Sander den långa

Och så ännu mera Sander inlägg. Sander min älskade Sander.

Jo. Sander hade 1½ års läkare igår. Och killen. Alltså 1½ år är 92 cm lång. Vi mätte två gånger. 92 cm. Han är på +3 kurvan. Arthur var 92 cm som 2 åring och Arthur är lång. Sander är alltså mega, mega, mega lång. Han har vuxit 9 cm på ett halvt år. 9 cm är 1½ cm per månad. Undra på att han sover dåligt, har säkert ont när man växer med sån racerfart. Man märker hur han spänner benen ibland när han är lessen på natten. Tanten sa bara att vi ska ge värkmedecin. Stackars barn har nog fått så mycket sånt, hoppas att det inte efter 20 år visar sig ha varit ett stort misstag (ifall man kommer fram till nya slutsatser om barn och värkmedicin).
Vikten var 13½ kg och helt proportionerligt med längden. Huvud, öron och allt var bra med honom. Förstås. Utvecklas och växer gör han nog men kanske lite för mycket för det enga bästa. Förstår nog att han blir lite tvinnig.

Och sen så är det lite synd om Sander tycker jag. Alla förväntar sig så mycket av honom i jämförelse med vad det förväntades av Arthur. Man tror att Sander är så stor och vettig. Nu gör jag ju det också ibland men jag försöker komma ihåg hur liten han är. Men när Micke t.ex säger nej åt honom och Sander börjar skrika (det sku Arhtur å ha gjort) så då blir han lämnad att gnälla ensam och Micke kan bli störd på att han gnäller och tjafsar så. Lika är det med min mamma verkar det som. Ingen förståelse för att det hör till utan det är genast som att nu är Sander jobbig igen. Och Sander har ett mera krävande temperament än Arthur (arthur har alltid bara velat vara i famnen och få tröst) men ändå så tycker jag att han också ska bli förstådd och få vara gnällig och ändå ha trygghet och förståelse brevid utan att han ska känna som att han är jobbig. Men Sander är å andra sidan mera komplex och verkar kunna spela och provocera mera och det kan vara provocerande och det lteder till irritation och en känsla av att han inte kan få allt han vill utan måste sättas på plats. Men sen är han ju bara 1½ och provocerar nog inte avsiktligt bara för att provocera utan gör det för att testa saker. Svårt är det ju.

Och sen ännu om min lilla, långa stackare. Han fick igår twinrix sprutan i ena benet. Det gjorde ont förstås. Sen fick han mpr i andra benet och då böjda han sig så och jag hade dåligt grepp och hon måste dra ut sprutan och sen ännu sticka en tredje gång i samma ben. Då var det inte roligt för mig. Att sitta och hålla emot barnet som får ont och som på alla vis försöker fly från situationen. Snyft, snyft. Men ändå tror jag på det och att det är det bästa för vårt barn.