Efter att jag kommit hem från skolan idag (före 4) gick vi alla till skrinskobanan. Jag ville skrinna lite (jag som hatat vintersporter som skrinskoåkning och terrängskidning hela skoltiden) och ville att Arthur sku få träna lite på det. Tänkte att det kanske sku vara roligare för honom om det finns nåt han kan söka, göra det till en lek liksom. För nu är det ju rätt tråkigt att bara stå på skrinskon och inte ha nåt egentligt mål. Och jag tänkte så klokt.
Vi tog med två innebandybollar (två för om vi bara hade en sku Sander bara hålla i den) och lite mailor och nån kratta. Och så satt jag skrinskona på Arthur och lyfte honom på isen. Och så börja han fara efter bollen. Han bara for framåt. Gående, slintande och staplande men han for helt själv framåt. Och han skratta och försökte slå den med krattan. Och så flytta pappa den lite och så jaga han vidare. Inget problem liksom. Några gånger föll han på rumpan men han bara skratta. Det var ju så roligt med bollen! Så mycket han kunde skrinna idag, på andra gången i år, hade jag tänkt att han sku kanske lära sig nångång på våren efter hård träning. Men tack vare bollen så såg vi ren nu vad han egentligen kan bara han ids och vågar. Utan bollen (eller om vi bara sku gå och hålla honom i handen) sku han aldrig ha kommit så långt. Och vi höll på länge också, långt över en halv timme (och det tycker jag är länge för fötterna blir ju snabbt sjuka).
Sen baka vi pepparkakor efter middag och buu-klubben och det var Arthur också jättebra på. Blir alltid störd på mig själv ibland då jag inser hur mycket han egentligen kan och hur lite jag tror att han kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar