Jag börjar må bättre. Och jag börjar igen känna igen mig. Jag vet inte exakt vad som ändrat men jag börjar stiga uppåt. Mitt inre rum är inte mera svart och snurrande och fallande utan det finns iaf väggar, golv och ljus och värme. Det känns skönt att veta att det går att komma upp, att jag inte behövde bli där. Och jag känner oftare glädje och igår när jag var på zumba bara sprudla min glädje (jag gjorde helt egna saker och hade hur roligt som helst!) och jag konstatera att jag ofta är rätt glad. Inte bara slut och trött och irriterad hela tiden. Jag börjar ha kraft igen.
Och idag, just nu, är Evilda första gången själv på dagis. Hon är nu 2 timmar själv och jag hämtar henne efter lunch. Hon var helt ok med att bli där och jag hoppas att denhär början går bättre än Sanders. Det var bara för gräsligt.
Men jag börjar veta mig och ha mig någorlunda klar för just nu, inser att jag måste ta hand om mig själv bättre resten av livet. Det finns ljusglimtar för oss som par också och det är bra. Men dethär med jobb är nu så oklart och stressande. Det jag nu lärt mig om mig själv, människan och dethär med att ta hand om sig, ta det lugnt och lyssna på sig själv går så emot det vad arbetsmarknaden är nu. Kris.Men kanske det löser sig det med. Måste bara ge det tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar