Idag är Sander 1 år 7 månader och 10 dagar. När Sander föddes var Arthur 1 år 7 månader och 10 dagar. Och fast de har jätteroligt nu och fast det var såhär vi ville ha det så kommer jag nog resten av livet bära med mig en känsla av att Arthur var alltför liten när han måste bli stor. Han borde ha fått vara liten till i åtminstone ett halvt år. För Sander sku det också ha varit mera rättvist om Arthur varit lite äldre. Men nu rullar ju allt på och jag har ju försökt mitt bästa, men ändå så har jag nog inte varit så bra som jag sku önska och barnen har nog inte fått helt vad de borde. Jag trodde ju nog före att det sku gå bättre. Fast värst var nog känslan av otillräcklighet. Jag räckte inte till.
Men jag är glad att det var Arthur som blev storebror och inte Sander. Sander sku bli helt crazy om det nu sku ploppa en baby hit. Han är nu så uppmärksamhetssugen och han hittar nog på sätt att få uppmärksamhet (och sällan då positiv sådan). Dessutom är han mera våldsam, sover sämre och är mycket mera envis och ska göra som han vill.
5 kommentarer:
Om man kan erkänna det för sig själv (och andra!) tror jag man har varit och är en underbar mamma.
Tack! Det var fint sagt.
Du har alldeles säkert räckt till helt tillräckligt! Var inte så hård med dig själv :)
Jag tror även det spelar in att man som förälder, när man väntade det andra barnet, automatiskt började behandla och uppfostra det första barnet ite annorlunda. Vi har ju också jätte tätt mellan pojkarna, 1 år 6 månader, och jag tyckte att Ivar var rätt stor då när han blev storebror! Galet såhär i efterhand, men han har liksom alltid varit storebror. Ända sen han var halvåret typ är vi började på riktigt planera ett syskon. Man var liksom mentalt inställd på det spåret och uppfostrade barnen där efter.. Get it?
Däremot tycker jag också att vår minsting är helt hurja liten n och aldrig att jag skulle klara av om han sku bli storebror vid samma tidpunkt! Om två månader... Nej huj, ham e ju bara baby...
Annars instämmer jag med föregående talare, var inte för hård mot dig själv! Du är den bästa mamma dina pojkar kan ha!
Pia: Jag förstås hur du menar, men jag resonera på nåt sätt inte så då. Jag tänkte att Arthur ännu kan vara liten och därför blev det sen en sån shock åt mig när det inte gick så... Fast förstås så vid sovarrangemangen så hade vi nog i tanke att det kommer en baby snart.
Men sen har det igen gått andra vägen för mig än för de flesta med Sander, för mig är Sander stor, han har aldrig varit min lilla baby för han har alltid haft sån fart på med allt och är så jättestor. Därför kan jag också bli så jättestörd när han drar ner någo dekorationer för "han borde ju fatta" (inte gjorde Arthur det ännu förra året...).
Men Sander sover varannan natta jättedålig och är så högljudd och missnöjd då nåt går snett. Helt annan typ alltså.
Skicka en kommentar