Onödigt

När Micke körde in på parkeringen idag stod jag, Sander och Arthur och vänta nere. Arthur i vagnen och Sander i famnen. Kasta (bara nästan) Sander åt Micke och sprang till bussen med Arthur. Vi for på tumistid och RimJam till Richardsgatans bibliotek. Arthur är rolig att göra nya saker med. Han är så försiktig och lugn på nya ställen.

Men där såg jag nåt som fick mig att fundera på mängden prylar vi har för babysar och hur man ibland kanske inte tänker sig för om de är nödvändiga eller inte. In kom en mamma med en baby som var framåtvänd i en babybjörn. Barnet var i Sanders ålder, kring 4 månader. Sen tog pappan (nu antar ja ju då bara) över och blev där med babyn. Han satt på sig babybjörnen, babyn in i den och så satte han sig ner på golvet. Nå babyn var inte helt nöjd så babyn fick sitta i famnen och titta framåt. Sen när missnöjet steg så steg han upp och satt babyn i babybjörnen framåt så att den fick titta. Såg senare när de gick hem och då låg babyn i en bugaboo så det var inte fråga om att de gick till själva stället.

Nå. Nu är det ju inte nåt fel i det hela, men lite konstigt bara. Sku man inte bara kunna bära babyn i famnen när man hålls på ett ställe för än längre stund, istället för att ha på sig en obekväm sele? Eller låta babyn ligga på golvet om det blir tungt att bära?! Sku ett alternativ vara att vända barnet mot sig själv då allt inte är bra och ha det bekvämt och ledigt i famnen, istället för att trassla in det i nåt som hänger, när man ändå är på ett och samma ställe en längre tid?

Nå, jag vet ju inget om vad som låg bakom, och ingen kritik mot dem. Bara ett konstaterande att vi tror att vi behöver så mycket fast det egentligen inte behövs nästan nåt alls. Fast idag är jag tacksam för babygymmet. Sander har bott där och trivats hur bra som helst.