och sen blir det bra. Kände på mig att 3 nätter sku det ta att bli lugnt. Och så var det ju. Jag har hela natten legat i min säng utan att stiga upp en ända gång! Igårkväll somna Sander halv 10 och sen sov han utan någo ljud till 2-3 då han själv klättra till min säng och genast somna om. 10 före 8 ropa Arthur på pappa (som jobbar 2 nätter i sträck nu och först kommer hem imorgon) och då blev Sander ännu och sova i 15 minuter.

Härligt, härligt, härligt!

Nu ska jag bara försöka orka själv en hel dag. Arthur ska ju förstås inte sova så eftermiddagen blir säkert rolig igen...

onsdag, november 14

Enterorokko

På söndag var vi på farsdagskaffe till min morfar (helt förfärligt med en övertrött Arthur som inte hade nåt vett för fem penni, helt grymt, speciellt då Micke var på jobb och jag hela tiden fick söka bort honom från kaffebordet). Nu när jag ser på fotona ser jag en prick på Sanders läpp. Nåt jag inte alls då reflektera över.

På måndag var vi till klubben och på eftermiddagen kändes Sander varm. Han hade vaknat mycket på tuppluren och vakna också trött från den. Vi gick en promenad men Sander ville bara sitta i vagnen. Han verka trött. Putsa hans napa för den var röd (idag förstod jag att där också är utslag). Lee var här på kvällen och sen gick de och sova. Sen börja horrornatt 1.
Igår, tisdag,  såg han ut såhär. Rumpan och blöjområdet såg värre ut, men annars så fanns det bara små, små prickar på armar och ben.

Idag, onsdag, 2 dagar sen det börja, ser han ut såhär. I ansiktet har utslagen börjat slå ut och torka. I rumpan, på snoppen och i vecken är utslagen jättestora och de är som störst nu men har inte torkat. Armar och ben har börjat få stora utslag och ännu skall det komma på händer och fötter (ser små prickar nu som kommer att bli större och uppåtstående).


Och dethär ville jag nu dokumentera för när jag kolla tillbaka hur det var med Arthur så fanns det ju inget i bloggen. Och nu är jag ju inte 100 % säker att det är enterorokko, men eftersom det nu rör sig och allt passar in på det så måste det ju vara det.

Min mamma var snäll och erbjöd sig ta Arthur över natten. Han blev helt överlycklig och kunde inte tro att det var sant. Han tog med sina kompisar (lilla och stora rode) och sen ville han också ha cykeln med och sen ska han leka med sjörövarlegona. Jag ska vaka med Sander utan att behöva tänka på att han skriker för högt och väcker.

Och nu vakna Sander första gången. Och nu när jag fortsätter är det 1 timme senare. Sjuka/kliande fötter och utbrott på utbrott på utbrott. Till slut fick han dra ut alla böcker och bara skrika och sparka ifred och sen lugna han sig. Sander kan dethär med utbrott. Han blir helt okontaktbar och bara sparkar och slår. Ho, ho! Men fattar inte varför det är så svårt att sova för å¨dagen är det inga problem och han är glad, busig och energisk.

En till sömnlös natt

Vill nån veta vad jag gjort inatt då? Jo. Inte sovit iaf.

Vi dela natten med Micke. Han sku vara ansvarig till halv 3 och jag från halv 3 till halv 7 då ja sku till skolan.

2.37 vakna Sander igen (med Micke hade han vaknat med 20 min mellanrum tills då). Ända till halv 4 försökte jag med allt. Böt blöja, gav mjölk, gav isbitar åt honom att suga på och gick omkring och vagga på honom. Men alltid när jag satt mig ner/la ner honom börja bökande och sparkande och han börja klia sina fötter. Så där närmare 4 bädda jag ut soffan i vardagsrummet (ville ju inte att Arthur också vaknar) och försökte få honom att somna lungt. Men nej. Sen satt jag på mumin och låg heldöd i soffan. Kvart över 5 fick jag honom att somna genom att pussa och paja och pussa ryggen (då låg han stilla).

Jag mår hipp hejsan idag alltså. Nu på affärssystem.

tisdag, november 13

Enterovirus kanske

Jag har varit mamma i över 3 år. Och ännu har jag inte en ända gång satt på tv:n på natten. Men inatt gjorde jag det. 9 somna Sander men vakna 15 minuter senare och grät. Så fortsatte det sen resten av kvällen.  8 hade jag gett värkmedicin och klockan 11 gav vi pronaxen. Vid 11 gick jag i säng igen och Micke to över till halv 1 då jag tog över och han gick och sova. Mellan 1 och halv 4 var vi vakna. Sander skrek och ville bli buren och hade dåligt att vara. Vid halv 2 satt jag på mumin och så låg jag och han halvdöda i soffan. Han titta på mumin och pep varje gång nåt konstigt hände eller om det tog slut. Vid halv 4 frös jag så, så jag bestämde att nu ska vi sova. Och han somna nog, och sov. Till typ halv 5 och så börja ylande, gråtande, sparkande igen. Då fick Micke fortsätta och där halv 7 fick han igen nog. Så jag steg upp och satt på Pippi. Och Sander var tyst och lugn och titta på det.

Rumpan full av utslag. Verkar vara ont i munnen och utslag kring munnen. Misstänkte biverkning av mpr vaccin men en hälsovårdare föreslog att det är enterovirus. Nu gissar jag på det med. Jag har haft skola idag och Micke har varit hemma med dem och nu ska jag köpa en stoor kaffe och köra hem och ta hand om min lilla patient. Arthur hade det också.  Vad tråkigt med höst och sjukor.

lördag, november 10

Influensavaccin och stelkramp

I år får ju mycket flera grupper influensavaccin gratis och en grupp är såna som är i närheten av riskgrupper. Så betyder det att jag då kan få det gratis? Har konstaterat att jag sku villa ha det. Då minskar risken att barnen blir sjuka just när vi ska till Thailand (eller att jag blir det) eller sen så sku iaf jag vara frisk om barnen får det. För barnen får nog inte vaccinet, men det sku vara skönt att själv vara i skick att ta hand om dem om de blir sjuka. Och annars också är det grymt att vara sjuk med barn.

Och hade inte ens tänkt på det (bara på att Micke borde ta det) före häslovårdarn igår fråga. Då var mitt svar genast nej, sa nåt om att jag inte rör mig bland med mycket människor (och det stämmer ju inte och det har ju ändå ingen skillnad!). För igår var jag och ta stelkrampsvaccin. Konstatera att det är 10 år sen jag for till Ecuador och 11 år sen jag fick alla sprutor man kunde tänka sig. Och stelkrampen ska man förnya vart 10e år. Det gick jättesmidigt att få den (och gratis) och det gjorde inte ens ont när hon stack, trodde inte ens att hon hade gjort det. Men nu efteråt har jag haft sjuk arm och inte riktigt kunna lyfta den...

Trött och halvmaraton

Jag är så trött. Micke är så trött. Sander har igen haft en grym natt. Från 2.10 til 3.30 har vi turvis suttit i soffan med honom... Och sen så blev jag igår arg på Micke och skicka ett fult meddelande för att han hade lämnat fram en chips påse och Sander fick utbrott när han inte fick av det. Micke hade igen fått nervproblem på mig då bilen storknat vid bensinstationen för att den var utan bensin. Och ja, jag är inte så bra på att kolla bensinstatus och jag tankar aldrig och han tyckte att jag kört sist med den (men det var så kort sträcka så det räknades inte tycker jag..) Så vardagsproblem här alltså. Och om man sku få sova så sku det ju gå lite lättare, men nej. Nu är det bara såhär. Nångång måste det ju gå över. Tills det ska jag laga enkel mat och ha skitit hus för han nu också konstaterat att det blir typ 3 dagar stan i veckan ända fram til jul. Plus sen allt jag ska göra här hemma ännu.

Och jag har nästan anmält mig till Helsinki City Run (betalningen har inte funkat). Mitt mål är att göra det under 2 h 30 minuter. Det betyder en medelfart på 7 min/km och det är snabbt för mig. Jag har nog kommit ut på länk sådär varannan dag i nån vecka men länkarna har varit rätt korta (5-6 km) å jag har inte hittat någo bra kläder att ha på mig. Den första kilometern frysar jag ihjäl och efter 3-4 så är jag klibbig och svettig. Har ännu några kombinarioner att prova.

onsdag, november 7

Sander den långa

Och så ännu mera Sander inlägg. Sander min älskade Sander.

Jo. Sander hade 1½ års läkare igår. Och killen. Alltså 1½ år är 92 cm lång. Vi mätte två gånger. 92 cm. Han är på +3 kurvan. Arthur var 92 cm som 2 åring och Arthur är lång. Sander är alltså mega, mega, mega lång. Han har vuxit 9 cm på ett halvt år. 9 cm är 1½ cm per månad. Undra på att han sover dåligt, har säkert ont när man växer med sån racerfart. Man märker hur han spänner benen ibland när han är lessen på natten. Tanten sa bara att vi ska ge värkmedecin. Stackars barn har nog fått så mycket sånt, hoppas att det inte efter 20 år visar sig ha varit ett stort misstag (ifall man kommer fram till nya slutsatser om barn och värkmedicin).
Vikten var 13½ kg och helt proportionerligt med längden. Huvud, öron och allt var bra med honom. Förstås. Utvecklas och växer gör han nog men kanske lite för mycket för det enga bästa. Förstår nog att han blir lite tvinnig.

Och sen så är det lite synd om Sander tycker jag. Alla förväntar sig så mycket av honom i jämförelse med vad det förväntades av Arthur. Man tror att Sander är så stor och vettig. Nu gör jag ju det också ibland men jag försöker komma ihåg hur liten han är. Men när Micke t.ex säger nej åt honom och Sander börjar skrika (det sku Arhtur å ha gjort) så då blir han lämnad att gnälla ensam och Micke kan bli störd på att han gnäller och tjafsar så. Lika är det med min mamma verkar det som. Ingen förståelse för att det hör till utan det är genast som att nu är Sander jobbig igen. Och Sander har ett mera krävande temperament än Arthur (arthur har alltid bara velat vara i famnen och få tröst) men ändå så tycker jag att han också ska bli förstådd och få vara gnällig och ändå ha trygghet och förståelse brevid utan att han ska känna som att han är jobbig. Men Sander är å andra sidan mera komplex och verkar kunna spela och provocera mera och det kan vara provocerande och det lteder till irritation och en känsla av att han inte kan få allt han vill utan måste sättas på plats. Men sen är han ju bara 1½ och provocerar nog inte avsiktligt bara för att provocera utan gör det för att testa saker. Svårt är det ju.

Och sen ännu om min lilla, långa stackare. Han fick igår twinrix sprutan i ena benet. Det gjorde ont förstås. Sen fick han mpr i andra benet och då böjda han sig så och jag hade dåligt grepp och hon måste dra ut sprutan och sen ännu sticka en tredje gång i samma ben. Då var det inte roligt för mig. Att sitta och hålla emot barnet som får ont och som på alla vis försöker fly från situationen. Snyft, snyft. Men ändå tror jag på det och att det är det bästa för vårt barn.

måndag, november 5

Mera Sander

Sander är allt eller inget. Antingen är man överlycklig över nåt han gjort eller sen är man ett nervvrak. Nu är jag överlycklig. Han somna själv i egen säng utan någo skrik. Han hoppa lite till vår säng emellanåt och gick till Arthurs säng men kom alltid tillbaka till den egna sängen (jag satt brevid den bara å vänta) och så somna han där. Utan någo gråt eller skrik. Helt tyst bara (okej lite kakiloppa skrek de nog men inget lessetgråt).

Och nu analyserar jag ju alla skillnader för om han är tyst och lugn sitter jag fast där 2 timmar (satt idag nästan 40 min). Han sov idag 3 timmar på dagen (för han vakna alltför tidigt och skrek igen bara tills jag satt på tv:n) och vakna först efter 3på dagen. Så i vanliga fall sku ha gå i säng 9, men nu sov ju Arthur inte alls på dagen och Sander ville också gå och sova efter 8. Så idag var han inte övertrött. Tror det är mest avgörande. Och sen har min inställning till honom ändrat. Jag har insett att han nu kommer att vara väldigt krävande en stund och istället för att bli arg och ryta om varje sak han gör tokigt (typ stänga av tv:n när Arthur tittar, stänga av kaffekokarn för att det är roligt, dra ner alla saker, vägra äta och så vidare) så har jag bara varit lugn och inte tjatat och jomsat och gett uppmärksamhet för dåliga saker. Och det enda som hjälpte mig var google. 1½ lär ska vara en jobbig ålder. Det är normalt. Jag är inte ensam.

söndag, november 4

Hjälplös med Sander nattning

När barnen nångång varit sjuka har jag kännt mig hjälplös och inte vetat vad jag ska göra, annars har jag oftast nog vetat hur jag ska agera. Men igår och idag vid nattning har jag kännt mig så hjälplös. Där har jag suttit på stolen och lugnt nynnat "så ja, så ja, så ja så" (med blinka stjärna melodi) medan den yngsta av mina barn skrikit, och skrikit och skrikit lite till. Jag har försökt ta i famn men då har det bara sparkats och kastats. Så har han legat på golvet eller gått mot dörren och skrikit. Ibland har han gått i egen säng och varit lugn i 2 sekunder och sen igen kommit på nåt och skrikit och sparkat och slängt sig. Sen när han börja krypa under Arthurs säng och klämma sig uppåt och ropa "aj, aj, aj" i gråtet så börja jag lyfta honom tillbaka i sängen. Tänkte att han sen somnar när han skrikit färdigt. Men varje gång jag satt honom i sängen så rusa han tillbaka under Arthurs säng för att skrika aj, aj tills jag igen satt honom tillbaka. Säkert 20 gånger gjorde vi det och sen var han helt hysterisk. Konstatera att han nog inte kan lugna sig mer och höll med våld honom i famnen. Då hade han skrikit i 40 minuter. Och han sparka och slogs och skrek allt vad det gick när jag höll i honom för lugna sig sku han inte. Börja ren fasa för att nån granne snart ringer på dörren och fråga hur allt står till (fast egentligen sku jag ju önska att det sku vara så man reagerar om en unge skriker som min nu de två senaste dagarna). Sen ringde jag till mamma och när hon tala med honom bröt han sin skrikmaraton och lyssna och slappna av och samtidigt som jag skumpa på honom så lugna han sig och slockna som ett ljus.

Men. Jag har nu ingen aning vad jag ska göra imorgon kväll. När han blir hysterisk så slutar han inte skrika. Han börjar genast skrika om han inte får vad han vill. Han vill inte vara i famnen om jag inte vyssjar och vaggar (och det försöker jag undvika för han kan ju somna själv). Jag vet inte vad jag ska göra. Det kan ju också bero på att ena sängväggen är borta men alternativet att sätta dit den igen känns inte bra eftersom han då mitt i natten kan börja klättra och sen falla högt ifrån.

lördag, november 3

Bästaste barnen





Igår var en negativ dag, idag är allt bara bra. Arthur for till mamma för natten och Sander får lite tumistid med oss.

Arthur är i en rolig pratglad ålder nu. Berätta långa ramsor och funderar och frågar. Lillgammal säger mamma att han är. "Inte skrika, grannarna sover" säger han ofta, frågar vad man får göra och kommenterar genast då nån gör fel eller "det där är ingen lastbil, mamma, du sa fel, det är en hjullastare". Konstverket på första bilden är en snögubbe och den har han gjort helt själv, den har till och med ögon och mun. Arthur har inte haft nån tuff "själv"-period. Han är glad om man gör det mesta åt honom. Ibland vill han skära nåt eller hälla nåt eller hjälpa med maten och då får han men sådär i att äta, klä på sig, gå på vessan, modellera, måla så är det bättre om mamma gör. Jag sätter ofta mat i munnen på honom för om det inte är nåt som han tycker speciellt mycket om så tappar han koncentrationen för det och börjar göra allt annat. Efter att jag börja kräva att han smakar på maten äter han mycket bättre av maten och smakar på allt. 3 gånger satt jag med honom i famnen i ca halv timme och konstatera att han måste smaka före vi stiger upp från bordet men efter det så smakar han på allt. Klä på sig själv har han fått lära sig under den senaste månaden och nu kan han det. Förr kunde han inte ens. Vi laga en plancsh och så har han fått sätta ett märke varje gång han försökt klä sig själv. Och mycket märken blev det ju. Nu börjar hans motivation minska och nu får man tjata så att han ska börja klä på sig, det är så mycket annat som är mera spännande. Han är rädd för mörkret och somnar bra själv om dörren är öppen och lamporna på utanför. På vessan går han själv om lampan är på men oftast vill han ha nån med. Han leker gärna med duplo legona hemma, och han leker mycket med dem eller med bilar och eller traktorer. Älskar när man läser sagor och böcker och leksakstidningar åt honom men tycker inte om att läsa själv. Är lugn och samarbetsvillig när han är ensam med nånstans och pratar och frågar mycket. Favoritfärgen är blå och svart och det är viktigt att han får den blåa skålen om det finns en sån. Favoritmaten är nudlar med sweet chili sås.

Sander satt tyst hela vägen när vi åka till stan igår. Och då var han vaken. Har inte hänt tidigare. Arthur blev också bättre bilåkare just vid 1½. Och imorgon bli Sander 1 ½. Jag är så glad att en ny baby inte är påväg just nu eller att Sander sku bli storebror vid samma ålder som Arthur (1 år 7 månader). Sander är mammig just nu och behöver en massa uppmärksamhet (och sover inte ännu så bra). När jag om hem från skolan en dag och tala med Arthur en stund börja han kasta omkring sig alla saker för att han ville bli sedd. Sander kastar när han blir arg. Tar vad han hittar nära och slänger och söker nåt nytt och slänger. Men när han är glad, vilket han nu oftast är, så är han så pajasig och så rolig. Älskar att busa och bli kittlad och springa undan. Tycker om att vara ute och cyklar jättefint. Äter varirande men dricker massa mjölk, och varm ska den vara. Vill vara med allestans, röra allt och också röra. Om han vill nåt ska man inte stoppa honom. Då flyger nåt. Vill inte bli matad men eftersom han oftast äter rätt dåligt försöker jag ändå få in mat. Ska inatt första gången sova utan ena spjälväggen. Han kommer helt galant över nu och vid nattning är det det enda han vill göra. Hans tutinalle är det viktigaste han har.

En bra natt äntligen.

Tack älskade Sander för natten och morgonen. Tack. Jag behövde det och nu kan jag igen tro på att det nångång blir lättare och vänder.

Sander har varit rätt krävande, eller väldigt, sen vi tog bort tutten, speciellt vid insomning och sömn och morgnar. Lite har det haft att göra med tutten men säkert mera med tandsprickningen. Det har alltså varat i nästan 3 veckor nu. På natten har jag fått vandra med honom eller sitta med honom i soffan och genast han vaknat på morgonen har han gnällt och varit trött och skrikit och sparkat och protesterat. Det har inte varit roligt. Men så inatt. Han somna i bilen efter 8 och jag lyfte in honom i sängen. Jag öppna hans fleece och tänkte att jag tar bort den första gången han vaknar. Vid halv 4 (helt otroligt!!!) gnyla han men låg ännu i sängen. Jag paja honom några gånger och han tystna och fortsatte sova. 10 före 7 vakna jag själv och efter en stund börja jag höra ljud från Sander säng och så steg han upp, ropa mamma och var glad när han vakna. Han var glad. Och han börja prata och berätta och var bara munter och glad. Det var en så toppen morgon för jag har de senaste morgnarna suttit med honom i soffan och försökt få honom att sova mera och genast jag försökt lägga honom har ylandet börja och sen har allt bara varit skit. Och jag tror nu att han sovit bättre för att han haft varmt hela natten när han hade fleecen på. Han sparkar alltid bort täcket och tvinnar på så kanske han bara haft kallt och därför också sovit mycket oroligare och sen lättare vaknat om det gjort ont. Eller sen var det bara paus i tandsprickningen (fast nu tror jag att 3 av hörntänderna ren är igenom!).

fredag, november 2

Irritation 2

Å sen så måste jag ju ännu fortsätta.

Jag vet ju också att det är mitt "fel". Om jag sku vara munter, orkande och uppfinning sku allt gå bra. Ofast är jag nog faktiskt det. Men vissa dagar orkar jag inte alls. Sku hellre göra nåt annat än att bråka med barnen och hitta på smart lösningar. Sku villa läsa tidning och söka hotell i fred. Och det är ju egentligen dumt. Jag borde alltid orka. Men sen orkar jag inte alltid och blir bara så irriterad. Har också märkt att de allra sämsta dagarna är just före mens. Jag har inget tålamod då och allt bara stör och vill vara för mig själv. Och det funkar ju inte. Och barnen känner ju det och allt blir bara skit. Mina barn är nog värda en så mycket bättre mamma än dagar som demhär, men när det inte finns nån motivation eller ork i mig. Orkar bara hota och ryta och skrika. Och sen försöker jag i nån timme och allt är bra tills nåt smått igen stör mig så ofantligt.

Irritation


"skit väder, smutsigt och råddigt hem, busiga omöjlig ungar och helt skit humör. Skit dag." 
Det var min fb status. Måste bara få ut det. Måste få ännu mera ut det. Inatt klockan 2 fick Sander nåt raserianfall. Jag tog honom i famnen men han bara skrek, sparka, yla, slog och sku på golvet och så lå han där och sparka och skrek och kasta allt. Helt hysterisk. Gav värkmedicin, försökte ge mjölk (den kasta han iväg och skrek ännu hårdare) och ringde tillslut till Micke som var på nattjobb. Sen börja han dricka mjölk och lugna ner sig och somna om i famnen. Undrar vad det var. Annars så har nätterna varit urjobbiga nu i nån vecka ren. Men där är ju de tre hörntänderna som ännu ska ploppa igenom (för ja, det tar flera månader för Sanders tänder).

Och sen ösregnar det. Och jag for med bil till sagostunden fast det är närmare att gå och mycket mindre krångel. Borde ha gått. Men hitta inte regnskydd till resevagenen (Micke har säkert gett bort fel när vi sålde riktiga vagnen) så då sku alla böcker blivit våta. Och sen måste jag till siwan efter ett paket och jag hade koll på barnen hela tiden. Kasta id och telefon åt tanten och stoppa dem från att ta slickepinnar och sen när jag sku skriva under namnet (skrev dessutom så kort det bara gick) så sprang Sander iväg och sen for ju Arthur när jag börja söka Sander och sen hitta jag Sander vid äppellådan där han huggit tänderna i ett äppel och förstås gör ju Arthur det genast efteråt. Sku betala dem men tanten var jätteförstående och satt bara bort dem. Sen sku ju Sander ännu springa ut på vägen när det kommer bil och mitt tålamod existera inte mera.

Och Sander ännu. Som gått på pottan i månader själv när han var hemma utan byxor och som på måndag i klubben meddela när han hade kisinöd (fast han hade blöja) har helt glömt vad pottan är. Han pissar varje gång på golvet och det verkar vara helt på flit, sådär i experiment syfte. Och det är så enerverande! Speciellt när han faktiskt kunnat själv jättelänge. Och blöja tänker jag inte sätta på honom nu. Så jag torkar och är sjukt irriterad. 

onsdag, oktober 31

Reseplaneringen fortsätter

Jag har börjat skolan igen. Hade skola igår och idag. Fram till jul har jag 3 kurser och sen jobbar jag för en kurs. Alltså är det hektiskt ända fram till jul.
Min definition av paradis är släta stenar och klart vatten och det verkar finnas riktigt vid vårt hotell på Koh Tao.

Och sen över till Thailand. Har tagit upp planerande av det igen. När jag beställde flygen var det 6 månader dit, nu är det 2½. Och jag har bestämt att det ska bli bra (är lite rädd för att det blir dåligt bara för att vi funderat så länge på det och för att det är så stora förväntningar på det). Och nu blir det bra om planeringen och förberedelserna är bra. Dessutom älskar jag att fixa och fundera och läsa och lära. Men så att de andra också ska veta nåt och inte vara helt ute (för det är ju störande!) så fixar jag nu också infopaket åt dem. Alltså Micke och mamma. Men nu har jag kommit så långt att jag vet var vi är när. Första 2 nätterna är vi på Koh Samui, sen är vi 10 nätter på Koh Tao på Sensi Paradise i en bungalow med två skilda rum och sea view (mamma kommer dit när vi varit där 2 nätter) och sen är vi de 6 sista nätterna på Koh Samui på Choeng Mon stranden i Honey Cottages  (Micke far hem efter första natten). Och fast jag som barn "lärt" mig att det är mest avkopplande att vara på ett ställe hela tiden så känns det som en bra fördelning. Först 2 dagar då vi hinner vila upp oss efter resan, sen 10 dagar av dykande och slappande och utfärder och sen 5 dagar för shopping/elefant/krokodiltittande och simning. Och med våra små kan man inte förvänta sig lugn och vila utan nu måst vi ändå "göra" nåt hela tiden så då passar det bra med båtfärder och byte av hotell och så. Måste ännu bara hitta ett hotell för de två första nätterna och sen börja fundera på allt som måste inskaffas i Finland, typ solkräm, myggmedel och sånt. Jag är bara så förväntansfull och ju mera förarbete jag gör, destu lättare kommer jag undan sen. Om 2 ½ månad.

söndag, oktober 28

Sander sömn

När jag kolla i bloggen hitta jag ett inlägg där jag skrivit:

"Sander igen sover som en kratta. Ska ha lite mjölk hela tiden, eller bli buren, annars ylar han. Och från halv 7 (han vaknar alltid halv 7) ska han sova länge i famnen för att möjligtvis kunna sova längre. Och sen gnäller han på golvet, ska bara opp, opp. Inget är bra. Gnäll, kast, gnäll. Och inte ska han heller somna. Han sover, men gnäller och gråter och gnäller lite till."

Det sku jag nästan kunna skriva nu också. Fat mjölk dricker han nog inte mera. Men det är helt horribelt och varje gång han ska fås att somna eller alla gånger han vaknar och ylar och ska bäras på natten så önskar jag att jag hade tutten. Och det handlar inte om den mera, men det är mamma-panik och tandont och till det kunde ju tutten kanske hjälpa. Inatt sku Micke natta, men genast Micke tog i famnen börja ylet. Han skrek och grät och kasta sig och klöste och slog. När han vägra lugna sig gick jag dit och han klamra sig fast i mig som en koala. Känns helt som om den förstfödde också sku ha haft en liknande period nångång (joo, så var det ju, han skrek hysteriskt när Micke sku natta då nångång) men Sander är mera bestämt och han sku inte sluta på jättelänge. Om han bestämt sig för nåt så då står han för det och håller på så länge det krävs. Som tur somna han i vagnen på dagen utan skrik men annars så skrek han när han vakna 10 före 6 (och ännu var trött) och när han vakna från vilan och hela förra natten.

Det är en fas och det går nog över.

1 år i Lojo







Jag kommer ihåg vad vi gjorde ett år sen då klockan igen flytta en timma bakåt. Micke var på jobb och jag gick ut med barnen lite efter 8. Vi gick med dubbelvagnen och bekanta oss med våra nya hemtrakter, vi såg stranden, campingen, mattvättplatsen och alla radhusen. Då hade vi sovit i vår egna lägenhet i några nätter. Då var allt så nytt, nu känns allt bekant och "vårt".

Jag fundera idag på vad jag saknar från stan och det ända är nog känslan (det finns mycket känslor och minnen där och så är känslan lite annorlunda också) och bussarna/metron/tågen. Sen sku vi ju gärna få bo lite närmare kompisar, men gissar att vi ändå träffats lika mycket som vi sku ha gjort fast vi bodde där. Men jag älskar nog att bo var vi nu bor. Det känns mycket lugnare och mera harmonsikt (speciellt då vi flytta från Havshagen och där såg man hela tiden bilar). Vi har allt så nära och vi rör oss inte så mycket bort från var vi bor för allt är här och barnen kan springa fritt, vi behöver inte vagnen varje gång vi går till parken och till och med Sander kan sparkcykla här. Ibland kör ju bilar till husen men de vet ju att här bor barn och barnen är också extremt försiktiga (typ rädda) för bilar. Barnen kan genast gå ut då de är påklädda, det finns inga trappor/hissar och det känns "friare". Sen så finns det flera som har liknande syn på barn och kläder som jag har, så det gör inte nåt fast det inte passar ihop eller är lite smutsigt. Sen så är det Prism och Citymarket kläder som används i parken och inte dyraste dyrt. Sen så har många flera barn hemma, också 4-5 åringar, så det finns lekkompisar åt Arthur. Och om inte de barnen är i parken finns alltid dagmammornas barn.

För mig är det skönt att vara här i lugnet, men skillnaden är nog enorm för barnen, märker jag nu. En dag när vi gick i Lojo centrum (det gör vi heller nästan aldrig för det är inte så lugnt att gå med barnen i butiker) blev Arthur helt överlycklig när han såg bärgningsbil, polisbil, roskisbil, stocklångtradare och nåt till. Det var det bästa med hela resan ( och då hade vi också varit och äta pizza). I stan så såg han ju hela tiden nåt spännande fordon för vart vi än sku så gick vi intill stora vägar. Sen gick båda också med öppna munnar när vi var i Sello, det var så konstigt för dem att se alla butiker och så mycket människor. Barnen rör ju sig här i parken, klubben, biblioteket, runt radhusen, simhallen eller butikernas leksaksavdelningar...

Men nu har alltså ett år gått. Ett år till bor vi i alla fall. Men sen är ju frågan vad som ska hända. Ska vi bli här långsiktigt (och alltså måla mera väggar och byta dörrkarmar) eller ska vi i nåt skede söka nåt större eller närmare stan?