Först:
-Jag vet att barn gör sånt som de inte får. Det hör till. Speciellt 1 åringar är bra på det.
-Jag vet att barn inte förstår vad deras handlingar leder till. Speciellt 1 åringar vet inte vad saker de gör har för följder.
Men endå är jag så extremt lessen och besviken. Min kära, älskade kista är sönder. Ett av mina favoritföremål hemma och en sak jag fått av mamma. Sån som funnits hemma hos mig. Nåt jag gnällde mig till och som hon var skeptisk till att ge eftersom hon påstod att barnen sku söndra den. Och exakt så gick det ju. Den är sönder. Och jag är bara tom och gråtfärdig. Och det är ju bara en sak och att ingen skadat sig borde ju vara viktigare, men jag hade faktiskt tänkt ha me dendär kistan resten av livet.
Sander måste ha öppnat den och skuffat locket bakåt. Och den måste ha farit med kraft (är ett tungt lock) och nu gick träet av på baksidan. Vi har det jättetorrt här inne så det var jättetorrt trä också och när det kom massa tyngd på det gick det av. Barnen får inte gå dit själv och jag hade just gett julgranssaker åt Sander därifrån. Så att han inte sku behöva ta själv. Jag förde bara bort hans tröja. Och så hörde jag kraset. Han hade gått dit själv. Och jag har nog aldrig varit så arg. Stackars Sander. Men jag var så arg och lessen. Det funka inte att vara lugn. Min kära fina kista. Jag skrek. Till slut skrek han med för stackarn blev ju skrämd. Jag var bara dumm men förstod till slut att han ju inte gjorde det på flit, inte kunde han ju förstå vad som sku hända. Men ändå så är den förstörd. Och det var första kvällen på 3 månader då jag natta Sander som han inte somna i min famn. Han försökte inte ens komma dit. Stackars liten. Vi som dessutom hade tumiskväll idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar