Mitt terapibloggande funkar ju utmärkt...
Nå, men jag kommer sakta små steg framåt. Det som jag nu funderar mycket på är jag och speciellt jag i vårt förhållande. Håller igen på att läsa den suvärena boken "Parisuhteessa" och inser igen så mycket saker. Nu har jag väl lite insett att det är fel av mig att vara störd på Micke för de krav jag har på mig själv och för att jag känner mig slut och stressad. Jag inser att jag är rätt fed up med min uppgift som köksa, barnskötare, hemskötare och uppfostrare. Och då mest i den utsträckning jag är det. Men. Har nu börjat tänka på det som mitt jobb. Och det lättar. Jobb är ibland skit och tråkiga och så men de måste ändå göras. Och det är ju en sån lyx för både mig och barnen det liv vi nu lever. Jag hinner se dem och de har korta dagar och mycket lugn hemma tid. Så tycker jag ju att det ska vara. Men jag tror att jag själv sku villa något annat nu. Och det är ju rätt själviskt. Men det får man vara. Men vår kultur är också självisk så kanske jag därför vill vara självisk!? Men sen så tror jag inte att det sku göra saker lättare för mig. Sku säkert sköta det jag nu gör och ett jobb, men då sku jag inte hela tiden vara vaktansvarig. Och inte är jag ju det nu heller. Micke är ofta med barnen. Alltid då han kan. Och det är ju nåt som jag borde uppskatta, och inte tycka dåligt om att han inte gör nåt som i min värld kallas fiffigt. Och det finns så mycket i min värld som hela tiden borde göras. Att ta en paus eller lämna ogjort känns helt fel. Men det tränar jag på. Och speciellt det att min världsbild över vad som ska göras inte alls är en universal bild, utan bara min bild, som uppstått av så massor saker och som kan ändras på.
Men av allt det så är nu framtiden så oklar. Vi klarar oss ekonomiskt såhär. Men vi kan inte göra nåt roligt och allt lite extra faller bort. Men sen fast jag sku jobba så sku inte vår ekonomi genast stiga för jag sku få en så dålig lön till först och dagvården sku kosta och eftis osv. Så jag kan inte tänka att jag sku jobba för mera lön. Moraliskt fel är det ju att lyfta arbetslöshetsstöd om jag inte superaktivt söker jobb, så för den delen så borde jag göra det.
Men sen har jag studerat massor och jag sku faktiskt villa göra nåt intressant och vettigt i framtiden. Och i den riktiga värld jag lever i är jag ren 30 utan nån relevant arbetserfarenhet och då är ju arbetserfarnehet som borde gå över allt annat. Om jag då tänker realistiskt. Men det finns inga garantier för nåt i livet. Så borde jag nu ge hemlivet ännu ett halvår? Eller borde jag söka alla drömjobb? (Nå förstås!, men det finns inte så mycket av dem) Eller borde jag börja göra lite vad som helst, olika inhopparjobb och så för att komma bort hemifrån och få mera pengar(har ingen aning om jag kan göra sånt)? Eller borde jag sätta Evi några dagar på dagis och satsa allt på att bygga upp mig som en superaktiv arbetssökande (läsa in mig på fiffiga ämnen, ringa runt, skriva runt osv.)?
Just nu saknar mitt liv en riktning. Men på nåt sätt är jag inte ens riktigt där än. Men jag är på väg. Men jag ska låta det gå lite långsammare och med mindre krav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar