Jag fick just veta att jag inte fick jobbet. Men det kändes inte så mycket. För just då satt jag och läste om en bok, "Kaikki se rakkaus mitä sinulle kuuluu", som jag ska läsa. Och det slog så hårt och jag måste andas och ta paus och ville bara hoppa bort. Och så ringde telefonen. Och då var det ju en så liten sak för jag var redan så slagen i magen av allt jag läst.
Vi hade parterapisession igår igen. Och jag var på så gått humör, så överdrivet glad i mig själv. Inte sådär som i oss, utan som i jag. För jag har nog fått nån klarhet på mig, som jag skrev igår, och nog lite har vi kommit på oss. Men det är så djupt, så djupt och det finns så mycket att göra och det känns ibland som att vi inte kommit nånstans. Det är lite som ett steg fram och två steg bak och sen ibland kanske två steg fram och ett steg bak. Och jag är ju glad att det rör sig men ibland känns det bara som om det sku vara lättare att ge upp, för att fiska i djupet är smärsamt och när det man tänkt och trott visar sig vara helt fel. Igår ställde jag mig frågan att vad är egentligen meningen med ett förhållande? Vad förväntar jag mig av det?
Och för att gå ännu djupare så har jag fått inse under denna prosess att jag inte vänder mig till andra då jag har det tufft. Jag klarar mig själv. Ingen annan ska behöva bära mig och jag ska klara mig själv. Jag har så mycket lättare att bära och hjälpa andra och jag har inte ens tänkt tanken att jag sku kunna förvänta mig att min partner sku kunna "bära" mig då det brister, fast det kanske just är det som är en mening med förhållandet. Så då när man börjar läsa nåt som texten jag länka till så skär det sig igen i magen för det träffar nånstans och känns bara så smärtsamt. Och då har det inte så stor skillnad att man inte fick ett jobb. Dessutom så har jag nu igen hittat en superplats som är i Lojo. Eller jag har inte hitta, arbetskraftsbyrån har, och de uppmanar mig söka det. Inser att jag måste göra flera sorts sökvakter för den jag använder snappar inte upp alla jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar