Emotionella behov

Jag har fått boken läst, Tunne Lukkosi, som jag nämnde i förra inlägget. Och det var en läsupplevelse som jag alltid kommer att vara tacksam över. Jag är säker på att det är boken som kommer att vara den viktigaste bok jag nånsin läst. Jag sku säga att det är både en självkännedomsbok (mest) men också bra för parförhållanden och som uppfostringsbok.

Man pratar ju mycket om att omgivningen påverkar en och barndomen är viktig och bla, bla, bla. Och allt är så ytligt och vagt. Och uppfostringsböcker förklarar vad som händer om man gör på "fel" sätt och varför man borde göra på annat sätt. Men denhär boken förklarar så bra vad olika saker kan ge upphov till. Alltså 18 olika känslolås. Och sen kan man hitta sina egna och förstå att jaaa. Det är därför jag tänker såhär och inte för att det ÄR såhär (sådär en allmän sanning). Och det är därför jag ser mig som sånhär, inte för att jag ÄR sån.

Dethär med känslor är ju helt nytt för mig i och genom barnen har jag blivit bättre på det med åren. Förr kunde jag typ dåligt och bra. Idag berättar Evilda lessen, skrämd, ensam, glad osv och jag märker att med henne har jag gjort det bäst. Jag är inte ännu så bra på de positiva känslorna, men jobbar på det med med barnen.

Denhär boken pratar om emotionella behov och att de också är viktiga. Men om man inte fått hjälp med de emotionella behoven som barn, så kan man inte känna igen dem heller som vuxen och då tar man till sätt som inte är optimala för en som vuxen (men som hjälpt en att klara sig ur situationen som barn) som att man undviker, ger upp eller strider, fast det man egentligen sku behöva göra är att känna igen känslan och behovet som är bakom den och försöka få den tillfredsställd. Känslorna berättar alltså vilka våra emotionella behov är och genom att lyssna på känslorna så kan man tillfredsställa dem.

Och jag accepterar så dethär. Och jag märker ju nu själv efter att jag läst det att joo, så är det! Och man skuldbelägger typ ingen i boken, speciellt inte det lilla barnet inuti. Det är den vuxna  som borde tagit ansvaret men på grund av förälderns egna känslolås så har den inte kunnat stöda och hjälpa det lilla barnet inuti. Men det är inte försent, man kan själv stärka den  ansvarsfulla vuxnas roll i ens hjärna/inre dialog  och på det sätter stöda det lilla barnet inuti när känslorna blir för tunga.

Och fast jag nu vet detta så betyder det ju inte att det går att ändra på en natt. Men jag tror ändå så starkt på det. Vi har haft det bättre med Micke i en vecka (och det har inte hänt på evigheter) och en kväll så satt han i soffan och gjorde nåt och jag kände inte en kontakt med honom, sku ha villa blir kramad och ha nån att prata med, men sånt hör inte till mig att säga, har lärt mig klara mig själv och inte vara behövande/besvärande. Så istället för att säga nåt, så gick jag i sängen och sura och tänkte vara sur resten av tiden (så sku jag ju förr varit). Skylt på honom för att han är så...någo. Nå, men nu fick den ansvarsfulla vuxna i mitt huvud mig att inse att det jag innerst inne vill är att blir kramad och omhållen och att genom att sura så får jag det inte. Att det var en känsla som kom av nåt annat och att Micke i detta fall inte alls mena nåt illa. Och det, det sku jag ALDRIG ha fattat om jag inte läst den boken.

Läs den. Tror inte att man kan ångra sig. Tvärtom. Man kan önska att man läst den tidigare.