När Arthur var liten var jag och min mamma helt på olika planeter gällande babyn och hur de ska skötas. Hon tyckte att Arthur blev bortskämd och förstod inte mig alls när jag flög upp för minsta pip. Jag förstod inte henne heller. Jag såg en filmsnutt från då min bror var omkring 9 månader och han småskrek samtidigt som hon tvätta mig och ingen brydde sig om honom eller sa nåt åt honom. Då var det så otroligt grymt i mina ögon. Hon sa att jag ska vänta och se.
Men nu, nu är vi helt på samma planet igen. Min mamma har fött två barn, mig och min bror, med 16 månaders mellanrum. Hon var en väldigt kort tid enbarnsmamma och efter det bara en tvåbarnsmamma. Och för mig var det en helt enorm skillnad att vara enbarnsmamma än vad det nu är att vara tvåbarnsmamma. Och därför förstår vi varandra så mycket bättre nu. Dessutom vet hon ju precis vad jag går igenom och det att Arthur är född en dag före mig gör att vi lever i helt samma årstider.
Nu som tvåbarnsmamma så kan jag omöjligt alltid vara där för båda samtidigt. Någon måste ibland vänta och då är den kanske lessen. Ibland måste ena barnet få komma först om den har nöd. Till exempel om Arthur sku få jätteont samtidigt som jag ammar Sander så sku jag sluta amma och trösta Arthur. Med Arthur förstod jag aldrig hur man sku kunna låta sin lilla baby skrika. Arthur var alltid i samma rum som jag och alltid med men Sander blir ibland ensam för en stund nånstans då jag springer efter Arthur. Arthur ville jag sådär i smyg att ingen annan sku hålla men Sander ger jag mer än gärna bort. När jag lämna Arthur för nån timme då han var liten var instruktionerna långa, nu litar jag på att antingen Micke eller min mamma klarar det. Min inställning är helt annorlunda nu, den är så mycket mera chill och slapp, så jag förstår nu att min mamma tyckte att jag var halvt hysterisk då när Arthur var baby. Hennes första kommentar när hon hörde om att jag var gravid igen var att det är bra att Arthur får syskon så att han inte blir helt förstörd. Så nu förstår jag. Jag var kanske lite väl extrem, överbeskyddande och litade inte överhuvudtaget på nån annan än mig själv. Men det är inte nåt jag ångrar eller ser nåt fel i, för i alla fall för mig var det det ända sättet jag kunde tänkas vara med ett barn, min lilla förstfödde son.
Förutom att jag nu har lättare att ge ifrån mig Sander så har jag också mycket lättare att släppa taget om Arthur, nåt jag inte heller hade lätt att göra före Sander föddes. Ibland blir hans mattider lite förflyttade, ibland kan jag inte sitta bredvid honom vid matbordet, ibland måste han vänta och ibland får han nöja sig med att nån annan hjälper honom.
Skillnaden är iaf för mig helt enorm.
Om du har flera barn får du gärna berätta om du upplevt det på samma vis.
jo, nog är det en skillnad! med ett barn kan man ju tillmötesgå alla behov, det är omöjligt med två -och ännu flera, förstås. ibland får den större vänta, ibland den mindre. man får försöka avgöra var nöden är störst, bara.
SvaraRaderavår äldre pojke grät aldrig som baby, vår yngre har inte gjort annat. jag tror att det både beror på skillnader i temperament och att den mindre är tvungen att ta i mera för att markera vad han vill och behöver.