Helvetes vattkoppor och arbetsintervju

Vi har ju haft vattkoppor här.

Sander var prickig en lördag morgon. Det var rätt milt. Klia lite i 1,5 natt lite efter start och det var lite jobbigt då de var i rumpan och på grund av hans nattblöja så var det så svettigt. Men dagtid var han bra. Första dagen lite stegring bara. Och då handla det om timmar det var eländigt på natten och största delen sov vi. Sander hade massor nippor i hårbottnet och rygg och mage.

Evilda fick sen små prickar 11 dagar efter Sander, och de växte sig sen och blev vattkoppor. Hon kom sist och slutligen lindrigast undan. Lite varm var hon nån gång under en dag, men inget mera. Och 2 nätter var också lite jobbigare då nipporna klia lite, men aptekets vattkoppssalva hjälpte bra. Hon hade 2 i snippan men det verka inte störa och sen enstaka på benen men mest på ryggen och magen.

Arthur blev trött en torsdagkväll, 13 dagar efter Sander. Och jag var glad, hitta nåt som likna en vattkoppa. Jag hade ju väntat så på dem eftersom vi ska på teater inkommande lördag och ville kunna gå dit. Kunde aldrig ana vad det sku bli. På fredagen hitta jag flera och konstatera att det nog är vattkoppor. Barnet stanna hemma och febern var hög. Mätte på kvällen 39 grader. Det fanns inte ännu så många koppor och barnet somna tidigt, helt utmattad och febrig. Men den natten börja helvete. Ryggen klia och jag paja och smörja, och magen var helt rödprickig  På morgonen mötte mig ett helt prickigt barn. Hela magen, ryggen och armarna och benen. Helt fulla. (Han har på riktigt haft över 500, på en arm fanns över 50 iaf). Mellan lördag och söndagnatt så sov Arthur 2 timmar, han fick inte ro i kroppen alls. Somna halv 11 efter mycket strul och vakna halv 1 och allt bara klia och salvorna tog slut och inget hjälpte. Han fick inte ro. 3 gick han ner för att se på tv för jag tänkte det sku hjälpa honom somna. Men nej. 7 när jag kom ner så titta han ännu på pokemon. Och han var trött hela söndagen och fick för en timme på dagen tag på sömnen men titta annars på tv för då fokusera han på det och det klia inte så mycket. Sen ringde de från en rekryfirma på söndageftermiddag och erbjöd interjvu till måndagförmiddag och hon tyckte nog det var bäst att jag sku komma då och inte senare. (Jag hade nog talat med de tidigare och ren gjort videointervju på fredag).

Och det var så ett slag i huvudet. Jag var helt töt, trött och var inte på nåt sätt förberedd för intervju. Och Micke borde då ha fått sova efter nattur, men han fick nu sen vaka. Jag samla mig, förberedde mig, och fick mig klar i huvudet på söndag. Och natten gick lite, lite bättre. Barnet sov (fast tvinna och sparka mig hela natten för det klia så) och först halv 4 vakna han och var superolycklig och sen salva vi igen (jag sov på bassalvan in famnen och salva säkert i sömnen med), och sen var han hungrig och åt äppel 5 och Evilda vakna och sen somna hon om och Sander vakna (och Micke jobba ju nattur). Men från 5 framåt så sov Arthur och jag och de andra sov till 8. Jag kom hem 1 och Arthur sov ännu då och han vakna slutligen 20 före 2 och var som ett nytt barn och jag hoppas det värsta nu var över.

Men till min intervju. Jag var en timme på intervju och sen kommer vi till det fina. Jag ville ju börja analysera den och se vad jag sku ha kunna gjort bättre och vad som gick fel och hur jag nu var oduglig på nåt sätt när jag nu inte sagt nåt fiffigare. Och jaa, inte var nu det kanske som jag sa utan kanske mera på nåt annat sätt. Men hela vägen när jag körde ut från stan så upprepa jag högt åt mig: Du är bra just som du är!, Du är bra just som du är!

Och så är det ju. Jag är jag och jag sa saker som jag just då tänkte och var bara jag. Och jag är helt tillräckligt bra som den jag är. Jag är och kan inte bli någon supermänniska. Och jag som jag är helt tillräckligt bra. Och rekryterare söker en viss sorts typ och jo, jag kanske vill ha jobbet, men jag kan ändå inte vara nån annan än jag för då är jag inte jag. Och jag är bra som jag just är.

Och dethär hör till mitt nya liv. Att acceptera den jag är och nöja mig med det. Inse att det är på vissa sätt och inte vara för hård med mig själv. Och sen också tillåta mig vila och känna igen mina känslor. Nu är jag ju trött. Det har hänt massor på ett veckoslut och oron för barnet som varit helt förstört och bara kliat och inte kunnat sova har ju varit stort. Och istället för att pressa mig till gym och sånt så har jag låtit det vara. Gjort det nödvändiga men på ett vänligare sätt acceptera situationen.

Och just nu känner jag mig också stark. Att gå igenom en intevrju var bra, och jag kan dra det till nytta i framtida jobbsökning. Jag fick också från annat håll förslag på vad jag kan göra och känns att jag har möjligheter, fick dessutom kallelse till en annan videointervju idag med, sku bara behöva tiden. Och den ska jag börja satsa på att få på onsdag då vi ska till dagis med Evi.