Okej. Måste skriva av mig.
Jag gick med tunga steg tillbaka till tåget. Så där är jag nu och försöker hålla i mig. Så den krisen är inte akut just nu.
Men jag märker att jag gjort det igen. Gått alltför fort, gjort alltför mycket. Jag har ju nog en skuldkänsla över att ha Evilda på dagis så då när hon är så jobbar jag fullt, och oftast så räcker de 8 timmarna jag har (är oftast hemma halv 10 och Arthur kommer kvart före 2 hem) ingenstans. Så då kör jag fullt och sen kör jag fullt då de är hemma och sen har jag alltför lite paus och återhämtning. Och nu är jag igen så slut med dethär hemmalivet. Jag sku så villa göra något annat. Det är ju bra ur två perspektiv. 1. Jag är på riktigt redo att börja jobba och det är jag vill, redo att ha barnen mera på dagis. 2. Jag förstår hur det känns för de förälrar som längtar tillbaka till jobbet och är redo att sätta sina barn som dagis som mindre (det finns ju miljoner orsaker till det, men har förr haft svårt att greppa den orsaken att hemmalivet inte lockar).
Men jag vill så göra nåt annat. Jag vill gå till ett jobb. Föra mina barn till dagis. Ha en kort stressig tid på kvällen då man inte hinner nåt. För dethär att hela tiden försöka göra nåt fiffigt för jobbsökningen, aldrig ha tid, aldrig veta vad som lönar sig att göra och hela tiden bli avbryten är så irriterande. Och det att jag inte kan göra något. Ibland känner jag mig så fastfängslad. Jag kan inte typ ens springa efter posten utan att nån hysteriskriker, eller gå upp och ner hemma eller föra någon sak hit och dit. Alltid har nån någon kris, nån försöker slå ihjäl en annnan, nån klipper sönder allt, eller har wc nöd eller bara allmänt kris. Och nu blir det jullov. Och det är ju roligt att jag inte behöver få iväg barn på morgonen, men jag fasar ren för hur jag ska orka. Eller orka gör jag ju alltid, men hur orättvis och irriterad jag kommer att vara. Drömmer om barn som sku lugnt leka tillsammans i övrevåningen och jag sku t.ex lugnt kunna plocka undan nåt nera. Men det lugna finns ju bara då de ser på tv, och skrämtid är ju inte bra. Och sen borde man motionera mycket med barnen och det är bara mörkt och grått och allt är tokigt på nåt sätt där ute. Och sen sku de ju helst leva på socker och så blir det dåligt samvete för att det blir så mycket av det. Joo. Aldrig blir det bra, speciellt inte om man faktiskt sku villa få det bra. Och alltid har alla olika villjor och mycket enklare sku det ju vara om mina uppfostringssyn var annorlunda, men den är det inte. Jag vill ge utrymme åt barnen och deras känslor och jag vill ge tid att reda upp saker och jag vill låta dem utforska och vara självständiga, men sen så orkar jag ändå inte med allt vad det leder till.
Och kanske min negativitet också har att göra med att vi i två veckor var hundvakt och all extra tid gick till hundpromenader. Hann inte på jomppor och kom inte alls bort hemifrån på samma sätt.
Och jobbsökningnspressen. Helt hemsk. Känns som att jag är totalt misslyckad. Jag måste vara urusel på att skriva arbetsansökningar för inte blir jag kallad till nån intervju ens. Och sen blir det så hopplöst och så måste man genast hoppa upp igen. Har nu sökt 2-3 jobb i veckan, såna jag sku vara bra på, men inget hör jag om det. Och jag borde börja söka "gömda" jobb, och kontakt företag och typer (har gjort det till ett) och få ett bra nätvärk. Men när tiden är knapp och jag inte har så stor skillnad i vilket företag eller vilken branch, vet mera vad jag vill göra. Och helt säkert finns det alltid nån bättre.
Jag säger då bara. 2016 var ett ruttet år. Ett stort förändringens år och mycket har hänt och utan det sku jag inte villa vara, men ändå ett år som till allra största delen varit extremet jobbigt. Köksremont, gradu skrivning, en hel sommar som utmattad och hela tiden med barnen, liten återhämtning på hösten och sedan fullt upp med tung arbetssökning och äktenskapskris. Och en 2½ åring som driver en till vansinnet. Och hon hade en så trevlig självständighetsperiod. Gjorde allt själv (och skrek för det), nu är det bara en "jag har en vilja och jag vill saker men jag vet inte vad jag vill, men jag vill" och gör mest fanstyg. Att klippa är bäst och hon sku helst bara klippa. Och säger man att gå inte mitt på bilvägen så vänder hon bara om och börjar backa. Och att vila är bara protest och jag är fed up. Men gullig är hon ju ibland, Isa dockan sköter hon hela tiden och har vagnen och vaggan och skötväskan med och de ska bäras upp och ner och sen ska det hjälpas med nåt.
Jag är alltså färdig. Nu vill jag ha ett jobb. Men det kommer inte bara sådär, man måste jobba hårt för det, och det är igen inte bra för mig, jag borde ta det lugnare. Men för att komma ur detta så borde jag jobba på fullt. Och sen kanske kracha igen.
Så det var ju en enkel ekvation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar