Inte kalkylerande

Jag kom på intervju för jobbet här i Lojo och det var en rolig intervju. Jag hade ro i kroppen och det var bra fiilis där. Igår kväll satsa jag på lugn och fortsatte med det på morgonen. Tände ljus, lyssna på ljuv och mjuk musik, titta på snöfallet och åt morgonål före nån vaknade. Sen vakna barnen och helvete braka löst när Sander tyckte att jag inte fick dra upp gardiner och inte fick lyssna på min musik osv. (jaa, han har kris igen. Det har alla barnen. Men Evildas börjar nå slutet och Arthur har bara tråkigt och orkar inte nåt). Men Micke sku sköta dem så att jag fick förbereda mig för intervjun och det gick nu någorlunda. Jag fortsatte lyssna på musik och sökte ro. (Fast i bilen stördes min ro lite, då jag hörde att Trump blir president.)

Det som de tyckte var att jag var överutbildad, men de hade ändå kallat mig på intervju, vilket ju var kul. De är förstås oroliga att jag genast sku fara iväg nån annenstans. Den förra hade väl varit på assistentposten i 19 år. Men som tur så insåg dem att jag nog också sku kunna avancera i företaget, och det är nog inte mig emot. Men de var nog ändå fundersamma på det. Och fundera hur jag sku kunna orka med dem uppgifterna osv. Och jag är bara att "ge mig ett jobb, jag vill jobba!". Och att jobba i Lojo, hur härligt sku inte det vara. Alla dagar 7.30-15.30, jag sku ju hinna se mina barn då med. Och kunna lämna jobbet på jobbet. Det sku passa mig så bra. Det sku vara ett perfekt jobb just nu. Nåja. Jag hoppas jag fick dem övertalade, men de var mycket sökande och säkert såna som har mindre hög utbildning... Det var ju alltså abetskraftsbyrån som uppmana mig att söka det, så de tycker ju inte jag är för högt utbildad till det.

Men här kommer jag till det att jag som människa inte är kalkylerande. Fast jag inte lever så mycket i nuet som jag vill så är jag ändå ganska just nu och just här inriktad. Jag är inte sådär att "jes, nu gör jag detta, för att sen göra detta, och sen uppnå det". Om jag sku vara så så sku mitt liv vara helt annorlunda. Jag sku ha veta exakt vad jag ska studera, jobbat med sånt under studierna, blivit klar och fått ett lämpligt jobb och sen jobbat några år och sen fixat barn. Men jag har gjort det som kännts bäst just då och lämpligt just då. Och jag vill inte att jobbet ska vara det som avgör vem jag är. Just nu är ju familjen viktigast och då sku jag ju allra helst göra nåt som gör att jag kan satsa på dem med. Jag har inga sånadär stora, höga karriärmål. Jag vill jobba och jag vill gå framåt och jag kan bra se mig som förman eller dylikt i nåt skede. Jag är intresserad av människor och ledande, så det är inte främmande. Men vägen dit är inte alls klar, och kanske min väg visar sig vara helt annan. Jag tycker det händer så mycket i livet och allt kan plötsligt ändra och därför lönar det sig inte vara kalkylerande och leva som så att man ska gå endast en stig. Jag vandrar på en stig och försöker hoppa på olika möjligheter som kommer fram och sen ser jag vart det leder mig. Min magisterutbildning är också lite som en reserv. Som jag ser det är tradenomjobben de där praktiska och de som jag ändå måste börja med. Jag kan inte genast börja med jobb som kräver magisterexamen för jag har inte grunden där före. Men sen när jag gjort mina tradenomjobb och om jag då tycker att jag vill gå en ny väg där magisterexamen krävs, så då har jag den. Och just nu kan jag ju tycka att jag fick den "på köpet", det gick inga extra år till det (jag sku alltså ändå varit hemma) och att det därför var värt det. Men jag vet nog också att det inte riktigt var värt det, men sen å andra sidan sku jag aldrig lärt mig vad jag nu vet om migsjälv om jag inte gjort det. Det sku ha gått massor flera år tills jag sku ha vaknat upp om mig själv. Så allt är bra och dåligt. Men jag är inte den som sitter och gör uträkningar om hur jag borde göra för att komma dit, som är ett ställe som jag nu inte riktigt känner till. Och det känns skönt. Livet är här och nu och inte där och då.