Bilåkande

Nu är stuglivet slut för denhär sommarn. Det har varit en bra stugsommar men det är skönt att hållas på ett ställe och få igång en helt vanlig vardag (med andra ord komma ihåg d-droppar åt Sander och morgon tandtvätt åt Arthur).

Men att åka bil med mina små är nog ett sånt intressant projekt. Igår var jag till Karis, ensam, (biltid sådär 45 minuter) och på ditresan sov båda två och Sander skrek bara de sista två minutrarna när han var hungrig. Hemresan gick över all förväntan. Sander vakna när han blev insatt (jag hade ju tänkt han sku sova då med) och i början var det kinkigt och jag fick stanna två gånger och sätta in tutten, men inga problem resten av vägen fast båda var vakna. Det mest nervösa var när jag glömt kolla bensinmätarn och inte visste när lampan börjat blinka.

Nå, idag var det inte lika roligt. Hemresan tar 1 timme. Vi starta bilen och Sander sket, så vi fick byta vid roskisarna. Arthur satt och skrek "nam, nam" hela tiden och ville ha mera russin. Sen sku han ha "dricka" men vatten dög inte. Sen på motorvägen sku Arthur "kisi, kisi" så vi stanna vid vägkanten och han sket. Då börja Sander gallskrika och jag hoppa bak emellan dem. Sander drack lite flaska men fortsatte gallskrika, han var trött. Jag sjöng, pussa, höll handen och 5 minuter senare sov han. Då sku Arthur "kisi, kisi" igen och Micke fick igen stanna och gå vid vägkanten med honom(han hade nog blöja men han har nu börjat säga till före). Sen var ju å tanken att Arthur sku somna men det gjorde han förstås inte.

Så 1 timme i bil är absolut max med mina söta små och absolut inte så avkopplande som jag hade hoppats.